Läste den här kritiska artikeln om I-phone idag.
Det börjar blåsa upp till storm verkar det som, antennproblemen har gäckat den nya 4G varianten men det stannar inte där.
Kritikerna tar nu chansen att attackera Apple för alllt annat som irriterar de som inte "gått på hypen" kring Apples produkter.

Jag kan ingenting om teknik, eller väldigt lite åtminstone, däremot vet jag att innan jag köpte min första I-phone hade jag provat en jäkla massa mobiltelefoner och ingen av dom kändes bra. Jag hittade aldrig de funktioner som utlovades och som jag ville utnyttja. Visste att dom fanns där men oändliga menyer och undermenyer och ytterligare undermenyer gjorde att jag spydde på det och slutade leta. Det innebar att jag i princip bara använde fem procent av telefonens kapacitet.

Jag vet inte hur många år som det snackats om användarvänlighet, som är lika med att nästan vem som helst, nästan utan grundkunskaper, ska kunna använda en viss typ av teknisk produkt. Det har handlat om allt från teveapparater till datorer och mobiltelefoner. Allt som oftast har det varit tomma ord för när man väl fått hem produkten har man inte fattar någonting. Kanske är det jag som är dum i huvudet, men har dom sagt att vem som helst kan så ska det fan i mig vara så.

Jag säger inte att kritikerna har fel för jag kan inte bedömma det, kanske är inte I-phonen så bra tekniskt i jämförelse med andra, kanske är företaget Apple en bromskloss då dom inte tillåter fri konkurrens när det kommer till apparna, kanske är Apple och dess produkter uppblåsta och överdrivet dyra beroende på ett varumärkesbyggande som varit extremt framgångsrikt. Till sist, kanske håller de elitistiska credprodukterna som Apple säljer på att bli svenneduva produkter.

Allt detta är möjligt men i grunden bryr jag mig inte. Anledningen är att för första gången i mitt liv förstår jag mig på den tekniska pryl som jag köpt.
Redan ifrån första dagen med min I-phone så kunde jag börja använda den fullt ut, skulle uppskatta att jag numer använder upp emot åttio procent av dess kapacitet. Jag fattar nästan alltiing och att kunna ladda ner program(appar) som passar precis mig och den verksamhet jag håller på med är fantastiskt. Jag har aldrig någonsin varit så nöjd med en tekniskt produkt i hela mitt liv. Visst finns det en och annan sak jag saknar, men inget jag inte kan vara utan. Visst blev jag sur när jag som så många andra krossade min skärm, men det löste sig också.
Jag kommer att köpa den nya varianten när den kommer, en telefon/dator där flera av de saker jag saknat är åtgärdade. Det innebär att jag med största sannolikhet kommer att vara ännu nöjdare med min I-phone.

Tänker inte bli allt för långrandig här men samma känsla fick jag när jag efter en massa vånda bytte min PC till en Macbook. Vet inte hur många PC-kramare som avrådde mig. De var ju så dyra, får du fel är det svårare att får hjälp eftersom färre kan Macbooken, du måste ändra hela ditt sätt att tänka för Mac:en är nått helt annat än PC:n. Kort sagt: Livet kommer bli ett helvete. Sanna våra ord.

Facit blev att jag aldrig har haft några problem där jag behövt hjälp(knock on wood). Allt som var krångligt med PC:n, uppdateringar och väntetider för virusgenomgångar och precis som med de gamla mobiltelefonerna, undermenyer och undermenyer, det har lyst med sin frånvaro med min Macbook. Jag lyfter på locket och vips så är jag inne och kan börja jobba. Allt är enkelt på min Mac där PC:n var krånglig. Jag har aldrig ångrat mitt byte, inte ens tänkt en tanke på mina gamal skitdatorer, frid vare över deras själ. Att Macbooken dessutom är våldsamt snygg, både ytan och alla program inne i burken, det är liksom bara en bonus. För mig är detta en kärleksaffär som jag tror kommer pågå en bra tid till. Jag säger inte att jag aldrig kommer att byta till nått annan men just nu finns inte en chans i världen att jag byter bort min I-phone eller min Macbook.
Amen!

Större delen av året är västgötaslätten en enda dynghög där böndernas spridning av gödsel chockar systemet när man far förbi på motorvägen ner mot västkust eller knalleland. På sommaren däremot. Då är det platta landskapet som en amerikansk prärie någonstans i närheten av Iowa. Vajande majsfält och vidsträckt odlingsmark. Mäktiga vindkraftverk som står där på rad som aliens och vevar sina vingblad runt och runt och runt. Det är storstilat och väldigt fint, framförallt dagar då solen lägger sig och sover bakom havrestrån och vajande kornfrön.
Joshua Tree träd som står ensamma och smälter in i den blåa himlen och om jag inte visste bättre skulle jag kunna fantisera fram Townes Van Zandt i en stuga med veranda, eller Johnny Depp i sin roll i Gilbert Grape mitt ute i ingenstans.
Men jag antar att man får ta realitetens istapp men jämnmod och acceptera mer hemvävda och hemska fantasier med Bert Karlsson och Robert Gustavsson i huvudrollerna. Två representanter från de västgötska vidderna.

Det är sånt som ibland upptar min tankeverksamhet när jag är på väg hem, till exempel ifrån en höstpremiär av allsvenskan mellan Borås och Örebro.
Och det var så tyst i bilen så att tankarna fick fritt spelrum. Brukar stänga av stereon i bilen efter sändningar eftersom jag då är ljudtrött. Lastbilarna låg i långa rader framför mig men jag blev inte irriterad för jag var avslppnad och cool. Svor inte en enda gång, körde om när chans fanns. Jag hade inte bråttom.

En QP-meny i Skövde, kaffe och mineralvatten, hälsade på en bekant på väg in i restaurangen medan jag var på väg ut mot the highway igen då jag utnyttjat drive in köp. Ibland är det skönt att vara ute på vägarna, i solljuset med fri sikt och frid i sinnet. Som om bilen var ens vardagsrum.

Kom hem vid tio på kvällen, fixade en kaffe på min Impressa Z5, avslutade Gunnhild Øyehaug roman "Vänta, blinka" och det var en mycket skum roman som jag inte fick nått grepp om och inte gillade nått vidare men den har fått bra kritik och pris. Återkommer med en liten minirecension på den ändå, även mindre bra böcker är värda ett omdöme. Plockade samtidigt fram tre nya böcker, där en till en början blir den lyckligen vinnaren att bli läst under ytterligare några dagars semester( som om jag inte haft nog redan). Paul Austers "Den Röda Anteckningsboken", frugan Siri Hustvedts "Sorgesång" och något helt annat via Lemmy Kilmisters självbiografi "White Line Fever". Får se vilken eller vilka jag väljer...

Jag är blind. Blind för det uppenbara.
Kommer ofta på mig själv med att inte se det som finns rakt framför mig.
Igår kväll stod jag längst fram på en liten färja för lite drygt 120 personer och såg ut över en speglblank vattenyta i sjön Hjälmaren.
På väg tillbaka ifrån en spelning med Eldkvarn på den lilla ön Vinöns värdshus, en sittande spelning som ändå avslutades med ett rejält drag mellan stolarna och uppe på borden. Själv tog jag det lugnt och stod och gungade vid baren längst bak. Såg spelningen mest som en uppvärmning inför nästa veckas Gotlandsspelning på Warfsholm Pensionat, den sista enligt lokala aviser. Det kommer bli drag då.

Men Hjälmaren och Vinön, bara knappt fyrtio minuter ifrån Örebro, en plats jag aldrig varit på tidigare. Jag har varit över nästan hela jorden och större delen av södra Sverige. Däremot Hjälmaren...
Det är lite konstigt för Sveriges fjärde största sjö har alltid legat där mitt framför näsan min, ändå har jag ingen relation alls till sjön. Örebro har en fin liten småbåtshamn, man kan åka båt nästan hela vägen in till slottet i centrum via den lite sunkiga Svartån och åt andra hållet hela vägen till Stockholm och ut i skärgården. Men jag har aldrig utnyttjat allt det här.

Jag är uppväxt med sommarstuga i Bergslagen så min inre radar pekar alltid norrut om jag ska åka och bada. Där finns min historia, där finns mina känslor, där är jag hemma. Men runt Hjälmaren finns badplatser, sommarstugeområden och sjökrogar och säkert en massa mer som jag inget vet om. Jag borde utforska det lite mer.
För när vi åkte de tjugo minuterna från hamnen i Hampetorp ut mot Vinön med solen på väg ner långt därborta, ingen vind alls, helt stilla och några få fåglar cirkulerandes ovanför oss mådde jag rätt bra. Det var väldigt vackert.

På ön, på värdshuset, var det många ansikten som jag kände igen. Gamla vänner och bekanta från förr, kollegor, folk man sett på stan. Inser att jag är ganska ensam om att inte ha hittat till denna sommaridyll för att dra till med en kliché.
Det blev en mycket roligare kväll än jag hade förväntat mig, det stärker bara känslan att jag oftare borde göra saker spontant. Jag är dålig på det.
Är riktigt tråkig och släpar mig ofta ut och upptäcker efteråt att det varit värt att lämna det hem jag älskar att sitta och kura i. Som sagt, jag borde göra det oftare.

Ett litet glas J.P. Moscatel de Setubal sötvin i natten efter stormen som drog fram.
Tankar som vaknat ur den sövande tryckande och kvava sommaren.
En begynnande orkan inuti mig, en orkan som kommer dra med sig olycka om jag inte tar skydd.
Långa lediga sommarveckor väcker liv i förbjudna funderingar, sånna som trycks undan av vardagens upptagenhet.
Långa ensamma dagar på verandan med böcker, radio och drömmar.
Jag vet vad ni tänker men tänk inte så, för det är inte så.
Tänk inte tvivel om tvåsamhet, för det handlar inte om det.
Behöver bara "some peace in mind."
And a big fucking arrow to point out the road to heaven.

The Lake Isle Of Innisfree
"I will arise and go now, and go to Innisfree,
And a small cabin build there, of clay and wattles made:
Nine bean-rows will I have there, a hive for the honey-bee;
And live alone in the bee-loud glade.

And I shall have some peace there, for peace comes dropping slow,
Dropping from the veils of the morning to where the cricket sings;
There midnight's all a glimmer, and noon a purple glow,
And evening full of the linnet's wings.

I will arise and go now, for always night and day
I hear lake water lapping with low sounds by the shore;
While I stand on the roadway, or on the pavements grey,
I hear it in the deep heart's core."

W.B. Yeats

Det pustas, folk suckar och lider.
Värmen.
Denna värme...

Själv svettas jag, huvudvärken kommer och går, men jag njuter.
Jag mår bra.
Att klaga är inte ett alternativ längre.
För jag minns.
Jag minns så väl...

När jag satt i huset i vintras och frös.
12 grader i köket.
Jag frös när dagar blev till veckor, till månader, med minusgrader över tjugo grader och mer snö än jag någonsin sett.
På allvar funderade jag på att köpa mig ett rep och göra slut på lidandet i mitt garage utan isolering.
Jag led.
Så fruktansvärt mycket.

Men nu mår jag bra.
Trots 29 grader i köket.
Denna värme.
Så underbar...


Samma vy. Vilken väljer ni?

Onsdag kväll i småstaden, invånarna börjar röra på sig, det är kvavt och svettigt, med lite tur kommer den svalkande vinden in genom de öppna fönstren då och då som en belöning för all svett som rinner ner för ryggen och lägger sig i kanten där bältet stramar åt som hårdast.
Jag är gäst-dj på O´Learys denna VM-semifinalkväll, en debut i det tysta, "Gördis lirar märkliga Jamaicanska vinylsjuor för att mjuka upp den sittande matpubliken, jag kommer in lite senare med 80-talshighlights och den ljuva kvällen lufsar på bra.

Emir Bajrami från Elfsborg, numer Twente, kommer förbi och hälsar och vi undrar både två vad vi gör där, på gatan utanför står folk och röker, här inne börjar det bli fullt, Tyskland-Spanien ska snart börja, uppdraget är att fortsätta lira vinyler i det första rummet och vi pumpar på. Jag är beredd att snart börja varva upp med mer speedade låtar, Gördis smörjer vidare med softa låtar fast med högre volym, för så är uppdraget. Men gäster börjar bli irriterade, fem minuter har gått av första halvlek, teveapparaterna visar matchen runt om oss, längre in i lokalen är den enorma väggteven och läktaren, där ekar kommentatorernas röster men här ute är det musik och gästerna är på gränsen till sammanbrott. En ensam engelsman är framme och önskar låtar, får Squeeze, nån låt senare släcker personalen ner vår dj-anläggning och gästerna jublar och applåderar medan Gördis blir sné å jag mest besviken för det var ju så kul.
Hånad, utskälld och utslängd, så slutade debuten i dj-båset och det är lätt att tänka på Ulf Lundell fast av annan anledning. Men en avbruten spelning är också en spelning. Det är ord jag plockar med mig när vinylerna åker ner i väskan.

I pausen cyklar jag hem för vem vill se på fotboll med så ociviliserade människor som på den där puben, som inte tål lite dj:ande under en VM-semifinal.
På vägen hem kommer jag att tänka på PJ Harvey, inte för att jag lyssnar på henne särskilt mycket men kanske tycker någon att jag borde göra det.
För hon har dykt upp hela tiden den senaste veckan. Det började med att hennes ansikte visade sig som en "related artist" till en sökning på Spotify, så fanns hennes namn med i en tidningsartikel jag läste och innan jag ens hann reagera gick romanfiguren Wanda med hörlurar genom Frognerparken i Oslo med PJ Harveys hårda repor i öronen, detta i romanen "Vänta, blinka" av Gunnhild Öyehaug.
Å visst hade Rockstjärnan gått med i gruppen PJ Harvey på fb häromdagen när jag tittade, å visst var denne kultartist en favorit till min gamle lagkamrat, som vi kan kalla Mike Scott, under våra år under 90-talet.
Jag lyssnade igenom Spotifylistan med henne och la in låten C´mon Billy för att jag gillade den men ingen mer just då.

Väl hemma med tre öl i systemet såg jag klart VM-matchen och var till slut nöjd över Spaniens vinst men allra mest för att Puyol gjorde målet. Skippade eftersnacket eftersom man hört det där några gånger nu efter en månads mosande av tvtyckarsessions. La mig i soffan och satte på SVT-play på datorn, kollade in en dokumentär med den irländska skådespelaren Gabriel Byrne.
Somnade sedan precis där jag tidigare kommit in i dokumentären och sett slutet.

Det är den fjärde juli idag. USA:s nationaldag.
För tre år sedan satt jag i New York, på en bar vid namn "Barking Dog", och såg en oändlig lång människosvans passera utanför barfönstret och en ung militär i baseballkeps bredvid mig som försökte förklara reglerna i det pågående World Series-slutspelet. Tre år sedan.
Tiden går så jävla fort, den går så jävla fort,
och sen är det slut, då är det verkligen slut...
Ödesmättade rader tagna från Magnus Ugglas gamla låt "Vår tid 1977", en tid då han faktiskt var rebellisk och inte den clown han är idag.

Å det är ju sant, ju äldre man blir desto snabbare känns det som att det går.
Förr räknade jag alltid åren genom fotbollens inrutade säsonger, numer räknar jag dom genom de resor jag försöker unna mig.
Fyra år sedan jag gjorde min återresa till Dalian i Kina, lovade mina vänner att komma tillbaka snart, det skulle inte få ta ytterligare tio år. Nästa år har det gått fem år och ännu finns bara små planeringsfragment inne i min skalle. Ska jag hinna?
Det är tio år sedan jag besökte Rom, en stad jag skulle vilja besöka varje år, men det känns som igår eftersom minnena, dofterna och färgerna lever kvar inom mig.

Det är de stora städerna som stannar kvar i minnet, det är städerna jag älskar mer än något annat, av någon anledning. Beijing, Dalian, Rom, Dublin, Stockholm, Köpenhamn, Basel, och New York förstås. Badsemestrar är ljuvliga när man är mitt inne i dom men de har en otrevlig förmåga att blåsa förbi som om man aldrig varit där. Kanske inte så konstigt eftersom varma hav, sandstränder, solstolar och halvdana restaurangmiljöer mer bedövar sinnena än får dom att hoppa av förtjusning. Det är kanske hela idén med det, att få slappa av och inte göra någonting, att stänga butiken och gå hem under en period.

Så har den här veckan varit. Ljuvlig men med sinnet gående på sparlåga. Har bara solat, badat, ätit och druckit. Slappnat av från den snurrande världen utanför, slappnat av ifrån den inre världen, den som normalt snurrar allra mest.
Sommaren har så här långt varit en underbar och stilla känsla av förnöjsamhet och mental lyx. Men allvaret närmar sig. Där borta ser jag vardagen komma och påminna mig om verkligheten. Å jag tänker på Ugglas låt igen. Med stress i blick.
För nu är det sommar, men snart är det höst,
och då är det inte någon tröst, att deppa över förlorad tid.
Det är bråttom nu, ge järnet nu,
för snart är det slut, och då är det slut. 

Man får inte så många sånna här dagar under ett år.
Dogwalk efter nio på kvällen i t-shirt, kortbyxor och ett par löparskor, vinden som blåser ljumt, runt 23 grader och en sol som långsamt håller på att bädda upp sängen. Lycka.

Det är svårt att sätta ord på lycka.
Mycket enklare att beskriva svårmod, svärta, melankoli.
Historien är full av litteratur, film och teater som speglar de mörka och tunga stunderna i livet. Att beskriva lycka är av någon anledning svårare och slutar ofta i någon sorts frikyrklig eufori som klingar falskt.

Men de senaste dagarna har handlat om en fantastiskt avslappnad känsla av att ha en suverän tillvaro. Det mesta hänger ihop med det varma sommarvädret som tillsammans med ledighet och möjligheten att ströva omkring hemma och göra precis vad jag vill utan tvång eller stress.
Sola någon timma på morgonen, en promenad i skogen med Å och MM, läsa tidningen, några kapitel ur en bok, en kopp kaffe, hälsa på några vänner, kolla fotboll, lyssna på radio, en sväng in i datorn, en kopp kaffe, äta lite.
Vandrar mellan altanen och vardagsrummet och köket och trädgården som om man var i ett sommarhus på landet.
Barfota och enbart ett par kortbyxor, ändå är det varmt ända in i själen.
Vissa dagar är livet verkligen värt att leva.

Min första tonårstid var ett musikalisk kaos där olika musikstilar gick in i varandra beroende på vilket kompisgäng jag hängde med.
Lyssnade på synth, hårdrock, reggae, depprock, punk och en del pop förstås. Det var förvirrande. Men kul.
Tänkte då och då presentera gamla favoriter som jag upptäckt på nytt i denna underbara Spotifyera.

Docent Död var ett punk/popband som levde mellan 1979 och 1983, de blev senare Docenterna och finns väl fortfarande då och då i det svenska musiklivet.
1980 kom bandet ut med sin första LP som hette som bandet.
Den mest kända låten bör vara "Solglasögon" som man brukar höra då och under sommarsäsongen i Sverige. Tänkte när jag jobbade fram låtarna häromdagen att soundet från debutplattan bör vara daterad rejält och näst intill olyssningsbart.

Men jäklar va jag gick igång. Visst hörs det att det var ett tag sedan, lite skränigt och burkigt ibland, ungdomligt naivt, men hela tiden med fantastiska refränger.
Just refrängerna är det som sticker ut mest och nästan hela tiden är så allsångsvänliga att de platsar i svenneprogram där ungdomar och pensionärer ska förenas i sånger tillsammans i fint sommarväder.
Sångaren Joppe Pihlgren var långt före eftersläntare som till exempel Håkan Hellström-generationen där det handlar om att sjunga mer med känsla än röstmässig skolad proffskapacitet. Pihlgren kraxar och går snett men det är också det som ger låtarna den sköna twist som gör att det blir så bra.
När jag tryckte på play var min förhoppninga att ett par tre låtar skulle läggas in i datorn men elva av fjorton låtar ifrån debutplattan höll måttet enligt mig.
Sedan la jag på två låtar till på den här Spotifylistan ifrån den efterföljande skivan "1000 heta kyssar" som kom 1981. Den skivan blev inte alls samma succé.

Drog iväg till Stockholm i onsdags för en riktig slackerdag i solskenet. För att upparbeta lite partystämning i bilen drog jag på lite gamla Ratata och Scoccolåtar, vilket inte var det bästa beslutet jag tagit. När jag kom fram efter att i en timma lyssna på göra-slut-låtar, jag-vill-ha-nån-annan-än den-som-ligger-bredvid-låtar, eller hon-kan-jag-aldrig-få-låtar, var jag beredd att ge mig in i Gamla Stan och supa ner mig på närmaste fyllehak.

Men jag höll melankolin i styr och navigerade mig fram till ett möte med Phil på kafé i närheten av Sveavägen. Vi har ett par dokufilmprojekt på G och var tvungna att stämma av läget.
Vandrade därefter långsamt bort mot riksdagshuset, förbi Gamla Stan utmed kajen och vidare förbi Slussen till Stora Tullhuset utmed Stadsgårdshamnen.
Där finns numer Fotografiska Muséet sedan i början av maj i år.
Fantastiskt fina och fräscha lokaler i två våningar bjöd på fyra olika utställningar.
Den största som upptog nästan hela övervåningen var av stjärnfotografen Annie Leibovitz. Ni vet hon som tagit uppmärksammade bilder på världens största stjärnor inom film, musik, sport och politik till exempel.
Jag blev inte så där speciellt upphetsad av utställningen, kändisfotona har jag sett det mesta förut, dock inte live, medan familjebilderna inte fick igång mig nämnvärt. Bortsett ifrån de som hon tagit på sin tidigare partner, författarinnan Susan Sontag, som dog 2004. Dom berörde.
Annars var det mest intressanta av Leibovitz utställning det rum där småbilder på papper var upphängda lite kaosartat men ändå under kontroll om jag förstod saken rätt. Där fanns massor av coola bilder ifrån alla jobb hon gjort åt diverse modemagasin. Men även en del repriser ifrån den stora utställningen.
Gillar man foto är det ändå värt att ta sig dit och kolla in utställningen.

På första våningen hängde mer konstnärliga fotografier tagna av en australiensisk kvinna vid namn Vee Speers, utställningen kallades "The Birthday Party" och är tagna på utklädda barn med olika tolkningsteman. Jag passerade ganska snabbt.

Jag har en stor förkärlek till det dokumentära fotot så av den anledningen gick jag igång ordentligt på Anders Petersens bildsamling som han kallar för "From back home. Vilket är dokumentära bilder ifrån Karlstad och Värmland. Varma bilder ifrån en vardag man kan ha en hel del fördomar om.

Så här säger han själv:
-From Back Home är min subjektiva tolkning av ett hem. För mig är bildserien mer än bara en dokumentation, tillsammans skapar bilderna mitt självporträtt. - Anders Petersen.
Bilderna är grymma, jag gillar dom som fan. Fastnar ofta på blickar och en av bilderna där två raggarkillar vänskapligt sitter och håller om varandra, något packade, kan jag inte släppa. Den ena killen har någonting djupt sorgligt men även drömmande(kanske att jag vill här ifrån) i blicken. Bilden förföljer mig.

Innan jag gick ifrån Fotografiska botaniserade jag runt i bok och bild-butiken vid entrén, köpte en Leibovitz bok där hon fotograferat och dokumenterat delar av den amerikanska musikhistorien. "American Music" heter den kort och gott.
Ville köpa fler böcker men tyngden och priserna talade emot det just då eftersom jag skulle dra runt på stan i många timmar till. Men innan det en bild och säljtext på boken jag precis nämnde och som ser intressant ut med bilder och texter av många av de förevigade fotoobjekten.

Å så säljtexten ifrån nätbokhandelsannonsen:
The celebrated photographer offers a photographic chronicle of twentieth-century popular music in a collection of more than one hundred photographs of such musical icons as Ray Charles, the Grateful Dead, Michael Jackson, Elvis Presley, Bruce Springsteen, Willie Nelson, and many others, accompanied by short essays on the music and musicians. 125,000 first printing. First serial, Vanity Fair.

En underbar dag var långtifrån slut. Ytterligare ett kaféstopp strax bakom Gondolen, en sväng uppför Götgatan till Press Stop och Söderbokhandeln, tillbaka ner för Slussen, genom gator i Gamla Stan jag aldrig tidigare gått på, kollade in en rad med TV-bussar utanför slottet som jag kände igen ifrån jobbet, gick förbi Kungsträdgården och bröllopskommers, in på Biblioteksgatan där jag sprang in i en bekant och före detta kollega, iväg upp mot Östermalmstorg och nått kvarter till för snack med den före detta kollegan och en mineralvatten på Café Mocco. Någon timma senare var jag rökt, dags att ta farväl, tog tunnelbanan till Sundbyberg där jag parkerat bilen, hoppade in och gasade "Back to my home."