Satt och zappade på teven en sen kväll under de helger vi nu tagit oss igenom.
Brukar just under de sena kvällarna, då jag inte hittar något annat, hamna på musikkanalen VH1.
Jag kan ha nämnt det tidigare.
Det som denna gång slog mig var en sak som jag i detta forum aldrig funderat på tidigare.
En ganska självklar sak men som just denna kvällen kom klarare till mig än tidigare.

Det handlar om de ändrade idealen i samhället.
Jag satt där och tittade på video efter video, 70-tal och 80-tal.
Tjejerna var smala och tjocka, vältränade och mindre vältränade.
Brösten var fortfarande naturliga och rörde sig faktiskt under kläder och BH.
Där fanns stora näsor, buskiga ögonbryn, varierade läppstorlekar och tandrader som innehöll både sneda tänder och gluggar mellan de samma. 
Kort sagt var de vad man kanske kan kalla naturliga.
Och de flesta kunde faktiskt sjunga eller spela.

Visst var, i alla fall 80-talet, ytligt med sjukt och galet mode som man garvar rätt friskt åt numer även om detta gräsliga årtionde till vissa delar kommit tillbaka. Men kroppsidealen kändes fortfarande ändå rätt humana och realistiska för tjejerna. 70-talet har jag inte riktigt samma koll på men bilderna på VH1 talar samma språk.

Efter att ha tittat mig trött på VH1 gick jag kort vidare till MTV och dagens musikvideos.
Spännande.
Idag finns inte plats för eventuella skavanker eller det naturliga då det som kallas naturligt känns onaturligt och opereras bort, förändras, förstoras eller förminskas. 
Varenda tjej ser ut som seriefiguren Laura Croft där allt är skulpterat och perfekt.
Å den animerade seriefiguren blir sedan plötsligt verklig och nästan lika perfekt, förkroppsligad av Angelina Jolie  
Brösten är stenhårda och uppumpade, midjan tunn och rak som ett cigarettfilter, läpparna ser ut som om dom sprungit in i en vägg. Ögonbrynen perfekta liksom näsorna och tandraden som alltid ser ut som ett högtryckspolerat kalkbrott.
Det perfekta har blivit idealet så det tror fan att tjejer i dagens samhälle har problem att leva upp till kraven som faktiskt är omänskliga.

Sent igår kväll när de flesta lamporna i villaförortens husfönster slocknat satte jag mig ner och såg på Mel Gibsons brutala film om Jesus, The Passion of the Christ. Det var verkligen ett enda långt lidande mot det slut, eller början, som man visste skulle komma via uppståndelsen i grottan och stegen ut därifrån. Får erkänna att jag under större delen av filmen satt med en äckelkänsla över den brutalitet och sadistiska ådra som nästan alla runt Jesus visade. Jag mådde illa.

Men filmen väckte även en massa förvirrade tankar, funderingar som är farliga att släppa in för om man gör det så är loppet förlorat, då har ondskan vunnit över det goda, det vänliga och det förlåtande.

Varför är det goda så skrämmande?

Jesus säger till Petrus att du kommer att svika och förneka mig tre gånger och det är precis vad som sker när fariséerna fångar Jesus. Och hur ofta sviker inte människor när man tror att man verkligen kommit nära och blivit vänner?
Men det är svårt att döma då man sällan vet vad personerna själva har med sig i bagaget och vilken livssituation de står i.
Vad har de att förlora?
Kanske livet självt!

Men filmen och frågorna som sagt:
-Svek 
-Hat
-Rädsla
-Fanatism

-Hur vi människor sviker våra vänner och nära i svåra situationer.
-Hur vänlighet, snällhet och solidaritet kan provosera så mycket och så många.
-Hur dålig självkänsla, självförtroende och integritet många människor har. 
-Hur rädda många människor är, rädda för sig själva, svaga och fega.

För att inte hamna utanför och bli den som förföljs hoppar man in i gruppen, pöbeln, så att man kan förfölja andra i egen rädsla över att bli ett offer. Hånfulla skratt åt dom som vågar vara svaga.
Avund som väcker hat.
Avund som väcker vedergällning och får ett bultande hjärta att förvandlas till gråsten.

-Mobbare, religiösa fanatiker, höger och vänster-exstremister, kriminella motorcykelgäng, fotbollshuliganer, våldsamma ungdomsgäng, hustrumisshandlare, väktare av hederskulturer, våldtäktsmän...

Alla så rädda och svaga att de måste söka ytlig makt, likasinnade individer i grupper som utövar makt.
Rädslan och svagheten håller hatet brinnande.
Empati, förlåtelse och vänlighet öppnar portarna mot mörkret inom dom.

Nyårsnattens klocka slog tolv och jag stod där i kylan med champagnen i silverbägare och såg upp mot himlen.
Fyrverkerierna underhöll men frågan är om inte den stjärnklara himlen var det som gav mig mest njutning.
Jag stod där lagom ljummen av allt bubbel och försökte få kontakt med någonting där ute.
Sökte kraft och stöd för de inre tankar som inte kan kallas nyårslöften utan mer som målsättningar.

En fantastisk middag som jag inte hade någon del i alls hade någon halvtimma tidigare avslutats med en chokladmousse med The Gun´s trädgårdshallon som en bädd ovanpå. Hennes man, Joumalauta, hade via sin bror som är fiskhandlare fixat Kanadensiska monsterhummrar, havskräftor och krabbor. Jag åt och njöt av allt utom krabborna. Men frågan är om inte The Gun´s räksoppa var kvällens höjdare som förrätt. Champagnen gled lätt ner till alla rätter och grappan var god till kaffet medan det kinesiska risbrännvinet enbart dracks för att bli vänner med de två middagsgästerna som jag inte nämnt.
Det är ju så kineser gör för att bli vänner...krökar ihop.

Det svåraste under kvällen var musiken.
Vad lirar man för gäster som inte vill ha tyst men som egentligen inte bryr sig så mycket om musik.
Förutom Joumalauta och Å då, men Joumalauta hade jag ändå ingen koll på förutom hans hårdrocksådra.
Så jag började med lite Eldkvarn och Hunger hotell, det går oftast hem. 
Sedan fortsatte jag med Nina Perssons A Camp och därefter ett par av Cardigans plattor.
Osäkerheten gjorde att jag blandade gammalt och nytt så för att känna på lite grann åkte klassiska Rumours med Fleetwood Mac på och därefter glamrockarna Quireboys om det är någon som kommer ihåg dom. En del av låtarna på "A bit of what you fancy" har fortfarande riktigt bra partygung i sig.


Jag blev lite mer egotrippad senare och eftersom det i Glasvegas strålkastarljus snackats mycket om The Jesus and Mary Chain så plockade jag fram en samling med 21 singlar som börjar med deras mest skramliga period med "Just like honey" som den kanske mest kända låten. Sedan radas det upp kanonlåtar på albumet.
Innan Å tvingade på mig en DJ-Totte inspelad bland-cd som förvisso var rätt okej så hann jag i alla fall avsluta med ytterligare en samling singlar och det var The Specials som levererade sina 80-tals hits. Överraskande nog så var det precis här som sällskapet börjadet gunga som mest. Om det var alkoholen eller skamusiken som skakade liv i dom vet jag inte men gungade gjorde dom ut i natten och in till ett nytt år. 
Ett år vi alla önskar så mycket utav.

Det var en solig och fin augustidag, endast vinden var av en någit irriterande art.
Jag hade nått upp på bergets topp och stod beredd att njuta av utsikten som var så bedårande.
Kinaäventyret låg bakom mig, jag hade över miljonen på banken, nu tjänade jag 50.000 norska kronor i månaden och hade allt betalt förutom telefon och försäkringar. 
Jag var lagkapten för mitt fotbollslag, Viking från Stavanger, det hade gått fantastiskt bra under vårens serielunk och jag kände mig full av självförtroende och som en väldigt viktig del av lagbygget. 
Tidningarna hade hyllat mig, tränaren öste beröm över mig och i laget var jag respekterad.

Det var då Haugesunds, Magnus "Lill-Tidan" Johansson, gled in med ett sträckt ben i en närkamp och knäckte mitt smalben rakt av. På en hundradels sekund vändes den ljusa framtid jag stod inför till ett enda stort mörker.
Tacklingen var inledningen till slutet på min karriär.
Jag kom aldrig mer upp till den klass jag höll just i det ögonblicket då benet knäcktes, i vinden ute vid kusten på det norska vestlandet. 

Året efter var allt förändrat, ny tränare, ny sportchef, nya spelare.
Jag hade svårt att komma tillbaka och blev bortvald, utfryst och fullständigt omintetgjord.
Pulvriserad som människa och fotbollspelare.
Vad skulle jag nu göra? 
Ingen utbildning, inga anbud, inga idéer om hur ett eventuellt arbetsliv skulle se ut.
Jag var 31 år och det liv jag levt fram tills dess var över.
En allvarlig depression tog över min kropp och jag mådde uselt i knappt ett år då förlamningen släppte och jag flyttade hem till Sverige med svansen mellan benen.

Det här är en verklighet som massor av fotbollspelare står inför varje år.
Det kan handla om allvarliga skador eller helt enkelt ett slut där man inte längre är attraktiv av olika anledningar.
Kanske är man för gammal och inte räcker till längre, kanske tryter motivationen och man vill sluta men vågar inte för vad ska man då göra när hela livet kretsat kring fotbollsplanen.
Man är låst i sina egna inre tankebanor och klarar inte på egen hand att ta sig ut ur cirkeltankarna och alla måsten och all prestige.
Man behöver hjälp att hitta sig själv och lära sig att tänka på andra sätt och se nya möjligheter i tillvaron.

Detta är en sak som jag ska jobba med efter nyår.
Inte bara med fotbollspelare utan alla sorters idrottare, herrar, damer, flickor och pojkar.
A ´dato Sport & Utveckling heter det för några månader sedan nystartade företaget.
Hemsidan är fortfarande under uppbyggnad, texterna måste redigeras, mer information ska in och upplägget ska snyggas till en smula. Men jag vill ändå lägga ut den så att ni kan ta en liten titt om ni vill.

Jag finns numer även med på Holmbergs Talares hemsida.
Ett företag som förmedlar talare och föreläsare inom i princip varje område som finns.
Vad jag kommer föreläsa om kan ni läsa under "Talang till proffs=träning, tur och mod".
Jag kan förstås även skräddarsy andra inriktningar om efterfrågan finns.
Lyssna med mig!
Boka mig gärna!

Ett nytt år står och bankar på min dörr.
Efter en deppig och råmörk höst lockar det nya året med så kallat nya utmaningar.
Två av dessa ser ni alltså ovan.
Ett par till lockar någonstans därborta i horisonten.
2009 kan kanske bli något positivt ändå.
Trots allt.

Gott Nytt År! 
Önskar jag alla er läsare.
Som har varit fler än någonsin på slutet.

Hemma i mitt hus har jag ett litet sovrum på övervåningen som jag kallar för biblioteket.
Där står två öronlapsfåtöljer, läslampor och en vägg med böcker inplockade i ett flertal bokhyllor.
Jag har läst väldigt många av de volymer som finns där men det är även rätt många som återstår.

Så när jag för några dagar sedan stod där och valde bok så ramlade mina ögon över Torgny Lindgrens "Pölsan"
En kritikerrosad bok som recensenterna visst läser in koder och symboler och som dansar mellan sanning och fiktion och en hel massa annat som recensenter kan vrida och vända på för att hylla ett författarskap. 
Jag antar att dom kan göra det för att dom har kunskapen och litteraturhistorien inlärd någonstans innanför skallbenet. 
Men ibland undrar man.

Jag är en litteraturamatör som gillar att läsa, en läsare som sett som sin uppgift att alltid ta sig igenom och läsa klart varje öppnad och påbörjad bok. Att ge upp mitt i har aldrig varit min stil även om det jag läst varit "a non reading experience."
Men då och då händer det att jag bara ruttnar och ger upp.

Den extremt hyllade romanen "Vita Tänder" skriven av Zadie Smith var en sådan.
Den var helt omöjlig att läsa och jag var länge övertygad om att jag måste vara dum i huvudet som inte fattade det geniala i Smiths roman.
Vågade knappt nämna detta för någon utanför mitt inre liv.
Tills jag en dag stod på ett antikvariat i Göteborg och tjuvlyssnade på ett samtal mellan innehavaren och en kund.
Dom dissade boken kraftigt och förstod inte dess storhet.
Jag var inte längre ensam.

"Pölsan" är ytterligare en sån där bok som fått idel lovord och som anses som stor svensk litteratur men jag orkade inte mer än runt hundratrettio sidor innan tristessen fick mina ögon att slockna.
Jag bestämde mig för att ge upp.
Antagligen är det något jag inte fattar, något som inte sjunker in.
Humorn hittade jag inte, det var torrt, trist och byråkratiskt.

Jag behövde något lättare och även fast jag ogillar det mesta som kallas deckare eller kriminalromaner så gick jag återigen upp till biblioteket och valde denna gång en liten pocket.
Nina och Sundet av Fredrik Ekelund.

Jag är datorberoende.
Var säker på att jag kunde lägga ifrån mig alla tekniska cybervidunder när jag så önskade och bara låta dom vara.
Som under julhelger då man ska umgås med varelser av kött och blod.
Se dom i ögonen och prata på riktigt.

Men när batteriladdaren brakade sönder och ingen hjälp gick att få då kröp paniken fram.
Kroppen darrade.
Jag kände mig utanför.
Blogginlägg!
Vad händer i världen?
Har jag fått några mail?
Ja just det, dom kan jag kolla på min Iphone.
Men va fan, jag måste bara logga in.
Måste...

Så vad har då hänt under tiden som jag varit borta?
Inget revolutionerande.
Eller jo, kanske ett litet break through i alla fall.

Efter två månaders stillasittande och käkande och växande, käkande och svällande bestämde jag mig igen.
Dags att börja träna.
Tandvärk och annan jävelskap har hållit mig borta och man har känt sig som en sladdrig degklump som knappt orkar gå ut och starta bilen på morgonen.
Nu har jag lufsat mig igenom tre 40 minuters pass.
Sedan styrketräning.
Å jag mår redan som en prins.
Bortsett från tänderna då.
Lägg sedan på en handfull en och en halvtimmas promenader med doggen och hans bästa polare Grand Danois-Smilla och Schäfer-Amos med familjer i skogarna runt villaförorten. 
Har nog aldrig fått så mycket frisk luft som under den här julhelgen.
Aldrig varit så social som den livsperiod jag nu går igenom.
Hur ska det gå?'
Ett asocialt asfaltsbarn som jag.

Annars julfirande hos syrran.
En tripp till Arboga dagen efter.
Sedan Sala dagen därpå.
Den vanliga roadtrippen genom mellansveriges vägnät.
Nu närmar sig nyårsafton. 
Därefter ska ni få se på fan...


 

Ber om ursäkt för att jag inte haft tid att skriva en julberättelse åt er inför jul.
Bjuder istället på min favoritstory.
Ni har läst om det tidigare här på min blogg.
Filmen "Smoke" blir jag aldrig trött på.
Paul Auster är en favoritförfattare.
Tom Waits är både cool och ibland briljant.
God Jul.

Paul Auster läser om bakgrunden.

Auggie Wrens Christmas Story.

Men märker nu att julen står och tjuvkikar i dörrspringan.
Hemvändarna är här precis som i nästan varenda småstad i vårt land.
Kända och okända smyger dom in i sina tillfälliga härbärgen hos föräldrar och syskon.

De kända syns av naturliga skäl mer än de okända så en av mina lunchvänner, mr Fjällräven, höll på att svälja tungan idag då Mats Sundin stegade in i hans affär och började storhandla. Mr Fjällräven är ett stort ishockey-fan, mest NHL, även om det där pappersmassalaget Modo står närmast hjärtat. Han gick på moln hela dagen efter att Sundin följ med in på lagret och signerat nåt föremål med "Sudden" på. "Fan, han va ju skittrevlig", sa Räven nästan lyrisk.
Jag tyckte Räven va fånig. 
Du käkar ju med mig varenda dag, vet du hur stor jag är egentligen sa jag till honom.
Känd från TV, typ.
Hånskrattet ekade över lunchlokalen.

Nä, Mats Sundin är inte från Örebro, men hans tjej är visst från Nora så då är Pennybridge storstaden i regionen.


Själv fick jag nöja mig med två fotbollsprofiler som kom gående vid det för dagen stormhärjade Järntorget,
I ett gathörn höll jag på att krocka med numer före detta AIK:aren Mats Rubarth och den alltid lika förvirrade men oerhört sympatiske före detta ÖSK, Heqlsingborg och Djurgården-liraren Johan Wallinder. De var på väg mot en biljardhall.
Rubarth hade förstås en påse med vinyler i sin hand och vi började prata lite musik och ljud.
Vinylen som är tillbaka och säljer allt mer i en annars så krisartad bransch.
Ändå rätt blygsamma upplagor antar jag utan att någon som helst kunskap i ämnet.

Vi kom i alla fall fram till hur märkligt det är att ju bättre tekniska möjligheter vi har desto sämre blir den ljudbild vi lyssnar på. Musiken pressas samman till mindre och mindre format för att kunna laddas ner så fort som möjligt in i våra datorer, mp3-spelare och mobiler. Fort, fort ska det gå och ingen tid finns det till att vänta på tyngre och större format för de får ändå inte plats i de tekniska prylarna vi bär med oss.
Människor lär sig lyssna på musik i uselt format och nöjer sig med det för att dom inte vet något annat.
Därför är vinylen tillbaka, brusig och skrapig kanske, men med ett äkta och tungt ljud.

Å visst är det väl så med avsevärt många fler saker i vårt högteknologiska samhälle, allting blir mer avancerat och utvecklat på ett fantastiskt sätt som skulle kunna göra allting bättre. Istället blir det mesta sämre. Åtminstone om man håller sig till mina arbets-och intresseområden. Allt ska går fort, vara lättsmält och inte kräva något motstånd alls, tänk inte, reagera bara. Slit och släng, köp och kasta bort. Snuttifiering, avskalat och nedbantat.

För ett par veckor sedan avslutade jag Håkan Laghers bok "Den vassa eggen-Ulf Lundells kreativa kaos".
Jag gillade verkligen det sätt som boken var skriven på, som en dokumentärfilm där spänningen i berättandet byggdes upp in mot det som man vet blev av, men som man i boken fick känslan av att man inte visste hur det skulle sluta.
Allt luktade och andades kaos och misär.
Skulle Ulf Lundell få ihop det eller skulle han kollapsa eller till och med dö?
Skulle plattan verkligen bli av?
Frustrerade musiker och en Kjell Andersson på bristningsgränsen som värker fram ett helt nytt sound inom rockmusiken.
Jag var tvungen att parallelt med läsandet lyssna på "Den vassa eggen" för att få upp känslan ordentligt.
Då kunde jag direkt gå in och lyssna på de musikaliska nyanser och det nytänkande som beskrivs i texten.
Som de fläskiga trummorna till exempel som Lasse Lindbom jobbade fram ihop med Werner Modiggård.

Boken är spännande nästan som en riktigt bra roman och det blir rejält flyt i läsningen fram till sista tredjedelen som är någon sorts efter klassikern-uppföljning. Formen som Lagher valt att berätta historien i öppnar i och för sig möjligheten till hans egna tolkningar av det material som samlats in, till skillnad mot Måns Ivarssons trilogi om Ulf Lundell som var helt faktabaserad bland annat via tidningsartiklar och intervjuer. Det får man i så fall leva med och ta det för vad det är.
En bok skriven av en man som när plattan kom ut såg det som ett soundtrack till hans eget liv, som om Lundell hade skrivit texterna enbart för honom. Den entusiasmen genomsyrar hela boken "Den vassa eggen-Lundells kreativa kaos".
Gillar man Ulf Lundell så bör man läsa båda författarnas böcker. Ivarsson går ju igenom hela karriären, både litteraturen, musiken och konsten medan Lagher skriver om en mer begränsad period av Lundells långa musikkarriär.

Veckorna består bara av måndagar och fredagar, sa en äldre kollega häromdagen.
Det är sånt som äldre kollegor brukar säga. Å värre blir det...säger dom också.
Så sant, tänker jag, antar jag.

Ingenting händer i landet Sverige, inga beslut tas, ingen jobbar på riktigt.
Alla inväntar helgerna.
Det gör vi alltid i Sverige, finns alltid någon helg och några klämdagar att se fram emot.
Vi jobbar bara tio månader om året.
Knappt.

Så veckorna går, måndag och fredag.
Nytt år å så är man snart ett år äldre.
Men det gör mig ingenting.
Just nu.

Träffar människor och umgås en hel del.
Fikade med Erik Dahlberg häromdagen, han var på kundbesök i stan och stannade till på Rosalis innan hans tåg drog emot huvudstaden igen. Erik är väldigt fotbollsintresserad, jag har jobbat mycket med fotboll.
Logiskt då att vi pratade om musik, böcker och skrivande i två timmar.
Han har precis släppt en bok. 
Jag har tidigare gjort det samma och hoppas få till det en gång till.
Han med.
Vi snackade mycket om viljan att få tillhöra litteraturens värld.
Två timmar försvann iväg snabbare än de där veckorna.
Det var trevligt, jag gillar att prata om litteratur med sånna som läser mer än mig, som vet mer om det än mig.
Erik är en vänlig själ.

Dagen efter var jag hos tandläkaren.
I soffan i väntrummet satt fotbollstränaren Benny Lennartsson.
Han bor i Paris.
Det är underligt med tandläkare.
Man går gärna till samma hela tiden trots att man kanske bor någon annanstans i världen.
Under mina tio år "on the road" gick jag alltid till tandläkaren i Örebro.
Benny är precis likadan.

Lennartsson bjöd på kaffe efteråt, på café Njuta.
Killen bakom disken bjöd på bulle och kaka.
För att han är Evertonsupporter och hoppas på att jag ska konvertera.
Give me more säger jag och ljuger honom rakt upp i ansiktet för inte kommer jag att ändra mig.
Fet chans...

Det är roligt att snacka med Benny, en rutinerad man med massor av berättelser som han plockar upp ur sina fickor.
Som hans bråk med FC Köpenhamns starke man, Don Ö, då Benny var tränare i Lyngby.
Eller hans totalkontroll på fransk fotboll där han menar att Kim Källström i Frankrike anses som en rätt anonym komplementspelare i Lyon. En tung och otymplig riskspelare, precis som Lagerbäck verkar tycka.
Men jag tror att Benny ändå gillade honom, det gör jag.
Vi har båda varit i Viking Stavanger och grävde ner oss i en namedroppingbunker som var svår att ta sig ur.
Sedan lite om hans odugliga framträdanden i TV, vilket var hans egna ord.
Men även en hel del insiderstoff som jag lovade att inte föra vidare ifrån det bord vi satt vid.

Nu är det alltså fredag och det är mörkt ute.
Klockan är fem.
Ett mycket intressant lunchmöte idag är det enda vettiga jag gjort.
Föreläsning och resa på andra sidan nyår.
Har även lämnat in en krönika till NA.
Publicering söndag.
Därefter är det måndag.
Igen.