För ett par veckor sedan avslutade jag Håkan Laghers bok "Den vassa eggen-Ulf Lundells kreativa kaos".
Jag gillade verkligen det sätt som boken var skriven på, som en dokumentärfilm där spänningen i berättandet byggdes upp in mot det som man vet blev av, men som man i boken fick känslan av att man inte visste hur det skulle sluta.
Allt luktade och andades kaos och misär.
Skulle Ulf Lundell få ihop det eller skulle han kollapsa eller till och med dö?
Skulle plattan verkligen bli av?
Frustrerade musiker och en Kjell Andersson på bristningsgränsen som värker fram ett helt nytt sound inom rockmusiken.
Jag var tvungen att parallelt med läsandet lyssna på "Den vassa eggen" för att få upp känslan ordentligt.
Då kunde jag direkt gå in och lyssna på de musikaliska nyanser och det nytänkande som beskrivs i texten.
Som de fläskiga trummorna till exempel som Lasse Lindbom jobbade fram ihop med Werner Modiggård.

Boken är spännande nästan som en riktigt bra roman och det blir rejält flyt i läsningen fram till sista tredjedelen som är någon sorts efter klassikern-uppföljning. Formen som Lagher valt att berätta historien i öppnar i och för sig möjligheten till hans egna tolkningar av det material som samlats in, till skillnad mot Måns Ivarssons trilogi om Ulf Lundell som var helt faktabaserad bland annat via tidningsartiklar och intervjuer. Det får man i så fall leva med och ta det för vad det är.
En bok skriven av en man som när plattan kom ut såg det som ett soundtrack till hans eget liv, som om Lundell hade skrivit texterna enbart för honom. Den entusiasmen genomsyrar hela boken "Den vassa eggen-Lundells kreativa kaos".
Gillar man Ulf Lundell så bör man läsa båda författarnas böcker. Ivarsson går ju igenom hela karriären, både litteraturen, musiken och konsten medan Lagher skriver om en mer begränsad period av Lundells långa musikkarriär.

Veckorna består bara av måndagar och fredagar, sa en äldre kollega häromdagen.
Det är sånt som äldre kollegor brukar säga. Å värre blir det...säger dom också.
Så sant, tänker jag, antar jag.

Ingenting händer i landet Sverige, inga beslut tas, ingen jobbar på riktigt.
Alla inväntar helgerna.
Det gör vi alltid i Sverige, finns alltid någon helg och några klämdagar att se fram emot.
Vi jobbar bara tio månader om året.
Knappt.

Så veckorna går, måndag och fredag.
Nytt år å så är man snart ett år äldre.
Men det gör mig ingenting.
Just nu.

Träffar människor och umgås en hel del.
Fikade med Erik Dahlberg häromdagen, han var på kundbesök i stan och stannade till på Rosalis innan hans tåg drog emot huvudstaden igen. Erik är väldigt fotbollsintresserad, jag har jobbat mycket med fotboll.
Logiskt då att vi pratade om musik, böcker och skrivande i två timmar.
Han har precis släppt en bok. 
Jag har tidigare gjort det samma och hoppas få till det en gång till.
Han med.
Vi snackade mycket om viljan att få tillhöra litteraturens värld.
Två timmar försvann iväg snabbare än de där veckorna.
Det var trevligt, jag gillar att prata om litteratur med sånna som läser mer än mig, som vet mer om det än mig.
Erik är en vänlig själ.

Dagen efter var jag hos tandläkaren.
I soffan i väntrummet satt fotbollstränaren Benny Lennartsson.
Han bor i Paris.
Det är underligt med tandläkare.
Man går gärna till samma hela tiden trots att man kanske bor någon annanstans i världen.
Under mina tio år "on the road" gick jag alltid till tandläkaren i Örebro.
Benny är precis likadan.

Lennartsson bjöd på kaffe efteråt, på café Njuta.
Killen bakom disken bjöd på bulle och kaka.
För att han är Evertonsupporter och hoppas på att jag ska konvertera.
Give me more säger jag och ljuger honom rakt upp i ansiktet för inte kommer jag att ändra mig.
Fet chans...

Det är roligt att snacka med Benny, en rutinerad man med massor av berättelser som han plockar upp ur sina fickor.
Som hans bråk med FC Köpenhamns starke man, Don Ö, då Benny var tränare i Lyngby.
Eller hans totalkontroll på fransk fotboll där han menar att Kim Källström i Frankrike anses som en rätt anonym komplementspelare i Lyon. En tung och otymplig riskspelare, precis som Lagerbäck verkar tycka.
Men jag tror att Benny ändå gillade honom, det gör jag.
Vi har båda varit i Viking Stavanger och grävde ner oss i en namedroppingbunker som var svår att ta sig ur.
Sedan lite om hans odugliga framträdanden i TV, vilket var hans egna ord.
Men även en hel del insiderstoff som jag lovade att inte föra vidare ifrån det bord vi satt vid.

Nu är det alltså fredag och det är mörkt ute.
Klockan är fem.
Ett mycket intressant lunchmöte idag är det enda vettiga jag gjort.
Föreläsning och resa på andra sidan nyår.
Har även lämnat in en krönika till NA.
Publicering söndag.
Därefter är det måndag.
Igen.

Stod och tittade på en Mauro Scocco-box idag.
Du borde köpa den sa handlaren.
Billig nu, dyr tidigare, sa han också.
Men jag tvekade, är inget stort fan av Mauro, men stod just då med Scoccos senaste cd i handen.
Den som han släppte 2007, "Ljudet av tiden som går", och som är något annat än vad Scocco tidigare gett ut.
Visst finns det en hel del bra Ratatalåtar, även en del Maurolåtar som solo men inte tillräckligt många för att ge sig på en box. Har aldrig klarat av den souliga sidan, typ Soulboy.

Men "Ljudet av tiden som går" är en platta som alla svenska manliga artister till sist måste få ur sig, verkar det som.
Jag upptäckte det idag när jag läste en rad i första låten som heter som albumet.
En upptäckt som säkert resten av befolkningen gjort för årtionden sedan.
Men i min enfald trodde jag att mina egna tankar ibland kunde vara originella och unika och småfilosofiska, men det kan jag glömma, det handlar nog om ålder, när man når över fyrtio och börjar känna sig sårbar. 
Då trillar vi alla in i existensiella inre bilder över livet vi levt och lever på denna jord, förr eller senare...
Nostalgi.
Man börjar att se tillbaka på sin uppväxt.

"Alla vänner på den där bilden, vad hände sen med dom?"
"Det här är mitt land, floderna och bergen, sjöar som glittrar. Det här är vårt land, nedlagda fabriker, regnet som piskar. 
Jag minns Ingemar Stenmarks andra åk, då Sverige stannade för en stund." Scocco-lyrik.
Vi har hört allt förut, av Plura, Thomas Andersson-Wiij, Ulf Lundell och många fler men åtminstone jag går igång på det varje gång, jag går rätt i fällan. Vid rätt tillfälle är de här låtarna som terapi, som nu då solen sällan når upp på himlen.

Gick ut i vinternatten och mötte månens ljus.
En sista promenad innan glöggen och därefter sängen.
Kylan verkar vara på väg in för snödrivorna har blivit hårda och det knarrar lite när jag går.
Men det blåser inte.

Det gjorde det den där gången när jag var någonstans runt fjorton-femton år.
Man gör så mycket dumt när man är ung.
Det var nyårsafton och jag hade tagit mig till en fest cirka sex kilometer utanför stan.
Minus 20 grader skrek termometern och det blåste rejält.
Jag svepte snabbt en Marinella med fruktsodablandning och trodde att kvällen var min.
Men jag fastnade på en toalett, sedan i en trappa på en veranda, jag kräktes ock kräktes och det tog aldrig slut.
Trodde jag ett tag.

Redan innan tolvslaget satte jag på mig min halvtjocka tröja och den coola men väldigt tunna mockajackan och började vandra hemåt i den tuffa kylan och den bistra snöstormen som omgav landskapet. Jag var berusad utom all sans, gick på någon sorts levnadsinstinkt genom snödrivorna utan att riktigt veta var jag var någonstans. Jag följde de dimmiga bilderna ifrån fyrverkerierna inne i centrala staden och det blev min karta. Men jag var trött, jag mådde illa och ville bara sova.
Snödrivorna såg så inbjudande ut, det blåste hårt, jag borde ha frusit mer än jag gjorde i min tunna mockajacka men jag var antagligen rätt snygg stilmässigt och det var det viktigaste på den tiden innan man blev vuxen och köpte dunjacka.

Sex kilometer gick jag i våta Stan Smith, bilden av mitt pojkrum svävade ovanför mig, min säng var redo att ta emot mig, men överallt runtomkring mig var det vitt och kallt, kargt och isande hotfullt. Jag hade nog kunnat fastna i en snödriva om jag varit lite svagare men jag gick och gick tills närheten till staden grep tag i mig och gav mig kraft. 
Jag var full och dum, envis och dum.
Som sagt, man gör så oerhört mycket dumt när man är ung.

Jag tänkte på det när jag tog min nattpromenad med doggen.
Snödrivorna var höga, en traktor for runt med en blinkande lampa och rensade gångbanorna.
Men jag är vuxen nu, fortfarande dum ibland.
Men dum i dunjacka, Curlingkängor, mössa och tjocka vantar.

Lunchkamraten, volleybollcoachen, krogknegaren och numer poeten förärar blohm.se med en dikt!
Vill ni läsa mer av hans poesi så finns det en rad texter samlade på Poeter.se.
Poeten skriver även låttexter som framförs av en man vid namn Henrik. Mer om honom senare.
Lyssna på ett par av låtarna här.

"Alarmet"
 
Väckarklockan går lika
fort som jag
 
en promenad över
ett svart anonymt Örebro
 
hon målar bilder
med hjälp av kylans rök
 
och vi andas samma
otänkbara luft
 
**
 
Alarmet ekar fortfarande
i min själ
 
lika tomt som
varslande industrihus
 
hon väckte tårarna i mig
på bänken utanför sitt hem
 
med allvaret i hennes blick
återfanns jag hoppet om människan
 
***
 
Ny dag
samma märkbart mörka stad

nybakat minne om igår
smakar morgonblod i mun
 
törs inte säga tack
men framtiden vill det
 
en väckarklockas ord
väckte små alarm i mig

Man måste komma ut ibland.
Det går inte att bara sitta hemma i mörkret med grådis och strilande regn utanför fönstrena.
Då dör själen.
Man behöver komma ut för att träffa människor, få liv i hjärnan, bli glad och inspirerad.
Få byta ut det svarta i ögonen mot lite ljus och pärlemoskimmer.
Så jag gick ut mellan två värkattacker, jag gick ut på utvecklingssamtal.

Biografen Roxy är en underbar och mysig liten kulturscen i centrala Örebro. En sån där gammaldags biograf med en liten balkong uppe vid taket. Uppfräschad. Det var fullt i den nedre salongen när jag kom inspringande i sista minuten. 
Fick virvla upp för trappan till läktaren där en liten soffa stod och väntade på mig längst inne i ena hörnet. Jag lutade mig tillbaka. Sedan körde Svante, Birro, Schultz och Stadling igång sina utvecklingssamtal och sånger och det blev en fin kväll.

Det är häftigt vad mycket man kan göra av så lite, två fåtöljer, två människor som pratar om livet, tro, sorg, glädje och fotboll.
Två sångerskor och ytterligare en bandmedlem som kompar i ett avskalat och lågmält uppträdande.
Det var inget magiskt, det skapades ingen historia, men det var en småputtrig kväll med massor av värme och trivsel.

"Rea på många amerikanska företag"
                  
                                       "Många ryska företag är enormt lågt värderade"


                         "Bra läge på medellång sikt"


  "Demografin talar för Asien"                              

                                            "Räntefonder bra när Riksbanken sänker"


                                                              

"Vi bara började lira, det var perfekt kemi redan från början, det var enkelt att göra låtarna."
Så sa Bernard Sumner i dokumentären, Joy Division-A Documentary, som jag såg på igår. Detta apropå hur bandets nyskapande låtar kom till. En briljant dokumentär förresten.

Älskade framförallt alla gamla svartvita filmarkivbilder ifrån 70-talets Manchester som vevades i inledningen, bilder på gamla klassiska rockklubbsadresser, som sedan länge är förvandlade till något annat.
En skitig och fattig stad, grå och förlamande trist, ingen framtidstro för alla arbetare i den industriella revolutionens gasmoln. Inte roligt att leva där förstås, i Margret Thatchers klass-England. Men ur den tristessen föddes stor musik. Och det är alltid lika intressant att läsa eller se på film där musiker och deras hangarounds berättar om de processer som leder fram till storverken. Hur Ian Curtis plötsligt började dansa sin shamandans i perfekt harmoni med rösten och 
musiken. Jag lyssnar visserligen mycket på musik, men inte tillräckligt djupt I guess, att det finns så mycket detaljer och nyansskillnader på hur allt liras och presenteras är faschinerande.

Kommer ihåg hur Bob Dylan kämpade för att byta sitt sätt att sjunga, en plågsam process som han skildrar i sin självbiografi. Eller Ulf Lundell och hans band i skapandet av "Den vassa eggen" som Håkan Lagher berättar om i sin utmärkta bok om just tillkommandet av det som han ser som ett av de bästa svenska album ever.
Hur Lasse Lindbom fann det där speciella, och enligt dom själva maffiga och svulstiga trumljudet på skivan, på ett Rick Springfield-album. Eller hur hårt och speciellt vissa trumslagare slår medan andra lirar på helt andra sätt, olika sätt att hantera gitarren, baskillar som byts ut i parti och minut för att de inte har rätt feeling. Och Niklas Strömstets slit med sina synthar och pianon. Det är förstås självklart för de i branschen men jag tycker verkligen att det är härftigt hur olikt det kan låta och hur annorlunda man kan använda ett i grunden samma instrument. Och ännu värre, eller bättre, är det idag med alla datorer och ljudmaskiner. Hur som helst, jävligt skoj att ta del av det.

Nu tillbaka till Joy Division. 
Anton Corbijn sa i dokumentären när han första gången träffade bandmedlemarna för att fotografera dom:
Dom såg undernärda ut, riktigt fattiga och dom rökte och drack hela tiden.
Frös gjorde dom ständigt för att dom inte hade några varma kläder.
Jag tror inte att man fattar hur fattigt vissa delar av Storbrittanien var under de där Thatcher-åren, och kanske fortfarande är på sina håll. Inser nog inte hur hårt och kallt det måste ha varit att växa upp i dessa själlösa och livsdödande betongkomplex, vilken machovåldsvärld som frodas. Svaghet föraktades och föraktas fortfarande. Det räcker att lyssna på Glasvegas för att inse att det fortfarande är så på många platser i Storbrittanien. Stå upp som en man och slå dig ur lördagskvällens fyllor.

Att se en sån här dokumäntar förklarar även de machoideal som den brittiska fotbollen levt med i alla år. Filma inte, stå upp till varje pris, även om du bryter benet så stå upp och spring vidare. Sup, slåss och visa dig stark, läs för fan inte The Guardien som Graeme Le Saux gjorde och blev kallad jävla bög. Och tränar du inte i kortbyxor och t-shirt i snö och vinande isande minusgrader då är du en vekling värd nothing at all. Fotbollen är en arbetarsport, den bästa musiken är även den sprungen ur den brittiska arbetarklassen så det är väl bara naturligt att det sett ut som det gjort. De har fått kämpa, både i sina trista betonglådor och på fotbollsplanen. Annars har dom gått under i alkohol och andra droger.
Den brittiska fotbollen har i och för sig förändrats de senaste åren och det hårda har blivit lite mjukare i och med den fotbollsimport ifrån resten av världen som pågått. Musiken vågar jag inte analysera, det får andra göra.

Jag gick under en gatlampa idag. 
En skata satt och kraxade däruppe, tittade ner som om den skällde på mig, spottade efter mig.
Jag tror det är sånna känslor man har i sig om man växt upp i socialt föraktade bostadsområden.
Det spelar ingen roll hur lyckad man än blir i livet så finns den lille förbannade ormen där inne beredd att hugga dig där det gör som mest ont. 

Historien är full av sådana exempel. 
Människor som via ett revanschbegär slår sig fram men som alltid är sårbara för elitens och etablissemangets nålstick.
Jag tror att man genom den mentala underlägsenheten blir en blödig känslomänniska som resten av livet reagerar med reptilhjärnan när oförrätter(som man tycker att dom är) kastas i ens ansikte. 
Reptilhjärnan är kall, tuff och hård. 
Man stålsätter sig med det primitiva revanschbegäret och kastar ur sig elaka försvarskaskader.
Eller också gömmer man sig som ett sårat djur. 
Smider planer. 
Dom ska fan få se, de som svikit.

Jag smider planer.
Det handlar om överlevnad.
Jag spottar tillbaka mot den kraxande skatan.
Det är inte första gången som det händer i mitt liv.
Man klättrar och klättrar, kämpar och sliter för att nå dit upp.
Så när man precis börjar känna toppen med spetsen av sina fingrar då kommer dom där och sparkar ner än igen.
Men jag kommer tillbaka, har inget annat val.

Mina tänder värker igen.
Värre än någonsin tidigare. En nål som ligger och skaver på nerven.
Jag är på bristningsgränsen, humöret är uselt, skäller på folk.
Värktabletter...
Å tandläkaren har inga lösningar mer än att borra och borra igen i samma förbannade tänder som tidigare.
Åtta månader med ständig värk, ibland mindre, nu förjävligt.
Åtta månader att hålla skenet uppe.
Det rullar inga amerikanska tanks på Bagdads gator...

Jag läser böcker och ser på filmer.
Lyssnar på musik och samlar kraft.
Så jag kommer tillbaka.
Räkna med det 

Det har inte varit ljust på flera dagar nu.
Min måndag gick i exakt samma färgskala så jag klev aldrig upp ur sängen.
Kanske beroende på att helgen gick i motsatt färgskala.
Det där med balansen som jag brukar tjata om.

Det började så perfekt i fredags när Mr Rare och Rockstjärnan kom farande med SJ ifrån två olika håll.
De skulle anlända ungefär samtidigt på TDC-central.
Men först blev mr Rare försenad i sitt X-2000, sedan blev Rockstjärnan försenad i sitt pendlarrymdskepp ifrån huvudstaden. Detta scenario gjorde att de tu trots allt landade samtidigt i småstaden.
Visst är SJ ett underbart företag.

Vi åkte raka spåret hem där Rockstjärnan(som var knäckt av två timmars påtvingad samvaro ihop med "hallå ba" junisar) behövde fukta strupen med lite vitt vin. Så vi käkade och drack vitt vin i timmar, vi tänkte stanna där, men Rockstjärnan började sukta efter nattklubb. Mr Rare var tveksam, jag själv var inte helt avog till idén. Så vi drog in med en taxi till nattklubben som på småstadsvis körde plus 30 på en fredag med lockande "Discoboys" som liveakt.
För Rare var det som att gå på cirkus, han fotade och dokumenterade medan jag som är "just a small town boy" tyckte att det var rätt skoj, Rockstjärnan såg mest förvirrad ut. 

Avslappnad lördag ute på stan vandrandes igenom en massa butiker, en lång fika på Njuta där en gammal vän dök upp.
En finanshaj med ett musikerförflutet i synthgruppen Andrea Doria, det fick Rockstjärnan att gå igång, de snackade inspelningsstudior och hade namedropping-maraton om folk inom musikbranschen. Mr Rare ville inte vara sämre som gammal Lustans Lakejer-crew, han nämnde någon fullständig och komplett vinylsamling som han hade och som den gamle vännen blev rätt impad av. Jag själv hade inte mycket att tilläga utan åt min Foccacia och drack min Caffe Latte.

På kvällen laddade vi i hemmapuben.
Låtlistan såg ut så här ungefär:
Först hela cd:n ifrån David Bowies The Singles Collection. 
Det var för mr Rare som avgudar den mannen.
Ja, ja, ja, jag gillar också Bowie.
Rockstjärnan hatar Lustans...så Rare och jag fick bara in några få sköna moves ifrån Kinde och grabbarna.
Men han gillar Reeperbahn.
Lirade Peepshow, Dansar, Marrakesh, Det vackra livet och En helt vanlig dag.
The Waterboys åkte på medan rävarna var iväg och pudrade näsan(nä, inga tyngre droger här inte).
Från Liveskivan A Golden Day:
Medicine Bow, Maggies Farm, Old England, Because the Night-The Pan Within och Spirit.

Sedan ett rejält Talking Heads-grepp:
Psycho Killer, Wild Wild Life, Burning Down The House, Road To Nowhere och Once In A Lifetime.
Avslutade med en egotripp medan taxin väntade...
The Charlatans, North Country Boy, en fantastisk låt ifrån cd:n Tellin´ Stories.

Hade bokat bord på kvarterskrogen Lilla Örebro och jag visste att mr Rare skulle gilla stället, han älskade det.
Jag tror att även Rockstjärnan tyckte om stället även om han inte var helt nöjd med allting.
Själv trivs jag oerhört bra där, både på luncherna och nu på den första kvällssittningen.
Suveränt trevlig personal och fin service. Avslappnande färger i svart och röd-orange, vitt i baren. 
God mat och en drinklista som gör storstadsbarerna till bondbarer.
Jag hade en fruktansvärt trevlig kväll inne i ena hörnet på nedre våningen, folk kom och folk gick, det rann ner avsevärt mer än jag hade tänkt mig, poeten bjöd på en runda rom ifrån andra sidan rummet, det garvades och hettade till en smula då fem enormt stora truckare kom in och satte sig vid bordet bredvid och spillde Irish Coffe på Rares svindyra kavaj. Dom gick ganska snart igen. Snart var snacket igång igen, med kollegor och en gammal tonårsgängmedlem. Rare höll låda i soffan med några damer medan Rockstjärnan satt och orerade med några musikfixare till Schlagerfestivaler och annat, framgångsrika sådan sas det. Rockstjärnan gillade inte alls den enes nonchalanta attityd. 
Lilla Örebro stängde klockan ett och hela stället drog vidare emot nattklubben. Jag och mr Rare tappade bort Rockstjärnan på vägen dit, vi trampade in där och rörde runt i några minuter innan en skitförbannad Rockstjärna, som irrat runt i centrala stan, ringde och skällde ut oss och ville åka hem. Istället guidade jag honom mot nattklubben som förstås hade vakter som var lika talbara som en tom ballong. Lägervakter hade de kunnat vara och alla fördomar jag har haft förstärktes tyvärr.
Rockstjärnan fick inte komma in då kassan hade stängt för fem minuter sedan så vi fick snällt vandra ut från lokalen och joina Rockstjärnan i en taxi tillbaka till la casa. Där var det sura miner och lite tjafs innan vi sa gonatt och gömde oss för varandra i några timmar. En fantastisk trevlig kväll var det trots det buttra slutet.

Var inte lika kaxig dagen efter, två partykvällar på rad har jag inte tagit mig igenom på väldigt länge.
Jag dricker oerhört sällan, bortsett ifrån det där glaset med vin eller öl till maten på helgen. Kanske även en whiskey efteråt ,men berusad är jag inte ofta. Ju äldre jag blir desto mindre orkar jag med, desto mindre tycker jag det är värt det priset som fyllorna tar genom bortkastade dagar och en trötthet utan gränser. Visst gillar jag berusningen då och då men inte det som kommer efteråt, därför tar jag det gärna lungnt. Men jäklar vicket party det blev denna helg och det var värt varje centiliter denna gång. Frukost och soffliggande var receptet under söndagen, Rockstjärnan skulle repa med sitt band och drog strax efter tolvslaget med en taxi medan mr Rare höll sig kvar till sen eftermiddag. Sambon körde mr Rare till station då jag inte vågade ratta bilen men jag satt bredvid på vägen in mot stan ifrån villaförorten. En klassisk helg var över!