Ibland händer det. 15 minutes of fame.
En text i den internationella nyhetsbyrån Reuters och man finns plötsligt med i flödet över hela världen.

Jag har väntat länge på Kinaeffekten. Alltså att få nytta av min fotbollssäsong i Dalian Wanda 1996. Här hemma i Sverige har jag fått hyfsat med uppmärksamhet, har skrivit om mina upplevelser i några publikationer och förstås skrivit min egna bok "Pionjär i Mittens Rike.
Ingen av er som följt mig genom åren har förstås missat det.
Det är coolt.

Så en dag meddelas att Nicolas Anelka skrivit på för Shanghai Shenhua. Reutersreportern Philip O´Connor som har läst min och bok hugger på ämnet och skriver en artikel om Anelkas flytt och väver in mig och mina erfarenheter i texten.
Rubriken blir: "Learn to adapt, pioneer warns Anelka"

Det dröjer inte länge innan Philip får höra att det kommit in en hel del uppskattande omdöme från olika delar av världen. "Great story".
En dag senare egogooglar jag mitt namn och inser vilken oerhörd genomslagskraft det här med internet har. Vilket jag förstås inte varit ovetande om men som i det här fallet blir så up your face.
Hela artikeln eller delar av den har jag funnit i tidningar eller sajter från USA, Canada, Kina, Sydafrika, Malaysia, Thailand, England, Indonesien och några andra länder och språk jag inte kan lokalisera.
Lite häftigt känns det, det måste jag medge. Även om jag inte är så naiv att jag tror att det kommer hända något mer med detta nu idag då storyn redan är yesterdays news.

Däremot ledde Philip, Anelka, Kina och Pellespåret vidare till att jag igår kväll blev intervjuad i den prisbelönta irländska talkshowen Off the ball i Newstalk.ie Dublin, Irland. Första gången i irländsk radio, på engelska. Skitkul men nervöst som fan.

Idag är det vardag igen. Mina 15 minuter är över för denna gång. Vi får se om dom kommer tillbaka vid tillfälle. Men det var kul så länge det varade...

Just nu är jag inne i en virvelvind. Så mycket händer runtomkring men själv sitter jag stilla. Handlingsförlamad.
Det är återigen dags att sätta sig ner och fundera över vad som verkligen är viktigast här i livet.

Ett år som började väldigt bra har precis som världsekonomin rasat samman på många sätt. Mitt i sitter jag och ser på hur människor nära råkar ut för både det ena och andra eftervarandra. Ingenting är unikt i jämförelse utan det unika för mig är att allt händer nära.
Som en lätt smekning förvandlad till en rispa från en vass knivegg.

Sitter och dinglar med benen och ser årets första snö på backen, minusgraderna som förvandlar marken till en enda lång knastrande grusväg med elaka spetsiga stenar.
"Vi ska alla en gång dö" sjunger Kent i låten "Mannen I Den Vita Hatten(16 år senare)" och jag tänker att döden hela tiden vandrar bredvid oss fast vi inte vill erkänna det för oss själva. Plötsligt bestämmer han sig för att nu...är det din tur.

Jag fyller 45 år i februari och det är lätt att vifta bort känslor med livskriser och åldersnoja. Men jag har varit där förut och vet hur mörkret känns när det lägger sig som ett tjockt svart lakan över tillvaron.
Det är inte så det känns nu. Det är inte mig det onda satt greppet i.
För mig handlar det bara om att försöka finnas där när jag behövs.

Men så kommer de där patetiska egoistiska tankarna som alltid kommer när allvar stiger in i ens liv. Att man inte ska slösa med sin tid, inte kasta bort den tid man fått här på jorden.
Så sitter man där och grubblar över att nu...nu ska jag göra slag i saken. Men fegheten vinner som vanligt.
Att ändra sina invanda mönster är en halsbrytande uppgift som kräver offer. Är jag beredd att betala de pris som krävs?
Jo, jag har även varit här förut. Tvivel och tvekan.

En röst i dig om att Pelle: Du var förskonad även denna gång.
Det är inte din tur.
Idag?
Så varsågod. Gör något av ditt liv. Gå dit du vill.
Men glöm inte dom som behöver dig.

Om ett par månader lunkar man ändå säkert vidare på invanda spår med en gnagande känsla om att jag var inte värdig...

För några år sedan hade jag en god vän ifrån Göteborg på besök i Örebro. Mannen är mycket modemedveten och duktig på att syna varumärken och samtidigt extremt känslig för att suga upp detaljer i sin omgivning och återskapa dom i tankar och idéer.
Det var han som myntade Örebros smeknamn"Truck Driver City" i vår umgängeskrets.
Ett något arrogant uttryck med doft av storstadens uppnästa självförtroende. Men icke desto mindre rätt på många sätt.

Vi hade stått på puben Bishop Arms i någon timma och druckit några öl tillsammans i väntan på ett restaurangbord när han lutade sig fram och ställde den högst relevanta frågan varför så många där inne på puben hade Truckerkeps på sig. Själv hade jag aldrig reflekterat över det men när jag såg mig om så var det helt riktigt osannolikt många med just amerikanska Truckerkepsar. Hade dessa individer samtidigt haft långt stripigt hår, skägg, jeansjackor och band- t-shirts under hade jag kunnat tänka mig att dom varit superheta vintagegrabbar från ett storstadscoolt americanaband men det var inte sånna killar.
Jag och min vän garvade glatt och sedan dess är Örebro "Truck Driver City" för honom men även för mig ibland för att jag tycker uttrycket är rätt skoj.

Det jag däremot inte tänkt på är att uttrycket stämmer mycket mer än vad jag hade kunnat föreställa mig, eller vad min Göteborgsvän ens kunde tro. För honom handlade det ju ändå bara om ett gäng kepsar på en pub. Men när jag häromdagen fick en postavi som sa att jag skulle bli tvungen att hämta ut ett paket direkt på en godsterminal öppnade det verkligen ögonen på mig.
I Örebro finns en värld, en stad i staden, som jag knappt visste om.
En stad full av Truckers med Truckerkepsar på sig.

Jag tog bilen ut till industriområdet Pilängen där jag senast var för kanske fem-sex år sedan. Jag åkte liksom då till Schenkers terminal och lämnade in lappen för att få min kartong. Utanför stod säkert tio lastbilar och lastade på och av. En man letade men hittade inte mitt gods. En annan man upptäckte ett annat företagsnamn på avin och pekade: Det ligger därborta, bortanför postterminalen, höger upp vid rondellen.
Han skrattade. Jag sa förläget att jag inte så ofta vistas i den där världen. Den andra mannen skrattade också. Jag bad om ursäkt för besväret och pös iväg.

Sedan satte jag mig i bilen och körde vidare. Det blev en intressant roadtrip värd ett filmmanus där en puckad innerstadsbo far runt i en stad i staden som han inte visste fanns. Möten med människor han aldrig annars möter men som ser till att hans kartonger och brev kommer fram. Samtal med sköna lirare som kommer körande med truckar som om dom körde STCC. Stängda dörrar, ringklockor, bommar och personal som går på och som går av. Enorma hangarer med gods, små restauranger, lastkajer, kontor och inhägnade områden med bilar, parkeringsplatser och lastbilar och lastbilar som rullar in och rullar ut på våra motorvägar på väg mot sina destinationer någonstans där borta i mörkret och dimman.

Jag hade hört talas om logistikstaden Örebro som politikerna jobbat hårt för att få hit i sann miljöpolitisk anda... Men jag hade aldrig kunnat ana det enorma området med så många olika företag, så många terminaler. Det tog mig en timma att hitta rätt plats, rätt godsterminal och att komma in genom glasdörren och in till en mycket trevlig kille med utomsocknesdialekt som snabbt gav mig mitt paket så att jag kunde åka hem till fredagsmiddagen framför TV:n. Lätt förvirrad över att där borta, på andra sidan Örebro invid avfarten mot Karlskoga, ligger Truck Driver City på riktigt. En plats där ingen kan höra dig skrika...

Texten publiceras samtidigt på min Lokalpatriot Örebro-blogg om någon undrar varför dom ser dubbelt. Tyckte den passade på båda ställena.
Nämligen.

-Tjenare! Hur är läget då?
-Jorå, det är bara fint.
-Vad gör du nu då? Fullt upp?
-Njäeaa, det är lugnt nu. Min lugnaste period. Jobbar ju bara med allsvenskan numer så jag gör ingenting egentligen.
-Aha, så alltså. Tycker man ser dig jämt. Men där ser man...
-Jorå, så är det. Mmm... Å du då förresten?
-Äh, samma gamla vanliga...du vet. Sliter å står i.
-Allt lugnt med familjen å så?
-Jaja, du vet, fullt upp hela tiden. Barnen å hockey å fotboll.
-Mmm, jo det brukar ju vara så med barn.
-Men du, vad gör du då när du inte gör nått. Segt eller skönt?
-Ja jag vet inte. Det är väl skönt ibland. Skönt å va ledig. Jobbade ju och reste rätt mycket i sommar och höst. Men du vet...det finns ju att göra. Har lite projekt på gång. Rätt många faktiskt, men de ger liksom inga arvoden direkt. Långsiktigt, man vet aldrig, kan bli bra, eller inte.
-Aha...spännande...
-Jo...
-Men du, vi hörs väl framöver. Jag lär väl se dig i rutan misstänker jag. Hahahahaha... Hare bra!
-Ja, ha det bra själv. Ses nån gång va?

Jag var på Öl och Whiskeymässan i Conventum i Örebro i lördags. Det var tredje året som jag besökte mässan.
Gillar den av flera olika anledningar. Förvisso lite fyllesjaskig framåt sen kväll men annars bra under dagen.

Det jag allra mest går igång på är inte smaker, dofter eller vackra ord om rökighet, humle eller beska. Jag fullkomligt älskar designen och marknadsföringsuttrycken. Framförallt när det kommer till öl. Öl är lite mer rock´n roll medan whiskeyfolket är mer välpolerat. Det finns massor av varianter på hur bryggerier, importörer och återförsäljare slåss för att nå ut i den stenhårda konkurrensen där det stora målet är att få ett break och komma in på den heliga marken i Systembolaget.

Varje år fastnar jag alltid vid "Great Brands" monter. Där är det Rock´n roll, Punk, Ska rakt igenom. Många amerikanska småbryggerier med attityd. Storytelling så det osar om det och jag älskar tricket.
Ska Brewing Co från Durango i Colorado blev min favorit detta år.
Deras Indian Pale Ale "Modus Hoperandi" här ovan var både snygg och väldigt smakfull. Gillade även deras ESB Special Ale men drack inte True Blonde Ale eller Euphoria Pale Ale som ni ser på denna stilfulla bild. Tror inte de fanns med i bagaget till mässan? What a pity!
Har inte hunnit varit inne och läst så mycket mer om bryggeriet men det är något jag helst säkert kommer att göra

Great Brands i Stockholm har en lång rad av coola amerikanska bryggerier som sagt. Gå in på sidan och läs, gå in och spana på alla flaskor, burkar och etiketter som är så vackra eller enbart vassa å fulla med attityd. Här under bjuder jag på några sidor stil och klass.

Avery Brewing Co

Rogue

Harviestoun Brewery

Oskar Blues Brewery

Det finns alltså fler om ni öppnar dörren till Great Brands.
Do it or die.

 I fredags var jag på Weeping Willows på den klassiska gamla nattklubben Prisma i Örebro. Som lokal betraktat har inte mycket hänt därinne sedan man själv sprang där i början av mina 20år-någonting. Men det är verkligen klassisk mark ur flera aspekter...

Det var blott andra gången jag besökt lokalen sedan jag kom tillbaka till Örebro i början av 2000-talet. Nostalgifaktorn var därför hög. Vilken också höjdes eftersom många gamla stötar hade kommit på samma tankar som mig och polaren Fredrik. Således blev det en finfin blandning av äldre och yngre i lokalen vars event var initierat av den lokale eventfixaren, dj:en, brittmusikälskaren och före detta modeaffärsinnehavaren Gördis och Weeping sångaren Magnus Carlsons Stockholmsklubb "Bangers`n´Mash." Där fanns också gäst-DJ:s och José Gonzales som agerade förband till Weeping Willows.

Konserten var stabilt bra med Magnus Carlsons sköna röst och basisten Stefan Axelsen som personliga höjdpunkter. På något sätt gillade jag även trummisen Anders Hernestam även om han mest satt och såg ut som en ledsen Blodhund. Men Prisma är generellt en usel konsertlokal trots sin klassiska och självklara plats i rock och pop-historien med Ulf Lundell och Mats Ronander som någon sorts startpunkt under 70-talet. Det är lågt i tak, många pelare som skymmer sikten så det är svårt att få en blick på bandet om man inte pressar sig ända fram till en låga scenkanten. Vilket jag aldrig gör. Ljudet är inte heller ens i närheten av perfekt därinne i den trånga lokalen invid Trädgårdsgatan längst ner vid Stortorget. Vilket gjorde att mitt intryck av konserten kändes en aning ambivalent. Å ena sidan en behaglig stilkänsla från bandet som skapade skön atmosfär men å andra sidan var det svårt med ljudbilden ibland.

José Gonzales lät som vanligt under de få låtar jag hörde med honom. Han är ingen jag lyssnar på och jag fick bara bekräftat varför under konserten. Skicklig är han men musiken tilltalar inte mig.
Däremot var musiken från DJ-båset grymt bra under resten av kvällen. Riktiga låtar från mestadels den brittiska ön, partylåtar som man kan dansa till men som man även kan hänga till i baren och sjunga allsång ihop med oss som sällan dansar på offentliga lokaler. Ingen Swedish House Mafia så långt örat kunde höra vilket tilltalar mig på det grövsta sätt. Hade musiken från DJ-båsen oftare låtit så här hade jag gärna landat på nattklubbar då och då vilket jag numer nästan aldrig gör.

Den här mössan är ifrån början av 80-talet någon gång. Jag hittade den i en låda för några dagar sedan. 80-talet. Det var då ÖIK kändes heta som fritösolja och spände musklerna med att köpa den klassiska miljonkedjan. Alltså Krobbe Lundberg, Hardy Nilsson och Martin Karlsson. Eller om dom kom redan 1979?

Ishockeyn dominerade intresset i Örebro och jag kommer själv ihåg trycket och trängseln i den gamla betonglådan som inte byggts om förren inför denna pågående säsongen. Otroligt nog.
Nu är ishockey rejält på gång igen här i stan. Så här långt har det varit en sjukt stark säsong och det blir intressant att följa laget i vinter.

Men: Den här mössan handlar mer om minnen ifrån något som lika gärna hade kunnat bli men som inte blev. Mössan är inte min, jag kan ha fått den eller snott den av en lagpolare. Kommer faktiskt inte ihåg.
Om någon som läser det här känner att det där är min och tänker, den jävla Blohm, då får ni höra av er så tar vi ett snack. Jag kräver en rejält detaljerad och trovärdig förklaring för att lämna den ifrån mig.

Ibland möter jag gamla ishockeytränare och dom säger alla samma sak.
-Det var synd att du slutade Pelle. Du hade kunnat bli riktigt bra.
Jag var 16-17 år när jag slutade så jag brukar fråga varför dom tror det för i den åldern är inget säkert, allt är en prognos som kanske eller kanske inte slår in.
-Men Pelle, säger dom då. Du hade en unik förmåga att gå rätt på mål när du spelade. Och du var riktigt tuff framför motståndarnas målbur.
Ja, ja, så kanske det var. Jag vet bara att till skillnad emot fotbollen så var jag en offensiv spelare i ishockey. En centertank som gjorde mycket mål. Under några år var det väl bara den gamle Malmö IF-spelaren Patrik Sylvegård som öste in mer mål än mig.

Jag vet också att jag vid den tidpunkten, runt 14-15 års-åldern, var bättre i ishockey än i fotboll. Två gånger uttagen till TV-pucken, två gånger tackade jag nej på grund av tränarens diktatoriska ledarstil.
Det var också han som var anledningen till att jag tillslut valde fotbollen.
Den vanliga gamla visan om det långa håret, ett örhänge och en auktoritär militärisk ledare som ville få bort personligheten.
Same same but difference, med andra ord.

Vattendelaren var att jag kom med i det svenska pojklandslaget i fotboll sommaren 1982. Fram tills dess låg ishockeyn före i prioritering, jag var bättre i det och jag tyckte att det var roligare att spela.
Men jag har aldrig ångrat mitt val. Fotbollskarriären blev ju rätt bra.
Ishockeyn vet man ju ingenting om hur det hade gått, dessutom var hockeyn inte så bred på den tiden. Det var Elitserien eller NHL som gällde, inget annat, numer kan man lira bra ishockey på många olika platser i världen. En klar skillnad.
En annan positiv sak med att valet föll på fotboll och inte ishockey är att jag fortfarande har mina egna tänder kvar. Det får inte underskattas.

Ett favoritämne genom åren här på bloggen har varit mysteriet med män och deras penisar och ritualen att kissa stående utan att någonsin träffa rätt med strålen. Kanske har jag hittat en förklaring i frågan.

På fotbollsgalan i måndags klev jag in på toaletten efter att ha kryssat mig igenom en vägg av svarta kostymer och några lika svarta klänningar och jackor. Invid de fem pissoarerna mot kakelväggen stod fem män, killar, i lika svarta kostymer och gjorde jobbet sitt.
Längst in på toaletten vid den sista pissoaren stod förklaringen jag så länge letat efter. Där stod han.

Den moderne mannen. Med byxorna nere på höften och penisen hängande fritt med riktning mot pissoaren men strålen mer okontrollerbar. Där stod han med båda händerna och blicken på sin Iphone. Det såg ut som om han försökte förstora något, en bild kanske, han vred med fingrarna i cirkelrörelse och var mycket koncentrerad.
På telefonen.
Bakom honom stod åtminstone sju, åtta personer i kör för att få ta hans plats men ingen reaktion. Tunnelseende!
Han hade ju en Facebookuppdatering att ta hänsyn till. Han hade ju sett Labero och fotat honom strax innan och ville delge sina vänner upplevelsen...

Själv lämnade jag pissoarkön och gick in på sittmuggen för att släppa lös mitt tryck i dryckeskanalen. När jag kom ut var pissoarmannen borta och livet kunde återgå till det normala igen.

Roger Casement var en brittisk diplomat född i Dublin på Irland. Han levde mellan åren 1864 till den 3 augusti 1916 då han blev dömd för högförräderi och därför avrättad genom hängning i Pentonville Prison i London.

Casement gjorde sig känd och hyllad för sin detaljerade dokumentation om de grymheter som utspelades på platser som Kongo och Peru där den europeiska kolonialismen utövade rovdrift efter naturgummi. Ursprungsbefolkningen på de båda platserna behandledes oerhört grymt med bland annat piskstraff, stympning och död tills befolkningen mer eller mindre blev utrotad. Casements rapporter fick mycket uppmärksamhet över stora delar av världen. Han blev adlad av brittiska kronan men tackade nej av en anledning som växt i honom under alla hårda år i afrika och sydamerika. 

Roger Casement blev istället irländsk patriot, nationalist, radikal och började jobba för Sinn Féins intressen på Irland.
Hans insikt av att se kolonialismens mörka och destruktiva krafter på plats var att även Irland var koloniserat av Storbrittanien och därav behandlad som sådan.
Casement ville se ett fritt Irland där dom kunde leva sina fria liv som dom ville utan Storbrittaniens inblandning.

För det levde han ända in i döden och hans roll i det irländska upproret påsken 1916 blev för honom själv mycket ödesdigert.
Hans homosexualitet och leverne som han dokumenterat nästan lika detaljrikt i sina svarta dagböcker kan ha varit den lilla detaljen som avgjorde om han skulle dö eller dömas tills livstids fängelse. Dagböckerna väckte stor skandal för ryktade perversiteter som engelsmännen förstås läckte ut till den tidens press.

Mario Vargas Llosa tar inte ställning till någonting i den här boken. Han berättar sin story om Sir Roger Casement baserat på djupgående och bred research om en man som levde ett extremt tufft liv med långa och ansträngande resor i afrika, över atlanten och genom sydamerikanska amazonasdjungeln i slutet av 1800- och början 1900-talet.

Det är en lysande bok. En fantastiskt bra och intressant bok. Llosa lyfter fram en person som britterna gjort allt för att gömma undan genom historien trots allt han gjorde för landet innan irländaren i honom smög upp till ytan. En kämpe så driven av sin övertygelse om den fria människans rätt att leva som den vill och med en humanism och rättvisepatos som gjorde att han stod ut alla dessa år på gudsförgätna platser med ett civilisationshaveri utan dess like. Men även en man med tvivelaktiga relationer med unga pojkar som solkar ner hans ryktbara namn.

Avslutar med ett DN citat som jag tycker passar bra in i sammanhanget:

"Hjälten är inte bara hjälte, martyren växer ut till en tvetydig och gåtfull gestalt. Roger Casement kunde knappast ha förunnats ett värdigare äreminne."

Ibland är jag lite rastlös. Startar saker som jag inte riktigt tänkt igenom. Nu har jag startat en ny blogg. Det är inte genomtänkt men jag tror det kan bli bra och kul ändå.

Jag startade den för att jag alltid har en massa åsikter och tankar om min hemstad men inget forum att föra ut dom på. Här på blohm.se vill jag inte dränka er läsare med en massa Örebrohistorier. Ni är många som inte är ifrån stan, några av er kanske kan tycka att det är kul med lite Örebroåsikter, men jag tror de flesta hellre läser de texter de brukar återkomma hit för. Men visst, det blir ju lite hyllningar och turisttips också.

Blohm.se har ju ett annat stuk med böcker, musik, resor, fotografier och små historier inifrån mitt huvud. Så även om någon enstaka text kanske kan komma att samköras blir det ändå stor skillnad. Jag nämner det så att ni vet. Men det visste ni ju redan.

Vill ni så finns jag alltså även på Lokalpatriot Örebro framöver.