Jag vet att man ska säga att man skriver blogg för att man älskar att skriva och inte för att samla på en massa läsare i första hand.
Men jag tror det handlar om att lura sig själv för det tro fan att man vill ha många läsare när man har ambitionen att skriva bra och underhållande.
Annars skulle man ju lika gärna skriva texterna i dagböcker av papper eller i worddokument och samla på hög enbart för sig själv.
Som jag gör i min idé och tankebok som är helt för mig själv och ständigt finns i min närhet om jag skulle behöva den.

Det senaste halvåret har mitt analysverktyg visat stadiga men usla läsarsiffror för den här bloggen. Idag kom en ny dyster rapport.
I och med att jag lägger ned så mycket ambition på att göra texterna innehållsrika är det lite frustrerande med ett diagram som säger att det inte händer mycket och om det händer så är det ned det går i läsarsiffror.

Vet att jag har en trogen läsekrets och förstår om ni känner er dåligt uppskattade i och med detta inlägg men det är inte min mening för jag är verkligen glad över er närvaro via läsning och små kommentarer ibland. Hoppas ni känner att jag ärligt menar det här och nu.
Ni är värdefulla för mig!

Samtidigt är det som med all verksamhet som man vill ha utveckling i.
Det behövs små kickar för att orka hålla ambitionsnivån uppe.
Ett företag behöver vinster för att orka överleva.
En blogg, eller åtminstone min blogg, behöver starkt öka sin läsekrets för att kännas meningsfull med tanke på den tid jag lägger ner.

Jag är inte ute efter bekräftelse just nu även om jag haft inlägg av den här typen förut där det starkt luktat egobegär och bekräftelsebehov.
Det är alltså inte beröm i sig jag fiskar efter, jag fiskar efter fler läsare.
Som i sig ger kraft till att skriva oftare och bättre.

Jag är lite orkeslös just nu.
Kanske måste jag förändra bloggen?
Kanske behöver jag lägga ned den?
Blir så avundsjuk på alla som har inspiration och kraft att blogga om samma ämne om och om igen hela tiden.
Om fotboll.
Om musik.
Om politik.
Om bilar.
Om hundar.
Ja ni har fattat för länge sedan.

Jag fungerar inte så utan rastlöst kastar jag mig mellan mina desperata tankar och upplevelser och det blir så spretigt.
Jag vänder mig mot alla eller inga.

Drömmer ibland om att göra sidan mer som en internettidning med innehåll som en tidning eller mer magsinsmässigt. Proffsig och till viss del kommersiell.
Andra gånger drömmer jag om att ha en reseblogg som gjorde att man gick runt ekonomiskt och som gav mig chansen åka runt Europa och fotografera och skriva. Kanske ska jag ha rörliga bilder på sajten?
Göra små inslag i rörlig bild istället för detta skrivande om allt och inget.

Ni får ursäkta mig för mina tillkortakommanden men jag vill nå ut, mycket, mycket längre än jag gjort det senaste halvåret.
Jag vill bli läst av fler för jag tycker att jag är värd det och jag vågar precis nu för första gången skriva det också. Jag vill nå längre med mitt skrivande.
Har alltså inte skrivkramp, är inte slut på idéer, utan brinner av kreativitet som inte får plats. Är bara lite orkeslös just idag.
Lite trött som Torsten Flinck sjunger ibland...

Ouppnåeliga storstjärnor eller bara vanliga grabbar som lirar fotboll?
Det ligger nog i betraktarens ögon.
Men för de flesta är Premier Leagues superstars övermänniskor som ofta sätts upp på pidestal och dyrkas som gudar.

Det är lätt att förblindas av den vackra packeteringen, av all glamour, all kommersialism och den enorma bevakningen från medier över hela världen.
Det är som med kungahus, filmstjärnor och rockstars.
Övermänniskor som upphöjs till någonting dom inte alltid är eller vill vara.
Men människors behov av att skapa hjältar varkar vara nedärvt i generna.

Tänkte lite på det när jag efter matchen mellan Manchester United och Chelsea stod i spelargången tillsammans med kommentatorkollegan Anders Fredriksson(samt halva Europas och delar av resten av världens TV-bolag) och väntade på intervjuobjekt. Stämningen var ordentligt avslappnad där jag med stora öron stod mitt emellan Alex Ferguson och Carlos Anchelotti för att försöka höra deras efteranalyser i olika kanalers sändningar. Dom vallades runt och fick svara på samma saker om och om igen. Två män med ansvarstagande jobb men i grunden bara två män som skulle kunna ha varit Mr Johnson och Signore Barbarossa.

Sen kom spelarna på löpande band. Manchester Uniteds lirare i sina overaller och med en liten weekend resväska på hjul rullandes bakom dom. Fletcher, Macheda, Scholes, Park och Giggs. Killar som i det forumet såg ut som vilket pojklag som helst.
Chelsea var av förklarliga skäl gladare den dagen, Malouda hälsade glatt när han gick förbi med musikspelaren i handen, Drogba busade med samme Malouda när han gjorde en intervju, snodde en reporters hatt som han satte på Maloudas huvud. Joe Cole fick berätta för minst sex olika kanaler hur han klackade in 0-1 målet på Old Trafford. Fredriksson tog en rövare och snodde Drogba i mängden av reportrar och fick en intervju om matchen men även några ord om Sven-Göran Eriksson. Av någon anledning gick visst inte den intervjuen ut i sändning, synd, inte varje dag den typen av spelare når fram till Canal Plus Sverige.
Men bra jobbat Fredriksson!

Mitt i allt detta dök John Terry upp och såg otroligt avslappnad ut och jag tänkte att det är förbannat stark med tanke på den "twister" som parkerat över honom under hela senvintern. Han snackade med allt och alla och skrattade som om inget hänt. Sedan gick han ut genom järnporten mot bussen och möttes av en vägg med burop från Unitedfans.

Som gammal spelare borde jag inte bli överraskad över denna vanlighet hos spelarna men även jag blir förstås påverkad av medias massiva bevakning av de här världsspelarna. Jag inser att det finns dom som skulle ge bort ben och armar för att få ha stått där i spelargången med mig och känna på pulsen av världens största sport i just nu världens största liga.

Men, och detta är säkert trist för många, faktum är att om man skalar bort den lyxiga ytan, river bort skalet på kungar, filmstjärnor, rockstars och världens bästa lirare så är vi alla av samma sort.
Människor helt enkelt.
Med våra fel och brister. Förtjänster och kunskaper.
Allt det andra är vad VI vill göra av oss och dom.
Halleluja vad fin jag är!

Tänk att man måste ända ner i skiten innan man orkar skaka om viljan och förnuftet och inleda vägen tillbaka igen. Jag har varit så långt ner man bara kan komma, längre än jag varit i hela mitt liv. Jag har inte varit intressarad av annat än att sitta på min feta röv och käkat och druckit, frusit genom ben och märg i den överjävliga vintern och tyckt att livet varit allmänt sketet.

Det är runt ett halvår sedan jag gjorde någonting som ens liknade träning. Jag har varit trött, ointresserad, allergisk ja nästan apatisk inför allt som luktat rörelse.
Kroppen har inte velat vara med, två sorters antibiotika har käkats under en tid av över tio veckor, naproxen ännu längre, och piller för att lugna och hålla koll på en mage som varit på väg mot krasch.
Dessutom en stor oro för vad kroppen håller på med, vad som gömt sig där inne.

När jag varit ute på dogwalk i skogen har bröstet värkt som om jag supit T-Sprit i ett halvår, pulsen har dunkat som basen i en Eurodiscolåt.
Kanske är det så här det är om man levt rock´n roll liv under större delen av sina fyrtio år. Kröka, röka å göka, typ. Har alltid funderat på det. Hur fan ett par av de där balsamerade gubbarna i till exempel Rolling Stones kan stå upp.

När jag nu bestämde mig för att börja vägen tillbaka tänkte jag att det kommer att ta lång, lång tid innan jag överhuvudtaget skulle orka jogga. Tänkte långa promenader i nån månad, lite lätt styrketräning på skakmaskinen Powerplate och sedan börja hasa mig fram längs gatorna i villaidyllen.
Experterna säger ju att man inte kan lagra träning i kroppen utan det mesta försvinner rätt snabbt. Åtminstone sa man det under mina aktiva år.

Men nu har jag varit ute och joggat tre gånger på kort tid och även om bröstet värker precis som i skogen och inte går det snabbt så tycker jag ändå att konditionen konserverats hyfsat. Idag drog jag trots allt en runda på 40 minuter, den tar normalt runt 35 minuter. Godkänt i min bok åtminstone.
Sen att jag går runt och har muskelvärk hela dagarna är i detta fall enbart skönt.
Jag ser ljuset och sa till Å idag när jag satte mig i soffan med en kopp te efter joggingen att fy fan va skönt det är att vara trött.
Men efter träning trött istället för fet och lat trött!

Har suttit och bläddrat i gamla fotoalbum i ett par dagar.
Det är en tidsresa jag rätt ofta skulle vilja hålla mig ifrån då jag sett galet jävlig ut genom åren. Men ibland har det blixtrat till och jag ser nöjt på en ung och fräsch kille utan skavanker och med ett orubbligt självförtroende.

Nu är det inte jag som egentligen är det mest intressanta i dessa album utan alla andra människor som passerar revy. Unga personer som inte har en aning om vad framtiden har planerat för dom. Där finns tragik men oftast signalerar bilderna glädje.

En hel del av de här individerna har avancerat upp till rätt höga positioner i samhället och hade vid fototillfällena knappast några tankar på att historien skulle hemsöka dom efter tjugo, trettio år. Gissar på att andra i sin tur sitter med en hel del avslöjande foton på mig. Man kan bli nojig för mindre.

Om jag nu hade varit en omoralisk skithög som lätt skulle sälja min morsa för pengar och kändiskap så hade en och annan legat illa till.
Det är förvisso inga atombomber jag sitter på men en hel del relativt pinsamma foton sitter inklistrade och gömda i alla album som man så sällan tittar i som jag gjorde idag. Det mesta är relaterat till fester, alkohol och tjejer.

Eller också är det så enkelt att uppväxten och ungdomens dumheter i mina album ser exakt likadant ut i alla andras album så därför uppstår någon sorts Status Quo där vi alla varit inblandade i tokerier som fastnat på bild och därför kommer bilderna för alltid ligga säkert på vita tjocka pappersark.
För även om moralen skulle ha sjunkigt så har alla allt för mycket att förlora på att hänga ut en gammal vän eller bekant. Som ett hemligt sällskap, en maffia.

Men det kan ju också vara så att man har sin stolthet och moral kvar och just därför låter historien ligga fast och väl skyddat för eventuella hökar.
Så ni som vet eller inte har en aning om vad som gömmer sig i mina fotoalbum kan vara fullständigt lugna. Mina foton är bara för mig och er om ni någon gång skulle ha vägarna förbi.

Satt idag på Waynes Coffe i småstaden och såg ut över Våghustorgets nya kalla och tomma arkitektoriska grepp. Det är ett av mina nya kontor som jag arbetar i just nu.
Jag sa upp mitt rum i ett kontorshotell för snart ett halvår sedan och flyttade hem till huset och ut på staden.

Kom hem ifrån en miniturné med start i Stockholm och Serie A fotboll i söndags, igår var det allsvensk fotboll på Olympia i Helsingborg och i morgon är det derbydags i Stockholm samt en pilotinspelning för en blivande dokumentär. Mellanlandar sedan  hemma innan påskafton firas på Old Trafford och "seriefinalen" mellan Man U och Chelsea. En intensiv period efter en lugn senvinter vilket känns skönt.

Men nu satt jag där på andra våningen i köphuset Krämaren och spanade ut över människor som ilade hit och dit i jakt på mat, prylar, jobb och bussar.
Mitt kontor ja...

Om jag inte sitter hemma i kontoret så är jag på mina kontor ute på stan.
Jag varierar mellan Waynes, Espresso House, Java och Rosalis.
Känner mig extremt urban och modern, en människa i tiden.
Nja, riktigt så är det kanske inte men det är en bra plats att vara på för att komma nära människor, studera beteenden, tjuvlyssna på djupa diskussioner och rätt ytliga.
Sitta och fnissa, notera citat, leka att man inte bryr sig och titta ut genom stora fönster eller bara se väldigt upptagen ut med annat än att öronspionera.
Man kastar lite käft med personalen emellanåt, andra gånger kommer någon man känner och besöker mig i det offentliga rummet.

Just nu trivs jag förträffligt med detta sätt att arbeta.
Om nått år är det kanske nya tider.
Då kanske jag har det där kreativa centret som jag drömt om där frilansare inom en mängd områden finns och där man hjälper varandra.
Skribenter, fotografer, IT-folk, reklamare, filmare, kanske nån ekonom och om möjligt någon sorts agent och jobbförmedlare.
Visst vore det great?
Med en stor fet espressomaskin mitt i kontoret där vi alla kan stå och böja verb ihop...

Den här bloggen är inte politisk även om jag ibland skriver texter som kan ses som sådana. Den är definitivt inte partipolitisk eftersom jag efter ett halvt liv insett att de värderingar jag har inte går att fånga i ett och samma parti. Jag är en ensamseglare utan hamn när det kommer till politik och ingen förstås mig. Trodde jag...

Sedan läste jag en intervju med Dilsa Demirbag-Steen i SvD, tror jag att det var.
Hennes åsikter låg väldigt nära mina i en hel rad frågor. Hon var också splittrad mellan olika förhållningssätt och icke partipolitisk intresserad.

Som hon sa:
Dilsa är liberal men till stora delar sosseröd.
Jag skulle aldrig ta sosseröd i min mun men det hon menade var att hon står bakom och stöttar statliga skolor, sjukhus, äldrevård och kulturliv.
Framförallt var Dilsa emot religiösa friskolor, ja friskolor överhuvudtaget.

Jag har alltid tyckt att det är helt vansinnigt med religiösa friskolor, det säger ju sig självt att undervisninge där inte kommer att vara objektiv, det spelar ingen roll vilka villkor politikerna sätter upp. Gillar inte heller att man kan göra sig en förmögenhet på barn och ungdomars utbildning.
Målet från en stat måste vara att göra alla skolor lika bra så att alla får samma förutsättningar till en bra utbildning.
Likadant menar jag att det är med de andra områdena. Alla i ett bra fungerande samhälle ska ha bra sjukvård, känna sig trygga när dom blir gamla och så vidare. Målet måste vara att göra det bra för alla.
Jag är själv en hycklare i och med att jag har privat sjukförsäkring, jag betalar och får en fantastisk service när jag blir sjuk. Men känslorna är inte bra ändå när jag vet att många måste förnedra sig och stå i meningslösa köer för att få vård. Jag betalar gärna hög skatt till den grundläggande tryggheten i samhället om jag visste att pengarna riktades mot just de basområden som ett tryggt samhälle vilar på. Men landsting blöder, kommunala skolor blöder, åldringar ligger utan sällskap i dagar och behandlas helt utan respekt. Samtidigt fylls pengarna på hos de privata företag och aktieägare som driver verksamheten som om dom sålde värdepapper. Då vill jag inte längre betala nån skatt .

När det är sagt så är jag i övrigt, precis som Dilsa, för individens rätt att slippa fösas in i påtvingade kollektiv. Jag är en individualist ut i fingerspetsarna på så sätt. Tycker massrörelser är otäcka för att det får folk att sluta tänka själva och bara följa "John".
När grunden är tryggad via offentliga system måste varje individ få möjlighet att själv forma sitt liv som den vill. Vill man jobba hårt och försöka bli förmögen måste man ha möjlighet att göra det utan att bli skattad till döds. Det går inte att jobba sig till välstånd i Sverige utan att fixa och trixa. Jag fixar inte, jag trixar inte och det syns varje månad i min redovisning där större delen av mina inkomster försvinner till en stat som i många, många år monterats ned när det kommer till den sociala välfärden. Och det började långt innan den nuvarande regeringen tillträdde. Det kan Mona Sahlin gasta hur mycket hon vill om men sossarna är dom som till största del legat bakom det samhälle vi har idag via sitt abonnemang på makten. Det som hänt de senaste åren är än så länge bara en kort vindstöt från höger.

Jag tror att partipolitik är dött och borde begravas. Det handlar numer mest om en massa populistiska utrop för att fånga väljare i enskilda frågor. Ingen har tid med ett genomgripande arbete på lång sikt beroende på att samhällsmedborgarna bara orkar bry sig om en fråga i taget. Jag har inte kunskaper hur man förändrar detta men min övertygelse är att det som idag kallas politik måste skakas om rejält, kanske rivas ner och börja bygga ett helt nytt samhällssystem som fungerar i en modern värld.
Det som är nu fungerar definitivt inte.
Jag har totalt tappat tron på allt vad partipolitik är och står för.

"Lycka är att ha livslust. Så enkelt är det.
Lust att dricka kaffe.
Lust att gå på promenader.
Eller äta kött till middag.
När man inte har lust är det läskigt.
Obehagligt."

Det är Sophie Zelmani som äger ovanstående citat i en intervju i SvD nyligen.
Och jag tror att hon har helt rätt.
Bortsett från det där om att äta kött då.

Men lycka?
Så klart att det handlar om livslust.
Jag är alltid lycklig om jag får sitta i soffan i lugn och ro och läsa igenom morgontidningarna med en rykande kopp kaffe bredvid mig.
När jag får sitta med en dajmglass i min loveseat framför en film på TV ihop med Å mår jag bra. Likaså när jag går på relaesefest på Clarion hotell i småstan eller besöker Ritz, den snyggaste nattklubben i Sverige, men en vän man gillar.
Det är livslust på allvar.

Jag är lycklig, märker jag, när jag får vara på väg.
Sitter på SJ och är lycklig över att få vara i rörelse, uppleva möten, dofter, synintryck. Sånt ger mig energi.

Malmö igår.
Hotell, fotbollstadion, match, MFF 100år, bra underhållning, grönt naturgräs, nytt inslag för mig i programmet som gav en extra kick och koncentration och möte med en vår som ligger en bra bit före hometown.
Lycka.
Livslust.

Får erkänna att jag var på väg att dö där ett tag när jag varje dag vaknade till minus 20 grader och snökaos och mörker och jävelskap.
Mental kollaps.
Fast i småstan, fast i grubblerier, fast i mig själv och stum och avtrubbad i tankarna. Ett kreativt missfoster.

Men då drog jag iväg till Dublin och upplevde lycka och livslust.
Drack kaffe, käkade frukost på små morgonfik.
Gick omkring och njöt i strilande regn.
Fotograferade.
Pratade med de jag mötte och kände mig som världens lyckligaste man.
Att bara vara och se vad som kommer framför än på vägen.

Solen lös in genom tågfönstret när jag lämnade Malmö idag på morgonen.
Jag är trött men livslusten bultar ändå i mitt hjärta.
Kom att tänka på poeten Bob Hansson som jag såg i vimmlet i småstan för några dag sedan. En ordkonstnär som ville vara Thåström men blev poet.
En poet som får hjälpa mig att avsluta lyckans och livslustens dag...

"andas är att välja,
att kyssa i en främling i nacken, säga ”hoppsan”.

andas är att välja
plötsligheten i att åka en hållplats längre än brukligt,
se NySyner. MjukHångla med livet, säga ”wow”.

andas är att spärra upp ögonen, dansa sig in
i kupén och sjunga dit hela jävla världen genom fönstret,
bjuda grannen på pralin eller Drambuie, säga ”tjena!”

Andas är att aktivera dagen,
att göra det man aldrig tidigare gjort,
vända upp
sitt anus mot solen säga ”kör!”

Att göra det man aldrig tidigare gjort
badas i stark färg, gråta helt högt
på jobbet, skrika ”faaaan!”

Och med vacklande steg kliva på den där bussen
den här gången be chauffören gastrampa er till ett land
där mjukheten inte längre behöver krypa in i bagageutrymmet,
där det enda ordet som finns kvar i lagböckerna,

”tjo!”

andas är att lägga sig ner över
skrivbordet och be chefen massera
ens innanlår.

andas är att klättra upp i ett träd och släppa taget,
bre ut sina nyckelben och försvinna.

sväva iväg helt utan
skam i kroppen, vråla

”blåbärsdag”.

För ett par dagar sen satt Mikael Wiehe i teve och bokstavligt talat sjöng ut sitt hat mot kapitalismen. Wiehe har släppt en ny skiva och det var i samband med ett litet pr-inslag i nån av kanalerna som han manifesterade sin avsky mot Sveriges regering och mer generellt kapitalismen.
Jag tänkte när han självgod satt där med sina verbala plakatpåhopp att när och var har motsatsen lyckats och gjort nytta i världen?
Mikael Wihe har hela sitt liv varit låst i sin föreställningsvärld och det anses av många som ädelt och som en stor styrka.
En man av starka ideal och kampvilja.

Själv tycker jag att det är så otroligt intressant med människor som är så övertygade om sin egen och sina åsikters förträfflighet.
Att just det dom förspråkar är det bästa alternativet i världsordningen.
Patentlösningar som enkelt ska lösa världens alla problem med fattigdom, krig, miljö, rasism och så vidare. Politiker och religiösa ledare, högersekterism och vänstersekterism, köttätare och veganer, nazister och AFA-terrorister, familjeöverhuvuden och företagsledare, liberaler och konservativa, festbesserwissrar och gör-vad-ni-vill-flummare.

Jag är imponerad över deras övertygade och låsta hjärnor.
Inte på ett positivt sätt utan mer ett skräckimponerat tillstånd som för mig känns obehagligt. Själv blir jag allt mer osäker för varje år som går om vilka modeller som fungerar bäst.
Eller också fungerar alla lika bra.

Kanske är det oss människor det i grunden är fel på.
Bra idéer och visioner förstörs av människors maktanspråk, av människors egna svagheter som gör att man vill härska och kontrollera andra medmänniskor.
Nästan alla politiska modeller genom historien har kollapsat till stora delar beroende på individer som börjat missbruka sin makt och använt i grunden goda idéer på ett sätt som påminner om missbrukarens jakt på kickar och rus.
De flesta religioner har säkert börjat i goda värderingar men har någon gång under historien använt sin kontakt med diverse gudar som ett maktmedel mot svagare grupper som behöver någonstans att vända sig för att se någon mening med sina misserabla liv.
Hur mycket blod har inte våra största världsreligioner på sina händer?
Hur mycket maktmissbruk gömmer det sig i deras korridorer och hemliga rum?
Hand i hand vandrar vi tillsammans med den politiska makten mot makten...
Kanske tänker dom så?

Vi människor är svaga så vi klänger oss fast i tankar och ideologier som vi förstår och som kan ge oss någon sorts trygghet och riktlinje i våra liv. Det kan handla om politik, religion eller varför inte sport. Det finns alltid nått att slåss för.
För om vi inte får grepp om någonting då blir allt meningslöst så varför ska man då leva?

Första kapitlet i Amos Oz bok "Hur man botar en fanatiker" borde alla läsa och utbildas av. Kampen mellan fanatism och pragmatism. Kampen mellan fanatism och pluralism. Kampen mellan fanatism och tolerans.
Oron i världen handlar inte om rik och fattig i första hand, det handlar inte om islam eller kristendom, inte om gott eller ont. Menar Oz.
Det handlar om en massa fanatiker som kräver tolkningsföreträde för hur vi ska leva och tänka. Funkar det inte med argument så är bomber inte långt borta.
Det kan vara den kristna högern i USA som spränger abortkliniker eller Bin Ladens alla våldsdåd runt om i världen. Det kan handla om djurrättsaktivister eller fotbollshuliganer. Alla vet bäst och är beredda att slåss för det.
Det är i grunden samma fastlåsta hjärnor som utför detta för att dom ska övertyga resten av världen om att just deras värderingar är de rätta.
Men dom tänker inte på några andra. Dom tänker bara på sig själva.

Som Oz skriver:
Den 11 september handlade inte om USA är gott eller ont, huruvida kapitalismen är avskyvärd eller självklar, huruvida globaliseringen bör upphöra eller inte.
Det rör sig om det typiskt fanatiska anspråket:
Om jag tycker att något är fel dödar jag det tillsammans med dess grannar.

X2000 susade med hög fart genom det svenska landskapet ner mot Köpenhamn. Jag satt och hängde med Hermann Hesses roman Stäppvargen i mitt knä. Hade svårt att koncentrera mig på läsningen. Romanfiguren Harry Heller och hans nojor, depressioner och jakt efter mening i tillvaron var väl inte det bästa av val att följa. Istället satt jag och blickade ut genom fönstret mot den sol som var på väg att väcka upp Sveriges vintervilande sjöar och åkrar. I flera timmar hade den småländska skogen varit värd för underhållningen. Den skog jag med avsky hade sprungit runt och frusit arslet av mig i under de där sju skräckmånaderna i armens meningslösa tjänst. Fy fan vilken jävla tid, tänkte jag och rös till och skakade i hela kroppen.
Jag hade tagit ett tidigt tåg från Örebro mot Mjölby på morgonen för att vara nere i så god tid att jag skulle hinna göra stan under fredagseftermiddagen. Bytet gick smidigt i Mjölby. Jag hade bokat plats i första klass för att få vara ifred. Det var sällan så mycket spring i de vagnarna och så kunde man gå och hämta kaffe när man ville. En banal förmån som ändå gav en sorts mysfaktor i den där metallvagnen. Visserligen var det fredag och flera satt och drack öl och vin, några var lite högljudda, men inte så att de störde mig i mina dagdrömmar...

Läs resten:
Traktat om Stäppvargen