header
header
header
header
header
2 Juli 23:53

Är det verkligen krig vi vill ha?

Har precis sett CSNY-Déjá vu på SVT1.
En dokumentär om Neil Young och Crosby, Still & Nash där dom åker på turné för att protestera mot Irakkriget och försöka påverka USA:s invånare att rösta bort George W Bush från presidentposten.

Vi får höra röster från soldater och deras familjer. För och emot.
Politiska röster, mediala röster. Man kan tycka som man vill.

En sak är dock klar.
Alla som är med i krig blir skadade för livet.
Ingen som varit med i krig kommer någonsin bli sig själv igen.
De dom var innan dom åkte existerar inte.
Nationalitet och folkslag spelar ingen roll.
Du kan komma ifrån vilken plats på jorden som helst.
Alla får nån typ av problem och kan aldrig glömma.
Hur sjukt är det inte då att vi hela tiden krigar.
Att lösningen på konflikter är krig.
Alla vet att det är fel.
Ändå gör vi det.
Vi är sjuka jävla människor på den här jorden.


Kommentarer
StÀng
Namn:
E-post:
Ämne:
Kommentar:
Säkerhetskod:
 


26 Juni 23:40

The Police, Sting och ensamhet...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rätt länge trodde jag att jag var någonting på spåret.
Men samtidigt tänkte jag att det i så fall måste ha gjorts långa avhandlingar i ämnet.
Det nådde fram till mig häromdagen och jag undrade varför jag inte noterat det tidigare.
Kanske för att The Police aldrig var ett favoritband även om en handfull låtar var riktigt bra. Kanske för att bandets musik mest utstrålade glädje.

Men den där melankolin och rädslan för att bli lämnad ensam?
Den hade jag aldrig hört förut.
Satt i bilen och lyssnade på Message in a bottle, bandets genombrottslåt.
Å Sting sjöng.

"Just a castaway, an island lost at sea, oh
Another lonely day, with no one here but me, oh
More loneliness than any man could bear
Rescue me before I fall into despair, oh"

Å så i låten "So Lonely:"

"Now no-one's knocked upon my door
For a thousand years, or more
All made up and nowhere to go
Welcome to this one man show
Just take a seat, they're always free
No surprise, no mystery
In this theatre that I call my soul
I always play the starring role, so lonely
So lonely, so lonely, so lonely."

Sedan tänkte jag på texten: I´m alien, I´m an englishman in New York, låttitlar som Don´t stand so close to med och Can´t stand loosing you.
Avstånd, ensamhet och utanförskap.
Ämnen jag borde ha älskat där i början av 80-talet då flera av de här låtarna dök upp. Ämnen jag fortfarande älskar av någon anledning.
De attraherar mig vare sig jag är glad eller ledsen.
Ämnen och känslor som finns i mig, som är jag.

När jag sedan letade vidare i låtarkivet och scannade igenom texterna hade jag hoppats på bekräftelse att det skulle vara ett genomgående tema för hela Stings textbibliotek.
Men det visade sig att det mest blev låtar om brusten eller utebliven kärlek, politik och långt senare miljö.
Det engagemang som han sedan blev hånad för som allt för seriös.
Min spaning visade sig värdelös och temat slogs snabbt isär.
Jag får nöja mig med de tidiga låtarna som jag fortfarande gillar.
Message in a bottle är faktiskt fortfarande en riktigt bra låt.




20 Juni 12:07

Den tysta stadens magi

Regnet forsade ner från skyn i Norrköping i går.
Det gjorde inte så mycket eftersom det inte var jag som skulle spela fotboll. Själv satt jag under tak och följde hemmalagets kamp för att få tag i en tre poängare som enbart blev en mot topplaget Helsingborg.

Efteråt tog jag hyrbilen och svepte fram genom ett söndagsöde Norrköping. Checkade in på Grand Hotell nere vid Motala Ström och lämnade hyrbilen vid centralstationen.
Den tunna fina italienska pizzan med bresaola, parmaskinka, smakfull mozzarella och pesto var senare utsökt på Pappa Grappa.
Den goda känslan förstärktes när jag stängde ögonen och enbart hörde italienska vid borden runt omkring mig. En liten bit av Italien i lilla Norrköping, som turistbroschyrer brukar uttrycka sig...

Tänkte gå raka vägen hem och sova efter maten men vände uppe i rummet efter att ha sett ut genom mitt fönster uppe på sjätte våningen och blickat ut mot strömmen, de vackert fula 60-tals sockerbitarna bredvid huset där klassiska nattklubben Palace låg och huset mitt emot hotellet där ett nästan lika klassiskt hål i väggen med kebab, korv och hamburgare låg i början av 90-talet. Ett perfekt vattenhål på väg i natten mot Södra Promenaden i andra ändan av Drottninggatan.

Jag blev rastlös och kände mig pigg för första gången på över en månad. Så jag gick ut igen. Ut på tomma gator och öde torg.
Vinden slet i träden men regnet hade avtagit. I övrigt var det tyst.
Så tyst som det bara kan vara i en svensk småstad en söndag mellan elva och tolv. Tog mig ut mot hamnen och spejade ut över den gråa tomma vyn. En passagerarbåt låg och guppade, annars mest kranar och gamla hamnmagasin. Man glömmer ibland att Norrköping är en hamnstad. Har alltid gillat hamnstäder.

Gillar även tysta, tomma städer sena kvällar där man kan få gå omkring och bara rensa hjärnan ifrån alla dumheter som fastnar där.
I sviterna av spöregn där luften är lite kall och våt, där man drar upp kragen på jackan som Bob Dylan på skivomslaget till Freeweeling och James Dean på den där berömda bilden i New York.
Ensamma invånare i upplysta vindskydd vid kollektivtrafiksstationer, en tung bullrig spårvagn som bryter tystnaden och stånkar sig förbi mina fötter. Det är som meditation för mig.

Irrade runt i centrala Norrköping och mötte ytterst få människor, nån bil med en basgång som vibrerade upp asfalt ifrån vägbanan, några ungdomar på väg ut ifrån en hamburgerrestaurang, ett par med ett litet spädbarn i stol på väg in genom en port. Annars öde.
Stod sedan kvar en stund på Tyska torget utanför hotellet och sög in den sista kvällsmelankolin.
En grupp italienare bröt magin när de kom ut genom en dörr och började diskutera något intensivt, de stannade upp kort, tystnade och tände på sina cigaretter innan de började om igen...



19 Juni 00:10

Mr Boring och hans grÄa skugga...

Natten och mörkret infinner sig.
Som en vampyr vaknar jag från den gråa passiviteten som jag befunnit mig i hela dagen. Tankar sätter igång, vill skapa men vet att jag måste gå till sängs för att överleva de närmaste dagarna. That´s life.

Kommer på mig själv med att det inte längre finns nån jävla fart i mig. Rullar framåt som nån sorts pensionärspendlarbuss genom staden.
Jag har svårt att hitta kickarna längre, det mesta bara är, känslovågorna har mojnat och på havet ligger spegelblank ofarlig yta.
Jag är aldrig riktigt vansinnigt glad, jag är sällan speciellt ledsen, jag bara finns där i nån sorts medelåldersbubbla där det mesta är gjort och det som inte är gjort går inte längre att göra.

Jag vet inte jag. Mr boring himself sitter vid köksbordet och ser ut över ett mörklagt villaområde. Inte ens en whisky eller cognac lockar, vatten och kaffe har underhållit mig genom kvällen. Alkohol är sällan vägen ut ur tristess och dåligt mående. Så jag avstår hellre än somnar av destruktivitetens ångor.
Stay clear, behåll den stadiga raka grå vägen framåt.
Intressera dig inte för nått, fortsätt skicka digitala röksignaler till främlingar därute, osynliga ansikten med @-adresser å konton.
Stirra in i skärmen. Ser du dig själv långt därbak som en avspegling.
Ser du Lycklig ut? Nöjd?
Du skitiga och skäggbeklädda Mr Boring...




13 Juni 10:33

Tio Är efter Göteborgskravallerna...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Läste i gårdagens GT att det var tio år sedan Göteborgskravallerna.
Tio år. Oh my gosh! Känns inte verkligt.

Jag bodde då innaför avspärrningarna i stan, var tvungen att bära en identifikationsbricka runt halsen för att överhuvudtaget komma in hemma.
Kan fortfarande i detalj komma ihåg blickarna på de poliser som satt med full krigsutrustning och vilade sig innanför avspärrningarna utanför min port. Som skrämda djur, stressade, flackande blick...
Det var lite otäckt faktiskt.
Läser också i sammanhanget att åttio procent av radiobilspoliserna och fyrtio procent av piketpoliserna slutade inom ett år efter kravallerna på grund av stressen från händelserna.

Kommer förstås även ihåg den inledande attacken från de som var där för att protestera, slåss och slå sönder staden.
Samtalet från kompisen som sa att hela avenyn var smashad, promenaden från Götaplatsen femton minuter senare genom en mindre krigszon där varenda fönsterruta var trasig, där brinnade kafébord och stolar låg i högar mitt i gatan och tystnaden...
Folk var i chock, gick omkring som förvirrade höns. Stod och stirrade på kaoset. Jag gick ner till Kungsportsparken och fastnade en kort stund i avspärrningarna vid bron mot Kungsportsplatsen.
Fem mörka piketbussar kom farande i hög fart, körde nästan över några nyfikna unga som passerade över en gata. Bortanför teatern formerade sig andra poliser för att marschera, i luften cirkulerade helikoptrar.
Stämningen var olustig så jag retirerade samma väg som jag kom, förbi nedvälta bajamajor och gatstenar som låg utspridda på gatorna.

Ni vet förstås resten. Dagen efter flög gatstenar och annan bråte över ridande poliser vid Götaplatsen, skotten från polisen och upploppen vid Vasagatan och Vasaplatsen. Polisens övergrepp vid Hvitfeldska Gymnasiet och besöket av George W Bush. Organiserade professionella maskförsedda politiska huliganer som åkte världen runt för att skapa kaos och förstöra för dom som ville försöka protestera och demonstrera på ett fair sett.

Hela Göteborg var som ett enda öppet och blödande köttsår under de här grisbuktsdagarna. Svensk naivitet om att våldet inte skulle drabba oss.
Säg det till de stackarna som stod längst fram med sina polishundar i backen vid Berzeligatan där allt inleddes bara cirka tvåhundra meter från min lägenhet. Jag var inkapslad och säker bakom containrar och metallstaket men poliserna längst fram i ledet...

Påminns då även om polischefens ord ett halvår tidigare på ett informationsmöte i polishuset för oss som bodde i de områden som skulle spärras av och påverkas av EU-toppmötet.
Det skulle inte bli något bråk, Göteborgspolisen skulle fixa detta utan hjälp av utomstående, de skulle fixa det med den "typiska" Göteborgska vänligheten och prata orosmakarna till rätta.
No worries va budskapet.
Ja, tjenare va bra det gick...




6 Juni 22:42

De sista svenskarna-Om svenskamerikaner i Brooklyn

(Church, at 424 Dean Street, began in the 1870s as Immanuel Swedish Methodist Church.)

Svensk nationaldag idag och det är som vanligt inte så många som bryr sig. Antagligen beroende på att vi aldrig fått kämpa för någonting. Inte de generationer som lever nu, kanske några äldre pensionärer som kommer ihåg tuffare tider.
Vi är, eller har åtminstone varit, ett herrefolk och basat över andra. Vi vet inte vad det innebär att inte vara fri.


Men vi är svenskar och det betyder förstås olika för varje individ.
För mig handlar det om identitet, platsen jag lever på, rötterna, hemma. Det handlar ingenting om det som kallas nationalism i det stora.
Jag faschineras av det där med identitet och hur mycket platsen man är född på och är uppväxt på betyder. Mer än vad många tror inbillar jag mig, ofta förstår man det inte förrens man börjar bli gammal och tittar bakåt i livet.

Tankarna förstärks efter att jag läst igenom fotoboken:
"De sista svenskarna. Om svenskamerikaner i Brooklyn, New York" från 1976 skriven och fotad av Per-Olof Ödman.
En oerhört stark och på många sätt sorglig bok.

(Atlantic and Third Avenue, from the NYPL)

Atlantic Avenue var och är pulsådern i Gamla Brooklyn och sträcker sig från East River och in i Queens. Runt 1910 och 1920 var denna gata kallad "Swedish Broadway." Under en period i början av 1900-talet bodde det runt 50.000 svenskar i Brooklyn.
Det mesta runt "Swedish Broadway" var svenskägt, småindustrier, affärer, barer, dansställen och kyrkorna.
1976 då boken alltså skrevs bodde det cirka 5.000 svenskar kvar i Brooklyn, de flesta längre söderut i Bay Ridge, i Gamla Brooklyn var inte många fler än 100 kvar. De var alla pensionärer.
Istället hade irländare, italienare och senare, framför allt, puertoricaner tagit över kvarteren. Området var nu ren slum, enligt författaren.
Författaren la även en prognos om att år 2000 skulle alla svenskar och ättlingar från denna generation vara borta från detta området. De svenska vägmärkena utraderade av historiens gång.

Hur det blev vet jag inte.
Hur många svenskar som bor i Brooklyn idag vet jag inte heller.

Det finns en bild i boken som är extra sorglig, så påtaglig om att allt snart är slut. Fred Holmstrom och hans fru Mimmi Holmstrom står ute i sin trädgård på baksidan av ett sånt där typiskt radhus med liten trappa på framsidan som man sett i så många filmer. Planket runt trädgården är ruttet med stora hål i. Runt omkring ser det ut som en orkan dragit fram, ett krig brutit ut. Trasiga förfallna hus, bråte överallt och så deras lilla överväxta täppa. Fattigdom, ghettoisering, kriminalitet och otrygghet har hela tiden krypit närmare och står nu utanför deras dörr och knackar på. Allt är förlorat. De håller kvar i det enda dom har kvar. Hemmet. Hemmet i detta område som en gång var en blomstrande liten svensk stad i den stora staden New York.

Fred vill flytta till värmen i Florida, Mimmi vill stanna kvar i Brooklyn,vill dö i sitt hus vid St. Marks Place. Mimmi är svensk, säger hon. Trots ett helt liv i USA. Fred är mer ambivalent. You can´t beat USA, som han säger. Men så hade han ett tufft förhållande med sitt gamla hemland där han hatade överheten där man som arbetare alltid var tvungen att stå med mössan i hand och böja rygg för präster, fabriksägare, disponenter och kamrerer som straffade och jävlades. I USA frågade aldrig någon någonting utan jobbade du bra var du okej.
Trots det, kryper det fram, känner Fred sig som svensk även efter 45 år i nya landet.
Men han vill inte tillbaka.

(Atlantic and Henry Street building, from the NYPL)

Annars är det just svenskheten och längtan att få avsluta sina dagar i det gamla hemlandet som man en gång flytt som dominerar berättelserna i boken. Ju äldre desto större sorg, längtan och melankoli kring Sverige. Men även de yngre odlar svenskheten via kyrkan eller folkdanslag eller genom att läsa tidningen Nordstjernan eller fira svenska högtider. Det är otroligt hur svårt det verkar vara ett kapa av repet, banden till sin historia som många egentligen inte gillade eftersom många hade flytt hemlandet med dåliga erfarenheter i bagaget.
Det ger än även en kunskap om vår egen tid i Sverige med vår invandring och de strömningar vi har i landet med SD.
Svenskar har en gång varit och betett sig på samma sätt som många som kommer till oss idag. Och skulle säkert göra igen om vi skulle tvingas fly och söka lyckan på andra håll i världen.
Man behöver trygghet och någonting att hålla fast vid medan man trampar ny mark i otrygg miljö. Självklart tyr man sig då till de egna.

Rötter verkar betyda så mycket mer än man kan tro. Identiteten man har med sig från sin uppväxt vare sig den varit lycklig eller inte verkar de där krafterna gripa tag när åldern närmar sig. Mycket handlar säkert om en romantiserad bild som alltid skulle bli en besvikelse om dom flyttade tillbaka. Vissa verkade medvetna om det men ville hem ändå, andra drömde nog om något som inte längre fanns. Ytterligare några hade genom åren haft ekonomi att besöka Sverige, ibland flera gånger, så det hade en god bild om hur det var. Alla historier var personliga men det gick ändå en röd tråd genom de känslor de bar inom sig trots att de levt bra mycket längre over there än här i Sverige.
Det är något att tänka på idag, den svenska flaggans dag, tycker jag.

 

 




30 Maj 16:32

RegnstÀnk som vÀcker minnen

Jag cyklade hem i lördagsnatten. Det regnade.
Inte så där att man blev genomvåt utan bara rejält fuktig utanpå kläderna och med tunga droppstänk ansiktet. Det var så skönt.

Jag vet inte hur många gånger i livet jag cyklat hem på samma sätt.
Lite full och suddig, i sin egen värld, å samtidigt välmående.
Förr brukade jag kunna cykla omvägar för att förlänga känslan.
Hade ofta hörlurar i öronen och min Walkman i innerfickan.

Spelade pepplåtar när jag mådde bra och sorgliga låtar när jag mådde dåligt. Men jag tog långa omvägar och grät av melankolin och regndropparna på kinden efter en dålig fest, en tjej som gjort slut.
Älskade att vältra mig i misär och ensamhet.
Märkligt nog hjälpte det mig att må bättre.

Andra gånger gled jag in i musiken och såg mig själv på scenen som en rockstjärna. Njöt av känslan att se sig själv sjunga inför en publikmassa.
Precis som många andra drömde jag om att få vara rockstjärna, någon att se upp till. Den ultimata revanschen mot den där "bruden" som inte fattade att jag var den hon borde vara med eller de där grabbarna som ansågs coolare och stod först i led när jag knackade på längst bak.

Det är det jag använt musik till i livet. Inte som ren underhållning att dansa eller sjunga till utan att förstärka det känsloläget jag redan burit på. Hård musik för att rensa ur skallen och får bort rastlöshet, hjärtekrossarlåtar och sånger om utanförkap när när jag varit ledsen eller känt mig oönskad och partymusik för att ge sig ut i vimlet.

Den här lördagskvällen väcktes alla de känslorna i mig och det spelade ingen roll att jag var kall och rätt blöt när jag nådde villaidyllen sent på natten. Staden var tom, endast en och annan taxi for förbi och jag mådde underbart bra.

Jag blir mer och mer varse om att jag om en femton-tjugo år kommer att bli en rätt irriterande nostalgiker som sitter och snackar om de goda tider som passerat. För att inte tala om när jag blir riktigt gammal.
Stackars äldreboendepersonal. Öronproppar på. Eller förresten.
Då skickar dom nog en tjatig gubbe som mig rakt utför klippkanten.



24 Maj 13:55

Pei Lai? Ja sa jag. Oh my god!!

Turnén fortsätter...
Igår drygt tre timmar på skitvägar snett igenom Halland och Skånes vägnät, från Göteborg ner till Hällevik för matchen Mjällby mot Djurgården.
Det är som att färdas bakåt genom en tidskapsel rent fotbollsmässigt. Från cybervärldens Göteborgsfotboll till Strandvallen som är oerhört mysig och charmfull så länge man inte besöker arenan för ofta och att det dessutom är fint väder.

Satt länge och njöt vid havets rand bakom skogsdungen en målvaktsutspark bakom ena målet. Tångdoft, en lätt bris som fick vattnet att klucka lent över stenarna. Solen som glittrade på havsytan, endast några fåglar som kvittrade i träden bredvid.
Oerhört avslappnande och igen inser jag saknaden av havet. Ni har läst det förut här. Det finns inget större och mäktigare och samtidigt avslappnande och rogivande som det mäktiga havet. Man kan inte få allt och saknaden av havet är det pris jag får betala genom att bo i inlandet i Örebro.

Direkt efter matchen gick hyrbilen mot Malmö där kollega Jonas Dahlqvist och jag checkade in på Elite hotell Savoy. Efter att ha parkerat hyrbilen och lämnat nyckeln avslutades kvällen på Mello Yello vid Lilla Torg som vägörande nog har ett kök som är öppet till klockan tolv. Tommy Åström anslöt och vi käkade och tog en öl, skvallrade och resonerade en dryg timma innan det var dags att duna in.

På väg ut ur hissen dagen efter stirrar en ung kille med asiatiskt ansikte på mig med stora ögon.
Pei Lai viskade han. Ja sa jag. Oh my god!! Fortsatte han.

Det visade sig att han var en ung student från Dalian som var tretton år 1996 då jag spelade i Dalian Wanda. En stor supporter, precis som hans mamma och hans vänner. Han snackade om mitt tröjnummer 14, min kamp mot kinesiska förbundet angående en tvångsklippning de försökte sig på. Å så "Oh my god" igen...
Tiden i Kina är avlägsen men jag skulle ljuga om jag inte säger att jag blir oerhört stolt och glad att fortfarande vara ihågkommen i Kina och Dalian. Den här typen av möten lyfter humöret rejält.
Saken är ju den att jag är ganska ensam med mina minnen och upplevelser, inte många här i Sverige förstår hur stora jag, min kompis Patrik Svensson och de kinesiska lagkamraterna var då 1996. Dalian Wanda blev då Kinas mäktigaste och mest framgångsrika fotbollsklubb. Å det i ett land som vid det tillfället hade 1,2 miljarder invånare.
Min något rebelliska stil ihop med min bestämda personlighet har satt större spår än jag någonsin kunde tro. Lever på detta i flera dagar.

Me de goda känslorna är det dags att stega tillbaka till hotellet för att dra på sig arbetskostymen igen. Stormatch på Swedbank Stadion ikväll mellan Malmö FF och Helsingborgs IF. Förra året bjöds vi på årets match i detta mötet, något liknande tror jag inte på ikväll men jag tror på dramatik och en mycket god stämning. Turnén fortsätter som sagt...

 




22 Maj 21:42

God Morgon, VĂ€rlden!

Regnet öser ner utanför kaféfönstret vid Avenyn i Göteborg.
Det är på väg att bli mörkt, klockan närmar sig åtta och jag är alldeles död i skallen. En frukost i bilen på väg ner tidigt i morse blev det enda matintaget fram till tidig kväll, efter jobbet på Gamla Ullevi. Det är precis så en matchturné inte får inledas.

Gillar annars tidiga söndagsmornar i bil. Du får nästan hela vägbanan för dig själv och kan njuta av morgonsolen och grönskan som smeker dig. En kopp rykande kaffe i kopphållaren, tre sportbräck och en banan i sätet bredvid mig och Godmorgon världen i P1.

Bästa radioprogrammet i Sverige om man vill få en koll på vad som händer i vår omvärld. Alltid utförliga, initierade och faktaspäckade rapporter från reportrar på plats. Idag om två republikanska presidentkandidater som tillhör Mormonkyrkan vars utvalda på allvar tror att dom står i direktkontakt med Jesus. Ofta är inte USA speciellt olik flera länder i mellanöstern där religionen går rakt in i den politiska världen.
Skillnaden, och den är inte helt obetydlig, är att USA fortfarande är en demokrati. Men religion och politik i USA går hand i hand och det skrämmer mig ibland.

Å andra sidan så rapporterade programmet om nya rökförbud i New York, denna gång på alla offentliga platser utomhus. Ett beslut som självklart kommer att efterföljas i Sverige och övriga Europa. It´s just a matter of time. Det snackades också om Obamas och Netanyahus möte där USA och Obama pressar Israel om att går tillbaka till 1967-års gräns vilket lär vara en omöjlighet i realiteten.

Vi som lyssnade fick ett reportage om Knarkkriget i Mexico, en intervju med journalisten Irina Chalip som greps av Lukansjenkos polis på valnatten i Vitryssland och vars man oppositionskandidaten Andrej Sannikov fortfarande hålls fången.
Klimatet och Miljöpartiet avhandlades precis som den sedvanliga panelen som diskuterar aktuella ämnen. Idag bland annat Bamse i asylpolitiken och Kungen...ja den röran snackas det om överallt.

Ett kort firande av legenden Big Joe Turner som skulle blivit 100 år i dagarna fick plats. Mannen som satte Rock´n Roll på kartan.
"Shake rattle and roll"

Krönikören Svante Weyler hade en rykande het svada mot Kina och dess fortsatta attack mot demokrati och yttrandefrihet där den kända konstnären Ai WeiWei fortfarande sitter fängslad för ytterst bleka anklagelser. Sedan styrde han klokt in det på hur vi i Sverige ska förhålla oss till detta nu när både Volvo och Saab sitter i Kinas klor.

Å så den politiska satiren ifrån gänget bakom Public Service som hållit på i så många år. Riktigt kul ibland, rätt uselt andra gånger men ändå underhållande på nått vis. Antagligen ett bevis på att man blivit äldre. Att gilla Public Service alltså...

Länken till programmet finner ni under P1 God morgon världen.

 

 

 




13 Maj 23:14

NA Webb-TV

Jag är lite dålig på att egofiera mig själv här på min egen hemsida.
På Facebook mosar jag ju ut allt som händer mig. Så:
Här får ni ett par länkar att se och lyssna på om ni känner för det.

NA Webb-TV Blohm om allsvenskan, sitt jobb och Valdet Rama.

NA Webb-TV Mittbackarna i ÖSK har problem, feat Molly Malone The irish wolfhound.


Pelle Blohm


Pelle Blohm

– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.

– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.

– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.

– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.  

– Föreläsare. 

Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.

 I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlÀgg