Lamporna var tända utmed cykelbanorna i villaidyllen ikväll.
Hösten är i antågande, regnet föll, mörkret hängde lågt ovanför mig men sommarvärmen vägrar åtminstone släppa greppet.
Det var ett sånt där filmväder där huvudkaraktären alltid vandrar hemåt ledsen över misslyckad kärlek eller fulla av tvivel inför ett stort beslut.
Regn och mörker sätter fart på de stora känslorna. Det sätter fart på mig.
Jag har alltid aktat mig för att vara allt för privat här på bloggen även om jag väldigt ofta är inbjudande personlig. Vill gärna dela med mig men enbart till en viss gräns.
Ikväll kommer jag passera den gränsen. I ett tillfälligt moln av öppenhet.

För även om sommaren varit en enda lång och fantastisk värmetripp där själen fått njuta har ändå det senaste året varit ett vandrande in och ut i dimmorna.
En djup oförklarlig sorg över något obestämbart och en kraxande oro över en kropp som betett sig som en utsliten dieselmotor som till sist faller isär.
Ett letande efter reservdelar och olja för att få skiten att rulla, fyra raka antibiotikakurer för att jaga ett spöke. Värktabletter, tabletter för att lugna magen och tabletter för att få kroppen att slappna av under nätterna.
Läkare efter läkare, efter läkare.
Trötthet och ett glädjelöst tillstånd där humöret varit ett enda menlöst rakt streck av passivitet. Träning har följts av onormala och negativa reaktioner där kroppen på olika sätt sagt ifrån innan jag ens kommit igång. Man tappar lusten och skiter i allt förutom det man måste ta sig igenom för att fixa vardagen.
En asocial amöba.

Jag har varit orolig, riktigt orolig, över att det kunnat vara något allvarligt. Har alltid varit lite av en hypokondriker och när man ropat på vargen tillräckligt ofta skrattar folk åt en. Ja,ja,ja...nu igen. Den här gången har jag inte ropat alls.
Men nu är alla prov tagna, kroppen är genomlyst och undersökt både här och där.
Svaren är att inget allvarligt finns där inne enligt testresultaten, det är en bra utgångspunkt även om kroppen fortfarande inte är helt alright.

Jag har alltså haft rejäla problem med prostatan.
En gubbsjukdom för fan.
Men inte bara.
Det är en väldigt vanlig sjukdom men en sjukdom man inte gärna tänker på.
Kanske också en lite skamfull sjukdom för oss män som förstås inte vill ha fel på ballen. Visst var det väl nån mustachekampanj för detta för nått år sedan?
Fånigt tyckte jag, ingen mustache på old Blohm inte, jag gör inte sånt.
Dom hittade ingen cancer hos mig men väl en envis inflammation som gör sig påmind då och då trots fyra olika antibiotikakurer.
Det blir en spännande vinter där dessa problem brukar vara som värst.

Så kommer då här den största och värsta klichen av dem alla.
När man går omkring i tankar med oro för cancer och död så börjar man se saker på ett lite annat sätt. Vad är viktigt och vad är inte viktigt? Hur vill jag att mitt liv ska se ut? Vill man trampa på i samma hjulspår år ut och år in bara för att det blivit en bekväm vana. Eller trampar man för att det handlar om pengar, överlevnad och status?
Alla vet (även om de flesta gör allt för att inte tänka på det) att pengar och status inte betyder jotta om man blir allvarligt sjuk. Ja kanske kan man få bättre vård i slutfasen men lyckligare blir man nog inte för det.
Jag tror att många av mina inlägg här under det senaste året kan spegla sig i den oro och rastlöshet som jag känt. Alla förrra vinterns depputfall.
Om jag nu ändå ska dö vill jag göra det genom att följa mitt hjärta...
Nu påstår läkaren att jag inte är där än och det känns verkligen bra.
Förstås. Självklart.

Mitt förra inlägg här på bloggen andas nystart och utveckling.
Jag har ett ansvar mot mig själv att utvecklas och inte längre enbart trampa runt i samma damm. Måste tvinga mig till det.
Alla avråder mig från det. Du har det ju så bra Pelle. Du vore dum.
Absolut. Men...
Förändring-Utveckling-Stagnation-Död.
Vilket väljer man?
De största besluten är de som kostar mest. Vågar man ta de besluten?

Efter en lång fotbollskarriär följer Pelle Blohm idag istället fotbollen som expertkommentator, flitigt anlitad av både TV och radio.
Han arbetar även som skribent, där hans förmåga att analysera fotbollen ut ett samhällsperspektiv är något som uppskattas av hans läsare. På sin personliga blogg vidareutvecklar han sina resonemang, och här får du också följa Pelles vardag på nära håll. Med hans funderingar kring livet i allmänhet och populärkultur och fotboll i synnerhet.
 
Pelle Blohm anlitas även som föredragshållare. Här belyser han olika skeenden, ofta med utgångspunkt av de egna efarenheter han har från idrottsvärlden. Som del i företaget Adato Sport och Utveckling
hjälper han även idrottare med mentorskap och coachning.

Framtida möjligheter
Pelle Blohms mångsidighet inom kommunikationsområdet gör att det finns många olika typer av samarbeten han ser som intressanta. Hans vilja att ständigt utvecklas gör att han gärna åtar sig nya uppdrag och utmaningar. Exempelvis inom skrivande, talande och allt närliggande. Även annan TV-produktion han normalt arbetar med. Men ingenting är främmande för Pelle. Så har du en idé om hur Pelle skulle kunna bidra till just din verksamhet – tveka inte  att höra av dig för ett första, förutsättningslöst samtal.
Kontakt:
Mail: pelle@blohm.se
Tel: +46 70-5707373
Webb: www.blohm.se


Som expertkommentator
Inom TV arbetar Pelle Blohm just nu med Canal + som  uppdragsgivare. Men han har också stor erfarenhet från flera produktioner med Kanal 9 (Kanal 5).
Pelle har vid åtskilliga tillfällen även arbetat med radio och då framförallt för Radiosporten. Han har varit bisittare  och studioexpert vid mängder av större fotbollsmatcher i både Sverige och utomlands, och han har dessutom medverkat vid flera stora internationella arrangemang. Bland annat fotbolls-VM i Tyskland 2006 och fotbolls-EM i Österrike/Schweiz 2008.
Han har med sin prestigelösa stil blivit en populär personlighet, uppskattad i många olika läger.

"Pelle är seriös och alltid mycket påläst. Och han är en av få som vågar säga vad han tycker-oavsett kompisband eller tidigare klubbtillhörigheter"
Tommy Åström Canal + och Radiosporten

Som skribent
Pelle Blohm arbetar som krönikör åt Nerikes Allehanda. Här belyser han allt från internationell spelarmarknad till ungdomsfotbollens roll som uppfostrare. Men Pelles samhällsintresse och nyfikenhet gör att han även åtar sig uppdrag som går utanför idrotten. Hans fallenhet för att skriva samhällsskildringar, resereportage och vassa kåserier har flera magasin och tidningar genom åren också utnyttjat.
Pelle gav 2004, efter åren som Sveriges första professionella fotbollspelare i Kina, ut boken Pionjär i Mittens Rike.

"Han skriver med en personlig prägel som sätter in fotbollsanalyserna i ett större sammanhang. Pelle tillför något helt unikt till vår tidning."
Ulf Johansson Chefredaktör Nerikes Allehanda

Som föreläsare
Såväl företag som organisationer och idrottsföreningar har använt Pelle Blohm vid olika arrangemang-som föreläsare eller som del i exempelvis en paneldebatt. Hans erfarenheter från idrottsvärlden är många, och kan dessutom allt som oftast appliceras på samhället i övrigt. Gruppdynamik och vikten av att våga är två av de ämnen han sätter fokus på. Pelle har också god insyn i hur mediasamhället idag fungerar. Han har sänt live från flera stora nyhetshändelser, och här finns således många intressanta delar att ta del av och lära av.
Pelle Blohm arbetar med klara upplägg, men skräddarsyr även innehåll utifrån uppdragsgivarens specifika önskemål.

"Pelle Blohm levererar, med sin livserfarenhet och sin härliga personlighet, en otrolig träffsäkerhet i sin föreläsning."
Jan Karlsson, VD ÖSK Fotboll

Som mentor
Som en del av Adato Sport & Utveckling arbetar Pelle med livsvägledning, karriärövergångar, mentorskap och coachning av idrottare. Mod, självförtroende, trygghet och självkänsla är ämnen som är viktiga att beröra för varje individ-även när idrottskarriären kanske är i full gång. Här berörs frågeställningar som: Vad formar en idrottare? Vad är talang? Hur mycket kan man påverka själv? Vem är jag som idrottare när idrottskarriären tar slut? Tillsammans reflekterar man och arbetar med att utveckla egenskaper som gynnar individens utveckling.

Stod för ett tag sedan och snackade med några poliser efter en fotbollsmatch, de hade haft en bra dag sa dom.
Lite vandalisering på en arena, bengaler  och raketer, rejäl fylla och ett snabbt slagsmål på en tågstation mellan ett tjugotal rivaliserande fotbollahannar. Som sagt, en bra dag på jobbet...

Kom att snacka lite om schyssta killar med normalt skarpa hjärnor som fullständigt ballar ur när de går på fotboll i grupp, så fort de får lite alkohol i blodet så visas en aggressivitet och galenskap upp som man inte fattar var den kommer ifrån.
Å jag vet ju, känner en del själv. Har när man var yngre levt gängliv ihop med några stycken som dagen efter alltid vaknat upp med ett tungt huvud och en hundrakilos Ågren på ena axeln. Å visst skrattade vi oftast, visst ursäktade vi att det är ju "Urban", han är ju sån...men fan va schysst han är när han är nykter och är sig själv.

Men jag undrar allt oftare:
Är man schysst och skarp och intelligent när man varje gång det är fotbollsmatch super till eller tar piller, sabbar och slåss i fotbollens namn?

Jo jag vet att det finns dom som lever i en våldsideologi, som menar att vi människor alltid slagits(läs män) och att det därför är naturligt.
Fotbollsarenan, eller i anslutning till den samma är en bra plats, till exempel. Det är ett sätt att släppa på sina aggressioner som samlas i kroppen på jobbet, i familjelivet, i vardagen. Eller bara ett sätt att skaffa sig prestige och bli nån i en annars tom och meningslös tillvaro.
Jag vet inte jag, är själv rätt soft och blir ibland skrämd av de stirriga, utspända och stridsfärdiga ögon jag möter emellanåt efter matcher runt om i landet. Framför allt de drogpåverkade ögon som inte backar ens om dom står framför en stridsvagn.
I sena tonåren var jag inte rädd för fan själv, då gav jag mig in i de mest kokande och korkade situationer men alltid för att avstyra bråk eller skydda polare, aldrig för att uppvigla trots att jag vet att även jag har en otäck aggressiv ådra djupt där inne. Jag har sett den, jag har levt ut den, vet att den finns men kan kontrollera den. Tappar jag kontrollen någon enstaka gång så blir det döda föremål i hemmet som ryker in i väggar och golv.

Jag har genom åren haft bekanta i MC-rörelser, andra som levt i utkanten av den lokala maffian, folk som har drogat, slagits och vevat runt med knivar och andra tillhyggen. Har själv haft en sax skrapandes på min hals av en stenhög polare som fick för sig att han inte tyckte om mig. Han var normalt schysst och snäll. Men mådde nog inte så bra eftersom han många år senare kastade sig framför ett tåg. Men va fan, det är ju "Urban", skit i honom, han är ju sån där.
Fast schysst annars. Rätt intelligent också...

Det är svårt det här:
För om jag svarar på min tidigare retoriska fråga så JA. Det finns individer som normalt, utanför fotbollen och dess arenor, i vardagen, är mycket trevliga, schyssta, intelligenta, och skarpa som bidrar till samhället och dess utveckling.
Däremot kan man diskutera om de rent filosofiskt och moraliskt har de egenskaper jag nyss satte på dom.
Var sätter man gränsen? Finns det nån?

Paul Auster är en personlig favorit och den här lilla tunna boken med korta texter om livet och dess oförutsägbara utvecklingar är som vanligt skriven med sån lätthet att man blir förbannad. Auster känns vid en första anblick enkel för att han skriver så enkelt men ändå så svårt. Svårt för att hans berättelser alltid trollbinder än, de tar dig med på turer upp och ned, in och ut, hit och dit.
I den här boken är det förvisso inga snirklande och luriga vändningar som man är van vid utan utdrag av händelser ur hans och vänners och bekantas liv. Märkliga sammanträffanden, kanske en akt av slumpens vingslag, eller finns det nåt som bestämmer över våra öden. Det handlar om liv och död, kärlek, tur och otur, humor och värme. En iakttagelse är att om texterna är mer eller mindre självbiografiska som författaren påstår så lever han och har levt ett rikt liv. Själv känns det som att man inte varit med om hälften av vad han har.
Den Röda Anteckningsboken är perfekt att ha med sig på bussen, fiket, toaletten eller sängen, ja överallt faktiskt, då berättelserna är korta men mycket kärnfulla.

När den irländska litteraturen kommer på tal handlar det fortfarande väldigt ofta om de gamla kultförklarade författarna och dramatikerna från de två senaste seklerna. Jonathan Swift, Thomas Moore, James Joyce, Oscar Wilde, George Bernard Shaw och William Butler Yeats där de två sistnämnda är nobelpristagare.
Flera av de här författarna fick fly Irland eftersom den kataolska kyrkans starka censur satte stopp för deras författarskap. Mycket av deras texter är därav författade i exil. Just den katolska kyrkan var länge ett stort hinder för de moderna författarna på Irland.

Men någonstans under 80-talet började det hända saker på Irland. Det är just denna rörelse som boken "Joyce bor inte här längre" avhandlar. Bokens författare, Ola Larsmo och Stephen Farran-Lee, är stora Irlandslovers precis som jag. Dom reste över till Irland under 90-talet för att ta tempen på den nya irländska litteraturvågen som grodde i lindan av den "keltiska tigerns" ekonomiska boom. Boken är således utgiven redan 1999 och går endast att finna på antikvariat. Jag hittade den när jag sökte på denna sajt.
Boken är en formidabel genomgång av moderna författarskap på denna gröna ö, deras syn på det litterära oket från forna tiders mästare, kyrkans makt, historien, den förfalskade bilden av skäggiga fiolspelare, karga klippor och grönt vajande gräs och Guinnesdrickande livsnjutare. Alltså den romantiska turistbilden av Irland. De vill bryta sig loss och peka på andra saker i samhället, men som det visar sig, ändå ofta återkommer till den händelserika och ofta våldsamma och tragiska historien som så starkt präglat det irländska samhället.

Tolv författare, tolv mycket intressanta samtal får vi levererade och jag lär mig massor. Till exempel att min minihjälte, Roddy Doyle, som skrivit "The Barrytown Trilogi, där de båda berättelserna "The Commitments" och "The Snapper" även blivit kultfilmer, var den som visade vägen till ett nytt sätt att skriva via sina realistiska och urbana förortsberättelser. Hans författarskap öppnade dörrar och genom dom sprang en helt ny generation av författare som fria från det historiska ok jag nyss nämnde kunde explodera i nya fantastiska romaner.
Själv har jag enbart läst just Roddy Doyle och lite grann av Joseph O´Connor men ska precis sätta tänderna i Dermot Bolgers "Vägen Hem".
Författare i övrigt som intervjuas är Colm Tóibín, Clare Boylan, Anne Enright, Anne Haverty, Patrick McCabe,Eoin McNamee, Nuala Ni Dhomhnaill, Glenn Patterson och Robert McLiam Wilson.

Förutom detta få vi Farran-Lees personliga berättelse om sin jakt på irländska rötter via en släktforskning, han vill så gärna kunna kalla sig irländare, men finner i sin besvikelse att han härstammar från en engelsk släkt utvandrad till Nordirland. En släkt som till och med var aktiva inom de ständigt marscherande Oranienorden(The Orange Order) som varje år provocerar katolikerna i Belfast.

Vi får också en rejäl genomgång av den irländska historien från kristnandet, via uppror mot den engelska överhögheten, slaget vid Boyne 1690, hungersnöd, påskuppror, frihetskrig, inbördeskrig, frihetstaten Irlands bildande 1949, Blodiga söndagen och fram till 1998 där "Joyce bor inte här längre" stannar.

Å så till sist den populärkulturella framställningen av IRA-mannen i amerikanska Hollywood produktioner...

En grym bok om man är intresserad av Irland, litteratur och historia.

Ytterligare tio år har gått sedan denna bok gavs ut. Nu vet vi att den "keltiska tigern" blivit tam i finanskrisens brutala spår. Irlands framgångssaga är tillfälligt on hold, ett land i djup kris.
Nu väntar jag på nästa bok av Ola Larsmo och Stephen Farran-Lee.
Vad hände sen, vad händer i framtiden.
Detta i ljuset från litteraturen...

Hemmablind igen. Mitt framför ögonen på mig fanns denna fotoutställninga när jag gick genom småstaden idag. På väg mot ett av mina favoritfik såg jag den här skylten och blev tvungen att gå in. Där inne mötte mig en samling oerhört starka men samtidigt tragiska fotografier ifrån krigshärdar, svältkatastrofer och terrorattacker. I ett rum kan man även se på en Oscarsnominerad dokumentärfilm om fotografen James Nachtwey. Intervjuer blandas med dokumentära bilder ifrån fältet där han i de mest kristiska situationer utför sitt arbete. Ibland kan det se rätt stötande ut där han står mitt i kaoset och tar bilder på skadade och dödade, gråtande och panikslagna människor.
I filmen förklarar han sina känslor kring detta, hur han orkar och vågar trots allvarliga skador och sjukdomar.

Själv hade jag ingen aning om vem James Nachtway var men han är visst en av världens mest kända och respekterade krigsfotografer.
Eller antikrigs som han själv säger. En legend enligt presentationsmaterialet på Örebro Kommuns hemsida. Imponerande att få denna samling fotografier att visas i Örebro. Det är en utställning man bör gå på om man befinner sig i stan, om man inte gör det går det alltid att gå in på James Nachtways hemsida och titta på alla hans fotografier ifrån hela världen.

Jag stod där på Örjansvall och fick frågan av min vän Mr Rare.
-Du hänger väl på ut till Paradiset för en fika? Mamma vill gärna träffa dig.
Jag tittade på klockan, den närmade sig sju. Inne i mitt huvud räknade jag timmar, fyra och en halv timma hem till TDC.
Det blir sent, tänkte jag och tvekade på frågan.

Var även trött efter att ha gått upp i ottan och kört nästan fyrtio mil i ösregn, dimma och ovädersmörker. Körde hårt på västra sidan av Vänern för första gången i livet, via Karlsborg och Hjo mot Jönköping. Omväxling, jag behöver det ibland samtidigt som vägen via Motala och Mjölby eller Vadstena är sorgligt trist och bedövande.
En normal sommarmorgon hade nog mitt val varit bra men i storm och ösregn och snigelkörande husbilar blev det tröttande.
Kände alltså en smula stress av att komma iväg hemåt när Mr Rare ställde frågan. Jag visste ju att resan hem skulle bli tuff i nattsvart mörker även om ovädret dragit förbi. Fyra timmar hem, den gamla vanevägen eftersom man kan stå på som man säger när man blivit lite äldre. Svisch upp på den sköna E6:an och dra, bara dra...

Men jag valde att stanna någon dryg timma ute i ett sommarhus i Frösakull, granne med mer hypade Tylösand. Att komma hem ett på natten istället för tolv spelar knappast någon roll, tänkte jag till sist. Lite tröttare kanske men ett vardagligt möte rikare. Det hände egentligen inget speciellt där, jag blev bjuden på några fantastiska lyxmackor bestående av lax, parmaskinka, tomater och mozzarella. Kaffe och mineralvatten ställdes fram men framförallt satt vi och samtalade i någon timma. Mr Rare som alltid är intressant och hans mamma som visade sig vara pratglad och spännande med ett skarpt intellekt och en vass tunga. Tyckte att jag fick en mycket bra kontakt med henne där vi satt och pendlade mellan en massa olika samtalsämnen. Mr Rare har pratat mycket om Paradiset och sin mor så det var trevligt att till sist få se platsen och träffa kvinnan som lever livet nu efter en jobbigare period.
Det var ett bra beslut jag tog där på parkeringsplatsen utanför Örjansvall efter matchen mellan HBK och IFK Gbg.

Det var alltså ett bra beslut att stanna ett tag i Halmstad. Ett beslut jag borde ta oftare. Hemma står kvar medan man aldrig vet vad livet i övrigt ger. Möten är en viktig del av livet. Det är möten som skapar nya tankar, får en att vakna och reflektera. Som för en framåt. Jag är dålig på möten utanför arbetet. Men jag hoppas bli bättre på det. Resan hem gick hur som helst lättare eftersom jag var gladare. Köpte en glass och tankade i närheten av Sannarpfältet och drog iväg.

 

Förra fredagen kröp jag ur sängen tidigt på morgonen efter att knappt ha fått sova någonting under natten. Doggens flämtande och svettdränkta lakan gjorde timmarna långa innan jag äntligen blev tvungen att gå upp.
Efter flera dagar med ljuv värme började ovädret torna upp sig långt där ute till havs. Regnet hängde således i luften när jag drog iväg med doggen ner mot havet i Björkhaga någon kilometer utanför Klintehamn på Gotland.
På vägen mot den stora grinden med de tunga ankarkedjorna passerar jag deckardrottningen Marie Jungstedts sommarhus, huset där hennes mördarstories på sommar-Gotland kommer till. Kanske var det därför mina egna tankar blev så märkliga när jag passerade grinden och steg ut på den vackra heden där korna betar och havet en dag som denna lät sina vågor slå in över land. 

En bit in på den smala grusvägen, som slingrar sig rakt igenom heden och kohagarna bort mot en liten vacker landtunga några hundra meter längre bort, ser jag en ensam husbil ståendes med öppen dörr. Jag ser inga människor, allt är tyst förutom vindens sus och de små regnstänkens landningsstön på min jacka.
Till och med korna ligger fortfarande ner och sover, endast ett par av dom kastar långa blickar mot mig och doggen där vi går och hoppar mellan vattenpölar.
Jag tänker genast på skräcken av att hitta mördade människor därborta i husbilen. Ja kanske till och med värre än det, våldtagna och lemlästade.
När jag närmar mig kan jag tillfälligt pusta ut för invid vattnet på en rastplats med träbord och stolar i ett stycke sitter en gammal man men ett litet barn på cirka fem-sex år och äter frukost. Någon annan ser jag inte och jag hälsar glatt när jag går förbi, mannen hälsar tillbaka.
Men ser inte flickan lite rädd och ledsen ut?

Jag promenarar vidare, registrerar husbilens reg-nummer, bara för att, och tar sikte mot en sten en bra bit ut på heden. Sätter mig sedan där och njuter av stillheten i morgonen, ser ut mot Klintehamns hamn, Warfsholms Pensionat och några vindkraftverk. Man kan höra vingarnas brummande mot vinden, segelbåtarna ligger övergivna och guppar vid sina förtöjningar.
Molly Malone mår bra, joggar omkring och luktar på omgivningens odörer, kissar i en buske, får ett litet tokryck och drar iväg på några djupledslöpningar.
Jag sitter där och mår bra, i tystnaden får enbart tankarna plats och jag funderar på framtiden, tänker på livet hur pretantiöst det än kan låta. För det är lätt att göra det på platser som den jag sitter på och ser ut över hav och hamn.

Efter ett tag vänder jag mig om och ser bort mot husbilen igen, det råder aktivitet, den äldre mannen ser stressad ut och packar ihop. Molly Malone är rastlös så jag börjar gå tillbaka samma väg igen, när jag passerar husbilen igen ser jag inte mannen, men den lilla flickan sitter fastspänd vid passagerarsätet.
Å visst ser hon lite ledsen ut? Är inte ögonen rädda och jagade? Jag tycker det.
Tänk om, tänk om mannen kidnappat flickan, tänk om han är pedofil och på rymmen men en kidnappad flicka. Har inte sett nått i tidningarna, men det är skumt och jag är spänd när jag passerar. Flickan ser på mig, jag ser på henne och undrar var mannen är. Han står där bakom husbilen och pysslar med nått, det ser jag efter några sekunder. Spänner han fast någonting? Tar han inte fram någonting? Det känns inte rätt, jag ryser och känner mig illa till mods.
Men jag passerar, doggen är långt framför mig, och när jag går där är jag säker på att träffas av en hagelsvärm i ryggen från ett avsågat dubbelpipigt hagelgevär.
Pang! Å så ligger man där nedblodad i en vattenpöl. Pang! Lika bra att ta hunden också. Resonerar kanske den gamle mannen.
Jag är säker på det, detta är mina sista steg i livet och jag ser till att de blir en aning kvickare. Flyter nästan fram under några sekunder, blundar och väntar på smärtan.

Men inget händer, plötsligt är jag framme vid grinden igen, där bakom ligger alla sommarstugor vilket betyder människor och vittnen.
Och Marie Jungstedt som kanske sitter och tittar ut på mig och ser en historia värd att berätta.
Ett uppslag, en inledning till nästa kriminalroman.
Ensam kille med dogg hittade mördade ute på en hed. Gammal man och pedofil på rymmen med kidnappad flicka, ett barn...
När jag vänder mig och samtidigt öppnar grinden ser jag husbilen långsamt rulla åt mitt håll. Ologiskt nog öppnar jag båda grindarna för att släppa förbi bilen med den gamle mannen och den lilla flickan. När dom passerar mig tackar mannen mig med ett leende och en näve tack i luften. Den lilla flickan vinkar med båda sina händer och alla sina fingar, hon ler med hela ansiktet och ser glad och lycklig ut. Kanske var det hennes morfar som hon var ute med. Ja så måste det vara. Jag bestämmer mig för det, det var morfar och jag går långsamt tillbaka till min varma stuga med svettklibbiga lakan och äter en osedvanligt god frukost.
Tacksamheten rinner igenom mina vener och landar mjukt.
Jag klarade mig, jag blev inte mördad i dag heller.
Lutade mig tillbaka, satte upp fötterna på stolen framför mig, log och njöt av livet.

Läste den här kritiska artikeln om I-phone idag.
Det börjar blåsa upp till storm verkar det som, antennproblemen har gäckat den nya 4G varianten men det stannar inte där.
Kritikerna tar nu chansen att attackera Apple för alllt annat som irriterar de som inte "gått på hypen" kring Apples produkter.

Jag kan ingenting om teknik, eller väldigt lite åtminstone, däremot vet jag att innan jag köpte min första I-phone hade jag provat en jäkla massa mobiltelefoner och ingen av dom kändes bra. Jag hittade aldrig de funktioner som utlovades och som jag ville utnyttja. Visste att dom fanns där men oändliga menyer och undermenyer och ytterligare undermenyer gjorde att jag spydde på det och slutade leta. Det innebar att jag i princip bara använde fem procent av telefonens kapacitet.

Jag vet inte hur många år som det snackats om användarvänlighet, som är lika med att nästan vem som helst, nästan utan grundkunskaper, ska kunna använda en viss typ av teknisk produkt. Det har handlat om allt från teveapparater till datorer och mobiltelefoner. Allt som oftast har det varit tomma ord för när man väl fått hem produkten har man inte fattar någonting. Kanske är det jag som är dum i huvudet, men har dom sagt att vem som helst kan så ska det fan i mig vara så.

Jag säger inte att kritikerna har fel för jag kan inte bedömma det, kanske är inte I-phonen så bra tekniskt i jämförelse med andra, kanske är företaget Apple en bromskloss då dom inte tillåter fri konkurrens när det kommer till apparna, kanske är Apple och dess produkter uppblåsta och överdrivet dyra beroende på ett varumärkesbyggande som varit extremt framgångsrikt. Till sist, kanske håller de elitistiska credprodukterna som Apple säljer på att bli svenneduva produkter.

Allt detta är möjligt men i grunden bryr jag mig inte. Anledningen är att för första gången i mitt liv förstår jag mig på den tekniska pryl som jag köpt.
Redan ifrån första dagen med min I-phone så kunde jag börja använda den fullt ut, skulle uppskatta att jag numer använder upp emot åttio procent av dess kapacitet. Jag fattar nästan alltiing och att kunna ladda ner program(appar) som passar precis mig och den verksamhet jag håller på med är fantastiskt. Jag har aldrig någonsin varit så nöjd med en tekniskt produkt i hela mitt liv. Visst finns det en och annan sak jag saknar, men inget jag inte kan vara utan. Visst blev jag sur när jag som så många andra krossade min skärm, men det löste sig också.
Jag kommer att köpa den nya varianten när den kommer, en telefon/dator där flera av de saker jag saknat är åtgärdade. Det innebär att jag med största sannolikhet kommer att vara ännu nöjdare med min I-phone.

Tänker inte bli allt för långrandig här men samma känsla fick jag när jag efter en massa vånda bytte min PC till en Macbook. Vet inte hur många PC-kramare som avrådde mig. De var ju så dyra, får du fel är det svårare att får hjälp eftersom färre kan Macbooken, du måste ändra hela ditt sätt att tänka för Mac:en är nått helt annat än PC:n. Kort sagt: Livet kommer bli ett helvete. Sanna våra ord.

Facit blev att jag aldrig har haft några problem där jag behövt hjälp(knock on wood). Allt som var krångligt med PC:n, uppdateringar och väntetider för virusgenomgångar och precis som med de gamla mobiltelefonerna, undermenyer och undermenyer, det har lyst med sin frånvaro med min Macbook. Jag lyfter på locket och vips så är jag inne och kan börja jobba. Allt är enkelt på min Mac där PC:n var krånglig. Jag har aldrig ångrat mitt byte, inte ens tänkt en tanke på mina gamal skitdatorer, frid vare över deras själ. Att Macbooken dessutom är våldsamt snygg, både ytan och alla program inne i burken, det är liksom bara en bonus. För mig är detta en kärleksaffär som jag tror kommer pågå en bra tid till. Jag säger inte att jag aldrig kommer att byta till nått annan men just nu finns inte en chans i världen att jag byter bort min I-phone eller min Macbook.
Amen!

Större delen av året är västgötaslätten en enda dynghög där böndernas spridning av gödsel chockar systemet när man far förbi på motorvägen ner mot västkust eller knalleland. På sommaren däremot. Då är det platta landskapet som en amerikansk prärie någonstans i närheten av Iowa. Vajande majsfält och vidsträckt odlingsmark. Mäktiga vindkraftverk som står där på rad som aliens och vevar sina vingblad runt och runt och runt. Det är storstilat och väldigt fint, framförallt dagar då solen lägger sig och sover bakom havrestrån och vajande kornfrön.
Joshua Tree träd som står ensamma och smälter in i den blåa himlen och om jag inte visste bättre skulle jag kunna fantisera fram Townes Van Zandt i en stuga med veranda, eller Johnny Depp i sin roll i Gilbert Grape mitt ute i ingenstans.
Men jag antar att man får ta realitetens istapp men jämnmod och acceptera mer hemvävda och hemska fantasier med Bert Karlsson och Robert Gustavsson i huvudrollerna. Två representanter från de västgötska vidderna.

Det är sånt som ibland upptar min tankeverksamhet när jag är på väg hem, till exempel ifrån en höstpremiär av allsvenskan mellan Borås och Örebro.
Och det var så tyst i bilen så att tankarna fick fritt spelrum. Brukar stänga av stereon i bilen efter sändningar eftersom jag då är ljudtrött. Lastbilarna låg i långa rader framför mig men jag blev inte irriterad för jag var avslppnad och cool. Svor inte en enda gång, körde om när chans fanns. Jag hade inte bråttom.

En QP-meny i Skövde, kaffe och mineralvatten, hälsade på en bekant på väg in i restaurangen medan jag var på väg ut mot the highway igen då jag utnyttjat drive in köp. Ibland är det skönt att vara ute på vägarna, i solljuset med fri sikt och frid i sinnet. Som om bilen var ens vardagsrum.

Kom hem vid tio på kvällen, fixade en kaffe på min Impressa Z5, avslutade Gunnhild Øyehaug roman "Vänta, blinka" och det var en mycket skum roman som jag inte fick nått grepp om och inte gillade nått vidare men den har fått bra kritik och pris. Återkommer med en liten minirecension på den ändå, även mindre bra böcker är värda ett omdöme. Plockade samtidigt fram tre nya böcker, där en till en början blir den lyckligen vinnaren att bli läst under ytterligare några dagars semester( som om jag inte haft nog redan). Paul Austers "Den Röda Anteckningsboken", frugan Siri Hustvedts "Sorgesång" och något helt annat via Lemmy Kilmisters självbiografi "White Line Fever". Får se vilken eller vilka jag väljer...