Ständigt dessa kvällspromenader med doggen.
Å alla de minnen och tankar som frigörs.
Vet inte vad det är.
Kanske tystnaden i villaförorten.
Kanske det gula dova ljuset från lamporna som sprider en känsla av värme.

Tänkte idag på alla de gånger som man gått ensam hem med tårar ögonen och med en ångestklump i magen.
Kärleksbesvikelser.
Längtan efter just henne som inte på hela kvällen brytt sig utan stått där med killen i skinnjackan.

Det är vid sånna tillfällen som man vill att det ska vara som på film.
Lyckliga filmer med amerikanska lyckliga slut.
Att när man går där utmed den långa raka cykelbanan med nedsänkt huvud... 
...då kommer hon springande och undrar vart man är på väg.
Hon säger att hon älskar mig och vi kysser varandra fast vi aldrig ens varit nära att göra det förut.

Men sånt händer aldrig.

Inte heller är det så att när man i besvikelse över en hemlig förälskelse åker utomlands för att glömma. 
Gå vidare i livet genom att vandra runt i Rom och njuta av all prakt.
Kanske dricka en kall limoncello på en bar.

Att man då som i den där filmen springer in i den där bohemiska vackra donnan med stora mörka ögon, långt svart hår och gubbkeps på huvudet är helt otänkbart.
Att i Trastevere sätta sig med denna kvinna och bara dö i hennes armar.
Dricka espresso och hålla varandras händer.
Prata om livet och senare gå hem och älska och sedan vara tillsammans livet ut.

Nä, sånt händer bara inte.
   

Det mesta handlade om Barack Obama igår.
Och idag skulle jag tro.
Inte så konstigt.
Killen ska ju rädda världen är det tänkt.

Å visst kändes det att vi alla verkligen stod inför en viktig historisk händelse när han, inför två miljoner på plats i Washington DC och många fler framför teven världen över, svor sin president-ed.
Det var ett sånt där klassiskt ögonblick som man kommer att plocka fram om femtio år, hundra år, och snacka om i samma andetag som Martin Luther King, J-F Kennedy och Obamas egen förebild Abraham Lincoln.
Den förste svarte presidenten i amerikansk historia och dessutom en, som alla politiska experter säger, fantastisk retoriker som inger styrka, hopp och framtidstro till USA men även till övriga världen.

Yes vill man bara skrika.
En messias har kommit.
Men mitt cyniska jag tänker direkt:
Hur lång tid dröjer det innan även denne man, Barack Obama, kommit ner på jorden igen.
Hur vackra alla tal och visioner än kan låta så är det bara så att världen är en ond konflikthärd.
Det handlar inte bara om krig, terrorism, fattigdom och finansoro.
Utan även om små saker för världen men stora för den lilla människan.
Vi tycker ju så extremt olika och alla vill vinna.
Påtvinga andra sitt sätt att leva livet.

Vandrade genom stan idag på morgonen.
Mötte invånare på väg till sina jobb, tog mig igenom bussköer där folk stod och huttrade.
Gick förbi en ung tjej med grön parkas, röda strumpbyxor och kjol, palestinasjal och stickad luva.
Gick förbi en äldre kvinna med svarta högklackade modestövlar, lång svart kappa och någon Burberryhalsduk runt halsen.
Den ene hade kort mörkt hår och en piercing i näsan den andre en lång blond hårfönad frisyr och blinkande smycken i öronen.

Mina egna fördomar frodas.
Den ene gick säkert med i förra veckans demonstrationer och protesterade mot Israel och kriget i Gaza.
Ut med ockupationsmakten och befria Palestina...
Den andre tycker säkert att Israel självklart måste få skydda sig mot terrorism och raketattacker som sänds in i landet ifrån Gaza City.
Bomba sönder terroristerna och krossa Hamas för gott...

På lokaltidningens insändarsidor debatterar ateistiska humanister mot djupt religiösa om gud verkligen har skapat världen eller inte. Evolutionister mot Kreationister.
På arbetsplatser och i skolor mobbas människor för anledningar som någon knappast vet om varför och i den virtuella cybervärlden sprids hat, påhopp och elakheter som det naturligaste beteendet i världen.
Å i ett gathörn står två hundar och gläfser på varandra.

Jag menar inte att Barack Obama ska lösa även dessa små motsättningar.
Jag menar bara att vi kanske ska sansa oss lite grann.
Livet på denna planet kommer fortsätta att vara ett krig, verbalt eller ett faktiskt bombande, mellan det goda och onda.
Vilka som är goda eller onda är väl i betraktarens öga.

Antagligen anser väl ni som orkat läsa ända hit att jag är en mörk, svart jävla deppighetsminister.
Realist brukar jag själv kalla det.
Stod igår och snabbläddrade i böcker som handlade om olika årtionden.
60-tal, 70-tal, 80-tal och 90-tal.
Krig, revolutioner, olyckor, terrorism och andra katasrofer dominerade det bildmaterial som jag hann uppfatta.
Å lite sport, musik och mode.

Så här kommer det naturligtvis att fortsätta.
Frågan är bara vart det kommer att smälla och brinna nästa gång.
Det enda vi kan göra är att kämpa för att hålla borta så mycket som möjligt av all skit som vi människor lyckas skapa av alla de underbara möjligheter vi har att göra någonting bra.

Visst drömmer även jag om att Barack Obama ska kunna förändra vår värld till någonting bättre än vad den är just nu.
Frihet, jämlikhet och broderskap som fransmännen sa.
Demokrati och frihet att ha vilken åsikt du än vill ha.
Pang, å så skjuts ytterligare en demokrati och åsiktsfrihetskämpe ner i Ryssland utan åtgärd ifrån rättsväsendet.

Obama vill göra världen till en bättre plats.
Frågan är bara om det är han som kommer att få och kunna göra det.
Obama säger att USA återigen ska leda och styra medan det mesta tyder på att vi i västeuropa i framtiden kommer vara en del av Indien eller Kina eller båda.
Europa är enligt den nu gamla USA-regimen den gamla världen medan USA är den nya.
Men kanske är det så att USA är den gamla nya världen medan asiens stormaktsdrakar är den nya nya världen.

God bless America.
God bless us all.
In Obama we trust.

Det sägs att svenskarna är ett tungsint och allvarligt folk.
Det där om döden, ångest och svartvita filmer där någon skuggfigur viskar någonting var tjugonde minut.
Nationalikonen Ingemar Bergman som färgat hela det svenska folket i svarta färger.
Å övriga världen som tror att självmordskandidater står med kölapp på Öresundsbron för att få hoppa ner i djupet.

Men det här är bara en chimär.
Egentligen är vi det tramsigaste folket som finns.
Ja, kanske näst efter japaner och italienare.
I alla fall om man ska se att det som underhåller oss i teverutan är någon sorts nationalkaraktär.
Förhoppningsvis är det inte så.

Igår var det som vanligt på idrottsgalan.
I alla fall de fem minuter jag tittade innan jag zappade bort programmet.
Peter Settman gick omkring bland borden och skojjade med eliten, självklart var de flesta skämten kryddade med sexundertoner, det är ju sånt som går hem bland mentalt begränsade idrottare.
Kan man tänka sig att de som gör programmen tycker.

Sedan dök han upp, Robert Gustavsson, som alltid måste vara med på alla dessa galor med idrottsligt inslag.
Lite Tony Rickardsson-skoj å dalmål till kaffet, eller groggen.
Även Peters kronprins, Björn Gustavsson, dök upp. 
Senast skojjade han på guldbaggegalan, nu var det idrottsgalan och till hösten kommer han vara med på fotbollsgalan.
Jag lovar.
Björn lekte att han kissade på Robert i en sketch, för Björn lekte spädbarn i barnvagn som ibland kunde prata och ibland inte och däremellan var han en typisk Kronér-Göteborgare som alltid tycker att Scandinavium är la görbäst...
Roligt och nyskapande.

Apropå kiss så hade jag tidigare under kvällen sett en programledare i ett inför-idrottsgalan-program som frågade en kvinnlig världsmästare om hon skulle gå och kissa som avslutning på en intervju.
I vilket annat land än Sverige kan man i direktsändning ställa en sån fråga till världens bästa sjukampare?
Ska du gå och kissa nu?
Bajsa kanske?
Skulle kunna ha varit en följdfråga om hon inte gått iväg med ett förläget leende. 

Dagen innan hade den svenska assisterande förbundskaptenen, Roland Andersson, gått till hårt angrepp mot den svenska flamsigheten och amatörismen i en intervju i Aftonbladet.
Roland Andersson är en gammal vänsterradikal och precis så allvarlig och säkert tungsint som svenskar anses vara men tydligen inte är om man ser till TV då.
Jag är likadan fast utan det där med gammal vänsterradikal.
Roland gjorde tuffa glidtacklingar på fotbollsexperter som inte kan någonting och dessutom en hel rad andra områden där amatörismen spridit ut sig i vårt samhäll. Som han ansåg att den gjort.

Jag har skrivit om det själv här på bloggen tidigare.
Amatörer som dansar, amatörer som sjunger å hej hopp va kul vi alla har när vi får ringa och rösta ut en amatör för att en annan ska gå vidare till amatörfinalen.

Det finns ju människor som kan sin sak.
Varför inte låta dom få uppträda och visa sina kunskaper istället för amatörerna?
Ja just det...
...dom kostar ju pengar att anlita.

Snön faller återigen över småstaden.
Människor halkar omkring i den dunkla morgontimmen.
Slåss med långa rader av ljussken ifrån bilar på väg in mot stan från länets norra delar.
Nora, Hällefors, Lindesberg...
Hämtade nytryckta böcker på coperativets köpcentrum utanför villaförorten.
"Pionjär i Mittens Rike" säljer fortfarande och det gör mig glad.

Gasar in till kontorshotellet i centrum, sladdar i modden med Å:s lilla stadsmiljöbil.
Petar igång kaffebryggaren och lyssnar på vattnets transformation till svart guld.
Avslappnande...

Grannen kommer in och skakar av sig blötsnön.
Mannen från Norrköping.
Vi börjar prata lite om turbulensen i IFK Norrköping och jag får en stor suck till svar på min fråga om statusen i min forna klubb. IFK Norrköping har alla möjligheter att bli ett svenskt storlag men någonting verkar vara väldigt fel när man sitter och ser på klubben utifrån. Ständiga maktkamper och baktaleri, ständig omfokusering på hur arbetsbeskrivningen ska se ut.
Det jagas efter en röd tråd som det talats om i flera år men som dom aldrig riktigt verkar hitta.
Kanske har dom hittat en tråd då och då men det verkar inte vara den röda.
Färgerna ändras om och om igen.
Det är sånt som man reflekterar över på ett avstånd av cirka tolv mil.
Skulle vilja veta mer.

Men rent generellt verkar fotboll, organisation och ledarskap vara en väldigt svår sak.
IFK Norrköping är ju inte den enda klubben som det stormat kring de senaste åren.
Maktkamper finns överallt, varje dag, varje säsong.
Vi har sett ett par riktigt blodiga strider under den här vintern.

Jag tycker att fotbollen tyvärr är nedlusad av personer som är där mer beroende på att de vill bli hyllade och kliade på ryggen av allmänheten än av kärlek till sporten och omsorgen till den klubb de representerar.
Makten och egot talar när det egentligen är ödmjukheten och känslan av att sätta ihop ett lag som arbetar starkt ihop tillsammans som skulle behövas. Den bästa ledaren är den som styr sina medarbetare i tysthet, en ledare som får sina anställda att prestera sitt yttersta av känsla för klubben och inte för den egna bekräftelsen.

Bekräftelsen kommer ändå automatiskt när framgångarna levereras, att jaga den tanken skapar bara en missriktad fokusering och troligtvis även en brist på tålamod. 
Å tålamod är något som suddats ut ifrån den sportsliga verksamheten numer, precis som långsiktighet.
Kort sagt så lockar fotbollens olika styrelserum allt för många lycksökare som tror sig kunna fotboll när dom egentligen inte vet mer än min hund. Men de vet säkert mer om affärer...
Så låt dom hålla på med det dom förhoppningsvis vet någonting om.

En spontan lyckokänsla av att lyssna på Okkerville Rivers, "The Stand Ins", fick mig plötsligt häromdagen att återupptäcka en gammal nittiotalsfavoit som totalt försvunnit in i anonymiteten i min CD-hylla.
Det var något i Okkerville Rivers låtar som påminde mig, en känsla bara, låtar som bara sjönk in i mig, låtar helt utan hitpotensial men som bara pang, satt som en varm och skön våtservett över ansiktet.
Så när jag senare satt där i min miljöbov, med solglasögonen på, en kaffe i hållaren bredvid ratten och cruise controler-knappen intryckt smekte jag in det album jag precis rotat fram ifrån den plats där den stod inklämd mellan The Farm och The Facer.

The Frank and Walters album Trains, boates and planes lyssnade jag ständigt på under det underbara året 1992 då fotbollskarriären stod i högkonjunktur och alla gudar log mot mig.
Bandet kom ifrån Cork på Irland och det var väl knappast någon överraskning att dom gjorde det då jag under den tiden dammsög ön på dess musik. 
Irlandsfanatiker som jag var då.
Skivan med ett av historiens fulaste omslag slog knock på mig trots att låtarna i sig var rätt anspråkslösa men lekfulla.
Frank and Walters sjöng bland annat om trainspotters, kärlek, glada busschaufförer och modekrisen i New York.

Jag kan inte säga vad som egentligen var det som fick mig att fastna så hårt med detta album, därför var jag inte alls säker på att låtarna skulle hålla då jag nu satt i miljöboven på väg, i minusgrader och solsken, mot ett viktigt arbetsmöte.
Men efter de två första ljumma låtarna på skivan vaknade jag upp strax utanför Arboga och började hoppa i sätet.
Låtarna var precis lika bra nu som för sjutton år sedan.
-Trainspotting.
-After all
-Happy Busman
-Fashion crisis hits New York med de sköna ängsliga raderna:
"Fashion crisis hits New York, 
I saw a blind man, 
He was eating his fork, 
He sad that´s what you had to do to be cool, 
You eat your cutlery instead of your food."

Därefter kom...
-Daisy Chain
-John and Sue
-Bake us a song
...innan två lite svagare låtar avslutade skivan-

Jag har aldrig efter det albumet hört talas om gruppen och trodde att dom var döda och begravna för länge sedan när jag nu idag sökte på nätet och fann att bandet fortfarande finns med sin senaste platta släppt 2006.
Har inga förhoppningar om att dom fortfarande ska ge mig den tillfredställelse de gjorde då men visst måste jag in och lyssna på dom. 
Vem vet, mirakel sker ibland.

Jag är en sån där person som tycker om att vara för mig själv.
Ibland.
Relativt ofta.
Åker gärna ensam till en storstad och går omkring och fotograferar miljöer och folkliv.
Sitter gärna ensam längst in i ett kafé med mitt skrivhärfte och noterar flummiga dagdrömmar eller det mer konkreta livet som pågår mitt framför mina ögon.

Är glad för att jag inte ingår i en sån där massiv släkt där det ska middagas, fyllas år och julas ihop med horder av släktmedlemmar var och varannan helg.
Jag antar att jag är en rätt egoistisk människa när det kommer till det sociala spelet.
Vill gärna själv bestämma när och var jag träffar de människor som jag ändå tycker väldigt mycket om att träffa.
Förresten, kanske inte de allra närmaste, med dom är jag nog med på mer jämkning.
Men det här vardagssocialiserandet är en helt annan grej.

Ända sedan jag var liten har jag gillat det här med platser som man går till för att träffa folk och sedan när man inte vill längre så går man hem.
Fritidsgården var den första platsen som alltid var helt på ens egna villkor.
Sedan kommer jag ihåg när jag för första gången såg teveprogrammet "Skål", en pub i Boston dit stamgästerna kommer och går beroende på vilket humör de är på. 
Det är som ett vardagsrum där personalen på något sätt är föräldrarna eller bästa polarna.

En gammal lagkompis försökte dra igång en sån här plats när jag lirade i BKF på 80-talet, en lokal med teve och bira och kortlek dit det var meningen att man skulle kunna komma och gå som man ville. Som en fritidsgård eller folkets hus.
Då var det inte så många som snackade om sånt här utan folk sågs hemma hos varandra, bestämde tider och la upp scheman var man skulle vara nästa gång och umgås om någon vecka eller så.
Men tänk om man inte ville umgås då om en vecka.
Kanske i morgon, kanske om tre dagar?
Nä, nu var det bestämt så då blir det så...

Det var inte förren långt senare när den amerikanska serien "Vänner" började gå och blev till den succé som den blev som alla skulle börja springa på sina lattebarer, litteraturfik och engelska pubar.
I takt med internationaliseringen så skulle vi börja bli mer kontinentala och umgås på lokal och inte så mycket i hemmen.
Ju större stad desto mer ställen att välja på och fler människor som hittar sina egna stamhak som liknar de i "Vänner".
Förstås.

Den här utvecklingen har förstås gynnat mig och hur jag ser på det sociala spelet.
Jag går dit där jag känner mig hemma, där personalen är en del av det umgänge man för tillfället sitter med.
Sedan går jag när jag måste gå eller när jag tröttnar på att vara social.
Ett stamställe.
Alltså.

I Örebro har jag tre ställen som jag flitigt frekventerar.
Kaféet Java på Kungsgatan som kanske inte är det mysigaste stället i stan men där personalen uppväger den lokalkänsla som finns. Alltid glada och trevliga, alltid bästa service. Alltid generösa mot sina stammisar.
Rosalis vid Järntorget är det andra stället dit jag ofta går. Ägarna Ali och Rose-Marie är tillsammans med sin unga och väldrillade personal suveräna på att få en att trivas. Ofta kommer dom ut och sitter vid bordet en stund, snackar om det senaste och ser till att man trivs och mår bra. Rosalis är mer en lunchrestaurang med italiensk touch än kafé även om just kaffet, espresson, är stans absolut bästa och godaste. Vissa säger Bara Vara, jag säger Rosalis.

Senast i raden av stamställe har blivit Lilla Örebro som jag käkar lunch på varje dag jag är hemma i stan.
Restaurangen och den lilla baren med mellansveriges bästa drinklista öppnade hösten 2008, alltså är det ett nytt ställe.
Det är litet och trångt, i två våningar, det finns inte massor av sittplatser men fantastiskt stilfullt inrett med varma färger och musik som finns där men som inte märks mer än att man slappnar av och mår bra.
Runt två varje dag kommer vi släpande ifrån olika håll i stan, Jag själv, Räven, Skägget eller Billabong som han oxå kallas, Sparrisen och ibland fikar Kocken med oss. Poeten brukar även han finnas i krokarna och dyker upp med en fin sjal under skjortan. Det kommer och går folk hela tiden, det skjuts ut kommentarer och 90-tals ironi. 
Ställets Kock, som lagar underbart god husmanskost, glider ofta ner för trappan, med hip hopar-brallor och maffiga tatoos, för att kolla läget, Ägaren och drinkmästaren Robban springer omkring och ler, sprider ett vänligt fejs. Marilyn glider runt mellan borden och levererar mat och plockar bort och är även hon alltid lika bra, glad och trevlig.

Jag har hittat min fritidsgård, mitt stamställe, dit jag kan gå när jag vill för att umgås och sedan gå hem när jag tröttnat.
Dag som kväll är det möjligt, även om jag är där oftare på dag än kväll.
Ni borde också ta er hit när ni är i Örebro.
Ni kommer inte att ångra er.

Man upphör aldrig att förvånas över människors dumhet.
Det finns hur många områden som helst där man verkligen kan börja ifrågasätta om Homo sapiens verkligen är det intelligentaste djuret som lever på vår planet.
Ett område som jag antar att allt för många anser vara en bagatell är hur man behandlar sina husdjur.

En dag säger han eller hon...
-Hey, vi skaffar en liten gullig katt? 
Vore inte det mysigt?
En annan dag säger samma människor...
-Du, lilla misse passar inte in i livsmönstret just nu. Tycker du inte det?
Vore det inte bäst att avliva lilla misse, det är väl bäst för henne, hon är ju ändå tre år gammal.

En annan familj säger...
-Hey, varför köper vi inte en liten gullig valp?
-Ja, men vilken ras ska vi köpa?
-Spelar väl ingen roll, jag vill bara ha en gullig än.
Lite senare säger dom...
-Å va jobbig Pluto är, helt vild och är aldrig stilla här i vår tvårummare.
Någon frågar...
-Vad har du för hund? Får han springa mycket fritt?
-Det är en Jack Russell och han är oftast hemma i lägenheten för jag jobbar så mycket, å på helgerna är det så mycket man måste hinna med så det blir sällan fritt springande.
-Åhh säger någon och undrar...
-Du vet att det är en jakthund som måste ha mycket motion och en som man måste jobba mycket med?
-Nääää, jag ville bara ha en gullig än. Åhhh va jobbigt, undrar om man kan lämna ifrån mig Pluto nu efter två år?
Jag ska ju ändå ha barn nu och då hinner jag ändå inte ta hand om honom. Hittar jag ingen som vill ha honom så får jag nog avliva honom för jag är rädd att det inte går ihop med barnet.
-Jamen, är inte det synd?
-Jo, men en hund passar ju inte in i mitt liv nu med barn på gång, jobbet, å så reser min man mycket.
Det är trist men JAG tycker det är bäst för Pluto...

I rest my case!

Det skrivs mycket om David Beckham idag.
Inget ovanligt i och för sig.
Men nu handlar det om hans debut i Milan i bortamatchen mot Roma igår.
Såg själv inte matchen men rapporterna säger att han gjorde en habil insats.
Personligen tycker jag att det är kul om han lyckas i Italien.

David Beckham är en intressant historia.
Vet inte hur många gånger jag suttit i tevesändningar eller framför teven och lyssnat på folk som föraktfullt snackat om att killen är slut som fotbollspelare, om han nu överhuvudtaget varit en fotbollspelare av rang.
En kille som enbart kan slå bra frisparkar, hörnor och delikata crossbollar kan väl knappast anses vara en världsspelare.
Han får bara vara med för att hans namn drar in pengar till klubbarna, groteska pengar, säger dom om och om igen.

Beckham och hans fru Victoria har valt att leva sitt liv som en enda stor dokusåpa med glamour, röda mattor och strategiskt och marknadsmässiga placeringar av sig själva i sammanhang som ger maximal medial uppmärksamhet.
De har umgåtts med världskända skådespelare, musiker, kungligheter och modeskapare. 
Å sällan har de klagat över den uppmärksamhet dom fått, för den är självvald och dom har tagit konsekvenserna av det.
När det kommer till PR av sig själva och sina produkter är paret fullblodsproffs å sånt sticker i ögonen på så kallat vanligt folk. 
Många inom fotbollssverige ser det som oseriöst, plastigt, ytligt.
Därför avfärdar och dödförklarar fotbollsexpertisen ständigt denna ödmjuka machokille som en levande Ken-docka som enbart en kommersiell produkt utan hjärna och som bara duger till att vara kassako till klubbar och sig själv.
Ytan provocerar folk så mycket att de glömmer allt annat som denne kille kan och har gjort genom sin karriär.

Själv ser jag David Beckham som en av de mest professionella fotbollspelarna som funnits de senaste tio åren.
En kille som alltid förbereder sig in i minsta detalj.
En kille som tränar stenhårt för att uppnå hans sportsliga mål.
En kille som alltid sliter och pressar max ur sin kropp under matcherna.
För sig själv men lika mycket för sin klubb, fansen, sina lagkamrater och tränaren.
Han är en fixstjärna som är lika mycket en vattenbärare som den som avgör matcherna.
Alltid ödmjuk, snäll och en kille som hyllar sina lagkamrater istället för att hylla sig själv.
Alltid tillmötesgående mot journalister, tar alltid sitt ansvar och smiter aldrig undan utan sitter där på podiet och svarar på frågorna som ställs av horder av blodtörstiga skribenter som bara väntar på att få avrätta honom.

Detta i en värld där de mest egoistiska och självcentrerade spelarna stjäl rubrikerna för att det anses tufft att vara kaxig och tro på enbart sig själv. 
Vet inte varför det är så här.
Egoisterna och de nonchalanta och jävliga hyllas.
De schyssta, vänliga och seriöst proffsiga får pisk för att de anses trista.

Men:

David Beckham är det som jag åtminstone alltid sett som den ultimata brittiska gentlemannen.
En fantastisk representant för vad han helst representerar.
Perfekt är dock ingen människa här i världen så det finns säkert plumpar och skvättar med svart bläck även på hans själ.
Det finns inte många storstjärnor som jag skulle vilja träffa då ens illussioner säkert skulle falla döda till marken.
Men Beckham är en jag gärna skulle sitta ner och prata med på en plats där man kunde mötas på lika villkor och inte på stjärna möter beundrare villkor.

Beckham må ha klättrat över toppen av sin karriär och hasar sig sakta ner för backen men han är precis lika proffsig som alltid och det bevisar bara det faktum att Milan släpper in honom i en så prestigefull match som den mellan Roma och Milan på Olympiastadion i Rom.
Vi borde alla stå upp och applådera detta enorma föredömme till fotbollspelare.

För lite drygt ett år sedan stod jag på en scen i Visby och var domare i ett sponsorspektakel med Wild Kids-ungar och andra gotländska barn som ville tävla i någon sorts femkamp.
Inget jag brukar göra men ställde upp för mina underbara Gotlandvänner!

På scenen satt även tre unga killar ifrån Visby, mellan 16 och 18 år, som skulle stå för pausunderhållningen.
Man kunde se på kläder och attityd att det inte riktigt var deras forum, men dom lirade låt efter låt och gjorde det jäkligt bra och med en excellent känsla för de covers de valde. Någonstans där mot slutet berömde jag deras referenser och det blev ett kort snack om band och musik i allmänhet.
Sedan köpte jag en demo som dom sålde nedanför scenen och vandrade iväg för att äta och ta några pils med vännerna.
Hade inga förväntningar på demon, det var ett rent stödköp för unga entusiaster, trodde nog aldrig att våra vägar skulle korsas igen.

Men så dök det in ett mail efter nyårsafton där sångaren och låtskrivaren i det där bandet, Marcus Admund, skrev att de nu släppt en EP och han ville gärna att jag skulle ha ett ex av den.
Självklart svarade jag. 
En av låtarna på demon, "Another Lonely Morning", hade varit riktigt bra så jag blev nyfiken på mer.

Av en ren slump visade det sig att hans mormor och morfar eller om det var farmor och farfar bodde i Centralpalatset i Örebro, granne med slottet, så vi möttes upp på trettondagen och tog en fika på Rosalis tvärs över gatan.
Marcus, numer 19 år, och jag snackade fotboll och musik under någon knapp timme.
Han är Birminghamsupporter och var tidigare även ett hårt Visby-Gute-fans.
Nu heter laget FC Gute och det är inte detsamma, tyckte han.

Vi skildes och jag åkte hem och satte i cd:n i spelaren.
Nu en handfull lyssningar senare måste jag säga att det är sensationellt bra.
Av de sex låtarna är fyra riktigt, riktigt bra.
Intergalactic Ocean, Angels Came To Earth, Burdened Soul(I´m digging a hole) och den låt som studsat innanför pannbenet sedan dess Another Lonely Morning. 
Mest stolta verkar bandet vara över de två återstående låtarna Kill Me(som även EP:n heter) och Theme For Someone då de två låtarna är de enda som finns med i textform på omslaget.
De två sämsta och mest intetsägande bidragen på denna CD.
Jag är ingen talangscout inom musiken men låten "Another Lonely Morning" har alla möjligheter att bli en hit om den bara får chansen. Musiken är kanske inget unikt bidrag till rockhistorien men för er som gillar brittpop/rock i alla dess former så bör inte denna grupp göra er besvikna. Jag har hört många band med skivkontrakt som inte når Urmas Plants nivå.

Gå in själva och lyssna på några av låtarna på Urmas Plant på myspace.
Eller besök Urmas Plants-hemsida där man kan beställa deras EP.
Gör det!

Det var länge sedan nu.
Satt på Espresso House på Vasagatan i Stockholm och läste DN när morgonsolen slog in genom de enormt stora fönsterrutorna. Från söders höjder rullade strålarna längs med den grådaskiga gatan som börjat vakna ur sin nattsömn. Sin frysta yta av overksamhet.

Hade åkt med Jouma från småstaden redan i den kolsvarta morgonstunden runt 06.30 för att nå upp till ett läkarbesök på Stockholm Heart Center. Ett högerben med allt för svagt blodflöde skulle undersökas.
Kanske blir det operation.
Gammal krigsskada...tänker jag.

Stockholm var kallt, kallare än vanligt å folk gick och gömde sig i stora jackor med höga kragar och mössor.
Men solen var låg och vacker, turister tog foton med vantar på och log.
Jag gick och tittade på dessa turister och andra människor som försöker komma igång efter helgerna.
Men Stockholm hade inte riktigt vaknat än, stod på något sätt och ruskade runt hårmanen för att få liv i hela kroppen.
På Biblioteksgatan var ett helt kvarter avstängt och nedsläckt, butiker, restauranger och banker hade lappar i fönstren om elavbrott och tekniska problem. 
Trist.
Hade ju tänkt besöka ett par av dessa butiker.

Gick istället förbi Hedengrens bokhandel där jag fann en tegelsten om The Pogues karriär och den missade jag förstås inte. I samma svepande rörelse åkte en diktsamling med Federico Garcia Lorca med till kassan.
"Poet i New York" hette den.
Promenarade vidare till Nybrogatan för att hälsa på Rockstjärnan i den guldsmedsbutik och verkstad som han jobbar på när han inte är just rockstjärna. Han är en lika stor stjärna hos Smederna Lantz som på scenen och i studion.

Smög därefter runt i stan som en katt letandes efter den varmaste platsen att vila på.
In och ut i butiker och gallerior.
Tog slutligen tunnelbanan ut mot den tristaste plats jag någonsin besökt.
Jouma har sitt företags huvudkontor i Hallonbergen vars centrum var som en Roy Andersson-film.
Allt var grått och deprimerande, sextiotalsbetong och människor som gick omkring som zoombies utan ett enda leende och ögon som var döda och begravda.
Platsen som gud glömde.
Eller åtminstone politikerna.
Ilade ut ur Hallonbergens Centrum och skrek till Jouma att ta mig härifrån för satan.

Det var trots denna avslutning en fin dag i huvudstaden och när vi passerade Västerås på hemvägen hade solens oranga sken, som i Bålsta färgat till en magisk himmel, försvunnit och mörkret hade åter belägrat landet.