header
header
header
header
header
28 Oktober 20:06

Två män som räddade världen

Jag parkerade hyrbilen utanför Råsunda och tog tunnelbanan in till centrala Stockholm.
Det var måndag och en helg i London med fotboll på Stamford Bridge låg bakom mig. 
Nu vandrade jag omkring inne i stan och såg på folk. 
Började i Gallerian och tog mig vidare ner mot Norrmalmstorg och in på Biblioteksgatan där shoppingpåsarna gick omkring med sina ägare. Det var fullt på Espresso house vid Stureplan så jag tog en lov inne i Stureplansgallerian och ringde några samtal för att få fikasällskap men människor jobbar visst mitt på en vardag.
Är inte det konstigt?
Gick igenom NK:s nedre plan och bort mot Sergels torg, steg in i Kulturhuset för att kolla upp vad teatern bjuder på inför helgen, plockade  med mig lite information och gick ut igen. Passerade Hötorget med alla frukters färger och ner på Gamla Brogatan till Vasagatan och satte mig i en timma på Espresso House såg ut över jäktade människor genom det enorma skyltfönstret. Läste tidningar, planerade och surfade på min I-Phone medan en stor Cafe Latte stod varm och stolt framför mig på bordet. Åt snabbmat på Sala Thai vid Centralstationen och for sedan med den blå linjen tillbaka ut mot Solna Centrum där de två vise männen plötsligt satt framför mig på ytterligare ett kafé inne i köpcentrumet.

Jag tog av mig jackan en trappa upp och satte mig ner med en kvällstidning jag kände mig tvingad att köpa för att få lite information som jag förstås gott kunde vara utan, som vanligt. 
Men Fredrik Virtanens texter har de senaste veckorna varit riktigt bra. Så även denna dag.
Trött på mjölk sippade jag istället på en Macciato med endast några skvättar av den vita vätskan.
Det tog några minuter innan mina öron växt klart och ord från främmande män började dansa in till medvetandet.

Så där satt dom mitt framför mig, två män som visste allt om allt.
Två män som kunde rädda världen om de bara suttit på en större arena än detta lilla anonyma fik.
Den som pratade mest, det var han med Queens of the stone age-tröjan på sig.
En kille med en betydande mage, sneakers, kulturglasögon och Rockabilly-frilla.
Han pratade och pratade, som en maskin.

Jag satt där i knappt en halvtimma och de båda killarna pratade med en självklarthet och säkerhet som slår allt jag varit med om. Världens alla svåraste problem avhandlades, hemligheter för oss dödliga hade de alla svar på och jag tänkte wow, vilket scoop, sicka experter och imponerande individer. Var det Reinfeldt, Obama, Putin i en dräkt av halvtjock kille i kulturglasögon och Rockabilly-frilla?

De tog sig igenom USA:s politik förstås, och den amerikanska populärkulturen på en gång, samt den totala anglosaxiska diton. Sedan blev det Ryssland, finanskrisen, försvarsmakten och hemliga skyddsrum som bara dom visste existerade. Krigsstrategier, tre dagars gerillastrategier mot ryssar och det svenska försvaret som är dött.
Sedan lite Tyskland, spanska inbördeskriget, svenska frivilliga, organiserad brottslighet och huliganism.
Pust!
Allt detta på en knapp halvtimma och jag satt stum av beundran, vilka hjältar.
Tänk att veta så mycket om så många saker. 
Stort.
Själv är det så att ju mer jag lär om livet, 
desto osäkrare blir jag angående det som finns runt omkring mig.
Men jag lär inte heller rädda någon värld...


Kommentarer
Stäng
Re: Solnasnack

Jo du Loa, om resten av Solnainvånarna är hälften så smarta och fulla med kunskap då lär världen snurra runt Solna i all evighet:)
Skrivet av:Blohm | 2008-11-03 09:47:14 |  Svara
 
Solnasnack

Vi i Solna är vana vid att förändra världen!
Skrivet av:-loa | 2008-11-01 08:00:45 |  Svara
 
Re: Bra, Bättre, Benke

Ha, ha. Benke-klass! Härligt...
Skrivet av:Blohm | 2008-10-28 23:43:38 |  Svara
 
Bra, Bättre, Benke

Pelle, detta va Bengt Ohlsson klass =).
Njut nu av dagarna med H i Stockholm
Skrivet av:Berner | 2008-10-28 23:13:41 |  Svara
 


24 Oktober 23:08

Blod, svett och kanske tårar...

Man lär sig aldrig.
Det finns inga genvägar till någonting här i livet.
Så käka inte inte värktabletter för att gå på fester, käka inte heller tabletter för att orka jobba.
Jag gjorde det och fick betala priset.
Två dagar i skiten och då talar jag mer eller mindre bokstavligt.
En kraschad mage är ingen lek för en sjöman.

Men nu tror jag att jag är på rätt väg igen och det är i sista stund, som vanligt.
För ni som läser den här bloggen vet ju att jag nästan alltid är sjuk precis innan en Englandsresa.
Taskigt psyke?
Tja kanske?

Men nu går jag in i en sista hektisk arbetsperiod i kommenterandet och då är det rätt skönt att vara frisk.
ÖSK-Gais idag och det var fan ingen match som gjorde någon glad. 
Avresa London i morgon kväll.
Chelsea mot Liverpool på söndag och det gör mig desto gladare.
Förväntningarna på den matchen är extremt höga, jag hoppas på en stor match även om jag är medveten om att dessa "Big games" ofta slutar i ett antiklimax. Men att vara på plats känns stort även om det skulle bli en stängd och statisk eftermiddag på Stamford Bridge. 
Som NH-Geeraard brukar säga om kommenteringsuppställningen på Stamford Bridge på söndag: 
Big games, big names!

Måndag innebär en inte lika stor match på Råsunda. AIK mot ÖSK i en på förhand iskall historia.
Tisdag blir en vilodag innan en Boråsresa står på tur och mötet mellan Elfsborg och Djurgården.
Det kan bli en stekhet story ute på konstgräset på Borås arena om helgens matcher slutar på "rätt" sätt.

Därefter blir det fyra sköna hotell och semesterdagar i Stockholm ihop med donnan.
Vanlig turist det har jag aldrig varit i vår kungliga huvudstad.
Ett jubileum ska firas.

En vecka senare är det allsvensk avslutning och det innebär sista sändningen för året i C+.
Sedan är jag arbetslös.
Eller arbete lär jag ha massor av men ingen inkomst.
Uppbyggnad av företag tar tid och kostar svett.
Men så mycket pengar blir det inte till en början.
Hur det här kommer att sluta?
Jag vågar inte tänka på det...



22 Oktober 21:07

Nu faller även Blohm...

Det finns händelser som man helst bara vill glömma. Min sista match i karriären var en sådan.
Gais var klara för nedflyttning precis som Västra Frölunda och vi möttes i den mest ointressanta matchen genom tiderna där på hösten 2000. Efter matchen i omklädningsrummet gav jag bort min matchtröja till en supporter och tänkte inte mer på det. För mig betydde den just då ingenting. Nu åtta år senare dyker det upp en kommentar på min blogg som gör att jag skäms lite grann. Jag borde nog ha värderat tröjan mer än vad jag gjorde. Det finns en annan person som gjort det.
Tack som fan! Jag känner mig hedrad.

En sjukt bra historia

Dessutom får ni en bonus om ni går in och läser artikeln.
Kolla in den vackra bilden på killen med frillan!




21 Oktober 22:40

Förbannat trött, men ändå rätt nöjd.

Är nyss hemkommen ifrån min första handbollsmatch på väldigt många år.
Lif Lindesberg spöade Guif i en match där missar och bök stod i centrum innan Lindesberg sprang iväg i andra halvlek och vann betryggade. Det var precis så kul som jag väntat mig. Intensivt, nära spelet, spännande.

Men jag är trött som satan.

Lördagens 100-års bankett ihop med ÖSK blev exakt så påfrestande som jag var rädd för.
Jag tryckte i mig värktabletter och drog iväg till Conventum där kostymer och slipsar dominerade ibland männen och där kvinnorna som vanligt var elegantare och mer varierade i sina klänningar, kjolar, högklackat och boots.
Det var fullpackat förstås, sportprofiler, politiker, affärsmän, musiker och journalister minglade och tog i hand.
Gamla spelare i bandy, hockey och fotboll intervjuades och hyllades mellan maten, drycken och underhållningen från scenen. En underhållning som var precis så där menlöst smetig som den alltid är på banketter där det ska finnas nåt för alla. 

Utom för mig.

Shirley Clamp, Magnus "Fame" Bäcklund, Tenoren Barry Banks i kilt som sjöng You ´ll never walk alone på ett himmelskt sätt och lite spex och stoj av Hjalmar från Viiby by. Bred familjeunderhållning, typ.
Satt vid ett bord ihop med närmaste grannarna Magnus Erlingmark, Dan Sahlin och Arnor Gudjohnsen. Tillsammans med sina flickvänner förstås. Det var trevligt, Erlingmark och hans fru var på strålande humör och snackade och snackade, Sahlin satt mest och mös medan Arnor verkade blyg och vaknade inte förren ett gäng stänkare glidit ner innanför den så kallade västen, likaså var det med hans dam som nästan somnade innan hon plötsligt drog igång ordentligt i slutet av middagen till tonerna av Tom Jones via Magnus Bäcklund.
Jag hade väldigt trevligt men lagom till efterrätten gick min mage på lunch, den kraschade i kramper men jag bet ihop och bet ihop, log och pratade, log och hälsade på folk medan svetten lackade i pannan.
Allt beröm och alla uppmuntrande ord som jag tog emot med stolthet under kvällen hjälpte till att hålla den totala kollapsen borta. Jag var en aning chockad, trodde aldrig att jag nått sån respekt genom mina krönikor i Nerikes Allehanda och tevejobben. Grymt kul!
Vid halv två fick det vara nog, tog fyllebussen ut till villaförorten, den sista bussen som går strax efter krogarnas sista skål.
Taxi i småstan är ett omöjligt projekt, då kan man få stå och vänta till fyra på morgonen.
Jag somnade med stövlarna på.

Söndagen sov jag mig igenom, låg utslagen i soffan hela dagen och undrade vilken buss som körde över mig natten innan. Huvudvärk, illamående, magsmärta...något som visst går enligt somliga.
En fullständigt bortkastad dag.

Tryckte i mig nya piller och drog iväg på Stockholmsderby på måndagskvällen, kroppen började fungera lite bättre men jag var fortfarande matt och seg, oroade mig för en hemresa i natten utan power i kroppen.
Derbyt som fotbollsmässigt var okej andades i övrigt att fotbollens högkonjuktur nu definitivt är över.
Mycket missnöje florerade i korridorerna, många ledsna och frusterade ansikten, mest hos Djurgården.
Och inte över femtontusen som tittade och slagsmål ibland Djurgårdsfansen.
Allt mer tyder på att de närmsta åren kommer att bli en kamp för att hålla fotbollen flytande, både sportsligt men framför allt ekonomiskt. När jag på sportnyheterna ikväll såg AIK hockey vinna mot Leksand i ett fullsatt Johanneshov så kändes som att jag halkat rakt tillbaka in i 80-talet igen. 

Dagen har varit fullspikad med möten ända sedan tio i morse, handbollsmatchen var en förlängning av det sista mötet för dagen, det har varit fina dryga tolv timmar, jag mår bra igen.
Men jag är förbannat trött. 



18 Oktober 13:25

ÖSK 100år, musiklegender och elaka bakterier

Onskan kommer över än snabbt ibland.
Satt igår på Elite Hotell (eller Stora Hotellet för en ur-Örebroare) och lyssnade på en fin exposé genom ÖSK:s historia.
Klubben firar sin 100-års födelsedag detta år och själva höjdpunkten står denna helg.
En utställning på Örebro Läns Museum är invigd och i kväll blir det stort party på Conventum Kongresshall.

Men nu satt jag alltså vid ett långbord och lyssnade på en genomgång av ÖSK:s stolta historia, folk åt tårta medan jag snabbt svalde två koppar kaffe. Plötsligt började jag må illa, magen vände sig ett halvt varv men jag gick därifrån och åt en skaldjurssallad på Café Java. Hämtade doggen och for långsamt hemåt. Då hade en migränliknande huvudvärk attackerat mig så jag stapplade in genom dörren hemma och somnade i soffan.

Så nu ligger jag här och försöker repa mod till att orka delta i kvällens stora föreställning på Conventum.
Pillerburken står bredvid, vattenglaset likaså. 
Försöker ta mig igenom en schysst artikel i DN, om David Bowies år i Berlin under 70-talet, som Jan Gradvall skrivit. 
Iggy Pop var också där tillsammans med Bowie under de här åren, albumen Low och Heroes av Bowie och Iggys The Idiot och Lust for Life spelades in under den perioden. Jag har tre av dom i hyllan, den som fattas är The Idiot.

Framförallt Bowie är en sån där artist som jag alltid kommer tillbaka till, han är en av de riktigt coola som alltid förnyar sig och alltid är intressant, även om han inte alltid varit bra. Bryan Ferry är en annan med stil, Tom Waits likaså, Nick Cave mörk, dyster och cool. Åren bara går men dessa artister är ständigt med på resan. 

I onsdags stod jag för första gången framför knappt 70 personer i en skola i stan och höll min premiärföreläsning.
Ledare och ungdomsspelare i klubben Rynninge IK var de som i en timma fick i sig min idrottsliga historia och de lärdomar jag fått med mig genom åratals sparkandes på den där bollen. Jag har stått ihop med andra och pratat tidigare, jag har stått på scen och svarat på frågor men jag hade aldrig ensam fört storyn framåt.
Det var häftigt att känna att man kunde kontrollera det också utan att nervositeten sparkade undan benen på än.
Precis som när jag spelade match då  all oro försvann så fort jag kom ut och sprang på planen, så försvann all oro här så fort de första orden flög ut ur min mun. Det var en kick att stå där och förmedla tankar som ligger mig väldigt nära.
Jag har sagt att det är något jag vill satsa på, premiären gav mersmak, fick bra feedback men visst kan jag bli bättre förstås. Och det ska jag bli. Men jag är stolt över att ha tagit ytterligare ett steg i mitt liv. Har länge vägrat detta av rädsla och en tanke av att vad har jag egentligen att förmedla. Nu vet jag att jag har det.

Dags att kravla sig in i duschen, äte lite efter det, vila en sista timma innan partykläderna ska på och värktabletterna ner.
Det blir en lugn afton när det kommer till så kallade festliga drycker, men det lär bli mycket handskakningar, många gamla svartvita legender, hjältar och lirare dyker upp. Själv lär jag inte ingå i ett sådant sammanhang efter enbart tre säsonger i klubben men efter att ha följt historien på Elite hotell så ingår jag i något som kallas "Dala-eran". Sven Dahlqvist kom till ÖSK 1988 som spelare och lämnade klubben 1999 efter att ha varit både tränare och sportchef på samma gång under några år. En unik maktposition som jag har svårt att någon haft tidigare i en svensk elitklubb i fotboll.
Jag spelade i ÖSK mellan 1989 och 1991, placeringarna dessa år var 4:a, 3:a, och 2:a.



15 Oktober 21:07

Äntligen

Det tog en jäkla tid men nu är det gjort.
Jag har äntligen läst klart Plura Jonssons bloggbok "Resa Genom Ensamheten".

Äntligen för att jag till slut insåg att jag inte tyckte att boken var speciellt bra. Trots att jag fick en liten kick när jag efter en längre tids vila plockade upp boken igen. Men den dog igen framför mina ögon. Eller också var mina förväntningar för stora. Plura är ju en av mina hjältar. Älskar Eldkvarn och bandets Norrköpingsromantik. Har fyra år i staden och kan den rätt bra. Jag har gått ibland de nedlagda fabrikerna, har njutit av strömmen, vattnet som rinner genom stan. Har hängt på Café Broadway, vilket i och för sig inte är någon merit. Älskar Promenaderna runt stan, speciellt den Södra och restaurangen God Vän i hörnet S:t Persgatan och Kungsgatan där Plura med familj bodde var ett slitet hak som jag käkat på ett par gånger. Har partajat i en lägenhet i samma port som Plura bodde, kanske var det samma lägenhet, Jonny Rödlund bodde där. 

Men boken gillade jag inte, kanske är det bloggformen jag inte känner mig bekväm med när den förvandlas från nätlitteratur till pappersdito. Jag läser hellre blogg på nätet.
Dessutom tyckte jag allt upprapande av maträtter som intogs överallt runt om i Sverige och världen efter ett tag blev väldigt segt och ointressant. Är väl ensam att tycka så, och Plura är nog nöjd, det ledde ju fram till en kokbok som ska släppas framöver. Visst är Plura genomskinlig och öppnar porten till sitt liv ganska brutalt och det är modigt och till vissa delar intressant. Men det är samtidigt bitvis omoget och alla knullreferenser blir till sist bara fåniga.
Men New York odysséerna i slutet av boken var skönt skildrade, både hans kokainröj ihop med Pradaanställda och hans egna vandringar ensam och ihop med M. Men så älskar jag ju allt som har med New York att göra.

Sedan kom jag att tänka på låten "Blues för Bodil Malmsten"
Framförallt raderna:

"Det är konstigt hur folk som står en nära
helt plötsligt utan ett ord bara är borta
Som mannen med trumpeten
vi brukade ses mer än ofta
Och Kajsa, Kajsa, Kajsa
vi hade några vilda år
Allt ordnade sig till slut
vi fick inga djupare sår
Jag tog nattfärjan till Gotland
påtänd, full och ful
och på nåt sätt kom jag till Fårö
där du repa med Tant Strul
Jag gjorde någon illa
sen gjorde du likadant mot mig
Först skulle några år av våra liv passera
när jag var din kille och du min tjej
Jag vet inte vad som är viktigt
men jag tänker på dig ibland"

Det är tankar som jag haft med mig genom hela livet.
Det har passerat så enormt många människor genom åren som stått mig väldigt nära men som nu är borta.
Man går igenom faser i livet, man förändras, ibland har man behov av vissa relationer som senare känns helt meningslösa. Ibland skiljs man fast man själv inte vill men där den där andre behöver gå vidare.
Det finns så många som jag saknar, men det finns ingen väg tillbaka.
Livets gång, utveckling, framåt bröder och systrar.
Men jag tänker på er alla.
För det är sån jag är.



13 Oktober 16:00

En helg ibland unga fotbollstalanger

Min fotbollskarriär är sedan länge nedlagd och förpassad till historieböckerna. Slutet är så lätt att komma ihåg medan början känns så avlägsen att de minnen som existerar känns som ett kantslitet svartvitt fotografi.
Men det är inte mycket som ska till för att väcka de lagrade minnesbilder som man inte har haft behov av på många år.

Steg i fredags in i ett klubbhus i Vretstorp ute på närkejordens tundra och möttes av doften av lasagne, blött gräs, svett och  förväntansfulla och säkert nervösa tonåringar. I söndags öppnade jag dörren till Glanshammars skola och möttes av ihoprullade madrasser, träningsväskor och den där gymnastikhallsgummilukten som alltid väcker så många känslor till liv inom mig. Samma lukt brukar etsa sig in i mig i Radiohuset i Stockholm, det är den där lukten från bollhallen på fritidsgården i Markbacken under uppväxten. Näsan ställer till med mycker oreda inne i hjärnans bibliotek.

Jag var och snackade med Örebro Läns fotbollstalanger, de som i Vretstorp var runt sextio stycken och som skulle bantas till en trupp som till sommaren åker till Halmstad och elitpojklägret. Söndagen i Glanshammar var ett mindre gäng där några redan varit i Halmstad och där den stora händelsen framför dom är distriktslagscupen där finalen tidigare sändes i Canal Plus. Örebro Läns fotbollselit med drömmar om landslagsspel och proffsäventyr.

När jag stod och tittade på de unga killarna ramlade jag tillbaka tjugosex år i tiden och mindes då jag själv satt där med mina egna tankar och drömmar. Så länge sedan, så mycket som hänt.
Det är en extermt tuff värld de ska in i där utslagningen ingår i frukostmenyn. 
Statististkt är det inte många av de här nästan hundra ungdomarna som kommer att nå elitfotboll, väldigt få kommer att kunna leva på sin fotboll, de flesta kommer lägga av eller spela på lägre nivå alternativt bli ledare och domare.
Det är sånt man inte gärna vill säga men måste säga. 
Man vill inte döda några drömmar samtidigt som man inte vill att verkligheten en dag kommer som ett X2000 och kör över dom.

Jag var där för att prata lite om min karriär, min väg genom de olika ungdomslandslagen, rädslor, mod, tur och hur många faktorer som måste hitta varandra för att en karriär ska bli lång och framgångsrik.
Men framförallt pratade jag om vikten av att spara utrymme till tankar om vad som händer i ens liv om man inte blir den där professionella spelaren som man drömmer om. 
Vem är jag då om jag inte är fotbollspelaren? 
Identitet? Självkänsla? Utbildning?
Vad vill jag?
Inte vad vill föräldrarna, agenterna, tränarna, flickvännerna, kompisarna.
Vad vill jag?

Det är lätt att som fotbollspelare ge bort sin identitet till andra för att man blivit uppfostrad så ända ifrån ungdomsfotbollens dagar. Olika auktoriteter talar om vad som är bäst för än och vad man ska och borde göra i varje moment i utvecklingen.
Hur många fotbollspelare har man inte sett som knappt vet hur man betalar en räkning för att andra gjort det åt än.
Men en dag tar det slut och det man kan vara helt säker på är att de flesta som styrt än och hållt än uppe för att man varit den talangen och etablerade fotbollsstjärnan som man varit, tar handen ifrån än, och lyfter någon annan.
Det kan vara bra att förbereda sig även på dessa sakerna.
Jag tror därmed att man även blir en bättre och mer mogen och ansvarstagande fotbollspelare.
Det har alla nytta av.
 




10 Oktober 23:33

Rock ´n roll heaven-or hell

Det är snart midnatt, mina timerlampor har slocknat och jag sitter i mörkret enbart med tevens ljussken i ansiktet.
Jag är glad, ledsen, tagen och fullständigt knockad efter att äntligen blivit omskakad av en rockplatta igen.
Det har varit väldigt mycket Townes Van Zandt, Emmylou Harris, Tom Waits och annat lågmält på slutet, jag har längtat efter nåt som skrammlar och sätter fart på systemet. Jag har längtat efter riktig brittisk rock ´n roll och jag har funnit det.

Glasvegas är ett Glasgowband som jag läst väldigt mycket gott om och som håller hela vägen in i mål.
Bandet har texter som är på riktigt, texter som verkligen betyder något och sångaren James Allen visar i varje bokstav, i varje ord att det är allvar och att livet dansar på den vassa eggen varje minut och att vardagen är svart och djävlig.
Låten Daddy´s gone är det starkaste jag hört på evigheter och jag fick tokångest av att höra den. Resten av låtarna dansar nästan på samma höga höjder. Fan vilken imponerande skiva. Det snackas om hype, hype brukar ofta vara överskattade brittiska slynglar med överdriven yta och attityd men usla låtar. Den här hypen vibrerar och lever upp till varje gott ord jag sett att den fått.



7 Oktober 22:47

Världens räddaste Pelle

Så var rubriken på en artikel jag skrev för Örebro-Kuriren i maj 2004.
Kom att tänka på den när jag på tåget ner till Göteborg i måndags läste Fredrik Virtanens text i aftonbladet om Olle Ljungström. Ljungström är aktuell då cd:n "Andra sjunger Olle Ljungström" är ute och att en dokumentär kommer att dyka upp i K-special senare i höst. 
Olle Ljungström är en musikalisk hjälte.
Han är även bräcklig människa.


Så här skrev jag då, 2004, i en hyllning till honom:
"Längtan, avstånd, otrygghet.
Det är saker som kräver tröst, tankar att klamra sig fast vid, ett fumlande efter ett ankare som vet vägen till sin hemmahamn. Att på andra sidan jordklotet kastas in i något som man inte vet någonting alls om är till en början otäckt, flyktkänslor flyter upp till ytan och i hjärnans filosofirum står man redan med flygbiljetten i handen och vill hem.
Det var så jag kände det efter tre veckor på det monotona fotbollslägret i Kunming, Kina inför min säsong i den professionella kinesiska ligan för snart tio år sedan. Jag vantrivdes, ville hem till föräldrar, syskon och vänner men framförallt saknade jag min flickvän. Att människor blir sjuka av längtan det vet jag, men det var en konstig känsla att själv hamna där. Avskuren från all kommunikation förutom via penna och papper kände jag mig som världens ensammaste man, en man som sög in trygghet via reklamskyltar från Ericsson och SAS-hotellfoajéer. 

Några månader senare grät jag när en japansk tevekanal sände midsommarfirande från Rättvik rakt in i lägenhetshotellets sovrum. Så hånfullt, en japansk tevekanal som sände det svenskaste man kan tänka sig rakt in i hjärtat på mig där jag satt i ett hotellrum i Dalian och försökte läka såren efter en maginfektion som gett mig 41,2 grader i feber och ett medvetslöst tillstånd. Då ville jag hem, men jag kunde inte åka, stoltheten förbjöd mig, tänkte inte bli någon som tog den lätta vägen ut. Men sårbar var jag, kände mig rädd innerst inne men stålsatte mig utåt, jag skulle vara stark.

Det var vid tillfällen som ovan som "Världens räddaste man" räddade mig i mina grubblerier. Ja, han har kallat sig så, artisten och sångaren Olle Ljungström. Denne bräcklige man som alltid vågar visa brister och tillkortakommanden.
Hans skiva "Tack" snurrade ständigt i min cd-spelare, ur högtalarna forsade underbar Olle-lyrik. Låtar som Hjärta, Lust & Smärta, Som Du, Sången Är Till Dig och Vad Händer Med Oss kröp in under skinnet och in i blodomloppet som började bubbla av vällust. 
"När du sover och jag läser, dina drömmar dit du reser. 
Och jag känner att jag reser med. 
När du vaknat av mina kyssar, allt jag saknat, ligger kvar"
En textrad som ensam på ett hotellrum i främmande land betydde både kraft och svaghet. 
Olle Ljungström blev på något sätt en hjälte. 
I gruppen Reeperbahn var han under några år kung men som soloartist växte han ut till en glädje trots en till synes deprimerande vardagsrealismen i texterna. 
Ett svart djup är inristat i hans själ.

Jag har sedan äventyret i österland fortsatt att köpa hans musik, mest för texterna och hans säregna röst, som inte alltid är klockren men som andas samma skärhet som hans väsen.
Men jag hade aldrig sett Ljungström live.
Så det var av den anledningen som fem grabbar i onsdagskväll strålade samman i Stockholms innerstad.
Två pensionerade fotbollspelare, en före detta musikjournalist, en bildredaktör och en trummis som i ungdomen var medlem i det legendariska synthbandet Lustans Lakejer.
Vi träffades på restaurangen Nalen på Regeringsgatan. Vi åt lite mat, drack några öl och snackade bort tid.
Sedan smög vi runt hörnet och ner på David Bagares gata, ner för den branta backen och in på den lilla klubben Stacken.

Där stod han äntligen, min tröst, sippande på ett glas mörkrostat kaffe. Eller egentligen satt han mest.
För konserten var en akustisk variant, avskalad, nedtonad med enbart en gitarr, en enmansrytmsektion förutom Olles spröda men ändå så starka röst. Han såg så liten och rädd ut på scen, nervös, ville ta en så liten plats som möjligt.
Han såg skygg ut. Olle sa att han var trist och tyckte att vi skulle ha det riktigt tråkigt, kräva elva spänn tillbaka per missad textrad. Men allt detta är bara en yta. en fasad utan färg. För på riktigt lös det om honom, trots att han verkade förvirrad och snackade i oregelbundna gåtor.

Hela konserten kändes illa repeterad, lite hafsig. Konstigt nog var de det som gjorde föreställningen levande och stark.
Det kändes som att bandet satt i vardagsrummet och lirade för polarna. Heinz Liljedahl på gitarren, Caroline af Ugglas som gästsångerska tillsammans med Anna Stadling.
Det blev en underbar kväll, närheten gjorde att orden från Olle Ljungström slog till som en bultpistol, jag drogs in i scensljusets sken, allt runtomkring försvann och jag återupplevde kraften från de mörka dagarna i mittens rike.
Jag blev lycklig igen.

Efteråt fick jag hälsa på min hjälte, han verkade trevlig, hade mycket skägg som det visst kliade i. 
Ville gärna tala om vad hans låtar betytt för mig men som ett fån stod jag där och stampade med foten i golvet som en liten blyg pojke. Jag stod där som väldens räddaste man ihop med världens räddaste man."
 



5 Oktober 17:37

Dagar av manodeppressivt höstväder

Solen gick precis ner bakom grannens hustak.
I morse när jag gick upp " It was raining worse then anything that I have ever seen" för att kopiera Shane McGowan i låten The Boys From The County Hell. Det har varit några dagar av manodeppressivt väder.

I fredags när jag var ute på sista dogrundan var det stjärnklart, de nedfallna löven hade tagit över gångbanorna i villaområdet. Som en terrakottafärgad vägg i Rom.
Dimman hängde nonchalant i små tuffa gäng någon meter ovanför asfalten.
Jag såg höga hattar, Jack the Ripper, i smala gränder i Londons East End.
Det var tyst och kusligt.


Några timmar innan hade Emmylou Harris smörjt oktobermelankolin via hennes vemodiga låtar på senaste CD:n "All I intended to be". Till och med omslaget går hand i hand med senhöstens kala trädgrenar och gråa naturkuliss. Jag gillade inte skivan direkt men nu efter ett antal lyssningar har låtarna sjunkit in. "Red Dirt Girl fastnade direkt fast ljudbilden i grunden är likadan.

Har gått hela dagen och väntat på att den inre ron ska infinna sig så att jag kan fortsätta med "En jakt på livet". Jag skriver bäst på hösten och vintern. Mörkret, kylan och bisterheten i kinden lockar fram min melankoli och det är ur den som skrivglädjen huggs ut. Men solen som sprack upp någon timma efter lunch gjorde sinnet allt för ljust och det dåliga samvetet för dammhögarna i hörnen pockade på uppmärksamhet. Dammsugarn åkte fram för att fara runt i någon timma över 250 kvadratmeter. Öppnade en ny Maasdamerost som belöning, med stora hål i, och skar av en imponerande bit som jag tuggade i mig. Fixade till en kopp kaffe och satte mig för att analysera IFK Göteborg och Hammarby inför morgondagens match på ett troligen öde Ullevi. Det blir nog en whiskey ikväll, kanske en kaffe till, lite glass och bara slappa i soffan med otvättat söndagshår och skägg. 

Jag är inte van med lediga söndagar, lediga helger, men om det är så här det ska bli framöver så är det inte helt oävet. 
Bara en sån sak som att umgås med sambon under former där inte jag är stendöd, vilket gäller tidiga mornar, eller på kvällarna där hon är det. Lediga helger betyder synkronisering av vår tid, det betyder att man kan ströva omkring på stan och hälsa på folk, handla lite kläder, köpa en hyllad dvd som blev en besvikelse och käka en fantasiskt god varm macka gjord av Ali på Rosalis vid Järntorget. En tomat, mozzarella och pesto-macka från himlen. En specialare utanför menyn, jo jag har sådana friheter där, och en kaffe latte istället för min vanliga vansinniga kaffekick via en dubbel espresso med vanligt kaffe påfyllt upp till ett halvt latteglas.

Jag tror min själ att det har varit en rätt skön helg, trots allt...



Pelle Blohm


Pelle Blohm

– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.

– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.

– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.

– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.  

– Föreläsare. 

Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.

 I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlägg