header
header
header
header
header
4 Januari 14:49

En blues frÄn Sverige

Stod bakom ett rostigt gammalt staket idag och såg ut över min barndom. Vinden ven, snön yrde och jag frös som satan om fingrarna. Bakom mig låg två fotbollsplaner i vintervila, enbart några spår i snön påminde mig om liv och rörelse.
I horisonten ungdomar med hockeyklubbor i händerna och utrustningen i enorma trunkar på ryggarna, på väg, mot ishallar som förr var utomhusrinkar där jag for runt och letade bortsskjutna puckar i snödrivorna.

Just då, denna fredag i januari 2008, kom jag ihåg en gammal text jag skrev till Nerikes Allehanda för några år sedan och som handlade om mitt älskade och hatade uppväxtområde. Den text jag fått mest uppskattning för av alla de texter jag skrivit de senaste sju åren, de år jag jobbat som frilansskribent. Inspirerad av andra texter med samma tema som jag läst i dagarna ger jag er här en repris på min: 

"Blues om Markbacken". 

Delar av Markbacken ska rivas 
skriker en stor artikel ut en bister dag i Mars i den lokala
morgontidningen. Även om jag hört rykten om att det varit på gång så
började pulsen min galoppera i små ångestattacker. För jag hade in i det
sista hoppats på att allt bara var skvaller från elaka tungor. Men nu
verkar det avgjort. Det kommunala bostadsbolaget ÖBO har bestämt att min
barndom, min uppväxt, mina djupa rötter ska rivas upp och slitas isär.
Den sista gården ut mot Trängens IP är icke längre önskvärd. Min
alldeles egna gamla nummer 34 ska ända i himlen in. Stora delar av det
gamla miljonprojektet från början av sextiotalet har fräschats upp och
gjorts elegant men just min gård har någon gammal byråkrat bestämt att
den ska dö. I och med det dör en del av mig. Det känns orättvist.

Även om jag förstår att någonting måste göras med de bleka slitna
fasadplattorna och de snart sönderfallande lägenheterna så hade jag ändå
inte räknat med en storskalig rivningsvåg. Sånt händer väl inte i en
modern storstad i Sverige idag. Jag trodde att vi lärt oss någonting av
centrumskövlingen i slutet av 60-talet. Upprustning var för mig en
självklarhet som jag bara gått och väntat på. Men chockbeskedet att allt
ska bort gör mig en aning illamående.
Det spelar ingen roll att den lägenhet som mina föräldrar flyttade in i
1963 och som var en modern dröm med elspis, badrum med rinnande vatten
och toalett chanserat till en undernärd boendeform. Det spelar heller
ingen roll att rykten placerar vissa delar av den här stadsdelen på en
'drugdealer' -lista eller att några platser nattetid blivit ghettoiserade.

Markbacken har verkligen haft sina ups and downs, mest har det förstås
gått nedåt i status och det som började som ett sextiotalets guldrush
drog snart vidare in i sjuttiotalets drogdimma.
Många liv har gått under på denna plats men en hel del har även vandrat
ut i världen rakryggade. Mycket av det man som barn var med om var som
ett lotteri, eller en labyrint där det hela tiden gällde att hitta rätt
väg ut för att inte slås sönder inifrån. Ingen kan säga att Markbacken
varit en perfekt plats att växa upp på, men det är trots allt den plats
där jag växt upp. Där finns massor av mörka tankar, rädslor och gnagande
oro. Men det är också den plats där rötterna finns och det inger trots
allt en tillhörighet, en trygghet som är skön att komma tillbaka till
efter mina utflykter runt om i världen. Jorden på den här platsen andas
i takt med mig. Varje buske, varje träd och varje grässtrå talar till
mig. Dom viskar i mitt öra och påminner om alla historier uppväxten gett
själen. Historier som naturligtvis ligger till grund för hur jag är idag.

Under de tio år då jag inte bodde i Örebro tog jag alltid en lång skön
promenad i bostadsområdet minst en gång per år då jag besökte min mor
som funnits kvar där sedan allt var nybyggt. Det var på något sätt
energigivande att vandra i samma fotspår som när jag var en liten
parvel. Först trodde jag att jag var ensam om denna näring men det har
krupit fram en hel del själsfränder med samma tankar och böjelser för
den här typen av positiv nostalgi. Det spelar ingen roll om ungdomsåren
varit lyckliga eller fulla av nederlag, behovet av en plats där allt
började verkar finnas i oss alla. Ju längre bort från detta ursprung vi
kommer desto viktigare blir det. Jag tror det är därför det är så lätt
att bli nationalistisk när man frivilligt, men kanske ändå mer
ofrivilligt flyttar från sitt hemland. Traditioner förstärks och allt
det trygga gamla förstärks och blir många gånger bättre i tankarna än
vad det i verkligheten egentligen är. Man dras mot rötterna i den jord
man är sprungen. Vare sig livet leker på den nya platsen eller stinker
så är hemma alltid det sköna. Även om man inte längre vill bo på den
plats man fötts så är det ändå alltid hemma. Hemma är tryggt, man vet
vad man har och det går alltid att komma tillbaka. För det kommer alltid
att se ungefär likadant ut.

Åtminstone var det vad jag trodde fram till den i mina ögon ilskna
rubriken om Lertagsgatans undergång. Min tid är nu utstakad, det gäller
att dokumentera med alla de sinnen som finns i kroppen. Synen, dofterna
och ropen från en förfluten tid. Jag inser att jag varken kan eller vill
stoppa tidens gång. Människan måste framåt, det är dess natur. Men jag
kommer att gråta en skvätt när bulldozern kör in och inleder sitt
destruktiva beteende. ÖBO ska riva det gamla och bygga nytt och modernt
för familjer i tiden. Området ska bli mer respektabelt. Men en sak ska
de ansvariga veta. Denna jords anfäder kommer att sväva runt och hemsöka
platsen hur mycket dom än vill sudda ut det gamla. Jag vet i alla fall
att jag alltid kommer tillbaka. Även när jag inte finns kvar i denna
verklighet ska jag återkomma för att finna ro på den plats där allt
började.


Kommentarer
StÀng
Re: Skriv en bok!

Agree!
Skrivet av:Donna | 2008-01-06 12:38:50 |  Svara
 
Skriv en bok!

Du Àr en briljant skribent! Skriv en bok om dina betraktelser och med massor av dina funderingar
Skrivet av:Dave Jones | 2008-01-06 12:37:49 |  Svara
 


2 Januari 16:42

En gÄng rebell, alltid rebell.

Det skulle faktiskt bli en lugn nyårsafton i år.
Men det slutade med att jag i snö och slask, klockan 05.00, promenerade runt med en trött hund i ett tyst och nedsläckt villaområde norr om staden. Det var mystiskt tyst, inte ens tågen som brukar susa förbi i fjärran och sprida ett dovt ljudtäcke som oftast landar över gatorna i mitt kvarter hördes. Det var som att livet gått in i en tillfällig paus.

Jag gick och gömde mig inne i min jackluva, tänkte att pissa då doggen så att vi kan gå hem igen. Men det tog tid, snön var skoj att leka med, tugga på. Efter en stund började jag njuta av friden, kanske är det så här det är att vara morgonmänniska, tyst, fridfullt. Plats för kreativa tankar som kanske utvecklas till idéer och projekt.

Några timmar tidigare var det fullt ös. Den stilla skaldjursmiddagen hade gått över i någon sorts spektakel helt utan hämningar eller självkritik. Någon illvillig hade plockat fram det där kareokepaketet som "folket" numer älskar. Svenskarna har förvandlats till kinesiska kareokemästare och tävlar i att förnedra sig så mycket som möjligt, ynkligt förstås. Sånt där har jag aldrig bemyndigat mig med, jag anser mig vara en rebell som naturligtvis vägrar dessa folkliga svenne-nöjen. Det sa jag till gästerna när de började koppla ihop alla sladdar till de enheter som hör till.

Men så tänkte jag på ett sms från min vän även kallad Mentorn. 
"Fan va svennigt Kungen, ett hemma hos-reportage. You have lost it, sedan du flyttade till landet..."
Detta apropå mitt julreportage i ett tidigare inlägg här på bloggen.

Så visst stod jag där till sist, med en mick i handen, och sjöng i falsett och Roxanne, Nick Cave och "Where the wild roses grow" och lite Johnny Cash. Hade det inte varit för att den satans Whitney Houston var på festen hade jag kunnat kalla mig mästare. Poängmaskinen slog nästan i taket och det började ryka ur räkneverket. Inte ett öga var torrt.

Men det kan även vara så att detta fortfarande kan anses som en mardröm plockad ur en alkoholdimma som förgiftat mitt sinne där i min luva i den tidiga morgonstunden. Det har kanske inte skett, jag hoppas vid gudarna att det inte är en sanning. Får inte tappa greppet så där, det är inte jag. 

Jag är rock ´n roll, jag är punk, jag är David Bowie, Bryan Ferry, Joe Strummer. 

Jag är inte detsamma som folklighet. 

Jag hatar allsång på Skansen, idol-fenomenet, let´s dance, golf, fåniga lekar på fester, dyngfylla-stadsfester med tält och dyr mat på plasttallrikar, allt som gör att massan plockar ur hjärnan och gör saker som andra gör bara för att andra gör det i rädsla över att inte få tillhöra. Att få tillhöra betyder allt.

Det kan inte vara sant, det finns inga bevis från kvällen. Kan inte påminna mig någon kamera eller mobiltelefon i min närhet. Jag gick och plockade kletiga glas, tomma ölburkar och tallrikar med intorkad efterrätt, klockan började nu närma sig 06.00, en sista taxi for iväg utanför fönstret. Hmm, fler vakna rebeller i villaidyllen?

Skallen började klarna. Sanningen bet sig fast. Mentorn har nog tyvärr rätt. 
Småstaden äter sig in i skinnet. 
Ungdomsrevolutionen ligger långt bak i tiden.

Jag ser då och då före detta mods, hårdrockare, punkare, raggare, synthare och svennar som alltid varit svennar, vandra genom gatorna i stadens centrum. De är alla svennar numer. 

Vi har alla blivit vuxna och till det yttre trillar de flesta in i trallen, de andra flyttar till storstaden, utlandet eller till förorter som ser ut och är som småstäder i storstäder.

Men innerst inne är vi som sett oss som rebeller alltid rebeller även med en plastmick i handen, på en nyårsafton när ingen annan ser, sjungande kareoke med en röst så stabil och estetisk cool att tankarna på att jag var född till rockstjärna kommer åter in i mig för att fylla mina drömmar.



 



1 Januari 17:52

Historien om en whiskeyskrapad stÀmma

Någon gång under nyårsaftonens tidigare timmar fann jag honom.
Jag har sneglat länge, sökt kontakt, försökt förstå mig på honom men aldrig riktigt nått fram.

Historien börjar egentligen för över tjugo år sedan. 
Den handlar om en ung man som en gång bodde ovanför en biograf med väggarna fulla av ömsint inplastade vinylskivor i sin lägenhet. Han var singel. Han visste allt om musik, han var en sån där man ser upp till när man är ung och söker sin identitet. Framförallt hade han koll på varenda obskyra brittiska independent band som precis hade eller snart skulle slå igenom. 

En varm sommarkväll i slutet av juni började han bläddra i sin enorma samling, en skiva plockades fram så varsamt att det kunde varit ett nyfött barn.
Han vände sig om mot oss och log med ett varmt och illmarigt ansiktsuttryck och sa med dov röst:
-Nu ska ni få höra frälsaren!

Den svarta runda plastbiten åkte på skivspelaren, pickupen lyftes och sänktes igen. Det började knastra tyst när stiftet tog plats i skåran.  En röksliten, väderbiten och whiskeyskrapad stämma attackerade sedan rummet. 

Det var första gången jag hörde Tom Waits. 
Å det var så jävla dåligt.

Kvällen fortskred med rödvin och sup och höll på att sluta på en grässlätt invid ett vitmålat staket där två konstaplar med uniform och hatt drog upp mig i nackskinnet. 

-Gå hem och sov grabben...

Drog sedan runt ibland små trevliga trähus i en stad vi kan kalla Borgholm, ragglade mot en avlägsen sovplats medan suddiga figurer flöt runt framför mitt tveksamma uppträde. Den där skrovliga och väderbitna rösten spelade fortfarande i mitt inre och jag kunde inte fatta hur något så dåligt kunde anses så genialiskt. 
Vad hade jag missat?

Många år senare såg jag filmen "Smoke" för första gången. 
En underbar berättelse baserad på en Paul Auster-bok med samma namn. I slutet av filmen spelas en annan liten film i filmen upp. "Auggie Wrens julsaga". Låten som gör den lilla julsagan till vad den är heter "Innocent when you dream" och är så vacker och stämningsfull att jag faller ner på knä och ber om förlåtelse för alla år av missförstånd mellan mig och Tom. För det är just Tom Waits som smekar ut denna sång med samma skrynkliga röst som då någon gång på 80-talet ovanför en biograf i en stad vi kan kalla Borgholm. Skillnaden är bara hur han låter inne i mitt hjärta.

Nu har jag spelat sönder Waits trippel-cd Orphans. En samling låtar där var och en av cd:erna har sin egen karaktär och är noggrant utvalda. Tom Waits har alltid gjort precis det han har känt för och stilarna har blandats rejält genom åren.

"Brawlers, Bawlers & Bastards" 

På dessa tre cd-plattor samlas 54 låtar.
"Each disc is it ´s own world and captures Waits in his full spectrum, from country ballads to strange tales and full-throated juke joint stomp" för att tala skivbolagets pr-språk på den härligt tjocka lilla cd-boken med texter och bilder.

Numer snackar vi samma språk Tom och Jag.
I alla fall ibland.






 




28 December 22:20

Gott Nytt jĂ€vla År pĂ„ er!

Jorden kommer aldrig mer att bli en säker plats att leva på. Planeten är överfull av hjärntvättade idiotextremister av alla de slag och jag är så förbannat trött på de skitnödiga livsförnekarna. De söndrar och härskar och vill göra människor till slavar under deras egna maktmedel och gud. Mordet på Benazir Bhutto är ytterligare en spik in i demokratins sönderfall. Jag har absolut ingen tro alls på att vår värld som den ser ut idag kommer att överleva.

Låter jag pessimistisk?
Då ska ni höra mig på en dålig dag!

Jag har en vän som är frilansjournalist. Hon var i Afghanistan 1996 och rapporterade när talibanerna intog Kabul och förde staden och människorna tusen år tillbaka i tiden. Två böcker har hon skrivit om sina erfarenheter därifrån och hon åker runt och föreläser i ämnet. Jag skulle vilja påstå att hon är expert på det politiska läget i området.

Hon har hela tiden varnat för vad som kan hända i Pakistan. 
Pakistan är det största hotet i regionen, smäller det där då är världen illa ute.
Landet är en kärnvapenmakt. Kaos och kärnvapen går inte ihop.
Indien har också kärnvapen.
Pakistan och Indien är grannländer och hatar varandra.
Afghanistan gränsar till Pakistan.

Booom.

Så jag är orolig. 
Det känns som att snaran dras åt mer och mer för varje dag som går. Jag får inte luft.

Om några dagar är det ett nytt år och jag hade hoppats att få inleda det på ett annat sätt. Visst, jag kommer säkert över den värsta affekten och lugnar ner mig lite grann. Men just nu känns det skit.

Därför. Återigen.

Gott Nytt jävla År till er alla.




26 December 19:27

ErkÀnnande och Avbön

Det var väl det jag visste. Helt plötsligt skulle allt vara över för den här gången. 

Samma visa varje år.

I morgon inleds mellandagarna. Årets absolut mest meningslösa dagar. En transportsträcka från en högtid till en annan och ingenting händer i den vanliga vardagen. 

Sedan är det nyårsafton.

Innan jag lägger ut ett av mina extremt sällsynta nyårslöften ska jag passa på att först göra ett erkännande som riskerar att kasta mig rakt ner i helvetet.

Jag har aldrig varit vidare barnkär. Har själv inga barn och har aldrig haft någon längtan efter det heller. 
Det söta och skojiga med fotografier på barn med mat i hela ansiktet eller videosnuttar med barn som kissar eller spyr rakt över pappas skjorta är en värld som inte roar eller charmar mig. Har ingen aning om varför det är så, kanske kan en eventuell framtida psykolog bena ut denna samhällsnormfientliga inställning. 

Detta leder mig fram till det faktum att jag alltid stört mig på nyföräldrar som struttar omkring och kräver total uppslutning kring deras lilla bäbis som alla ska titta på, gulla med, intressera sig för och prata om. De är så fruktansvärt självupptagna, har jag tyckt. Har alltid sagt att om jag ändå skulle bli pappa så skulle jag aldrig bli som Dom...

Nu har jag skaffat hund. 

Jag gör inga jämförelser i övrigt men julhelgen har varit rätt omtumlande beroende på denna valp som invaderat min vardag. Det finns en hel del saker som inte blivit som jag trott och det där om att inte bli som Dom studsar tomt mot betongen. 

För vad tror ni har hänt?

Jo, jag har farit runt ibland släktingar hela julhelgen och som värsta puttinutt-förälder suttit och visat upp min stiliga tik.
Jag har pratat hund hela tiden och suttit stolt vid matbordet  med en glögg i handen när Molly lugnt legat på filten bredvid och varit duktigt och sovit, jag har tindrat med ögonen när alla berömt hennes vänliga själ och kärleksfulla ögon.
När julklapparna kommit fram har de varit till Molly. Tuggben, bollar som piper när man biter i dom, kuber som man kan leka gömma levergodis i och annat mys. Då har jag legat på golvet med alla blickar på mig och gullat med ena örat och gottat mig åt åsikterna om att den där damen har mycket boll i sig och blir säkert en riktig hejare på fotboll när hon blir äldre. Ja, sådan far sådan dotter har jag sagt och lagt till sånt där om att: Visst är hon lik mig, vi har samma nos...

Det är här nyårslöftet kommer in i bilden.
Jag lovar att aldrig mer irritera mig på föräldrar som sitter och snufsar med sina barn på kaféer, jag lovar att aldrig mer förbanna de enorma arméer av barnvagnar som kör över folk på trottoarerna och om någon nyförälder söker min blick för en bekräftelse lovar jag att nicka glatt och le. Dom är ju liksom bara lyckliga och det är naturligtvis inget fel i det.

Ett undantag vill jag ändå skriva in i mitt nyårskontrakt.
Jag tänker inte sitta och skratta åt inskickade outhärdliga barnvideosnuttar under "America's Funniest Home Videos" på en av de där reklamkanalerna. Där går gränsen, det är inte kul.




23 December 23:30

Hon heter Molly Nolita Malone...

"In Dublin´s fair city, 
Where the girls are so pretty,
I first set my eyes on sweet Molly Malone,
As she pushed her wheelbarrow,
Through streets broad and narrow,
Crying cockles and mussels, alive, alive oh."

Jag vet, det är lite corny. 
Men så här i juletid när folk å ena sidan hatar hela skiten, å andra tycker att helgen är rätt skön, sällar jag mig till de som gillar högtiden. För nu får man vara lite fånig. Eller hur, folk springer ju omkring i fåniga julmössor och leker tomtar. 

Det har alltså dykt upp ett litet monster i mitt hus. Ett sött monster visserligen men ändock ett monster. Och då är hon ändå bara 7 månader än så länge. Tänkte lägga upp lite bilder här på bloggen men fick det inte att fungera.

Länkar istället till mitt lilla bildgalleri som ligger under rubriken "Vem är Blohm".
Där kan de som är intresserade av att följa en Irländsk Varghunds väg in i vuxenvärlden.
Kanske är det bara jag som är det, men ändå, bjussar i alla fall på det.

Här under når ni bildgalleri och Molly Nolita Malone.
http://www.blohm.se/?page=picture&cid=33

God Jul!



20 December 21:09

Remastered revolution

Tre dagar kvar till julafton. Jag vandrar omkring bland hysteriska människor som alla ska göra sina familjer lyckliga via kommersens frälsande kraft. Kommer själv inte vara en av dom, vi köper inte klappar längre. Det är inget ställningstagande emot julens fröjd, det är enbart en sorts utmattningssymtom efter många års slitande i papper och kartong. Dessutom finns det inte längre några barn i familjen som måste muntras upp med statusprylar att visa upp för kompisarna. Med andra ord. Det blir en avslappnad jul i år.

Däremot är det en annan sak som stressar upp mig dessa dagar. Det är en positiv stress, lustfylld, men dyr på sikt.
Det kallas visst remastring. Eller remastered albums på ett mer internationellt språk.
Ungdomsårens alla vinylkompisar som för länge sedan spelats sönder har nu börjat dyka upp på cd helt utan knaster. Kanske går det även att ladda ner det någonstans ifrån men så modern är inte jag. Det började med Lustans Lakejer för något år sedan. Nu rullar min personlige skivcoach ut nya nostalgiker varje vecka.


Köpte Joy Divisions "Closer" igår och den var allt jag hade hoppats på att den skulle vara. Underbart gåtfull ljudbild, Ian Curtis stämma som trollbinder. Samtidigt åkte The Cures "The Top" ner i shoppingkorgen. Lyssnade dygnet runt på den under något år där på 80-talet. Låtarna Dressing Up, The Caterpillar, Piggy In The Mirror, The Empty World och Bananafishbones är fortfarande en samling mycket starka låtar i mitt huvud. Nu måste jag väl köpa på mig resten av de gamla Cureskivorna, de innan raset.

Ytterligare inspiration till nostalgiköp fick jag på bloggen http://lerneby.nu/blogg/ 
Mats Lernerby skrev om att Sisters of Mercys "First, Last, and Always" nu kommit ut remastrad. Direkt beställde jag den och ska hämta den i morgon. Kan det bli bättre än att lira Sisters och Joy Division under den glada julhelgen...
Mats påminde mig även om de gamla favoriterna i The Alarm. De hade fallit i glömska längst upp i ett hörn i cd-hyllan. Nu väntar jag på nyutgåvor av deras första skivsläpp "Declaration" från 1984, otroligt bra, fortfarande.

Så va lugna kära julfantaster, jag deltar i köphetsen och bidrar till att samhället kryper framåt i sakta gemak.
Men jag gör det på mitt sätt.




18 December 12:37

En fantastisk söndag pÄ Emirates Stadium i London

Rösten höll.
För er som följer Premier League och såg de båda tungviktsmötena på Canal Plus i söndags hörde kanske min röst under matchen Arsenal-Chelsea på Emirates Stadium. Den var väl inte så tokig va? Alltså rösten, i övrigt finns säker lika många åsikter som frisparkar och varningar under matchen. 

Däremot så hörde jag inget på mitt högra öra, en present från flygresan då landningen och tryckförändringarna proppade igen mitt öra-näsa-hals-system. Tur då att jag hade mr kommentator Fredriksson på min vänstra sida under större delen av Londonresan, eller otur kanske... 
 Den aldrig avtagande förkylningen fortsätter alltså att spela mig ett tjog med spratt. Man vet aldrig var den slår till nästa gång. Fan, jag är ju som en pensionär. Nu sitter jag här igen framför mitt kaosartade skrivbord och det bara surrar i skallen då hörseln fortfarande inte kommit tillbaka, det var ju en hemresa också. 

Men Emirates Stadium var fantastiskt. Ett rymdskepp insprängt ibland låga, slitna hus och trånga gator. Malplacerad kan man tycka ifrån det håll jag anlände ifrån i en liten svart London-cab. Men jag gick aldrig runt arenan, kanske såg det annorlunda ut på andra sidan. Men vilken arena, å vilken service, å vilken trevlig personal, å vilket pressrum.

Jag är inte världsvan när det kommer till fotbollsarenor, det måste sägas. Har varit runt en del, som spelare, eller en del jobb. Mest är jag van vid Sverige och de smaklösa pastasalladerna man bjuds på inför matcher i Stockholm, eller AIK:s sörja som dyker upp ibland men som man inte vet vad det är, egentligen. Eller den norska urvattnade och smaklösa Royal League lapskojsen som såg ut som både skit och spya-samtidigt. Men jag är inte bortskämd, jag äter och är tyst, vet heller inte så mycket om hur det ser ut på andra ställen än de uppräknade.

Men Emirates:
En buffé med trerätters, kött, fisk och vegetariskt, plus olika potatissallader och annat grönt, nyttigt och gott. Efterrättsbord med olika sorters meloner, hallon, björnbär, vindruvor, äpplen, päron, bananer och flera exotiska varianter jag inte vet vad det var. Ben & Jerry-glass i ett skåp för den som ville ha det till kaffet. Vin, öl, coca cola eller vatten bakom bardisken mittemot maten. Tyst miljö, sköna bord och stolar, plattt-tv-skärmar på väggarna överallt och ingen otrevlig adrenalinstinn Arsenal-wannabe-vakt någonstans. Med sitt lilla gula ackrediteringskort vandrade man runt där inne i det innersta som om man var på Trängens IP. Småklubbskänsla på den absolut högsta nivån.

IMPAD!

Sedan matchen:
Perfekta platser att kommentera ifrån, ruggigt proffsig teknikpersonal, vilket det är överallt i England säger de rutinerade PL-resenärerna. Tuff och ibland brutal matchbild, statisk första halvlek, låst och ibland lite trist då enbart några få misstag satte fart på tempot i de luckor som då uppstod. Gallas mål på övertid efter Cech tabbe satte fart på publiken.
Andra halvlek lika hård men mer dramatisk och öppen. Chelsea försökte och försökte men utan en anfallare av klass blir det inga mål hur hårt resten av spelarna jobbar och sliter. Med slutfacit i handen hade Arsenal kunnat vinna med fler mål då de fixade fram minst tre helt öppna lägen under slutdelen av matchen.  Arsenal var bättre i en gigantisk prestigeuppgörelse mellan två topplag och Gallas gick omkring på planen som en modern gladiator och tog emot de enorma hyllningarna från hemmapubliken efter slutsignalen. Chelsea-spelarna däremot tackade knappt sin publikkurva efteråt vilket förvånade mig. 

Tillbaka i pressrummet efter matchen med jobbet gjort blev det en flaska Kronenburg och sammanfattning av matchen mellan Fredriksson, mig, dansken och norrmannen. När lugnet åter lagt sig runt arenan tog vi alla, plus två Dagbladet-journalister och en norsk marknadschef, tunnelbanan in till stan och avslutade kvällen på en italiensk restaurang på en sidogata till ett tomt Oxford Street. 
Penne, pesto med pinjenötter och kyckling och ytterligare en öl, Peroni, samt en epresso blev slutresultatet.




15 December 12:16

En stÀnkare med SkÄne Akvavit rÀddar inga röster

Fick inte ur mig ett enda ord.
Jag trodde jag drömde igen, jag gör ju det så ofta, drömmer.
Men ögonen var öppna, jag såg ljuset utifrån hallen som strilade in genom dörrspringan in till sovrummet.
Rörde på munnen och tog sats med magen, inte ett ljud. 
Panik. I mörkret kan ingen höra dig skrika.

Tänkte att den där stänkaren, innehållet i den lilla flaskan med Skåne Akvavit som jag drämde ner i halsen under den stillsamma julmiddagen på torsdagskvällen, skulle rensa bort allt slagg och överblivet infektionsmaterial. 
Jag tänkte fel. 

Örebro sportjournalisters julmiddag. 
Det är en träff som stått rätt mycket stilla genom åren, hög medelålder, mest män, gamla ideal, många som inte längre jobbar som journalister men ändå trevligt i all sin anspråkslöshet.

Bara en sån sak att festen hålls på Margaretas Festvåning. 
Namnet andas 40-tal, kanske 50-tal. Lokalen i en gammal paradvåning, högt i tak, rymligt och ett möblemang som både sett och hört en hel del genom åren. Traditionellt julbord, endast grishuvud saknades som prydnad på det av mat överfulla borden. Ingen sushi med andra ord. Men nubbar och lite Helan går och den som inte Helan tar...

Sedan en hyllning till Ola Hellstrandh, en gamäng av den gamla sorten som tyvärr inte längre finns ibland oss. En man i kostym, vit skjorta och fluga som kunde stå i timmar och kasta ur sig gamla historier på gränsen mellan verklighet och dikt. En mästare att recitera texter och myter ur sitt minne där alla gamla idrottare och journalistprofiler hette Slaktarn, Skojarn, Gök-Börje, enbente Lasse å trixar Conny. Artister som Ola finns inte idag då så mycket handlar om cred, att vara cool och inte släppa på masken. Ola var på riktigt, på gränsen till parodisk. Kommer på mig själv att tänka på någon av Robert Gustavssons figurer under den femton minuter långa kortfilmen om Ola som spelades upp innan lotteriet skulle dras och vinstborden tömmas. Ola höll tal, spexade, sjöng och var ständigt i centrum. En klassisk underhållare!  

Nu lördag.
Har nästan lyckats vara tyst i tolv timmar. Rösten finns där bakom den hesa fasaden. Ett drygt dygn kvar till avsparken på Emirates i London. Kommer åka och om sakernas tillstånd inte blir väldigt mycket sämre så sitter jag där som bisittare under matchen Arsenal-Chelsea. Jag är som en operasångare med en värmande scarf runt halsen, sippande på det varma honungstet. Man ska vara varsam mot sitt arbetsinstrument, har inte alltid varit det, måste vara det nu.

Till sist:
En lektion i lojalitet tagen från DN-sporten idag lördag. Stark kritik riktas mot basketlaget Akropols tränare Zlatan Hadziresic, laget ligger sist med noll poäng och supportrarna vill att den assisterande tränaren Ali Ganim ska ta över.

Då säger han så här i en kommentar:
"Jag stöttar Zlatan. Men skulle jag få en förfrågan att ta över laget så skulle jag inte tveka."

Med sånna vänner å så vidare...




13 December 16:11

Tillbaka pÄ ruta ett


Jag trodde faktiskt att jag var på väg upp nu. Att jag stod på de sista trappstegen och såg ut över vidderna. Sikten var fri och jag mådde bra. Kroppen kändes spänstig på ett sätt som den bara kan göra på en ung fyrtioåring. Energin rann över kanterna, träningen var igång igen, löpning, styrketräning. 

Å så smockan mitt i plytet!

Vaknar en tisdagsmorgon med hela luftrören fulla av småspik och grus med vassa kanter. Tillbaka till ruta ett igen.
Hostar och skrapar längs kanterna i bröstkorgen för att rensa så mycket skit som det går. Det känns som att dra långa naglar genom ett köttigt skrapsår på ena låret efter en illa planerad glidtackling på ett åttiotalskonstgräs. Ahhhh...

Det var ju så mycket som jag skulle hinna med den här veckan. 

Istället sitter jag här och hänger på mitt kontor, på fjärde våningen, med utsikt över Järntorget. 
Hela Centralparken strax intill är upplyst med hundratals, kanske tusentals små ljus. 
Det är Lucia. 
Men jag kraxar som en skadeskjuten skata och på söndag ska jag till London.

Man kan undra om jag har separationsångest och framkallar sjukdomarna själv när något stort är på gång att ske.  
Veckan innan Spanien-Sverige i Madrid låg jag sjuk, det var en fight mot klockan och hostan. Nu ska jag sitta på Emirates Stadium på söndag och bisitta en viss herr Fredriksson i matchen mellan Arsenal och Chelsea. Det känns stort. 
Men det blir en ny kamp mot den där förbannade klockan, geggan i luftrören retar till hosta och med hosta är det omöjligt att jobba. Det värker och dunkar som det bara kan göra på en man i sina bästa år, andningen är tung och det är så förbannat synd om mig. I alla fall om jag får säga det själv, å det tänker jag göra.

För alla andra skrattar åt min smärttröskel, åt min hypokondri. 

Stackars lilla pojken...

Det finns ingen empati i världen längre. 



Pelle Blohm


Pelle Blohm

– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.

– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.

– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.

– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.  

– Föreläsare. 

Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.

 I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlÀgg