header
header
header
header
header
9 Juni 22:14

Mitt livs match i Expressen Fotboll


Inte en enda människa har kommenterat min text som jag skrev för Expressens helgtidning "Fotboll i början av maj.
Verkar inte vara så många som köper tidningen, eller också valde dom helt enkelt bort min text när dom bläddrade igenom materialet. Hur som helst. Nu får ni möjlighet att läsa den här på min hemsida.
Inte lika läsvänligt eftersom jag tycker att Expressen hade redigerat det väldigt snyggt med coola bilder ifrån det glada tidiga nittiotalet. Får säga att jag är jäkligt nöjd med den texten. Förstår inte att jag inte får skriva på fler ställen...
Läs Mitt livs match-Jag fick stå i centrum i två veckor.

Kommentarer
StÀng
Vad?

Vad Àr Expressen?
Skrivet av:Mats Olsson | 2009-06-12 01:05:37 |  Svara
 
Re: HĂ€rligt!

Glad och stolt!?
RĂ€cker gott Ă„t mig.
Gracias.
Skrivet av:Blohm | 2009-06-10 16:13:53 |  Svara
 
HĂ€rligt!


Fasen, vilken skön story! Man blir glad i hela kroppen av att lÀsa den!

Tror nÀstan jag kÀnner mig lite stolt ocksÄ! Konstigt, men sÄ Àr det.

/Totten
Skrivet av:Totten | 2009-06-10 15:10:43 |  Svara
 


9 Juni 09:09

Ser ni mig? Varför ser ni aldrig mig?

När Peter var sex år gammal gjorde han bort sig inför sin familj under ett födelsedagskalas, alla ställde sig upp och gapskrattade, slog sig på låren i förtjusning av den lilla grabbens tabbe.
Familjen menade förstås inget illa men händelsen satte sig djupt i Peters medvetande.
Genom livet har så Peter burit på den känslan och rädslan av att återigen stå själsligt naken inför människor medan dom skrattar sig blå över Peters misslyckanden.
Inget kan vara värre än att bli hånad och förödmjukad i offentlighetens ljus, va domen han la över sig själv.

Så Peter drog sig undan, levde ibland skuggorna på bakgator, eller smög omkring på stora torg på natten medan kommunens renhållningsarbetare förberedde operation storstädning. Peter ville egentligen ingenting annat än att bli sedd, uppmärksammad, men hur skulle det gå till. Han skrev noveller på dagarna medan vanligt folk gick till jobbet, käkade lunch, och gick hem ifrån jobbet, till barnens fotbollsträning. Men Peter bara skrev och skrev, han visste att han var bra, han läste ju andras texter å Peter var inte imponerad.

Men ingen visste ju om att Peter skrev egna texter, långa berättelser om livet utanför. Om skräcken för att bli avslöjad som bluff och massornas gapskratt medan han sakta klättrade ner ifrån den pedistal Peter ägnat år för att ta sig upp på.
Människor som pekade och viskade och flinade på stan. Misslyckanden som han aldrig skulle bjuda på.
Men vem vill egentligen ha något av mig, tänkte han igen? En livrädd och ljusskygg man som levt sitt liv i mörkret.
En man som inte kan någonting...
Defensiva tankar som alltid slog ner de optimistiska när verkligheten kom för nära honom.
När självförtroendet faktiskt började närma sig någon sorts mänsklig värdighet.

Då stod dom där och skrattade igen, demonerna, la famiglia.
Ansiktena ifrån den barndom som inte var allt för illa men som grusades genom några minuters förödmjukelse på ett födelsedagskalas när Peter var sex år gammal.
Peter skulle aldrig komma in i livet, han förlorade, gick hem till sin lilla etta och packade sin sportbag.
Sedan dess är det ingen som har sett honom, även om ryktena säger att det bor en man i en koja i skogarna utanför Finnerödja. Ingen har sett denne man men bygdens invånare vittnar om att dom ofta finner handskrivna lappar i sina brevlådor. Lappar som alltid innehåller samma budskap.

Ser ni mig? Varför ser ni aldrig mig?
Under texten finns alltid en illustration av en liten pojke, ihopkrupen på golvet, med händerna över öronen.
Ovanför står de vuxna med pekande fingrar och hånskrattar åt den lille pojken.




5 Juni 22:41

Ett hÄrt och kallt regn över Stockholm


Ett hårt och kallt regn slog ner över Stockholm, en bredbent Bruce Springsteen stod  på Stadion å försökte skingra det totala mörkret via 1,2,3,4 å lets go...
Själv stod jag på en terass ovanför Hötorget och lyssnade på cover-Bono och cover-Kiss som lirade på firmafesten.
Plötsligt dök Bono upp bakom min rygg och sjöng "In the name of love" å han gjorde det rimligt bra. Viskade till mitt sällskap att det där var jag för femton år sedan. Bono var mitt smeknamn, jag var Bono, men jag kunde inte sjunga.
Regndroppar från partytältet blötte ner min arm men den enorma wokgrytan med någon sorts paella värmde gott i ryggen där jag stod och spanade mot den lilla scenen vid terassens ena ände.

Det var mingelparty och kollegor och branschfolk flöt runt och snackade med varandra i timmar.
Stockholmsmode på tjejerna som stod där i klänningar och kjolar i mönster och starka färger, påfågelfjädrar, medaljonger å prickar i rött å gult å svart å blott. Tanter i unga kroppar. Exakt likadana kläder som min eleganta farmor alltid bar när hon var mellan femtio och sextio år.
Det märks allt mer att man levt ett halvt liv . Har varit med om hela rundan nu. 30-40-50-60-70-80 och 90-talet har redan haft revivals sen börjar allt om igen fast med små, små detaljförändringar så att ingen kan använda gammalt utan måste köpa nytt för att vara rätt om man inte är över modetrender och kör vintage rakt av.
Det var ett småputtrigt men väldigt trevligt party men det avmattades rätt tidigt och jag orkade inte gå vidare så jag tog min jacka, drog upp min krage och vandrade genom regnet, Kungsgatan fram, till hotellet och la mig.

SJ hem idag i en vagn som gud glömde, säten som var trasiga, bord som inte gick att fälla upp, tvåhundra vilda barn som gapade medan föräldrarna satt och pratade om dåliga pojkvänner som gjort dom gravida och sen skitigt i dom för att lämna dom med taskig ekonomi. Det stank barnbajs i hela vagnen och jag höll på att bli galen.
Trött, bakis och full av dåligt tålamod satte jag i lurarna till I-phonen i öronen och tryckte på fantastiska Fleet Foxes.
Tog fram Dennis Lehanes "Ett land i gryningen" och började äntligen läsa igen.
Nästan direkt dyker meningen upp:
"Jag tänker sova, din gamla hora, viskade Ruth till natten, till horisonten, till doften av slaktat kött."
Så vackert, så brutalt jävla vackert...



3 Juni 20:34

Hyllningar för en grÀvande journalist


Jag är beredd att ta emot era hyllningar nu.
Allt som jag skulle gräva upp ute i trädgården är nu uppgrävt.
Nu kan trätrallarna komma hit och börja spika bräder och gjuta vad som gjutas ska.
Men en sak ska jag säga er:
Om det är så här det är att vara grävande journalist så förstår jag att så många väljer den enkla vägen att skriva skvaller och annat ytligt skit som människor trycker i sig och sedan rapar upp med ett extatisk glädjeflin över läpparna.

Nu återgår jag till min gamla vanliga fåfänga identitet.
Sitta å rycka lite i skäggstubben och samtidigt rulla cognacen i glaset.
Barfota å en scarf runt halsen, insmorda mjuka händer, hatt och tunga solbrillor.
Pilla på Macbooken, skapa nya listor på Spotify, bläddra i inköpta böcker som jag inte hunnit börja läsa i.
Planera nya små miniprojekt som jag ska försöka dra igång.

Är väldigt nöjd med min Depeche Mode-spellista som trixades ihop idag, trots att den ska byggas på ännu mer.
Låtlistan med Christy Moore är relativt sparsam än så länge men riktigt vass ändå.
Tänkte fortsätta lägga in låtar på min retrolista och min svensklista men började läsa lite i en metaforinspirationsbok för att få lite idéer till en skrividé en bekant la fram på en lunch häromdagen.
Läsa är något jag måste komma igång med igen då det legat på is under en period, läsandet är jag beroende av för att skriva, precis som de flesta andra som driver med skrivverksamhet.

Vid min säng ligger tre olika titlar å väntar på att bli lästa, dom har legat där ett tag medan jag farit landet runt och kommenterat fotboll. Började på Joan Didions "Bönbok för en vän" men den inleddes så otroligt segt och tråkigt att jag inte kom igång utan den fick vila och då vet man ju hur det går. Under den ligger den fyrahundrafyrtiosidor tjocka biografien "Pogue Mahone, The Story Of The Pogues", lockar väldigt och bilderna är coola...
Har aldrig läst någonting av Björn Ranelid så när jag på en Röda Korset-butik hittade "Synden" så köte jag den på pocket.
Men inte har jag kommit igång med den heller trots att den känns rätt överkomligt i formatet.
Så när man har tre olästa böcker på sitt sängbord finns de förståst bara en sak att göra.

Köp nya.
Plockade med mig DN-kritikerfavoriten "Melankoliska Rum" av Karin Johannisson när jag travade igenom den lokala bokbutiken, i samma veva följe Håkan Nessers roman "Skuggorna och Regnet", en nyutgåva med en fantastisk fin retrokänsla på layouten. Värt att köpa den enbart utav den anledningen.

Nu återstår bara den lilla detaljen att jag ska läsa de här böckerna också.
Misstänker att det kan bli en start på SJ i morrn på min väg upp emot den kungliga huvudstaden.



31 Maj 22:10

En plats dÀr tiden stÄr stilla

Det finns en plats som jag brukar åka till när jag vill vara ensam. 
En plats där tiden på ett sätt står stilla. 
Men där naturen bryskt påminner mig om att ett halvt liv har passerats. 
Jag åker till en sjö några mil utanför småstaden, till en plats där det en gång i tiden var liv och rörelse. 
Där fanns en brygga som låg som ett stort T ut i vattnet. 
Jag brukade ligga där på bryggan och doppa huvudet under vattnet med cyklopet på mig i jakt efter skatter på botten av sjön. 
Att bada var lite skrämmande eftersom sjön var svart som natten. 

Det fanns en stig som ledde än ner till bryggan ifrån den grusväg som passerade förbi sjön. 
Det var alltid fixat här omkring, uthugget, rensat på bråte, rent och snyggt.
Levande. 
Tjugo meter därifrån låg familjens lilla plastbåt som köpts som ersättare till den gamla eka som nu hade börjat sin långa vila vid ett träd ovanför den lilla backe som låg mellan vattenytan och grusvägen. 
Allt det här är barndom för mig, svartvita bilder, somrar med blå himmel och stekande sol. 
Jag ser mig själv på bryggan med syrran och mamma och pappa och kompisar ifrån stan. 
Saft och bullar och kex som kanske kom ifrån småstaden. 
Vår bordercollie Vickey som dök ner i det svarta vattnet och snabbt simmade in mot stenarna vid strandkanten och började om igen. 

Jag brukar åka hit ett par gånger per år och det är alltid en underligt omvälvande känsla som möter mig på platsen. 
Som om andarna fortsätter leva, leka och bada här. 
Min mage knyter sig på ett behagligt sätt när jag står där, sitter ner, på de stenar där bryggans landgång låg, och spanar ut över viken. 
Men i övrigt är det en plats där naturen håller på att sudda ut alla tecken på att det här, för inte allt för många år sedan, var en plats där familjer levde sina sommarliv och där barnen skrattade och lekte. 
Stigen är överväxt och man får leta efter den när man går på grusvägen, bryggan är sedan länge borta, något rostigt rör sitter fortfarande fast i gyttjan på sjöbotten och den där träekan vid trädet ligger kvar i ett sorgligt ruttet förfall. 
Men jag känner igen stenarna ute i vattnet, några stubbar är fortfarande kvar och den lilla, ohyggligt lilla sandbottensautostrada som fanns invid bryggan ligger fortfarande ren ifrån störande element. 
Det var där jag brukade ligga och guppa i tryggt förvar i det grunda vattnet. 

Jag var där idag men inte ensam denna gång. Ett kort stopp på väg mot morsdag-middag. 
Solen stekte och himlen var ljust blå, precis som när jag var barn. 
Å och min hund Molly Malone var med och där gick jag igen och en mycket behaglig melankoli kom över mig på samma sätt som den alltid gör. 

Jag funderar ofta på att köpa ett fritidshus där uppe på berget där mina föräldrar hade sitt och där jag upplevde både goda sommardagar och mindre goda kvällar och nätter. Familjen sprack, huset försvann och en rik byggherre körde bulldozer över huset och byggde en mindre herrgård. Utsikten ifrån denna plats är bland det vackraste jag vet och jag saknar den nu som vuxen man. 
Men kanske är det ingen bra idé, kanske försvinner magin över platsen om den kommer in i mitt liv som en vardag igen. Jag är rädd för det. 
Jag vill ha kvar min lilla bubbla av lugn och ro och nostalgi i hjärtat av Bergslagen. 
Jag vill återvända till barndomen. 
Om och om igen. 
För att gå vidare i framtiden...



30 Maj 21:18

VÀntan Àr över-SjÀlen har kommit hem


Så kom då själen tillbaka till mig.
Som jag väntat.
Den smög tillbaka in i mig igår kväll när jag satt vid köksbordet och åt tillsammans med Å och Jouma.
Ett stort lugn infann sig där jag satt och lyssnade på min 60-talslista på Spotify.
Senare en briljant spellista med irländska pärlor som mr O´Connor skickat över tidigare under dagen.
Vi drack vitt vin, grappa, kinesiskt brännvin och körsbärssprit ifrån Basel i Schweiz.
Men inte så mycket att vi blev packade utan bara små glas där vi vred och vände och hummade om vilken fantastisk smak alkoholen hade, förutom det kinesiska brännvinet, som alltid smakar fan men som är kult att dricka med goda vänner. 
Vi blev mest lite filosofiska och reflekterande över livet och dess snirkliga vägar.
Eller också bara lite fåniga.

Vi åt och drack och den professionella espressomaskinen på bänken gick på högvarv ända fram till sena natten.
Runt 03.00 började Jouma sträcka på benen, själv satt jag och njöt av en innerlig avspändhet.
Jag hade parkerat på platsen jag-vill-stanna-i-den-här-känslan-resten-av-livet. 
Tänk så känslor skiftar å vad lite som behövs för att räta upp skutan och koppla in sig på ett effektivt energintag.

För jag har varit totalt tom under en period. En kreativ öken som när jag kommit hem dukat under av vätskebrist.
Som synes har jag inte orkat skriva någonting, jag har inte orkat läsa någonting och har inte orkat rota i cd-hyllan för att finna lite stämninglåtar som kanske kunde ruska om mig i mitt döda tillstånd.
All intellektuell stimulans som normalt intas under vanliga dagar har varit på solsemester.
Stimulansen tog charterflyget till Mallis för att sola och vila upp sig inför regniga höstdagar.
Lämnade mig ensam hemma med två olika sorters spadar och en sjumannaplansstor rabatt som skulle grävas upp innan stimulansen åter är hemma och knackar på min dörr.

Så jag har alltså suttit och väntat på själen sedan stimulansen drog iväg.
Kanske är dom en och samma kille?
Vad vet jag.
Hur som helst så smög han in genom altandörren igår kväll.
Hoppade in i mig där jag satt och smuttade på min grappa medan George Murphy sjöng Raglan Road så vackert att jag nästan började gråta av den överstimulans som själen förde med sig...
När jag sedan stod där på cykelbanan i den tidiga morgonen med jycken bredvid mig, himlen som varit ljus nästan hela natten, fåglar som kvittrade och ett tåg som dundrade långt där borta ute på åkrarna, då var jag så där lycklig som jag kan vara då och då i korta intensiva tidsrum i evigheten.









25 Maj 09:57

PÄ SJ med goda vÀnner

Just nu lever jag mitt liv mellan två datorer.
Den ena vet ingenting av vad andre gör och jag själv vet absolut ingenting.
Min gamla PC smyger jag tryggt in till för att göra gamla trygga saker som att skriva på bloggen eller göra bankärenden.
För banken har inte installerats på nya MacBook än och när jag skriver blogg på den nya så lyckas jag inte få till styckeindelningarna som jag ska. All text hamnar i en enda hög och det blir helt oläsbart, trots att det är snyggt redigerat när jag sänder iväg det ifrån min administrationssida på nätet. Lustigt. Någon inställning som fattas möjligen?
Kanske vet någon av er läsare hur jag ska koppla brottargrepp på problemet?

Efter två dygns kroppsarbete i trädgården med grävpass, gräsklippning och styling av träd och buskar sätter jag mig återigen i eftermiddag på SJ och far ner mot Götelaborg. Ny match på nya Gamla Ullevi.
Som sällskap på färden plockar jag med mig dessa sköna kamrater:







Jag tror att vi kommer trivas ihop. 
Patti Smith, David Bowie, Magnus Lindberg å jag.
Tröttnar vi mot förmodag på att snacka med varandra så tänkte jag att vi kan samlas kring en film om en person som jag tror att alla har någon sorts relation till. Vilken är dock något oklar eftersom vi inte nuddat vid ämnet än.
Jag tänkte mig "I´m not there". En film om Bob Dylan.

Idag 13.49.
Tåget går, tåget går, kanske ses om nåt år, 
Kanske hinner om jag springer men jag hoppas ni förstår...
Som Traste Lindéns Kvintett skulle sagt...







23 Maj 10:01

Mentorn Ä Guvernören i regnets och vindarnas stad

Lördag morgon, solen har återtagit utrymmet efter gårdagens skyfall. Stenar ligger i massor utanför fönstren vid uteplatsen och jag vet att jag måste dit ut idag för att röja. Kanske klippa gräset om det torkar upp. 
Hantverkarbyxorna hänger och väntar inne tvättrummet och grovkängorna står vid dörren. 
Min lilla irländska skönhet ligger och sover och en John Spillane sprider lugn ifrån Spotify. 

Besöket i regnets och vindarnas stad slutade med sol och strålande väder under ett Göteborgsderby som inte var någon explosiv tillställning ute på planen även om de grönsvarta hade bestämt sig för att försöka göra de blåvita till gräsgröda via tuffa överkörningar i parti å minut. Men de blåvita vann matchen å kunde sedan gå och skrika hata, hata, hata på gatorna i stan. Själv gick jag med Mentorn och Guvernören till stamhaket Caleo och käkade en likadan GI-tallrik som jag gjorde senast som jag var i Little Village, som Mr Rare brukar kalla den lite större småstaden. 
Kul att träffa Guvernören, det var länge sedan. Han gömmer sig numer i sommaridyllen och åker runt och talar om vad andra ska göra och ser till att hans kontrollområden ser ut som dom ska. En äkta general precis som i hans förra liv. Mentorn var som vanligt, lyssnande, analyserande och klurig som få. 
Gaisare, blåvita å en vilsen Djurgårdare var framme vid vårt bord och ville veta sanningen om matchen tidigare under dagen. Djurgårdaren var mest packad och just i dessa dagar kan jag förstå honom. Livet är tufft för de tuffa. 
En chef var också framme vid bordet å spred ödmjukt lösningar på alla världens problem. Han pratade och pratade men lyssnade ganska lite, men han var ju chef å dom vet väl bäst. Full var han när han lämnade oss med orden: 
Jag bjuder på den grabbar, ta med er den, detta är framtiden... 
Livet är fullt av människor som vet hur det ska vara men ändå blir det mesta fel. 

Guvernören tog bilen till sommaridyllen runt tolv, Mentorn och jag tänkte gå vidare till något lugnt och pratvänligt ställe men insåg att de flesta sådana hade stängt, återstod gjorde avenyns drängfyllepalats som liknade småstadens nöjesetablissemang. Så Mentorn gick hem, jag tog mig ner till min minisvit som jag blivit uppgraderad till på grund av två miljoner baskettungdomar på hotellet som busade så där som de naturligtvis ska göra när man är på turnering långt hemifrån. Bara jag slapp dom så. 
Satte mig med min nya Macbook i någon timma, Göteborgs natthimmel lös upp av lamporna som strålade där långt nedanför mina panoramafönster och den stora takterassen. En spårvagn körde förbi ut mot förorterna. 

Käkade frukost med Mentorn på hotellet, vi fikade sedan på NK innan SJ tutade i luren och samlade in sina passagerare. Knappt tre timmar hem, en skriven krönika till lokaltidningen, lite läsning och pillrande på Macbokken. 
Å väntade på stan så vi tog en runda med mat och fika och lite köp av färg. 
Sedan fort hem för att se reprisen på det där derbyt dagen innan för att leta analysdelar inför måndagen då jag studsar tillbaka till regnets och vindarnas stad och jobb på de goa kamraterna som denna gång ska försöka vinna mot de ljusblå ifrån Skåne.



19 Maj 22:12

Ska jag gÄ under sÄ gÄr jag med stil


På fotbollsplanen var det många som kallade mig för en fotbollsarbetare.
Det livet gjorde så att mina fötter för evigt är vanskapta med broskknölar överallt och två enorma hallux valgus vid stortåna.
Har dessutom väldigt lite känsel och blodcirkulationen är en uttorkad flod.
Fryser därför alltid om fötterna, även mitt i sommaren.

Så jag svor att aldrig bli en arbetare igen.
Arbetare blir alltid utnyttjade, utslitna och nedmonterade som bombmat i krig.
Jag beslöt mig för att åtminstone skydda mina händer ifrån utsugarnas fängelsehålor.
Har vårdat dom ömt och aktat mig för kroppsarbetsaktiviteter som kunnat ge skador på mina lena barnhänder.
En del kallar mig glidare, andra kallar mig enbart för slö och själv påtalar jag för allt och alla hur oduglig jag är när det kommer till allt som luktar och känns som hantverksarbete.
Det finns dom som kan sånt där och som dessutom gillar att få sina händer förvandlade till de grövsta av sandpapper med blåsor å valkar å skit under naglarna.
Låt dom hålla på, deras fötter är kanske fina.

Själv sitter jag hellre på mitt kära kafé å böjer verb ihop med likasinnade.
Köper ett par nya Rarejeans och grym skjorta.
Går till Å och får en ansiktbehandling, klippa ner naglarna så att inte dammet ifrån bussarna fastnar under dom.
En lunch på Lilla Örebro för att sedan åka hem och zappa igenom informationsflödet på datorn.
Kolla en fotbollsmatch på kvällen.
Gäspa bort ett inkast på mittplanen.
Hälla upp ett glas vitt å vänta på kabeldragarna i blåställ som ska komma morgonen därpå.

Men tiderna förändras.
Jag är förfärad ner till ruinens brant.
Idag blev jag tvingad att gräva upp delar av uteplatsens grönska.
I morgon fortsätter eländet.
Men redan nu svider det i händerna, två valkar har höjt sig som en vulkan nedanför mina båda ringfingrar.
En blåsa bygger bo i handflatan som jag brukar hålla mitt vita vin i.
Förfärligt.

Det ska bli en rokad i trädgården.
Blommor å grönt som den före detta ägaren (som var mycket intresserad av växter å sånt där) planterade ska äntligen väck.
Det växer ju så förbannat å jag har fan inte tänkt att plocka ogräs å fixa å trixa.  
Å mördarsniglarna dansar å sjunger nätterna igenom i det fuktiga gröna.
Går inte an i den lugna villaidyllen.
Bort, bort.
Bort med den där blåa Krokusen, bort med både den asiatiska och den vanliga Edelweissen, bort med Taklök, Ulleternell, Daggkåpa och ormbunkarna runt den lilla dammen.
Eller dammen ska vara kvar, sparar kanske några Ormbunkar då.
Annars trätrall, gasolgrillar, solstolar, drinkbord å en sån där soffa som man kan gunga fram och tillbaka i medan man läser morgontidningen.

Men det ska jag inte göra själv.
No fucking way.
Jag tänker gräva för att jag har en pistol mot mitt huvud.
Händerna kommer få men för livet och jag gråter.
Mina lena, mjuka å vackra små kungahänder kan vara ett minne blott.
I morgon bitti tar jag på mig kostymen och fin skorna å går ut i jordhögen.
Sätter hatten lite lätt på svaj, virar sidensjalen runt halsen och ställer ner min gin och tonic på det smutsiga bordet.
Ska jag gå under så ska jag gå under med stil.



17 Maj 20:54

Var inget annat Àn skrÀp idag

Ibland när man sitter i bilen på väg hem genom natten efter ett TV-jobb så kan man känna att yes: 
Idag gick det förjäkla bra.
Analyserna satt, jag hittade de rätta orden, språket var varierat och distinkt och allt hade substans.
Nu sitter jag på ett hotellrum å känner att jag var inget annat än skräp idag under eftermiddagen.
Den känslan är lite tung för man kan inte med största säkerhet veta att det var så eftersom jag själv inte sett programmet.
Det är därför det är bra att kolla igenom programmen i efterhand för att kunna skingra de negativa tankarna eller också konstatera att jag var skräp, lära av det och göra bra nästa gång som innebär i morgon på Råsunda.

Zappar runt på väggteven och tycker att det är lite lustigt att det alltid är reklam på alla kommersiella kanaler som jag hoppar mellan. Är jag mossig för att tycka att det då känns meningslöst att följa vad det nu än må vara för program?
Vill lägga mig i sängen och börja bläddra i min första Ranelidroman, eller läsa igenom morgonens och gårdagens DN-kultur, eller några av de magasin jag burit med mig men jag är inne i en period då jag bara inte orkar.
Orkar inte läsa, köpte ny musik häromdagen men har ingen lust att spela den, behöver skriva fakturor men har inte kraft att krafsa runt ibland alla kvitton som samlats på hög i hyllan hemma. 
Jag är inte deppig, är inte inne i någon hopplös vårsvacka utan det har helt enkelt varit så enormt mycket fotboll den senaste tiden att det inte finns så mycket energi till så mycket annat. 
Föranalyser, under-match-analyser och efteranalyser.
Resor å deadlines på texter.

Det har varit väldigt roligt och jag har varit extremt motiverad sedan allsvenskan började.
Men nu är ju jag som jag är och livet är inte fulländat förrens jag känner att skrivlusten och läslusten cirkulerar i omloppet.
Jag behöver musiken och alla de känslosvängningar som den plockar fram.
Å då snackar jag inte om något satans spektakel ifrån Moskva som människor verkar tro är på riktigt.

Jag mår inte bra om livet snurrar allt för fort.
Behöver långsamma periodpauser där jag kan sitta och vänta in själen.
Just nu är själen en försenad flygavgång.

Hamburgaren utan pommes och bröd är uppäten, grönsalladen med tomater var allt för lite, ramlösan står halvt urdrucken på skrivbordet i hotellrummet. Det är dags att gå till sängs. Det är en dag i morgon också...
Kan man hoppas.



Pelle Blohm


Pelle Blohm

– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.

– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.

– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.

– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.  

– Föreläsare. 

Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.

 I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlÀgg