Blir lite otålig ibland. Vill att saker ska ske pronto.
Just nu har jag en handfull olika projekt som ligger och väntar på besked om det går att ta dom vidare.
Oerhört spännande, intressant men lite frustrerande.

Jag håller på och bygger en framtid.
Känner mig som en ungdom som precis har gett sig ut i arbetslivet för att lära sig nytt. Det blir lite patetiskt ibland, men låt mig förklara.
Min fotbollskarriär höll mig sysselsatt fram tills jag var 33 år gammal, under den tiden gjorde jag inget annat än att spela fotboll.

Nästa gång jag fyller blir jag 44 år.
Det innebär att mitt yrkesverksamma liv post fotboll endast pågått i snart elva år.
Jag är nybörjare, lärling. En som söker min framtid fortfarande.
Likt en gymnasist letar jag efter min framtid och den ser mer spännade ut än någonsin. Det börjar sätta sig, jag börjar hitta mitt entourage av stadiga stöttepelare som jag behöver för att själv växa och bli bra på det jag är bra på.

Min yrkeskarriär är alltså bara tio år lång. Glömmer det ibland.
Beslut tar tid, processer tar tid, nya idér tar tid innan dom landar i matjorden och gror. Själv känner jag det som att jag inte har den tiden.
De omkring säger att jag har all tid i världen.

En knapp handfull projekt har jag liggandes i min famn.
Målet är att ro alla i hamn men lyckas jag med hälften kan jag ändå inte gråta.
Har ändå åtminstone tjugofem yrkesverksamma år kvar om hälsan står mig bi.
Det är inte fy skam. Kan kanske bli nått av mig ändå.

Vad är man beredd att göra för att nå framgång, respekt och kändiskap?
Vi ser det varje dag i diverse så kallade dramadokumentärer i våra TV-kanaler.
Men alla är riggade, manusstyrda som en teaterföreställning. Produktionsbolagen vet precis vad dom vill ha och castar de individer som de vill ha till sina utskurna roller. 

Häromkvällen satt jag och såg på den äkta varan.
En av de bästa och ärligaste dokumentärerna jag sett på år och dag.
Och det var enbart genom en slump jag hamnade framför den.

Det handlade om den kanadensiska hård/trashrockgruppen Anvil.
1984 spelade dom i Japan på en megafestival tillsammans med dåtidens största, som Scorpions, Whitesnake och Bon Jovi.
Bandet var, enligt inledande intervjuer, förebilder och inspiratörer för så spridda genier som Slash, Lars Ulrich i Metallica, Lemmy och många fler. Bandet var före Megadeath, Slayer och Anthrax på världsscenen, enligt samma intervjuer.
Men bandet försvann.
Alla de turnerade med gick vidare och sålde miljontals skivor men Anvil försvann in i dimman.
Vad hände?

Kolla in dokumentären under Anvil.
En underbart kärleksfull film men samtidigt rätt tragisk.
Två 50 åriga snubbar som vägrar släppa drömmen om att en dag stå som de världsstjärnor de trodde att dom skulle bli.
Under trettio år har de spelat in skivor och spelat live men ingenting har hänt.
Vi får följa de två originalmedlemmarnas arbetsvardag, deras drömmar och förhoppningar, besvikelser och galet envisa och positiva kamp för nå the big break.
En förnedrande turné i Europa inför fem-tio personer på bleka nattklubbar i Tjeckien och Rumänien. Resor som går åt helvete, lurade på pengar, bråk och glädje men ständigt denna kärlek till musiken och tron på sig själva.
Underbart.

Fick en inbjudan till en "Grabbkväll" i en klädbutik häromdagen.
Det är en bra butik, det är en mycket bra, trevlig och stilfull ägare av den samma. Dessutom väldigt bra service från hela personalen.
Men upplägget av kvällen får mig att fundera över vad "Grabb" står för.
Har vi inte kommit längre när det kommer till uppdelningen Grabbar och Tjejer?

Kvällens innehåll förutom kläder är rom, öl, Porsche sportbil, Macprodukter å så lite jakttema förstås, storviltsjakt dessutom. Jag har inget emot något av detta förutom jakt som jag avskyr. Tycker bara att det är så förutsägbart och endimensionellt.
Det är ju en klädbutik. Så var är smyckena som ska passa till kläderna? Var är hudvården för Grabbar? Eller varför inte champagneprovning? Nä just det, champagne är ju till för tjejkvällarna. Å väskor, var är dom? Eller den där stilexperten som skrivit en bok om vad man bör tänka på när man ska köpa på sig sin basgarderob eller bara ge allmänna råd om stil och etikett.

Jag har aldrig känt mig hemma i den där "Grabb"-rollen där man på fester delar upp sig i tjejer och killar där killarna ska sitta och gnabba om fotboll, den rökigaste av de rökigaste whiskysorterna, dyra bilar, golf, exklusiva resor man varit på och i smyg om vackra damer. Jag har oftast sökt mig till tjejernas bord för att diskussionerna varit intressantare. Det blir djupare eller riktigt ytligt fast alltid utan den grabbiga prestigen, dessutom lär man sig alltid någonting av det.
Hos grabbarna är det oftast nån typ av tuppfight där man ska bräcka varandra i nån sorts Steffo Törnqvist-kunskap. Det ljuva livet i sjömanskeps och någon lyxig gammal träbåt var i kungar och baroner tidigare farit fram.

Det är där man ofta fastnar när Grabbarna ska hitta på nått riktigt Grabbigt under sina Grabbkvällar. Är jag konstigt som inte förlikar mig med det? För visst finns det väl fler som jag? Vi som tycker att det råder slentrian och fördomsinställda åsikter i vad Grabbar gillar och inte gillar.
Varför inte bara öppna ögonen och tänka bredare och mindre stereotypt.

Jag kommer ändå gå på Grabbkvällen beroende på affärens ägare och dess personal. Inte beroende på kvällens övriga utbud. Ni får ursäkta.
Men sån är jag...

Solen lös som ett spotlight på Turning Torso när jag lämnade Malmö i morse. Det var som att solen bara ville sätta ljus på denna moderna symbol för Malmö stad. Utanför hotellet inne i stan hade en scen monterats upp för fest ikväll. Fest för alla invånare som håller på Malmö FF.

Igår hade jag stålsatt mig för att uthärda sömnbrist då mitt hotellrum låg ut mot gatan vid Nya torget där jag övertygad trodde att MFF fans skulle fira natten lång.
Men icke. Jag gick gatorna fram för att finna en kvällsöppen restaurang tillsammans med mina kollegor men ingenstans syntes det att Malmö FF inkasserat sitt 16 guld några timmar tidigare. Det var tyst och öde, mörkt och en smula bistert.
Var är festen tänkte jag. Borde den inte finnas här mitt i centrala Malmö? Plötsligt en ensam bil med fyra personer, en flagga och en sprucken biltuta. Något senare några få män i ljusblå matchtröjor inne på en pub. Inget mer. Förvånad. Jag sov gott.

Morgontidningarna har nu till frukosten skvallrat och jättefest och galna supportrar. Inte för att jag hade förväntat mig att bli bjuden på fest denna natt, jag insåg också att den faktiskt existerat på annan plats i stan. Möllevången verkar ha varit platsen för jubel och glädjeyttringar och där va inte jag. Men jag fanns på Swedbank Stadion innan, under och efter matchen mot Mjällby och det var fest nog. Vilken stämning!
En partykick även för mig, för oss som jobbar med matchen i TV. Högt ljud i hörlurarna som förstärker varje ljud inne på arenan som om inte det autentiska ljudet var nog. Vilket tifo, världsklass. Vilken sång. Vilken glädje med de obligatoriska bilderna på gråtande fans. Framför allt den äldre kvinnan i MFF halsduk som tårkade sina tårar bakom glasögonen. Det var en fin kväll som tog snabbt slut för mig medan alla med himmelsblå hjärtan säkert fortfarande firar att guldångesten till sist kunde motas bort.

För mig själv rullar nu det stora eftersäsongs hålet upp. Kickarna försvinner under ett halvår. Jag kommer att ägna mig åt mer stillsamma aktiviteter än livefotboll.
Medan tåget far norröver i landet, där det gröna i söder blir allt mer frostvitt för varje mil vi far, förbereder jag mig för skrivande, läsande. Det blir mer fokus på Adato, det blir fokus på dokumentären som vi förhoppningsvis får kontrakt på och på onsdag ett spännande möte om ett helt nytt projekt inom en helt ny bransch.

Drömmarna lever vidare även om fotbollssäsongen är över för detta år. Drömmarna finns alltid där och bär mig vidare genom livet. En hemsk vinter står framför mig men jag har köpt ny dunjacka så jag är beredd. Kom igen din djävul, jag ska tukta dig om jag så ska ut och kyla och svidande vind. Underställ och curlingkängor och ryssmössa. Det ska gå. Inte deppa nu Pelle. Livet är vackert.

Jag brukar tävla mot tiden. Oftast när jag är ute och reser.
Vi sitter där mitt emot varandra och liksom spelar schack med varandra.
Jag vet att jag är dömd till att förlora, ingen vinner mot tiden, men jag tar ändå en och annan delseger.

Jag är bra på att slå ihjäl tid. Kan sitta och stirra in i en vägg eller ut genom ett fönster i flera timmar utan att anstränga mig. Det blir lite som att meditera skulle jag tro. Jag går in i mig själv, stänger av helt eller också börjar jag att rulla upp olika historier som jag berättar för mig själv inne i min egen biografsalong.
Plötsligt har en timma gått, kanske två eller tre.
Jag blir sällan uttråkad.

Allt detta lärde jag mig under min proffstid i Kina. Där visste jag aldrig vad som skulle ske eller hur lång tid det skulle ta om det nu skedde. Inledningsvis kunde ingen engelska så jag kunde inte kommunicera med någon om vad som skulle ske och hur lång tid det skulle ta. Det var lite frustrerande milt sagt.
Ett spelarmöte med tränarna som man trodde skulle va över på 45 minuter tog ibland två och halv timma. Utan att man fattade nått. En matchresa som skulle vara över två dygn kunde ta fyra dygn. Ett flygplan vi skulle flyga med, där man hade boardingkortet i handen, kunde plötsligt vara borta. Tillbaka in till stan igen, äta lite lunch, boka om biljetter och sedan göra ett nytt försök. Kanske fanns det ett plan denna gång, if we were lucky.

Tillslut va det bara att inse att man inget kunde göra. Man kunde inte påverka någonting och satt i händerna på människor som inte kunde göra sig förstådda.
Det blev en påtvingad mental träning som jag haft enorm nytta av i mitt liv.
Att stirra ut på ingenting, att ställa sig mittemot den meningslösa tiden och dra sitt vapen i en fruktlös duell.
-Haha, jag vann idag ditt monster, kan jag ibland viska till tiden.
Han skrattar alltid tillbaka med en bister min.
-Men det är alltid jag som vinner tillslut min käre vän.

Stod i mörkret under doggrundan och såg på en vattendroppe som hängde på en gren, den slet och jobbade för att släppa taget, men vågade inte, såg det ut som. Jag bestämde mig för att inte gå vidare förren droppen lämnat sin plats på grenen, doggen stod bredvid med sin nos begravd i ett buskage och verkade inte vilja sluta med det. Jag stod där...och väntade...men droppen hängde bara där fast den blev tyngre och tyngre och enligt alla logiska naturlagar borde släppa sitt grepp om livet och dala ner mot moder jord. 

Till sist gick jag vidare, imponerad av droppens livsvilja, regnet tilltog och det smattrade på huvan av min regnjacka. Några bilar kom åkande genom villaidyllen, ljusstrålar som skar genom mörkret och som för någon kort sekund eller hundradel lös upp mitt ansikte. Doggpromenad i höstmörker med regnet som faller, jag i varma kläder och huvudet långt inne i luvan och massor av tankar. Jag vet vart vi är på väg nu och jag vet inte om jag gillar det även om jag gillar det precis nu. Doggen gillar dock inte min okoncentration inne i luvan, vill ha uppmärksamhet och uppmuntran för sin stiliga gång annars skiter hon i det och stannar för att lukta i vartenda buskage för där hänger dofter av snygga hanar kvar och vår tik ska nog till att löpa snart.

Nu sitter jag i mitt kök och ser ut mot den magiska granen långt bort ovanför hustaken. Där borta går solen ner, där bakom barren brukar himlen vara ofattbart vacker med gul-röd-orangea färgskalor under fina upplysta dagar. Nu är det grått och grått, nyss landade en stor fågel på toppen och satt där länge högst upp och vinglade fram och tillbaka. Jag undrar vad den tittade efter, vad den tänkte på.
På livet kanske, så märkligt det är, och döden, snabb och ofattbar.

Läser lokalavisen och tre korta minnesberättelser om avlidna familjemedlemmar. En gäller en kille som va född 1967, som jag. Han blev bara 32 år, en låg vårsol i ögonen och en snabb felmanöver senare vandrade han vidare mot någon annan dimension. Samma år som jag upplevde ett av mina största idrottsliga ögonblick med kvalvinst till allsvenskan slog olyckan mot denna kille och hans familj.
Livet är som det är och det går inte att kontrollera. Sorg och glädje hand i hand.

Man lever sina liv och tänker sällan på hur märkligt det i grunden är. Livet.
Jag ser ibland upp mot himlens stjärnparad under kristallkalla nätter, tittar ut mot oändligheten och inser hur otroligt ologiskt det är att vi överhuvudtaget finns till.
Vi kan färdas rätt ut i mörkret under en hel livstid och ändå inte nå ett slut, utrymmet är så stort att vi inte ens vet vad som finns längst därute, om det finns nått. Eller om det finns nått som kan kallas för "längst där ute". Det finns kanske inget slut. Men vi finns här på jorden än så länge å jag tänker, ibland när jag är på väg hem i diverse hyrbilar mitt i natten, att en kort sekvens av okoncentration, en grävling från höger över vägen å sen kan det vara over and out. Olyckor sker, man kan inte skydda sig mot allt. Små marginaler, tur och otur, slumpen eller förutbestämt öde? Det handlar mest om vilken livshållning man har.

Allt behöver inte vara stort som sker i vardagen. Jag sitter nu här med en kopp ljummen kaffe vid köksbordet. Det har börjat blåsa. Fåglarna far omkring som om deras liv stod på spel, en flagga vrider och slår inne hos grannen och där borta vid den magiska granen bakom hustaken vickar toppen som om den tröttnat på att stå där och vara vacker. Det är en bra dag så här långt.
Jag är lyckligt lottad som får ha det så här bra en helt vanlig onsdag i november 2010. Jag suger in det i sinnet och försöker spara känslan  till sämre dagar.

Mentorn va på sitt allra bästa mentorhumör när vi i tisdags tillbringade en hel lång dag på stan i Göteborg. En person som när han är närvarande skapar massor av liv och tankar och ett tungt kreativt maskineri inom mig. Det var en mycket bra dag i ett soldränkt Gbg.

Allt inleddes med en nästan tre timmars frukost på First Hotell G tillsammans med den tyngsta av de tunga Kvällstidningsskribenterna(å då syftar jag inte på vikten). Intressanta samtal ven som hagelsplitter genom frukostmatsalen medan personalen på alla sätt möjliga(förutom att bara säga till oss) försökte få oss att dra dit pepparn växer. Vilket är en plats jag alltid undrat var den ligger. Vill ramlade till sist ner i några sköna fåtöljer i lobbyn där samtalet fortsatte lite till innan längtan efter espresso bankade innanför mitt pannben.

Så Mentorn och jag vandrade ut i staden och hamnade på kafé där vi slog ihjäl ytterligare någon dryg timma. TDC-Kid fick lufta några frågeställningar som sedan maldes ner och flög in i hjärnan på Mentorn för att sedan studsa ut igen som ett svar jag behövde. Därefter studsade samtalsämnena återigen som den där hagelsplitterammunitionen, högt och lågt, allvar och meningslösheter, lika skoj som oftast. Vi kände sedan att staden behövde se oss så vi promenerade runt och kollade folkliv, kollade butiker och njöt. Jag konstaterade att Göteborg som i grunden är en väldigt liten storstad, ibland rent utav en riktig håla, andra gånger faktiskt en riktig storstad. Som när kvarter plötsligt börjar röra på sig, byta karaktär, gå från tystnad till "the flavour of the year". Trendexplosion som på Magasinsgatan och gatorna runtomkring där trendbutiker och sköna nya restauranger och barer ploppat upp och skapat en av stadens skönaset områden just nu. Ett litet mini-Soho, typ.

Till sist hamnade vi förstås hos Familjen på W19 uppe vid Karl Gustavsgatan i Vasastaden. Göteborgs bästa butik med en sjukt personlig stil och närhet till kunderna där frågan: En espresso? Ekar innan sista trappsteget in i lokalen. W19 kommer inom någon vecka ha premiär i sin nya mycket större och läckrare lokal vägg i vägg med det förra lilla kryp-in:et. Det kommer bli grymt. Butiken är öppen redan nu men med en viss varning för ett kreativt kaos i skapandet av en briljant modecenter för både vuxna och barn. Titta in. Ni ångrar er inte.
Båda av Familjens överhuvuden kostade på sig en kort paus med lite mat på den nästan ironiska Thaimatrestaurangen Moon i skuggan av Hagakyrkan. Bra mat, kitschig inredning. Skoj restaurang.

Jag gjorde sedan av med nästan hela mitt turnégage inne på W19, fick en espresso och en ombyggnadsbira med i priset, plus en hemlig gåva. När jag och Mentorn, tillsammans med Mr Rare som dykt upp under eftermiddagen, stegade ut ur butiken var klockan rätt sent. Vi tog oss, som alltid, bort till Caleo där jag slurplade i mig en Kräftskaldjurssoppa som är gudomligt god. Tog en öl till medan både Mentorn och Mr Rare va så mätta att enbart mineralvatten rann ner i strupen på dom. Vi var trötta nu, satt och spanade in gäster, sa inte så mycket, skrattade åt ett gäng flanar med kläder och stil som skulle andas en smula air men där det slutade med en slafsig folkparkskräka inne på toaletten. Så kan en stylish dag avslutas om man inte ser upp. Jag vandrade genom en tom stad med mina stora stylade kassar i händerna, mot hotellet.
När jag vaknade dagen därpå inför en guldmatch på Hisingen då svepte ösregnet in med full styrka från höststormen, över ett disigt Göta Älv, över ett deprimerande Hisingen som jag skymtade från mitt hotellfönster.
Just då i den stunden kände jag mig nöjd över att inte längre på i regnets huvudstad. Men jag besöker gärna Little Village, som Mr Rare kallar byn.

A room with a view: Mina hem under ett par av Göteborgsbesöken.

Två sidor av Little Village:

Det blåste och regnade när jag rullade in i ett mörkt och mycket tyst Halmstad ikväll. Det är något speciellt med tysta tomma svenska småstäder. Jag älskar att smyga omkring längs husväggarna i duggregn och burra upp sig mot vinden som sliter för att ta sig innanför jackan. Man undrar verkligen vart allt folk är.

En söndag i småstan, en jakt på en öppen restaurang, tystnad, några ensamma själar på ett fik, ett par andra i mörka kläder, halsdukar över ansiktena, vid en busshållplats. Regnpölar där husen speglar sig i vattenytan och plötsligt ringer mobilen med klassiska Psycho-mördar-ljudet. Scaaaary...
Jag tittar mig bakom ryggen och ilar snabbt vidare mot säkerheten i hotellrummet.

Är på en västsvensk turné med tre allsvenska matcher på fyra dagar.
Igår lördag tåg till Helsingborg där en natt på Marina Plaza tog vid. Efter en kaosdag med ett mobilhaveri, hyrbilsstrul och borttappade prylar tog jag mig ändå igenom HIF-Åtvidaberg med hedern i behåll. Bilade sedan över Hallandsåsen och landade i Halmstad strax efter sex. Så nu sitter jag här på ett Scandicrum, har precis köpt en kaffe, min Biff Thai sprider dofter som ljuger, den var inget vidare men restaurangens utseende lovade inte heller något stordåd. Peking heter den, det finns en Peking kinesrestaurang i varje svensk småstad tror jag, eller har åtminstone funnits. Den här såg ut som dom gjorde förr när man söp sig full på dessa ställen eftersom dom aldrig frågade efter legitimation.

I morgon är det bottenstridsfrossa mellan HBK och AIK på char-hahahaha-miga Örjansvall. Direkt efter den matchen förlyttar jag mig vidare norrut till Göteborg där tisdag är fridag och där jag i den bästa av världar ska leka en hel dag med Mentorn. Han har hållit sig borta ett tag nu men det är nog läge att ses nu.
Det blir ûberlånga kafferep, lite löpande i modebutiker och säkert lite mat på lokal.

Onsdag kväll spenderas på det vindpinande skrotupplaget på Hisingen. Häcken bjuder på fest på Rambergsvallen, den kallaste arenan i Sverige där det är kallt även mitt i en värmebölja i juli. Rambergsvallen erbjuder förvisso ett rätt attraktivt fotbollslag men den så kallade arenan är en hemsk plats att vara på, speciellt under höstens alla fuktiga stormar.
Jag gjorde min TV-debut där. Tror det var Häcken-Helsingborg då, på onsdag står Malmö FF på andra sidan i den guldstrid som just nu svingar sina nervösa ben och armar över landet.
I natten drar jag sedan tillbaka till Örebro för ett par dagar innan jag nästa söndag säkert sitter här igen, kanske i samma rum, i småstaden Halmstad och käkar taskig kinsesisk mat med plastbestick. Life is beautiful...

Det har visserligen inte tagit fart ordentligt för mig än, men jag har nu smugit igång med ett par recensioner för Kulturdelen.com som startade på nätet i början av hösten. Jag hoppas att det även ska bli lite andra texter längre fram i vinter.

Håll till godo:



Bob Hansson-Vips så blev det liv



Fredrik Ekelund-Fadevår, tack för ljuset

Satt i mörkret i min bil på väg hem ifrån ett dystert Grimsta IP igår.
Zappade mellan radiokanalerna. Inget var vidare lockande att lyssna på.
Fastnade till sist lite otippat på P4 och en intervju med Kicki Danielsson, mest för att jag inte längre orkade hoppa vidare i hopplösheten.

Det var ett program om dansbandsmusik som hade sin tid i etern. Många får kräkreflexer bara av namnet men jag som är uppväxt med denna musikform via min mor kan ibland låta det bero i någon sorts anonym bakgrund.
Men Kicki Danielsson då?
Fösta tanken hos er?
Jag ska inte skriva någon på näsan men visst fick ni nått jobbigt i sinnet, denna löpsedelstragiska människa.
Själv orkar jag inte se eller höra på henne och hennes ständiga gnäll, va min tanke.
Men intervjun va bra, Kicki öppen och rolig men även allvarlig. Jag fick en förståelse varför det blivit som det blivit och hon pratade helt utan bitterhet.
Snabbt fick jag en helt annan bild av denne folkhemsidol. En bättre bild.

Dessutom är radio ett fantastiskt forum där man kan filtrera bort ytlig utseendefixering och fokusera på tal och röst.
Av den anledningen blev jag mycket överraskad när programmet spelade gamla dansbandslåtar med Kicki och hennes band.
Kicki Danielsson har ju en riktigt skön röst, flera nyanser som hon kan laborera med. En känsla och karaktär som stack ut och skapade nya världar där jag satt.

Jag har mest hört Kicki lalla omkring i schlagerbra-vibrationer eller hemska Papaya Coconut och dylika låtval som är så menlöst meningslösa att man helst vill hoppa på dom och hiva dom i havet.
Men i de dansbandslåtar jag hörde kunde man ana en grym countryröst som påminde mig om när jag första gången ordentligt lyssnade på äldre låtar av Dolly Parton. Även Dolly kan ju misstas för något hon inte enbart är, en lallande flamscountry artist.

I bilen där i mörkret kunde jag inte undgå att fantisera över hur Kicki Danielsson skulle låta om hon kunde få arbeta med låtar av till exempel Emmylou Harris eller någon annan countrylegend som vet hur vemodet och livets skitiga sida ska gestaltas. Tänk att kunna få Kickis stundtals tuffa liv packeterad i lugna melankoliska och hjärtskärande vemodiga folkcountryvisor istället för det flåshurtiga som TV och radio oftast förmedlar av henne.

Det finns en annan sida av Kicki.
Tror jag.
Frågan är om den redan finns ute och jag aldrig hört det.
Om inte måste någon låtskrivare genast ge henne en riktig präriesnyftare.

Det är sånt man lär sig när man blir äldre och släpper på sin imaginära kredd som ändå inte betyder något mer än tomhet och inskränkthet.