header
header
header
header
header
30 November 11:43

Kärleksrelation med rufs i håret


Magnus Gustafsson, Sten "Pålle" Pålsson, Pelle Blohm

Då sitter jag vid köksbordet igen efter helgens hundra mil genom mörker, regn och dimma. Nöje och arbete och käka sig tjock i bilens tröstätande.
Mötte Mr Rare i Göteborg och han pratade som vanligt om sig själv så jag sa till honom att vi måste prata mycket mer om mig. Därför satt vi lördag förmiddag på Espresso House NK och snackade om oss själva under ett par timmar. Mr Rare om Mr Rare och Jag om Jag...


Kvällen innan var vi på Gaisreunion uppe i Delsjön. Gais klubbhus var för litet för de cirka åttio personer som dök upp så vi åt och drack i polisens hobbystuga ett par hundra meter därifrån. Om det var trevligt? Både ja och nej.
Det var skoj att träffa några av de gamla hjältarna från åren med numer bortgångne Lennart Ottordahl i tränarrollen. Ivan den brutale, Puma, Arnold, Messias, VV och Polacken. Kenneth G från dagens trupp satt vid samma bord å vi var alla de yngsta ifrån Gaishistorien, några av oss lite mindre unga än de andra.

Insåg för första gången under kvällen hur kort min period i klubben verkligen var. Fick känslan av att de gamla 70 och 80-tals lirarna inte tyckte att jag hörde hemma där. Ett par märkliga kommentarer ruskade om mig lite grann utan att förstöra något på riktigt. Blev mest snopen.
Först var det någon gammal målvakt som på klassiskt gammalt "vi-är-riktiga-män-manér" tyckte att jag var en tv-kändis viktigpetter å fjolla när jag beställde två glas rödvin. Rödvinet var till två forna skyttekungar medan jag egentligen skulla ha en flasköl. Det sa jag till stofilen å då blev han lite mer medgörlig.

Något senare seglade den legendariske tränaren, som var klubben trogen i fler år än man kan räkna på sina båda händer, upp bakom ryggen och ville snacka allvar.
En fråga först: Hur många matcher har du egentligen gjort för Gais?
Sedan påståendet: Du har väl aldrig gjort någonting för Gais!
Klubbens mest kände tränare i historien spelade maktspråk och gjorde det på ett väldigt plumpt sätt. Dessutom var han inte nykter när han gjorde det.
Det var ju fest och då säger riktiga män de riktigt tunga sanningarna till varandra. Får erkänna att jag inte hade någon riktigt bra motreplik eftersom jag blev så överraskad av påhoppet. Men, men...
Kvällen rullade vidare och jag tänkte inte mer på det, mitt gäng splittrades en smula men några av oss åkte in till stan och Caleo där vi satte oss och vältrade oss i nostalgi och skvaller. Det var riktigt skoj i ett par timmar ihop med de mina.

Dagen efter blev jag påmind om den legendariska tränarens ofina ord kvällen innan. Tänkte att helt fel har han faktiskt inte. Jag gjorde ju faktiskt bara 36 matcher i den grönsvarta tröjan under två säsonger i en lång traditionstyngd historia. En gråsten i jämförelse med många före detta spelare på festen som gjort mellan hundra och tvåhundra matcher var för den stolta klubben utan att så många kommer ihåg dom. Spelare kommer och går enbart några få består.

Det denne tränare inte tänker på, eller inte förstår, är dock att det inte alltid är de långa relationerna som är de man mest kommer ihåg.
Långa relationer kan vara trofasta men ofantligt tråkiga och själlösa utan den magi som kan uppstå i korta intensiva kärleksrelationer med rufs i håret.
För mig var det rufs i håret nästan hela tiden i Gais även om resultaten och min fotbollsplansprestation lämnade en hel del att önska. 1999 var förstås ett magiskt år men 2000 något helt annat. Men det var inte på planen framförallt som min status i klubben har byggts. Jag har blivit en symbol för någonting annat.
Det har jag förstått när jag pratat med de lojala supportrar i Gårdakvarnen som alltid stöttade och till stora delar fortfarande stöttar mig. Jag har fortfarande kontakt med några fantastiska personer ifrån de sista självande åren i min karriär.

Ibland händer saker i livet som framkallar blixtar och dunder, min tid var en kort stormig romans mellan två parter som perfekt behövde varandra just då.
Jag förvånas själv när jag då och då nämns i samma sammanhang som Karl-Alfred Jacobsson, Samir Bakaou, Magnus Gustavsson och Sten Pålsson.
Det är vansinnigt och I am not worthy!
Men det handlar inte om bedrifter på planen som sagt.
Det hände något när jag var i Gais, jag vet inte vad det var men jag är otroligt stolt att ha haft och fortfarande får ha den relationen jag har.
Det kan inga gråa tränarfarbröder från forna tider komma och ta ifrån mig.

Kommentarer
Stäng
ÖSK


Jojo, GAIS i all ära.. men alla vet vi ju att laget nr 1 är ÖSK.

Kom ihåg,
Det bor en liten ÖSK:are i oss alla.
Och en liten Roffe också....

Skrivet av:Job | 2009-12-05 20:43:03 |  Svara
 
Mild och krtitisk?

Kan man vara Mild och kritisk? Känns som en konstig kombination. Eller? Kanske går det att bara det. Det känns om möjligt ännu konstigare att du kallar dig Mats. För om du nu vill kritisera din arbetsgivare och klubb så har du all heder för att du visar ärlighet och kurage genom att vara Mild och kritisk. Skriv ditt namn då!
Skrivet av:Luggen | 2009-12-04 22:31:20 |  Svara
 
Skönt med dynamik

Jag tar varken ställning för eller emot denna diskussion. Tror dock att det kan vara bra att ge en bild utifrån.

Känns som att erat GAIS håller på att bli en modern och bra klubb. Vi som kommer från en så kallad go och större grannklubb och är före detta spelare tittar avundsjukt på er i GAIS. Alla matcher som jag sett med er hyllas det före detta spelare i halvlek. Det skrivs om er på gais.se. Ni hedras av era supportrar. Ni t.o.m. tar bättre hand om Stefan Pettersson. Oavsett om ni på blohm.se kallar varandra för Stofilen och Kändisen så är det så att vi som tittar utifrån är avundsjuka. Vi tillfrågas aldrig om något i vår goa klubb och kalas och samlingar som den det står om här har jag aldrig hört talas om. Oavsett hur många eller få matcher. Skärp er och var stolta, vi utanför är avundsjuka.
Skrivet av:Mats | 2009-12-04 19:40:15 |  Svara
 
TV-kändisfjolla

Hej Pelle!

Det var tråkigt att du tog det på det viset och jag kan bara beklaga att du inte såg glimten i ögat och leendet på läppen och förresten så syftade min skämtsamma kommentar nog mer på eventuell klassresa än fjolleri. Om du menar att "mer medgörlig" är att skratta gott tillsammans med dig när du säger att du faktiskt skall ha en öl så håller jag med dig om att jag blev precis det. Nästa år får jag välja att tjôta med mer humorfulla och goa gubbar som kan ha skoj med fler än de sina.

Gammal målvakt

PS. Kjell Uppling var inte ens där.DS
Skrivet av:Stofilen | 2009-12-04 16:11:22 |  Svara
 
Bullshit

GAIS är klubben för de hängivna och fansen är en större del i GAIS än i många andra klubbar. Du Pelle, gjorde ett ruggigt avtryck bland oss fans de två åren vi hade förmånen att se dig fightas i den finaste av tröjor. Du kommer alltid var älskad för det du gjorde på planen och för den person du var och fortfarande är! Basta.
Skrivet av:Daniel | 2009-12-03 19:23:08 |  Svara
 
Avis


Jag tycker det låter som att de där gubbarna bara är avundsjuka på dig och din status.
Skrivet av:Rob | 2009-12-03 09:49:38 |  Svara
 
"ett ljus i mörkret"

Din "storhet i GAIS" skall nog belysas i den misär vi upplevde under åren 96-97 och viss mån -98. Du kom in som en klass-spelare som lyfte laget. Att du sedan också kunde tackla supportar och passade väl in i en GAIS-supporters mall på en bra spelare, både på och vid sidan av planen, gjorde säkert sitt till också.
Jag kommer då aldrig glömma 2-2 målet borta mot Gunnilse -99. Det var sann glädje och hoppas du också tyckte det var kul. Det är sådana aktioner som skapar läktar-legender.
Lev väl.
Skrivet av:Johan Rosen | 2009-12-02 13:17:50 |  Svara
 
hjältar

Du är en hjälte för mig i GAIS med din inställning på plan och vid sidan av!
Skrivet av:Benny Palmqvist | 2009-12-02 11:50:50 |  Svara
 
Gaisreunion

Ja, vad ska man säga? Personer som Uppling - för det var väl han, tolkar det så via din beskrivning - och Falk har liksom tiden passerat. Det vet dom om och det enda de har är att kötta i spett i andra.

Jag har sett GAIS i tjugofem år, jag har maniskt läst klubbens historia. Det finns oerhört många profiler.

Men kortet på dig, Arnold och Pålle värmer. Hos oss supportrar betyder det något. Att Falk och Uppling inte löser att de är omkörda sedan decennier är inte ditt fel.

En som är rejält underskattad i GAIS historia, även internt, är Sten Pålsson. Men det är en annan historia.

Blir lite sne å dina vägnar faktiskt. Men är dock inte förvånad. Helt enligt gammal manual. 2000 - talet har inneburit något annat. Och det klarar inte stofilerna av.

Du är i alla fall, bredvid Samir, det närmaste jag har kommit en gaisidol. Och jag är inte ensam om det. 36 matcher, ja, visst. Men det är skillnad på matcher och matcher. Björn Samuelsson, inget ont om honom, gjorde 43 på mittfältet i GAIS. Jag kommer inte ihåg honom överhuvudtaget som spelare.


Skrivet av:Robban | 2009-12-02 08:51:25 |  Svara
 
Falköga?

Gamla tränare som Bosse Falk ska man hålla sig undan för - det var väl han?
Han hade sina goda sidor han också och det finns ju många roliga sanningar OCH skönor runt hans tränarkarriär.
Skrivet av:-loa | 2009-12-01 08:43:54 |  Svara
 
Re: Stort


Jaha, Hej igen!

Du som förstår fotboll, jag säger bara Zlatan...
Visst är han det största som hänt svensk fotboll? Hans mål i "El Clasico"?
Det är väl större är VM-94, Brolin, VM-59, Kurre Hamrin, IFK Göteborg i UEFA, ÖSK med Arnor och allt annat.
Nästan större är universum. Galaktiskt!
Man blir ju så lycklig i hela magen!!
Zlatan, Zlatan, Viva Zlatan!

Du som förstår och kan, skriv en hyllningkrönika!
Det är på tiden.

/RZ
Skrivet av:Roffe | 2009-11-30 22:35:28 |  Svara
 
Stort


Tjena pella,
Skrivet av:Roffe | 2009-11-30 22:20:57 |  Svara
 
Blohm vs Hysen

Ja du var inte i GAIS länge men utan att fjäska så hade du: rätt attityd, dessutom passningssäkerhet, elak vid rätt tillfällen. Sen någon som många supportrar gärna tagit en öl med och bara tjötat. Däremot var Glenn H bjuden, det var den största jävla skrällen.
Skrivet av:Rickard | 2009-11-30 21:46:57 |  Svara
 
Namn:
E-post:
Ämne:
Kommentar:
Säkerhetskod:
 


27 November 11:04

Spotifylistor i natten

Snart fredag lunch och jag sitter trött med påsar under ögonen beredd att sätta mig i den numer inte lika miljöjävliga monsterjeepen. Ska dra till Göteborg för en Gaisreunion med mat och dryck uppe i Delsjöns kuperade vackra natur senare i kväll.

Trött och svullen för att jag sitter halva nätterna och plockar med listor till Spotify. Det är förbannat roligt att leka dj och sammanställa listorna.
Går igenom min cd-samling och hittar en massa gamla ensamma låtar som gömmer sig på dåliga album som jag för länge sedan ratat. Nästa steg är att rota igenom vinylerna och sedan söka ute på Spotify för att se om låtarna ligger uppe där.
Förvånansvärt många finns även om jag ledsen som en hungrig och tiggig hund tvingades konstatera att till exempel Courtney Love:s Hole och dess sköna album "Live through this" inte fanns. Det händer men inte speciellt ofta.
Å andra sidan bjöd Rockstjärnan på gamla briljanta "The Unguarded Moment" med The Church sent igår kväll. En pärla jag totalt glömt bort.

Först tänkte jag vara brutalt egotrippad och bara lägga mina egna favoriter på listorna men i och med att jag vill dela med mig här i högerspalten på hemsidan så får jag vara lite populistisk ibland och lägga in sånt som jag "tror" andra diggar.
Vet redan att ett par polare spelat en av mina två debutlistor i offentliga sammanhang. Grymt och coolt som fan. Så vill jag förstås att det ska fortsätta.

Håll ögon och öron öppna nästa vecka för då dyker "Kvinnor i december" och "Hård vinter" upp. På tur finns countrylistan, 80-tals synthare, mitt 80-tal i övrigt, folkrockslistan och vem vet... Kanske en danslista för kungliga hemmapartyn?

Men nu är det packa som gäller, rasta doggen, käka lunch, hinna med ett bankmöte och sedan in i bilen och knappt 30 mil i bil i regn och storm, säger dom att det ska bli. Hem i morgon lördag, plugga statistik inför Supersöndag i Stockholm på just söndag. En helg i bil alltså...



23 November 11:42

Från Kutztown till New York och ut i världen.


Kutztown. En liten håla i Berks County, Pennsylvania, USA med drygt 5000 invånare.
Avslutade lördagskvällen med att spana in ett gammalt K-Special på SVT-Play.
Det handlade om konstnären Keith Haring som var en kultfigur inom New Yorks pop art och graffiti art under 80-talets boom av streetkultur. Han hamnade i samma krets som bland andra Andy Warhol och Basquiat.
Haring gick vidare och blev en world wide artist med sina karaktäristiska streckgubbar och figurer. Han dog i aids 1990 endast 31 år gammal.

Programmet berättade Keith Harings historia där allt började i just den lilla hålan Kutztown i Pennsylvania. Jag vet inte varför men jag blir alltid lika inspirerad och faschinerad av dessa amerikanska gudsförgätna platser in the middle of nowhere där världsartister av olika slag föds ur tristess och trångsynthet.
Sverige är ju fullt med liknande historier med personer från Molkom, Boden, Staffanstorp eller Dyltabruk. Men av någon anledning är det inte lika sexigt med svenska småorter som de amerikanska ödesamhällena som skildrats så ofta i filmer.

Det vilar något tragicooliskt över den där amerikanska drömmen som bygger på att slå sig fri från den lilla monotona och likriktade sportnördshålan och göra karriär i någon av de stora städerna på väst eller östkusten. Att få slå sig fri och leva som man vill utan det snåla småsamhällets trånga bojor.

Jag är ingen USA-vetare men den bilden jag har är att den där drivkraften att flytta dit jobben eller drömmen finns är påtagligt mycket starkare over there än här i Sverige och övriga Europa. Det ligger i kulturen och folksjälen att bryta nytt när drömmen där man bor fades away. USA är en nation av emigranter som slagits hårt för sin frihet och önskan om ett gott liv på en plats där allt kan infrias.
Att de tankarna numer säkert är mer en romantisk kuliss för de flesta i det stora landet i väster så dunkar hjärtat lika fritt innanför bröstkorgen på många av dom.

Det ligger något kreativt och desperat i att växa upp på en plats där ingenting finns om man går utanför de gängse ramarna. Keith Harings intresse var konst, han var även öppet homosexuell i det tidiga åttiotals-amerika, vilket inte kan ha varit lätt i ett litet samhälle uppe i nordöstra USA. Precis som många rockgrupper gjort kan man använda utanförskap och trisetss till att skapa stordåd.
Jag tror man måste ha tråkigt ibland för att kunna skapa stor konst, det roliga blir i själva skapandet, för sånt tar tid, finns det för mycket annat nöje som lockar är det lätt att bli ofokuserad och splittrad. 

Påstår inte att jag själv skapar stor konst för närvarande men jag har det rätt tråkigt. Villaidyllen är tyst och mörk, resorna är få. Det frigör tankarna och det blir roligare att skriva. Idéerna blir fler och nyfikenheten ökar.
Jag är säker på att jag skriver mer intressant just nu än vad jag gjort under en period av hysteriskt flackande runt i Sverige.
Å det är tristessen som frigör kreativiteten.
 



22 November 14:34

Ett fynd funnet i ett våldsamt Johannesburg

Ni vet förstås att det är VM-slutspel i fotboll i Sydafrika nästa sommar.
För drygt tio år sedan var jag i Johannesburg på träningsläger med Viking FK från Stavanger. En drömresa som i efterhand var mer intressant än dröm.


Johannesburg var en livsfarlig stad där vi blev beordrade att inte gå mer än ett halvt kvarter ifrån hotellet vi bodde på. Utanför den zonen var våldtäkter, rån, bilkapningar och annan brottslighet en vardag. Förarna av de minibussar vi ofta åkte i hade alla fulladdade vapen i handskfacket. Bilarna stannade inte vid rödljus men träningsplanerna var av högsta kvalitet. När vi väl släpptes ut ifrån hotellet blev vi skjutsade till fina varuhus och köpcenter med beväpnade vakter inne i city eller till inhängnade nöjesområden med passkontrollsliknande ingångar. Som ett Liseberg för enbart vuxna och utan åkattraktioner. Jag var glad när vi lämnade landet och hoppas att dom lyckats rensa upp rejält inför mästerskapet 2010.

Jag blev påmind om resan när jag häromdagen botaniserade i min inte allt för tunga CD-samling. Längst ner på ena hyllan stod en gammal bortglömd favorit.
Köpte "Mazzy Stars" skiva "Among My Swan" när jag en av dagarna smög omkring på egen hand i ett av de där stora inhängnade nöjesområdena. Hade precis norpat åt mig en tung biografi om David Bowie från en väggplats när Mazzy Star CD:n stod där en bit bort. Hade läst om skivan precis innan resan så den åkte förstås med i köpet i den där bok och musik-affären.

Vad är det för speciellt med den då tänker ni?
Tja, det blev ingen försäljningssuccé men är en fantastiskt underbar höstplatta.
Lågmäld, dov och lite drömsk, ett sound för regniga och blåsiga dagar då solen aldrig visar sig. Tänd de levande ljusen, smutta på ett glas tungt rött vin och smyg ner under filten i soffan och njut av Hope Sandovals mjuka men intensiva röst. Gillar man Cowboy Junkies, Sophie Zelmani och till viss del Anna Ternheim måste man bara köpa Mazzy Star och skivan Among my Swan.









18 November 16:00

To all you bompers out there...

Ibland kan jag känna mig så förbaskat ensam fast jag vet att det knappast är så.
Känslan sköljer in över mig, våg för våg tills att jag tror att det är sant.
Jag gick ut första gången idag runt halv två då det redan hade börjat skymma, inte ens regnets tunga droppar kunde skingra mörkrets marsch över himlavalvet. Det är tuffa tider nu.


Himlen hänger våt och bedrövad några centimeter under gatubelysningen medan man försöker hitta in till city.
Möten avbokas, influensatider med massvaccinering, långa köer för barn och gamla men där medelålders och friska armbågar sig fram till sprutorna.
Själv sitter jag och skriver, planerar och smörjer för något som i den bästa av värld snart iscensätts.
Håller på att bli en multimediaidiot, det är mobiltelefoner, kameror, datorer, mms, pdf, usb, zip, jpeg, mp3... ...krasch, error...

Så blev jag avbruten, igår är igår, idag är en ny dag som vaknar med ett ursinnigt spöregn på köksfönstret för att därefter spricka upp i solsken.
Hej solen, jag trodde att du övergivit mig.
Ett leende på läpparna trots att bandet fortsatte spela "Waltzing Mathilda".

Känner mig mindre ensam idag.
Men funderar över tystnaden på blohm.se.
Sedan jag bytte utseende på sajten har min statistiktermometer varit ur funktion och jag har ingen aning om någon läser sidan längre.
Å jag som är så stolt över min nya sida som är grymt snygg om ni frågar mig.
Om ni finns, och läser det här.

Jag har några sköna trogna kommentarvänner som hjälper mig att hålla cyberensamheten borta. Uppskattar er verkligen.
Annars känns det som att jag blivit övergiven sedan make overn.
Ungefär som med solen.

Nu ska jag hoppa in i bilen och åka och käka lunch med gänget.
Om dom finns kvar.
Alla är sjuka och snoriga, mötena har fortsatt att avbokas så denna veckan blir inget vettigt gjort som det ser ut nu.
Men kanske att lunchfolket finns kvar i sofforna och i de svarta stolarna.

To all you bompers out there, take care and have a safe ride home...
Nowhere to run, nowhere to hide...



15 November 21:57

Den stora längtan är lite mindre nu











En lång skön söndag till ända.
Inte en sekunds tevetittande efter frukosten.
Varför gör man sig inte oftare av med tevens blinkande och larmande.
Ser på varandra och umgås.
En sån skön tystnad som belägrar huset.
Eftermiddagens mörker, levande ljus fladdrar på hyllor och i fönster.
Som en katolsk katedral.


Avrundar med ett glas rött och Tom Waits skrovliga röst tillsammans med hans piano.
Tänk att få hänga på nån ruffig tom bar i Boston med Waits som underhållare.
Som i en film, två små whiskey och en butelj med Samuel Adams framför sig, det hånglande paret vid bordet i hörnet, den prostituerade med rufsigt hår på barstolen vid diskens ena kant snackandes med bartendern.
In kommer den okände och sätter sig på stolen bredvid.
Tar fram en cigarett, beställer in en whiskey on the rocks.
Sveper och inleder ett samtal.

Livet rullar förbi mellan whiskeysnapsarna, skratt, gråt och förståelse.
Sedan en promenad i regnet, armkrok med den vackra men olyckliga, lika olycklig som han i hatten och den mörkbeiga rocken där kragen är uppdragen och halsduken slänger i vinden som drar in ifrån Massachusetts Bay.
Någon bro i bakgrunden och en taxi som fort kör förbi och stänker upp vatten som dom precis undkommer.
Waits spelar Downtown Train medan de båda stannar upp i en portuppgång och kysser varandra, ingen säger något, hon gömmer sitt ansikte innanför hans rock och de håller hårt om varandra medan livet fortsätter rinna fram genom vattnet som forsar längs med trottoarkanten i det lätta nedförslutet.

Å jag är glad, jag ler och ser framtiden i en ram med små gnistrande stenar.
Det kommer att bli bra, det kommer att bli jäkligt bra.
Den stora längtan är lite mindre nu.




12 November 10:10

En ovanligt bra dag

Igår var en ovanligt bra dag.
Jag tog bilen till Stockholm, parkerade under Park Hotell och gick ut på stan som en helt vanlig man.
Hade två möten under dagen, fikade på Espresso House, snattade två plastskedar och har sedan dess ständigt sett mig över axeln efter lagens väktare.


Körde hem igen på eftermiddagen genom kaosartad trafik men med en hel del uprising i sinnet. En glutt på I-phonens mail och ett par telefonsamtal fick mitt blod att om inte rusa så ändå trippa på lätta snabba tår.
Det där isblocket som jag har ägnat så mycket tid att ta mig igenom börjar visa täcken på svaghet.
-Hämta spättet, börja bryt för fan Pelle, ropar rösterna i huvudet.
Så jag rusart runt och försöker hitta spättet men har inget, plockar ner min yxa istället och börjar hugga så att det yr isbitar över mig.

Men så anfaller natten och söver ivern.
Jag vaknar upp till en ny dag med trötta, grumliga ögon och ett förvirrat tillstånd.
Va jag i Stockholm igår, hur va det med dom där mailen och telefonsamtalen?
Inga snutar utanför dörren men jag ser de två skedarna på diskbänken.
Slår upp NA och bläddrar förstrött, hockeylaget blev visst avklätt i Västerås igår.
Såg dock inga nakna atleter utanför Rocklunda på min genomresa men det var väl för tidigt. Ser i aftonbladets nätupplaga att luddhatet ökar. Bedrövligt.
Männsikor sprängs sönder i Afghanistan och Pakistan men svenskar slår nästan ihjäl varandra i tvättstugor för lite ludd i torktumlaren.

Kollar ut på en lätt snöbeklädd bil på uppfarten och gläds över att jag har möjlighet att få köra runt i sådan vacker sak. Morgonmörkret har gått över i ljus medan jag sitter i morgonstassen och dricker kaffe och läser DN och svarar på mail.
Staden gör sig redo för lunchen men jag sitter här och myser medan doggens lugna andetag ifrån sin säng i hallen även gör mig lugn.
Det är med andra ord en hel del som just nu rör sig åt rätt håll.

Men jag vore inte jag om jag inte la ut lite mental snubbeltråd för mig själv.
Söker ofta melankolin, det vet ni som läser här allt för väl.
Nakna träd och grå himmel inbjuder till det och misstaget begicks förstås någonstans mellan nio och tio.
Mitt irländska hjärta tryckte på play på Spotify och en massa sorgsna folkvisor i ny tappning sjungna av briljante George Murphy spred vemod genom köket och jag tog en kaffe till. Så nu mår jag väldigt bra men på ett vemodigt sätt.
Ett motsägelsefullt tillstånd jag är en mästare på.





9 November 19:59

Utsikt från en läktare...

Ett fantastiskt roligt allsvenskt år är avslutat.
Just nu pågår Fotbollsgalan.
Detta är en liten del av mitt allsvenska år.





6 November 22:21

Folken Stavanger 1998: Ett briljant Kent

Synthrock läser jag i en recension i DN. Kents nya album är elektroniskt. 
80-tals blippande fast tyngre. Måste säga att jag verkligen gillar soundet.
Märker mer och mer att jag går igång på electropop och rock.

Med endast två lyssningar är det däremot för tidigt att göra någon sorts bedömning av skivan men jag tycker det är en cool väg de valt. Kent vill och vågar förändras. Jag är ingen galen Kent fanatiker men har alltid gillat gruppen.
Framförallt har jag fastnat för det visuella, poserna, de larmande gitarrerna under den första delen av deras karriär. Tror de kan skapa samma magi med detta sound när turnén inleds. Som Depeche Mode i sina bästa stunder.
Ett av mina bästa konsertminnen med Kent är ifrån 1998 när jag såg dom på Folken i Stavanger. En liten scen, rätt packat i den trånga lokalen med balkonger hängande över golvet. Jävlar vad det rockade när dom intog scenen. Men det var inte musiken i sig som gjorde att håret på kroppen stod givakt av välbehag. Det var ljuset, röken och gitarrmanglandet. Bandet stod där nästan orörliga och bara larmade medan Jocke Berg for runt som en galning med sitt då karakteristiska skakande på huvudet. Dom var som ett svartvitt fotografi. Konstnärligt perfekta i sin image. Just då mer än någonsin hade jag velat byta med dom och transformeras till rockstjärna. 
Lätt att säga i efterhand men jag förstod redan då att detta var ett band som skulle växa till riktiga rockatleter om dom bara kunde hålla ihop, vilket de nästan lyckats göra med samma uppställning. 
Jag är säker på att turnén som kommer på skivsläppet "Röd" blir magisk med den nya elektroniska ljudbilden. Lite ljus, lite rök, en sångare och tre grabbar bakom några synthar. Fantastiskt...



4 November 09:26

Det blir säkert bra i morgon igen...

Poeten och Räven har länge suttit och gnidit händerna i samstämmig eufori...
Snart inleds det. The dark ages.
Pelles vinterdepp, då han kryper upp i ett hörn och tigger om jobb som dörrvakt, diskare, säljare av diverse vindtäta material eller vilket satans jobb som helst.
Allsvenskan är slut och då tar jag också slut.
Säger dom.
Men jag har flinat åt duon, avfärdat varje påhopp.
Jag mår bra, livet leker, mycket på gång.

Men det behövdes inte mer än en gäspning och en lång morgonsträckning av kroppen med händerna upp mot taket å så knak.
Det högg till så in i hin håle i ryggen strax under skulderbladen.
Rätt igenom från ryggen och ut till bröstmuskeln sitter det numer ett glödgat järnspett.
Känns det som.
Har svårt att gå, har svårt att sitta och natten blev ingen trygg John Blund-stund utan ständiga avbrott i nannandet av hugg genom ryggen.
Dåligt humör är orden för dagen.
Värktabletterna har plockats fram, tid hos kiropraktor är bokad inklusive väntetid för att det var rätt fullbokat i veckan. 
Humöret rasar ner till noll och livet känns genast som ett stort mörkt hål.
Huvudet dunkar, värken i ryggen som är på väg att krypa upp till nacken, nedstämdhet, halv storm utanför fönstret, en relativt ny men ändå trasig TV som måste lämnas in och slut på kaffebönorna i min Jura Impressa Z5.
Ja, ja, ja jag vet vad ni ska säga...
Lyxproblem av en bortskämd spoling i villaidyllén.
Så sant. Så rätt.
När det finns miljarder av människor i världen som far jäkligt illa.
Så hur jag har mage att sitta här och klaga är en gåta.
Igår morse var jag glad över min nya hemsida och allt jag ska göra med den.
Idag är jag gnällig och irriterar mig på de saker som ännu inte är åtgärdade så att jag inte kan göra det jag hade tänkt mig att göra. 
Inkörning kallas det säkert.
Det är alltså en sån där dag...
I morgon är det en annan och då ska allt vara bättre igen.
Se där, en strimma av optimism i all själslig sörja.
 


Pelle Blohm


Pelle Blohm

– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.

– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.

– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.

– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.  

– Föreläsare. 

Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.

 I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlägg