Det är mycket Tottenham i tidningarna idag. 
Efter segern i Ligacupfinalen mot Chelsea kryper lagets supportrar fram från förnedringen i gränderna och på bakgatorna. Det har inte funnits mycket att glädja sig åt de senaste åren. Så jag förstår att dom tar chansen.

Personligen är jag ingen supporter av Tottenham Hotspurs. Men jag har ändå alltid följt laget genom åren, haft en extra blick åt White Hart Lane. Gillade dessutom Chris Waddle grymt hårt under några år då han for fram med sin härliga hockeyfrilla. Alltid full fart framåt på kanten och sedan en hundrakilosryggsäck på ryggen och armarna släpande i backen på sin väg ner mot defensiven igen. Som en ledsen hund.

Man brukar ju säga att första gången alltid är speciell.
Leeds United var det första laget jag såg spela på TV, de vann och sedan dess är de laget i mitt hjärta. 
I glädje och i sorg, där finns det ingen återvändo. 

Arsenal-Tottenham var den första matchen jag såg live i London. 
Det var en sån där storslagen upplevelse som man bara kan känna in en gång i sitt liv. 
Det blir aldrig mer som den första  gången, då är magin borta. 

Nyårsdagen 1985 stod jag kraftigt bakfull på ståplatsläktaren bakom ena målet på Highbury och såg Tottenham vinna med 2-1 efter att Garth Crooks avgjort matchen. Hade en tunn beige Baretta-rock med små pins på bröstet, U2, The Cure,The Police. På fötterna antagligen ett par slitna Stan Smith, inga vantar, ingen mössa. Det var runt en plusgrad, vinden slet i rocken, betongen tryckte in kylan nedifrån fötterna och händerna var iskalla av det råa brittiska vinterklimatet. Jag minns inte så noga men antagligen var jag även pissnödig som en groda beronde på att jag inte lyckades skaka av den lille tillsammans med en lång rad skränande fotbollssupportrar vid en sanslöst äcklig pissränna. Innan matchen dök Spandau Ballet upp på storbildsskärm med en liten lycklig fotbollshälsning till båda lagens fans. De blev kraftigt hånade.
Så även om just det kändes helt befogat så borde alltså upplevelsen i övrigt ha varit rätt obehaglig.

Men allt hade börjat tre dagar tidigare. Jag hade tagit båten från Göteborg till Harwich tillsammans med en gammal kamrat från Öland, vi kan kalla honom Karla. Bussen från Harwich till London där vi inte hade något hotell. Det berättade Karla när vi kommit fram. En liten miss, detalj bara, som han sa.  

Så vi sov på golvet hos två polare som hade ett sunkigt dubbelrum på klassiska Regent Palace, vi käkade frukost på deras rumspass och smög omkring som skuggor i korridorerna för att inte bli upptäckta.
Vi firade in det nya året på Trafalgar Square ihop med en miljon andra människor, hjälplös flöt man omkring ibland alla glada ansikten, kramade och pussade varenda hårsvall som kom förbi. Jag var i himlen. Lycklig över livet.

Inte lika lycklig morgonen efter. Tunnelbana ut till Highbury efter cirka tre timmars sömn. Zombie...
En öl på någon pub i området, vild jakt på svartabörsbiljetter, utblottad efter att ha lyckats haffa platser på vad som visade sig vara bortalagets ståplatsläktare. Å så stod jag då där och frös i min beigea rock och tunga huvud. Försökte smälta in som en rutinerad Tottenham supporter men såg förstås ut som värsta turistbonnen i massan som upptog läktaren.

Sedan bara otroligt imponerad av allt. Som ett barn. 48.000 åskådare, sångerna, häcklandet, svordomarna, dånet från hemmafansens strupar när Arsenal målade, galenskapen när Tottenham gjorde det samma, två gånger. "Charlie is a wanker" och alla högerarmarna upp i obscena onanirörelser från "oss" i spursklacken. Och kramarna från euforiska fans efter matchen. Garth Crooks uppvärmning i tight kortärmad t-shirt och saftigt åtsittande shorts som satt som en extra hud in i ljumskarna, detta i isande snålblåst i plus en grad. 

Så var den engelska ligan på den tiden. Full av spelare som var tvungna att agera machomän och inte visa svaghet.
En publik bestående av arbetare, fans som på djupet levde sina liv genom fotbollen. 
Genuint, kanske inte alltid bättre, men genuint.

Annat nu.



 

Har hela helgen gått omkring med en svagt aggresssiv irritation inom mig.
Varit överkänslig för ljud, tappat humöret och förbannat mig själv när jag ständigt misslyckats med det jag ska utföra.
Huvudet har varit en tryckbomb som när som helst har kunnat explodera.
Tålamod är ett ord jag inte längre vet vad det är.

Tur att jag varit själv hemma.

Anledningen till ilskan är att jag är innehavare av en sprucken tand där en elak liten jävla infektion krupit ner i till nerverna vid pulpan. Har mått skit i flera månader men har på något märkligt sätt lyckats förtränga vad som förhoppningsvis varit anledningen till skiten. På tisdag har jag tid för rotfyllning, den andra i livet, den första var hemsk.

Hoppas det blir bättre efter det för jag orkar inte tillbringa fler helger enbart liggandes i soffan och zappa igenom hundra kanaler som inte innehåller ett jäkla dugg. Tomt, tomt å så melodifestivalen. Suck.
Det är så märkligt, för varje ny kanal som presenteras i tablån så verkar det som att innehållet i de andra lider sotdöden.

Läste istället ut romanen Kicki & Lasse som författaren Peter Kihlgård skrivit. 
Det var en helt annan upplevelse. Den fick mig att glömma värken i tanden för en stund.
Ett bra betyg med andra ord.

Satt visserligen till tjugo i två på lördagsnatten och kämpade mig igenom Gangs of New York med Leonardo DiCaprio och den ruskigt duktiga Daniel Day-Lewis som porträtterar Bill the Butcher. 
Brutal film, Five Points på 1860-talet, Manhattan, New York. 
Rätt bra film om den inte tagit ett helt sommarlov att se på. Debatten om filmer och reklam är verkligen relevant.
Det går inte att få den rätta känslan i en film som ständigt slits i stycken. 

Till sist vill jag bara tacka för den massiva reaktionen på mitt förra blogginlägg. Den totala tystnaden från er läsare(inte du då Magnus som ser mig som mannen med gåvan) ger mig en viss fingervisning om texternas tyngd och framtidsutsikter.

Men jag bad er att inte döda mig. Den respekten gav ni mig i alla fall:)

Lämnar över två lite längre texter åt er läsare. Behandla dom med respekt vare sig ni gillar det eller tycker att det är ett pinsamt försök från en sportkrönikör att försöka bli någonting mer.

Orkar ni ta er igenom texterna så är jag tacksam för konstruktiva kommentarer. Var inte rädda för att vara ärliga.
För även om jag är livrädd att lämna ut texterna så är ärlighet det ända rätta för att kunna utvecklas.

Men om ni dödar mig, lämna åtminstone mitt bultande hjärta kvar så att passionen inte försvinner in i mörkret.

Hon hette Agnes

Vin, tjejer och ångest

Pust...

Under en vecka sommaren 2006 var jag gästreporter på P4 Extra.
Jag valde att göra en intervjuserie om vad som händer med elitidrottare efter att deras karriärer tagit slut. 
2004 tog brottaren Mikael Ljungberg sitt liv och det var inledningen på en debatt om vad som händer med idrottare efter deras aktiva karriärer. Det är inte ovanligt att de hamnar i psykisk ohälsa, livet blir tomt, identiteten blir lös i kanten, man vet inte vad nästa steg i livet ska bli. Ofta står dom där och stampar, gräver allt djupare in i sin egen hjärna för att finna ut vad framtiden ska bestå av. Många känner sig ensamma, utlämnade och kastade på avfallshögen. Man är förbrukad och efter att strålkastarna släckts är det ingen som längre är intresserad av ens tjänster. Man är en vilsen föredetting som flyger för vinden och hoppas på att fastna någonstans dit vinden blåser.

Kan tänka mig att en del tycker att det här är ett lyxproblem. Inte är det synd om hyllade elitidrottsmän med fulla bankkonton. Dom klarar sig väl alltid på nåt sätt. Och visst är det så att just dessa idrottare rent ekonomiskt sitter lugnt i båten men det betyder å andra sidan inte att de mår bra. I det fallet betyder faktiskt inte pengar så mycket mer än att man har ännu mer tid att fundera över vad man ska bli när man blir stor. Tankemonster växer oavsett om du har pengar eller inte. Dessutom gäller problematiken även idrottare som inte nått ända upp till den yttersta eliten, många faller ifrån på vägen upp. Skador och tuff konkurrens slår ut dom innan de nått fram. Det gemensamma är att alla (lyckade eller misslyckade) under sina unga år har varit extremt fokuserade på sin idrott och många gånger försakat utbildning och normala sociala liv. Individerna är det samma som sina prestationer, de lever på sina kickar från framgångarna och uppmärksamheten runt sina personer.

 

Jag har länge varit intresserad av det här då jag själv stått och stampat i den där korridoren med massor av stängda dörrar som man på något sätt hoppas ska öppnas men som aldrig gör det. En förvirrad själ i en förbrukad kropp. Det var därför jag gjorde de här intervjuerna. Jag inledde med en gammal lagkamrat som sprungit rakt in i en depression efter sin karriär. Detta trots att han var utbildad ingenjör och hade ett fast jobb på en byggfirma. Det handlade således inte enbart om utbildning eller yrke. Det handlade om det som finns inne i en själv, självkänslan, identiteten. Alltså något så djupt som vem är jag egentligen?

Jag fortsatte med att intervjua en mental rådgivare, en representant för spelarfacket i fotboll och en från det svenska fotbollsförbundet. De två sista brydde sig mer ensidigt om vikten av att ha en yrkesutbildning medan den mentala tränaren insåg vad det egentligen handlar om.

 

Det här var början på en process som via en väldigt slingrig bana nu lett fram till att jag kommer att börja jobba med de här frågorna. Efter flera månaders diskussioner och undersökningar om behovet är jag nu helt övertygad om att det behövs ett forum där idrottarna får vara helt ärliga och öppna utan någon koppling till sin klubb, familj, vänner, agenter eller andra som man kan känna skuld till eller ha dåligt samvete över. De behöver hitta sig själva innan de kan gå vidare i livet.

 

Tillsammans med tre andra personer med den rätta kompetensen inom de områden som krävs för det här kommer jag att starta ett nytt företag under de närmaste veckorna. Det ska bli oerhört kul och spännande.

Önska oss lycka till!

 

Stod som en hängbjörk och stirrade in i min bokhylla. Det var söndag eftermiddag, mina tio år gamla träningsoverallsbrallor hängde i röven, raggsockorna var till hälften uppe över fötterna och nog såg jag en förtvivlad kaffefläck på t-shirtens framsida i höjd med magens generade utbuktning. 

Blicken tog tid på sig där den helt planlöst vandrade från pärm till pärm. Tankarna var nog någon annanstans men blicken flöt rutinmässigt fram och tillbaka, vänster till höger. Först högst upp mot taket och sedan med stor nogrannhet genom varje hylla ner till de tunga uppslagsböckerna längst ner. Hade jag varit rökare skulle det just då varit ett avslappnande tillfälle att sätta sig ner på en av fotkuddarna i rummet och andas in. Men nu röker jag inte så jag hasade mig in till mitt hemmakontor och satte mig ner för att vända på lite papper som blivit liggande. 

Slängde en blick på datorn och gladdes över alla uppmuntrande svar som jag fått efter mitt senaste loserinlägg. Sträckte mig efter två böcker som legat gömda under ett gäng vilsna bokklubbstidningar, la Bob Hansons Halleluja åt sidan och började istället bläddra i en sån där peppa-dig-själv-till-framgång-bok. 
Brukar vara en sorts waist of time.
Dock inte denna gång.

Reklammannen Paul Arden sprider citat och råd i en rasande snuttifieringsfart. Men det klart man går igång när jag på första sidan läser:
"Påtagligt få av de rika och mäktiga är särskilt begåvade, välutbildade, charmiga eller snygga"

Det betyder ju att man har en chans...

"Om det inte går, gör det i alla fall" Ett annat Arden-ordspråk.

Eller två andra:

"Det är bättre att misslyckas med att vara originell än att lyckas med att härma efter" Herman Melville
"De som saknar mod hittar alltid en filosofi som rättfärdigar dom" Albert Camus

Som en händelse ramlade jag under helgen även ner i soffan framför ett program på TV8 där grundaren till världserövraren Starbucks Coffé intervjuades. En fantastisk historia som passar perfekt in i den amerikanska self-made-man bilden. Stora drömmar, den perfekta idén men inga pengar och ingen support. Sedan vändningen och succén.

Så jag ruskade av mig alla negativa tankar som belägrat mitt psyke under några få dagar och har nu gått vidare igen.
Mitt mentala hissåkande fortsätter troget.

Men nu har jag kört igång med mitt tidigare kraschade och refuserade bokprojekt.
Oerhört inspirerande.
Projektet var dött och nästan begravet för några månader sedan då mitt löjliga ego och min småsinthet reagerade som ett bortskämt barn på de kritiska åsikterna. Texten var ju världsklass men det var ingen som fattade det.
Nu när jag tittar på det är det som om någon varit och möblerat om inne i min hjärna. Jag förändrar, plockar bort, rensar och lägger till ibland. Saker måste landa ibland. Tiden måste få gå och man behöver låta idéerna mogna utan att störa dom. Det blev så klart för mig när jag började bläddra i manuset. 

Det behövdes bara en helg där jag kunde ömsa skinn för att få ny fart igen. En spark där bak som Berner vill ge mig, några vänliga ord från er andra och en ytlig kom-igen-nu-för-fan-bok.

När jag gick upp i morse var det visserligen en seg morgon efter flera dagars passivitet i mitt bloggskrivande.
Ett par deadlines till andra skrivuppdrag tog all kreativitet i anspråk.
Självförtroendet var fortfarande rätt bra.

Nu är dagen slut och någonstans mitt på Drottninggatan runt tre på eftermiddagen blev mina tankar förgiftade.
Jag hade precis fått reda på att ett av mina skrivuppdrag blivit uppsagt. Spelsajten som TT startade för drygt ett halvår sedan bar sig inte och kommer att stängas ner inom några dagar. So what säger ni, sånt händer varje dag för frilansare. Get over it...

Men när jag gick där på Drottninggatan med mina förgiftade tankar började jag inse vilken fruktansvärd looser jag är. Kanske borde jag inte bjuda er på detta, man ska ju vara stark och bygga en vinnare innanför skinnet, men jag har en enastående förmåga att lämna raserade projekt bakom mig. Jag är på egen hand en stor naturkatastrof.

Varför?

Jag började skriva för Magasinet Svensk Fotboll någonstans runt 2001. Året därpå gick den i graven. Samtidigt började jag skriva för klassiska Örebro Kuriren. Den dog 2004. Ett år senare fick jag chansen att börja skriva krönikor för Fotbollsguiden och där fanns jag med under två år innan grunden började skaka, nu är även det magasinet nedlagt. Och idag var det alltså dags för nästa uppdragsgivare att kasta in handuken.
Jag ska kanske inte ta mig själv på allt för stort allvar och ta på mig alla de här fiaskona på egen hand. Men kanske säger det ändå någonting om mina texter. Usla texter till projekt utan framtid. Det starka självförtroendet vacklar och man undrar om det verkligen är det här man ska satsa på framöver. 

Det är nog bättre att jobba med mina teveprojekt... tänkte jag innan verkligheten la en armbåge på näsroten.

Com Hem, "pay per view" startade 2001 och jag var med från början och gjorde runt femtio allsvenska matcher  om året som bisittare under tre säsonger då det konstaterades att projektet var en minusaffär. Det som sedan hänt fram till i år är att jag jobbat med Royal league som är det mest utskällda fotbollsprojektet någonsin och slutet blev plågsamt med en långsam kvävningsdöd. Jag har jobbat med hyllade och prisade Liga Europa i Kanal 5 som trots hyllningskören drog allt för få tittare på porrfilmstider i tablån. Nedlagt!
Tipsextra med Bundesligafotboll. Nedlagt.
Premier league i Kanal 9. Nedlagt.

Där någonstans är eländet slut.
Men oron dunkar i mitt hjärta när jag nu läser att Nerikes Allehanda måste spara massor av pengar. Då ryker väl frilansarna först för tidningen lär knappast läggas ner. Och hur blir det med bråket mellan C+, Kentaro och TV4 om allsvenskan? Men EM för Radiosporten bör väl vara säkrad och klar för tillfället, men public service i stort är ju hotat från alla håll så på lång sikt är väl även den verksamheten hotad. Byt karriär skriker den inre kritikern.

För att:

I´m a looser baby, so why don´t you kill me!?

Marcus Birro har haft vänligheten att låta mig publicera en text om Ebba Grön här på blohm.se under Gästskribentsidan.
Texten är skriven av Marcus för Göteborgs-Posten och har publicerats i deras papperstidning, dock inte på nätsidan.
Ebba var hjältar under delar av min uppväxt och det känns konstigt att det nu är trettio år sedan bandet bildades. Fortfarande lever deras musik i mig. Här är Birros bild av de gamla punkhjältarna.
Kärlek och Uppror i 30 år



En helt annan text som jag tycker att ni ska läsa är Manchester Uniteds Svenska Fans-skribent, Johan Cederquist, om olyckan som splittrade ett av historiens mest talangfulla lagbyggen. Jag tror ni alla som läser min sida redan tagit del av uppmärksamheten kring Manchester Uniteds Münchenkrasch som hände för 50 år sedan, kanske såg ni även den mäktiga hyllningen inför derbyt i söndags. Det var fint och värdigt och visst dallrade det lite grann i tårkanalen.
Själv har jag haft koll på att olyckan skett och vilka konsekvenser den fick. Men så mycket mer har jag inte vetat om den.
Men det tillhör förstås allmänbildningen för vilken supporter som helst att lära sig mer om historien och Johans text hjälper till med det. Efter att jag har läst den så platsar den självklart här på blohm.se.
Ett lags sista andetag

Kan ni tänka er?
Solen stirrade mig rätt i ögonen där jag satt på ett av de där tågen på väg hem från Stockholm. 
Igen. 
Flogging Mollys irländska folkpunk dunkade hårt från I-poden medan jag satt och funderade på om det var lyckopiller i den där pastasalladen jag tryckte i mig till lunch.
För efter eoner av grådask, mörker ,slask och regn dök den upp med sitt intensiva sken och gav en liten påminnelse om att det finns hopp om en bättre tid för oss människor i Europas norra utkanter. En förnimmelse om en kommande sommar någonstans i horisonten. Det är en stark känsla som nästan kan väcka döda. 

Igår kväll efter sändningen satt jag med några kollegor på Scandic Park och tog ett par öl. Jag snackade visserligen om vin i sändningen när Nora så vänligt gratulerade mig på den i  och för sig iskalla 41års-dagen. Men tanken värmde å då hade hon ändå redan bjudit på godis och svart kaffe i mängder under eftermiddagen. Nora är go och ser till så att alla mår bra under C+ Supersöndagar. Mr Walker, Krönikör-Olsson och Rydström satt i panelen och mådde just bra denna söndag.
Dock kunde enbart Nora, Rydström och redaktör Pelle B(ja vi är två Pelle B numer) hänga med och hylla min ålder av visdom... Hmm, nja. Hylla är kanske att ta i men de deltog i alla fall i mitt lidande, dessa ungdomen fanbärare.

På rummet var sedan internetuppkopplingen helt utslagen och det var kanske bra för jag behövde sova efter flera mornar med bagarväckning. 
Vaknande pigg som en lärka! 
Ett underbart uttryck som känns lagom moget för min nya ålder. Vågade dock inte använda det när jag under dagen var på möten med huvudstadsbefolkningen. Fick ta fram det när jag åter landade i landsorten, här vet jag att de förstår uttrycket som har anor från fornstora dar. Ikväll blir det mer firande då min syster ökar på sin ålder. Släkten på fika och glass, kanske tårta. I så fall ska jag ta en maximegastor bit.

Tänker nämligen förutom själva födelsedagen fira det faktum att jag idag blev klar för fotbolls-EM i Schweiz/Österrike i sommar! Mitt första stora mästerskap på plats. Och det är Radiosporten som ger mig chansen att få kommentera mästerskapsfotboll. Lasse Granis och Raffe nickaren kör på som vanligt med de blågula och andra medan jag och Daggen kommer att kampera ihop med enbart de andra nationerna. Det ska bli fan så skoj.

Innan det blir det tolv intensiva allsvenska sändningar med Canal Plus. Det lär rycka ordentligt i benen på de allsvenska spelarna när de nu ska pumpa på med nästan två matcher i veckan fram till EM-upphållet. Blir en intressant tid framöver för mig och ihop med slutbevakningen av Premier League och Serie A i Supersöndag kommer det att ses på en hel del boll i vår. 

Jag tror det var det som solen ville tala om när den förförde mig i tågkupén under eftermiddagen. Jag tog emot dess värme och konstaterade att vissa dagar är bättre än andra...

Till sist:
Tack ni som på olika sätt gratulerat mig på min födelsedag. Det uppskattar jag mycket.

Gick upp obegripligt tidigt idag. 06.00 skrek väckarklockan i mitt kolsvarta sovrum, olusten spred sig i kroppen och jag undrade vad i helvete jag höll på med. Ni som brukar läsa mina enkla rader vet ju att jag är död innan... säg 10-11 nånting.

Men nu var det pr-fotografering på Canal Plus i Stockholm. Satt ensam på övervåningen i de numer inte så nya regionaltågen som hackar sig fram genom Mälardalens fauna. Det var förstås grått, grått, grått. Jag satt och såg ut över åkrar och träd, en fotbollsplan i Arboga, hamnen i Köping och industrierna i Västerås. Sedan somnade jag.

Ombyte i C+ huset, kostym, skjorta slips och tjabbadojjor på. Mirakelsminkning som trollar, försvinner gör små finnar och andra ofräscha hudparasiter. Cleareyes i röda sömndruckna ögon och lite fåfängt rufsande i den där frisyren som man vill ha kontroll på men som är så svår att prata med. Sedan någon dryg timmas poserande inför en kamera, ensam  och med den resterande kadern av kommentatorer, experter, programledare som ska lotsa kanalens tittare genom den allsvenska säsongen 2008.  Hur myckety det nu blir med tanke på kontraktsbråket mellan de där i Kentaro och C+ i första hand men där söndrarna i TV 4-huset även är inblandade. Men det klart, är fyrans kontrakt godkänt så är det ett hårt slag för betal-Canalen Plus och med det eventuellt även för oss som jobbar för kanalen.

Ja, ja vi får se hur det slutar. Vände i alla fall efter fotosessionen och tog taxi till centralstationen å så tuffade tåget de där två timmarna tillbaka till hemstaden igen. Min kortaste visit i huvudstaden någonsin tror jag. 

Tillbringade sedan större delen av eftermiddagen och kvällen i en soffa framför teven. Lite mat, lite vin, och en del förberedelser inför morgondagens Supersöndag.

Alltså ny resa i morgon bitti. En timma senare start än i morse  och sedan en lång eftermiddag med fotboll som denna söndag verkligen kan kallas för "super". Chelsea mot Liverpool och det känslosamma Manchesterderbyt mellan United och City. 50 år sedan Busby-boys krasch i München. 

Blir kvar efter sändningen, gamla vännen Scandic Park är värd för natten. Bodde där varje helg varje vinter i ett par år under Liga Europa tiden. Känns som hemma, då var jag tjenis med stora delar av personalen, sämre med det nu då jag sällen blir kvar. Men två möten under måndagen bjuder mig på natten i ett hotellrumet invid Hjalmar Söderbergs kära Humlegården. Ett av mötena är riktigt spännande. Återkommer med det.

För nu är det dags att packa igen...

Jag läste en rätt obetydlig liten artikel häromdagen. Den handlade om att det var på väg att bli trendigt igen med bokhyllor och brunmurriga hem. Hyllor som ska digna under tunga prestigefulla titlar. Efter år av minimalistiska och sparsmakade hem där det allra hippaste var att bo i en stekarlägenhet helt utan möbler men med en svindyr espressomaskin och två sabatierknivar i köket.

Men mode går ju som bekant runt i cirklar och får man bara leva tillräckligt länge så är man förr eller senare trendig. Okej att modeskaparna alltid ändrar små, små detaljer i det nygamla för att inte kännas föutsägbara och tråkiga. Men runt går det.

Så kanske är jag på väg att bli rätt igen. I hemmet i alla fall.
Har alltid varit svag för det brittiskt mörka och murriga med Chesterfield öronlappsfåtöljer, heltäckande mattor, öppna spisar och väggar täckta med bokhyllor överfulla med böcker. Det är tidlöst men säkert även fantasilöst och lite gubbigt.
Men då har jag varit gubbe sedan jag var 23. Kan inte påstå att mitt hem är konsekvent brittiskt men det bär defenitivt starka drag av vad jag just beskrivit, möjligen uppblandat med lite fransk lantstil. Det är så jag trivs, varmt och ombonat.

Trendorakel med minimalistiska ideal som besökt mig genom åren har kräkts rakt över mina Afghanska mattor samtidigt som de skakat av chockkramper när det sett min lilla Engelska pubhörna. Jag har varit så ute att designgurun Terence Conrad säkert hade dött av ett slaganfall inför synen av mitt välpacketerade hem.

Men kanske är en vändning nu på gång. Jag har för mig att det brittiska hade en liten formtopp någonstans i början av nittiotalet. Då gick det att få tag på tunga bastanta pubmöbler och vackra öronlappisar. Sedan dog den marknaden och man var hänvisad till konservativa och fantastiskt dyra specialbutiker för att finna rödbruna stolar och hyllor i den specifika stilen man alltid finner i de engelska deckarna. Där ser man alltid en välfylld bokhylla i bakgrunden av någon nonchalant slottsägare eller byfånen som alla tror är mördaren.

Jag har mitt lilla bibliotek som jag kallar det. Det låter fint men är ganska modest faktiskt. Tre stora och två små billyhyllor av den rödbruna varianten som IKEA slutade med för flera år sen för att det inte var trendigt nog står placerade i ett  litet sovrum på övervåningen. Två blommiga och fjäderlätta öronlappisar köpta billigt i Norrköping 1993 står placerade bredvid varandra med ett litet bord och en bra läslampa mitt emellan. Det är min favoritplats i huset.

En heltäckande matta och ett litet whiskeybord inne i härligheten skulle förvandla rummet till en sorts helig plats. Om något år är det kanske även ett trendhak av fetaste sort som varje modern skitnödig människa i farten bara måste ha för att få tillhöra.