header
header
header
header
header
28 Februari 16:13

Simple Minds anno 1981: Nyskapande?

Häromkvällen låg jag upp och ner vänd bakom min bardisk i lekrummet hemma.
Nä, jag var inte full. Hade inte ens luktat på korken.
Jag låg och spanade igenom mina gamla vinyler, eller den rest av cirka 250 exemplar som varit värda att spara.
Jag gör det ibland, helt utan anledning, trots att jag mycket sällan spelar dom.
Men nu hade jag läst att det gamla arenabandet Simple Minds har tänkt att komma ut med ett nytt album under våren 2009.
I min enkla hjärna tänkte jag direkt: Varför?
Bandet var ju slut redan innan 80-talet var över.
Jim Kerr som ett tag var det coolaste man kunde hitta på en scen var degraderad till en "has been" redan vid albumet "Street fighting years" som släpptes 1989. Till och med det tuffa rock´n roll äktenskapet med Chrissie Hynde från bandet The Pretenders var över redan 1990. 


Men det fanns en tid då Simple Minds var nyskapande.
1981 släppte bandet två fantastiska plattor, först "Sister Feelings Call och sedan Sons and Fascination".
Ljudbilden var någon sorts snäll variant av industriell synthpop med Kerrs röst som stöter ut textraderna och ledsagar oss genom låtarna. Framförallt var det "Sons and Fascination" plattan som hade de starkaste låtarna även om The American ifrån "Sister Feelings Call" var min absoluta favorit. 
Love Song var den stora hiten men låtar som In Trance As Mission, Sons and Fascination och Seeing Out The Angels är fortfarande fruktansvärt sköna och stämningsfulla att lyssna på. Låtarna håller helt enkelt.

1982 kom skivan "Celebration" men framförallt "New Gold Dream" som jag gillade väldigt mycket.
Men redan här började gruppen bli mesigare och tog steget mot mjukare pop.
Trots det står låtar som Someone, Somewhere in Summertime, Glittering Prize och Hunter and The Hunted stadigt i min hylla. Därefter inleddes väl egentligen Simple Minds storhetstid där dom tillsammans med U2 blev ett av världens största arenaband. Storslagna shower med bra trycke gjorde bandet ytterst framgångsrika runt 1984 och 1985.
Skivorna "Sparkle in the Rain" med hiten Waterfront och "Once Upon A Time" spelades överallt och Jim Kerr med sin basker ägde scenenerna världen över.

Men då hade jag redan lämnat bandet.
Inte beroende på att dom blivit berömda och älskade av alla utan helt enkelt beroende på att deras musik inte längre tilltalade mig. Men albumen "Sister Feelings Call" och "Sons and Fascination" lär alltid följa med mig i livet. 

Kommentarer
StÀng
Re: 81-86

Sköna Är helt klart:)
HĂ„ller med om OMD, Visage och Ultravox!
Och U2:s gamla lÄtar som kanske inte hÄller idag men som Àr ruggig nostalgi.
I will follow...grym!
Skrivet av:Blohm | 2009-03-02 22:28:25 |  Svara
 
81-86

Vilken underbar tid, ta bara band som
OMD - Joan of Arc.
Visage - fade to grey.
china crisis - wishful thinking.
Ultravox - Vienna.
U2 The Electric Co 1984.
U2 I Will Follow (live from Dortmund 1984)
se klipp
www.youtube.com/watchv=ZWZHrhggIRs&feature=related

Nu stÄr man i brygga och lyssnar pÄ U2, grym frossa.
Ps:
Jag tror fortfarande att du Àr gay Kaj Kindvall..
Skrivet av:Ulf Elving | 2009-02-28 23:16:21 |  Svara
 


25 Februari 10:36

RĂ€ven, jag och Mats Sundin


Jag har en lunchpolare som jag kallar Räven.
Det har skrivits om honom förut här på bloggen.
Andra skrattar och hånar oss för att vi beter oss som om vi var ett par.
Vi gnabbas och djävlas hela tiden med varandra.
Det är kul.

Men ibland har vi vissa problem med kommunikationen.
Vi pratar förbi varandra och förstår inte vad den andre säger.
Jag pratar fotboll och han pratar ishockey.
Helt olika språk.

NHL är hans drog och ofta ser hans ögon ut som två pisshål i snön när han stapplar upp mot stamhaket runt två på eftermiddagen. Då har Räven suttit hela natten och spanat på någon match mellan Detroitsvenskar och Vancouverditon.
Rävens lyckligaste stund i livet var när Mats Sundin steg in i hans butik strax innan julhelgerna förra året.
Då kissade Räven nästan på sig i ren och skär lycka.
Men Sundin verkade inte ta illa upp utan var precis så trevlig och gentlemannamässig som hela hans person utstrålar.
Ingen ulv i fårakläder där inte.

När det kommer till Sundin så är det ändå ett ämne som vi kan diskutera under luncherna.
Jag har som vanligt funderat över varför en kille som Mats vill och orkar fortsätta spela när han med rätta kan luta sig tillbaka och vara väldigt nöjd över sin karriär trots utebliven Stanley Cup-buckla.
-Ja, men det är ju därför han bytte till Vancouver nu och fortsatte satsningen, säger Räven.
-Men det finns väl bättre lag att byta till om det är målet för honom, säger jag.
Det är då Räven blir riktigt allvarlig och tittar mig stint rätt in i ögonen.
Pelle, säger han.
Du måste förstå att Mats Sundin är ingen vanlig pengajagande hockeyvagabond.
Han har varit sjutton år som hockeyspelare i Kanada, fyra i Quebec Nordiques, tretton i Toronto Maple Leafs och nu Vancouver Canucks. Han älskar Kanada och den ishockeykultur som finns där.
I Kanada finns fortfarande en ishockeyhistoria som går långt tillbaka i tiden och är det som bygger intresset ifrån grunden.
Det är ingen amerikansk kommersiell produkt som inte betyder annat än förströelse och enkel underhållning som ska inbringa så mycket cash som möjligt. Fattar du?

Å det gör jag förstås.
Det finns inte många idrottsmän kvar som Mats Sundin.
New York Rangers lockade med massor av pengar, en cool storstad där Sundin hade kunnat bli kung.
Men han valde en annan hyfsat stor stad ute i världens periferi på gränsen till Alaska.
Han fick förstås bra betalt även där men det var inte prioritet ett utan han ville stanna i Kanada, hedra det land han bott i i hela sitt vuxna liv, ett andra hemland. I nästan varje artikel jag läst om honom de senaste veckorna har han pratat om kärleken till Kanada, kärleken till Toronto och människorna där. 
Senast idag hyllade han Montreal trots en tung förlust och burop i bagaget. 

Då passar jag på att hylla Mats Sundin.
En utdöende art inom proffsidrotten.
En man som definitivt är värd att till slut få höja Stenley Cup-bucklan med den kanadensiska flaggan vajande i bakgrunden. 
En man med principer och en stark ryggrad.




23 Februari 17:47

RegionaltÄg 187 pÄ vÀg mot det okÀnda

Snön föll blött över Stockholm när jag åkte hem igår.
Mörkret hade fallit och ljuset ifrån hus och gatlampor satt och log mot mig.
Påpälsade människor på perronger, halsdukar över ansiktet.
Övergivna räls som låg och gömde sig under det vita täcket.

Senare sprucken is i Köpings hamn.
Fabriker av grå betong, byggkranar och utlandsregistrerade fraktskepp i dystra färger.
Plötsligt blinkande neonljus i mörkret.
En bedårande fulhet som alltid trollbinder mig.
Kallt, hårt men ändå varmt.

Jag satt på övervåningen på Regionaltåg 187 på väg mot det okända.
Eller kanske bara Hallsberg.
Stirrade ut genom det stora fönstret.
Där såg jag mig själv som någon sorts DJ.
DJ MacFlower feat Don´t fuck with me Wallace.

Jag lirade låtar ifrån min I-phone.
Dansade i båset ovanför mina tillfälliga undersåtar.
Belle & Sebastian-Another Sunny Day.
Primal Scream-Country Girl.
Monster-You´ll Be Sorry.
Okkervil River-Lost Coastlines.
The Clash-London Burning.
Joy Division-Disorder.

Sedan slutade jag dansa.
Var tillbaka i grådask och snöslask å ett tåg som susade fram genom landskapet.
Townes Van Zandt och Emmylou Harris senaste album "All I Intended To Be".
Det var tragiskt och vackert.
Stämningsfullt.




22 Februari 23:08

Smygcomeback i teverutan

Det har varit en lång vinter där jag på många sätt enbart legat och ruvat.
Bidat min tid.
Men i helgen gjorde jag en smygcomeback i teverutan.
Ett tillfälligt inhopp i Kanal 9 med italiensk fotboll.
Lördag och söndag.

Var lite osäker på hur det skulle kännas men jag måste säga att det var riktigt kul att köra ett pass igen.
Inser nu hur viktig min ofrivilliga semester ifrån tevefotboll under vintern har varit.
Ända sedan jag själv slutade spela fotboll 2000 och började med "Pay Per View" har jag jagat och jagat efter jobb.
Som frilans vågar man inte säga nej, hoppar på det som dyker upp för att överleva och sedan är karusellen igång.
Det snurrar och snurrar allt vildare och man reflekterar inte över hur livet ser ut.

Men jag blev petad ur ett program och vågade säga nej till ett annat.
Det var faktiskt två mycket viktiga beslut.
Ett eget och ett annat som låg på någon annan mans axlar.
Har fått en rejäl distans till det liv jag levt och vad som jag har ansett varit viktigt. Jag har hunnit ikapp mig själv, med mina korta taxben har jag sprungit och sprungit men bara lyckats skrapa naglarna i bältets översta kant.
Tills nu, själen har äntligen tagit plats i kroppen.
Det är så lätt att bli egotrippad och vässa armbågarna för att få synas och höras.
Jaga, jaga, jaga.

Har suttit utanför och tittat in under vintern och insett att väldigt få bryr sig när man är utanför.
Det gäller bara att inse det och leva med det.
Lugnet och det viktiga finns i småstaden.
De utanför som inte bryr sig om vad jag gör utan enbart om den jag är.
Å några andra väldigt goda vänner som bryr sig om vad jag gör men det är inte det viktigaste.

Så jag kan verkligen tänka mig att köra en hel del fotboll i teve igen.
Helgen gav energi och testet föll väl ut på lustskalan.
Nu ser jag fram emot våren.




18 Februari 22:52

De arroganta piraterna

Det finns en sak som de senaste dygnen retat mig så in i helvete när det kommer till rättegången mot Pirate Bay och de ledande personerna bakom.
Det är den där Gottfrid Svartholm Warg och kollega Peter Sundes förbannade arroganta flin som dom hela tiden springer omkring med. Varenda bild flinar dom på, varenda nyhetsinslag flinar dom på när kameran sveper över deras ansikten.
Dom går som småpåvar och får ryggdunkar av småkids i pirathattar, jag antar att dom är höga på sitt (som dom säkert tycker) maktfix. Dom är viktiga, i världens blickfång, och dom njuter som fan över vuxenvärldens oförstånd inför den gratisvärld som dom själva lever i. Ni kan aldrig stoppa oss! Losers.

Jag är så förbannat trött på dessa hånfulla, utmanande självsäkra frihetshaverister som tycker att dom kan göra precis vad som helst och sedan bara garva bort det. 
En gammal värld säger dom om hårt arbetande musiker, författare, skribenter och filmmakare som helt enkelt vill ha betalt för all den tid de lagt ner på det dom brinner för.
Ni får väl tjäna pengar på annat säger flinpiraterna.
Det ni slitit fram vill vi har gratis och det får ni fan acceptera...
Lev med det eller lägg av!

I morron går jag och snor en bil och om någon försäljare har några invändningar säger jag bara tuff skit...
...ni får väl tjäna pengar på reservdelarna och va glada för det.




18 Februari 21:07

Konst eller terrorism


Jag växte upp i en familj som man måste säga var mer eller mindre helt ointresserade av all form av kultur.
Vi hade väldigt få böcker i hemmet och de som fanns var mest hyllvärmare.
Kan inte komma ihåg att vi någon enda gång var på teater eller konserter.
Museum besökte vi enbart på guidade turer under chartersemestrar å sånna resor var vi ofta på.

Mina föräldrar var egna företagare och jobbade jämt. 
Det fanns ingen tid till något annat än arbete å så dessa bil och chartersemestrar ett par gånger per år.
Jag fick helt enkelt aktivera mig själv och då blev det som för de flesta i förortens bostadslängor.
Vi lirade fotboll på sommaren och ishockey eller rinkbandy på vintern.
Kultur och konstnärligt arbete visste jag inget om.

Jag har alltså haft ett helt vuxet liv att försöka ta igen förlorad mark och lära mig uppskatta allt det intressanta som går under begreppen konst och kultur.
Musiken var det första jag tog till mig för den kändes så naturlig och va med under stora delar av tonåren. 
Den var viktig och är än mer viktig idag som vuxen man.
Läsandet började jag uppskatta i tjugoårsåldern och där är jag numer en sjuk litteraturkramare som skulle kunna bo i ett bibliotek och äga och driva en liten bokshop om det inte vore en så usel affär.
Sedan kom intresset för fotograferandet och vurmen för att se fotoutställningar.
Därefter började jag uppskatta konst när det handlar om tavlor, först popkonst som så många andra och sedan mer klassisk sådan. Teater går jag inte ofta på men jag skulle vilja göra det för jag är säker på att jag skulle gilla det men den rutinen finns inte i mitt system och väldigt få runtomkring mig finns i den världen.

Det jag vill säga med denna utläggning är att kultur har blivit viktigt för mig.
Å konsten är på väg in i mitt liv, som betraktare
Men jag är fortfarande en novis och förstår sällan djupet i allt.
Inte heller förstår jag den för mig ofta märkliga kulturdebatten där alla jämt är så arga och nedlåtande mot andra.
Kultur och konstvärlden verkar handla om så mycket odefinerbara saker som folk ska försöka förklara men inte kan.

Men allt är visst konst i alla fall.
Det har den pågående debatten kring Konstfackelevens examensarbete "Territorial Pissing" visat.
Å just den här debatten visar att jag har en väldigt lång väg för att förstå de grundläggande byggstenarna inom konsten.
Alla säger att konst ska utmana och provocera, det verkar vara det enda kriteriet för att få uppmärksamhet.
Samhällsomstörtande.
Vandalism och illegala handlingar försvaras som nödvändigt för att väcka människor.
Är det konst eller är det bara konstigt.
Var går gränsen?
Finns det nån gräns?

Om jag till hösten spränger Rosenbad bara för att vara lite wild och sedan fotograferar eller filmar kaoset, elden, röken och alla rädda människor och sedan lägger ut det på You Tube med en lite cool röst som berättar om hur jag med detta verk vill utmana samhället och människornas föreställning om trygghet i storstaden.
Är det då konst eller terrorism?



17 Februari 22:09

Ett sjukt förhÄllande

Många säger att man bör ha samma intressen för att leva i en bra relation.
Jag håller inte med, inte helt och hållet i alla fall.
Inte hade jag under min fotbollskarriär velat ha haft en tjej som var lika inne i fotbollsvärlden som jag.
En sån som ska börja diskutera taktik och varför man gjorde si eller varför man inte gjorde så...
Jag var alltid glad över att hon alltid tyckte att jag var bäst även när jag var sämst å sedan kunde vi börja prata om andra saker. Saker utanför fotbollslivet.

Det är liksom inte likheterna som för ett förhållande framåt utan olikheterna.
Det är dom som gör vardagen spännande och kreativ och som leder samlivet framåt.
Identifikation och likriktning dödar inte bara förhållanden utan även väldigt mycket annat.

När man sedan levt väldigt länge tillsammans kommer det där samspelet helt automatiskt.
Den ene gör en sak och den andre gör en annan sak tills det blir en helhet som man gemensamt kan njuta av.
Till och med i sjukdom kompletterar man varandra.

Som den gångna helgen då ett kök skulle målas och fixas.
Ett projekt som var planerat sedan länge.
En liten minirenovering inför den stora som får göras när tiderna är bättre.
Självklart vaknar då Å upp med jättesmärtor och illamående och hamnar mitt i ett Vinterkräkvärldskrig.
Ändå är hon tapper och envis och tejpar alla lister.
Sedan är det jag som målar hörnen, rollar och rollar över den där ugly tapeten som suttit där i åratal.
Håller på hela dagen med lite kaffepauser, ett par glas vin och lite Ben & Jerry-glass.
Strawberry Cheescake?
Sedan målade jag panelen som vi helst vill ha bort.
Vitt och med långa fina penseldrag.
Det tog tid men jag gillade att sitta där i mina egna tankar på en pall och njuta av livet.
Men jag hann inte med två målningar utan fick lämna lite jobb till dagen därpå.

Gick och la mig och sedan blev det min tur att springa på muggen och dagen efter var jag utslagen och halvt död.
Då mådde Å något bättre så hon slutförde jobbet och tog bort tejpen som hon satte på dagen innan.
Sedan blev hon sämre igen och vi vilade tillsammans med våra infekterade händer i varandras.
Det är harmoni det.

Vissa säger säkert att det vore roligare att göra detta tillsammans.
Och jovisst, kanske är det sant.
Men om vi gjorde allt ihop hela tiden hade vi båda blivit sjuka samtidigt och då hade inte vårt kök varit målat idag.
Det hade inneburit stress och tidspress.
Visst är det glasklar logik?




16 Februari 21:29

Luften har gÄtt ur mig, tillfÀlligt


Nej, jag har inte sportlov.
Inte heller har jag tappat lusten.
Men luften har tillfälligt gått ur mig.
Huset har under helgen smittats med Vinterkräk och annat skit.
Jag är på väg tillbaka till livet igen.
Hörs inom kort.



13 Februari 21:35

Jag skÀms, jag sitter hÀr och skÀms.

Jag vet egentligen inte vad som hände idag.
Men plötsligt gick jag där utmed järnvägsspåret i träningsoverallsbyxor.
På väg mot tågstationen i småstaden runt fem då stationen var fullproppad med helgresenärer.
Några timmar senare, i samma overallsbyxor, hämtade jag hem en vegetarisk pizza.
Som om jag vore Al Bundy.
I am losing it.

Det är cirka femton år sedan jag senast visade mig ute på stan ibland människor i overallsbyxor.
Som gammal rockare så gör man bara inte sånt.
Det är på gränsen till spöstraff.
Lagkompisen Niclas Kindvall var den som en gång talade om att så kan du inte ha det Flower.
Du kan inte gå omkring med hängröv och husvagnsutstyrsel i grälla färger.

Så jag gick hem och tittade mig i spegeln och insåg hur rätt han hade.
Jag såg förjävlig ut.
Sedan dess har jag alltså inte visat mig på stan i ett par overallsbyxor.

Faktum är att de träningsoveraller som jag fortfarande äger och bär i hemmet alla är ifrån mina fotbollsår.
Har inte köpt en enda overall sedan jag la av och spela hösten 2000.
Innan det behövde man inte köpa för garderoben hemma var full av sponsoroveraller.
Det innebär att jag går omkring i hängbyxor med loggor ifrån Umbro anno 1992, adidas 1997 å Puma 2000.
Med text som Holmen Paper, Stavanger Energi och ingen text alls för att de grönsvarta kanske inte lyckades sälja in reklamen eller möjligen hade stil och lät ytorna vara svarta och tomma.
Välj själva vilket som kan tänkas vara mest sannolikt.

Jag hoppas nu att jag kommer att sova gott i natt så att jag i morgon är mig själv igen.
Vill inte komma på mig själv i full skam ute på en gata med bleka utslitna overallsbrallor.
Det måste finnas nån gräns för hur lågt man kan sjunka utan att tappa all trovärdighet.
En gång är ofta ingen gång.
Händer det igen. 
Skjut mig.




12 Februari 12:04

En otidsenlig skrivmaskin


Jag blev 42 år i tisdags.
Underligt nog.
På många sätt känns det som att jag fortfarande är 25 år.
Naivt nyfiken och full av förhoppningar om att någon ska upptäcka den storhet jag bär i mig, den potential som sitter där inne och väntar på att få frigöras. Något gömd men blodröd bultande, het och fräsch.

Jag står längst ner vid trappans första steg och funderar och tvekar med blicken mot de där isfläckarna längre upp.
Har jag inte stått där i nästan hela mitt liv och hoppats på att någon ska se mig.
Se mig och ta mig under sina armar och lyfta upp mig till nästa avsats.
En befriare som ger mig den framgång som jag tycker att jag är värd.
Sen sitter man där passiv och väntar på nästa välgörare.

Men jag är 42 år nu och har lärt mig att det inte fungerar så då.
De där åren då man blev upptäckt är över.
Det finns inget annat än att slita ont blod varje dag för att komma vidare mot de drömmar och mål jag fortfarande besitter.
Livet är och kommer alltid att vara den där defensiva tunga centrala mittfältare som jag alltid ha fått vara.
Den där som rensade i skiten och banade väg för de andra.
En otidsenlig skrivmaskin i en värld av avancerad IT-teknik.

Men jag sliter och tror på mig själv.
Å faller ner igen.
Men jag jobbar och klättrar och tror på mig själv.
Å faller ner igen.
Men jag skakar av mig leran som en blöt hund och börjar klättra igen.
Envis, dum, naiv och samtidigt mycket stark.

Om inte den där isfläcken på trappan spelar mig ett spratt och fäller mig igen så kan det mycket väl bli så att min resa ifrån tråk 42 till lika oglamorösa 43 blir den bästa och finaste resa jag gett mig in på.
En avtagsväg från mitt livs motorväg som leder in på en slingrande kuststräcka med havet bullrande långt där nere och bergen som en trygg ryggrad där strax bakom mig.
En blinkning och en liten vridning på ratten å så förändras allt.



Pelle Blohm


Pelle Blohm

– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.

– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.

– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.

– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.  

– Föreläsare. 

Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.

 I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlÀgg