Plura säger i direktsändning i det bejublade programmet "Så mycket bättre" att han plötsligt bestämde sig för att tacka ja och vara med överallt där han fick möjlighet att vara det.
För gammal för att tacka nej. Utforska det liv man har kvar.

Intressant. Kanske känner han sig så gammal att han inte längre behöver sträva efter att vara kreddig. Om han nu gjort det tidigare.
Sant är hur som helst att Eldkvarn var i en djup formsvacka och i kris under större delen av 90-talet. Som vanligt turnerade bandet som galningar men publiken var inte stor. 1999 släppte bandet albumet Limbo vilken blev kritikerrosad, däremot har jag inte koll på om den sålde. Det var ett mörkt album och inte vidare lyckat att köra live med.

Någonstan här åkte jag till Gotland för första gången i mitt liv. Några år senare åkte jag dit för andra gången. Ungefär samtidigt mötte Plura Håkan Hellström som kom ut som ett Eldkvarn-fan. Det mötet har Plura i efterhand sagt att det var oerhört viktigt för bandets framtid, vilken fortfarande inte var vidare kommersiellt het. Håkans energi, glädje och kreativitet satte fart på gamle och trötta Plura som plötsligt fick en kick till en nystart i sitt låtskrivande.
Senare skulle bandet även få hjälp med en ny och annorlunda produktion.

Detta scenario är något som jag själv kan skriva under på. Man kan säga att jag är ett personligt vittne till den hysteriska vändning i karriären som Eldkvarn lyckats med. Det är så kul att ifrån fansvinkeln ha fått se den lika överraskande som häpnadsväckande vändningen via den kopplingen till Gotland som jag påtalat. 2001 blev jag nämligen en del i en stor Gotländsk vänskapskrets som några år tidigare skapat en tradition med stor fest, Eldkvarnskonsert och grym efterfest några mil utanför Visby, vid Warfsholms pensionat.
Den första konserten jag besökte var ett sparsamt befolkat event. Pösmunkar i Brassestolar som satt och softade i gräset med en öl och ett band som spelade låtar ifrån Limbo som var så mörka, långa och enformiga att man höll på att dö.
Allt var en väntan på de där sista fem låtarna av gamla hits som pliktskyldigast brändes av för att blidga oss som var där.

Så här höll det på i några år innan Eldkvarn 2005 släppte albumet Atlantis där allting vände. En skiva producerad av hypade och duktiga Jari Haapalainen. Skivan innehöll populära och musikaliskt lyckligare låtar som till exempel Konfettiregn. Två år senare kom så Svart blogg som brakade loss en mindre Eldkvarn hysteri. I samma veva hade Plura haft sin blogg med samma namn som en marknadsföring inför skivsläppet. Den bloggen blev senare bok och där någonstans började Plura dyka upp precis överallt. Matprogram, matlagningsbok och så det nu avslutade "Så mycket bättre."

Det här har förstås också märkts rejält på de här konserterna på Gotland. För varje år som gått, vilket innebär nästan tio år nu, har det blivit mer och mer publik. Bandet med Plura som den självklara frontfiguren har sett gladare och gladare ut. Det är numer ett satans drag på konserterna där folk står upp och dansar under större delen av tiden. Endast med avbrott under den åtta minuter långa Blues för Bodil Malmsten då man kan gå och köpa öl.

Det oerhört kul att få ha varit med på denna resan med ett band som stod för dörren till sin egen begravning för att nu vara något av det hetaste i landet. Jag tror jag har tolv eller tretton konserter sedan 2001. Det lär oss också att inte ge upp även om det ser trögt ut. Dessutom ska man kanske även följa Pluras råd om att kasta kreddigheten och bara prova på nya saker för de leder ofta vidare till andra saker. Jag är nog inte där än, men jag är å andra sidan bara 43 vårar.

Men. Avslutningsvis.
Va var det Lasse Berghagen sa?
Plura är en modern Vreeswijk!
Ja kanske det.

Visst kan det kännas onödigt, det kanske inte ens är intressant för er.
Men.
Jag gillar ju att fotografera, ibland händer det dessutom en och annan sak i mitt liv.
Ibland gillar jag även människor, saker och affärer eller restauranger.
Därför har jag fixat ihop en fotoblogg där jag får utlopp för detta.
En ytlighetens kammare. Ni väljer själva om ni vill titta in och hälsa på.
Blohm´s world through a camera lens.

Åtminstone tre gånger om året tar jag fram min absoluta favoritfilm och sätter mig i den stora loveseat stolen och njuter.
Jag är ingen stor filmentusiast men då och då springer jag in i filmer som fastnar lite mer än andra. Jag har inga konstnärliga ambitioner med mitt tittande men har insett att jag som många andra uppskattar en väl genomarbetad dialog med lite mer än fuck you, fuck them, fuck everybody.

Smoke är en film uppdelad i olika kapitel, inte konstigt med tanke på att den är baserad på en roman av Paul Auster som också varit med i filmgörandet. Tror jag.
Wayne Wang har regisserat denna fina historia om livet runt en cigarett och cigarrshop i Brooklyn New York. Auggie Wren är huvudpersonen och ägare av shopen. Älskar dialogen, älskar modet till ett pauserande av dialog där tystnaden får tala. Smoke vågar det. Vid ett tillfälle går säkert flera minuter innan någon säger något, ändå säger den scenen massor. Jag bara älskar den här filmen.

För er som läst min blogg under en längre period känner förstås igen den här texten som i en lite annan form skrivits förut och som kommer skrivas igen när andan faller på. Saker man gillar ska man skriva om ofta. Filmen är från 1995 som om det skulle betyda någonting. Köp filmen, ladda ner den, låna den men framförallt se den om ni inte redan gjort det.

Tom Malmquist från Huddinge var superhet i media när han 2007 släppte en diktsamling som heter "Sudden death". Den handlar om ishockey och manlighet. Tom var själv en mycket lovande ishockeyspelare som ung med framträdanden i TV-pucken bland annat. Men tillslut började han ifrågasätta manlighetskulturen i sin sport och slutade spela. Jag har bara läst ett par tre dikter av honom så jag kan inte uttala mig så mycket om hans skrivande även om jag följde honom i debatter efter att hans debutbok blivit släppt. Debatterna var heta och han blev anklagad som softis på vissa håll. Själv tycker jag att debatten var bra. Å nu när jag skriver det här känner jag att jag definitivt måste försöka få tag på diktsamlingen "Sudden Death"

Denna korta lilla blogg handlar i och för sig om hans musikkarriär.
Tom har samlat på sig en relativt lång rad sköna låtar som säkert kan läggas in i någon sorts Swedish Americana-fack. Rutiga skjortor, truckdriverkeps och vildvuxet skägg och sköna vemodiga låtar. Lite klyschig outfit men underbara låtar. 2009 släppte han skivan "Smoke and Dial" med den mindre hitlåten "I Left You a Letter"(tror den har spelats på radion en del men är ej helt säker). Den är lite matigare och svänger mer än albumet "Fish In a Tear" som kom ut 2007.
Känns som att det lagts ner lite mer pengar och resurser på den men själv är jag totalt mer förtjust i den mer avskalade och enklare "Fish In a Tear".
Tom har även släppt ett par singlar plus en variant med fyra låtar på.
Allt detta mellan 2007 till 2009.  Kanske finns det mer som jag inte hittar.

Tom Malmquist, vars pappa Thomas Malmquist är före detta sportchef på Expressen, finns att lyssna på på hans Myspace-sida eller också om ni har Spotify så finner ni min egna lista med alla hans låtar på platsen Tom Malmquist-Spotify.

De två albumen jag skriver om ser ut så här:

Satt och lekte med Spotify tidigare idag, la ihop en liten The Clash-lista där låten "Know Your Rights" ingick.
Tycker att jag kan stämma in i de tre "Rights" som läggs fram.
The right not to kill, the right to food money and the right to free speach.

La sedan ut låten på min Facebook via denna Youtube länk.

Började därefter fundera lite på polisens arbete i vårt land. Antar att de allra flesta är poliser som vill göra rätt och hjälpa samhället till trygghet och lugn.
Men jag erkänner att jag blir allt mer tveksam. Klarar dom verkligen sin uppgift?
Utför dom den på ett respektfullt sätt utan förutfattade meningar?

Tre händelser på slutet visar att dom inte klarar de två ovanstående frågorna.

En var den stora mediahändelsen där polisen i Göteborg använde övervåld och överreagerade under det uppmärksammade terroristhotet för ett par veckor sedan.
Ett mosat hem med chockade och oskyldiga familjemedlemmar blev resultatet.
Fiasko.

Nummer två fick även det uppmärksamhet i pressen eftersom ett grönsvart fotbollslag från Göteborg påstods ha vandaliserat halva Helsingborg med cirka 800 huliganer i släptåg.
Det är sånt jag brukar sucka över, svära en del och till sist fördöma.
Jävla idioter, typ.
Många av oss gör det, känns naturligt, om det var sant, varje gång.

För en gång skull fanns det några huvudvittnen som jag litar hundra procent på, som följde händelserna hela dagen i Helsingborg. Och den bild dessa personer målade upp var något helt annat. Det mesta av saboterandet och våldet och stenkastningen stod Helsingborgsupportrar för. Polisen var adrenalinstinn med galna ögon och hade ingen kontroll över händelserna. Dessutom var det flera poliser som hade tejpat över sina personliga nummer som dom måste bära på sina hjälmar, allt för att se vilka som eventuellt spårar ur och tar till övervåld.

Det gick inte att snacka med befälen, eller överordnanden eller vad man kallar dom för, då riskerade man batongsmällar av rang.
Allt var ett enda kaos där fansen till de grönsvarta, som gick i samlad tropp, ständigt blev anfallna av små motståndargrupper vid varje gathörn på vägen upp till Olympia. Ett supportertåg som innehöll allt från medelålders kommunpolitiker, huliganer och små barn. Polisen var ett skämt och hade ingen kontroll på händelserna under hela dagen ändå var dom otroligt nöjda med sin arbetsdag när allt var över.
Efteråt uttalade sig den högste politikern om hur hemskt det varit att se sin stad bli sönderslagen av Göteborgare när hon uppenbarligen inte hade någon koll på läget.
Två saker är värda att tilläga här:
1, Helsingborgspolisen är ökända för sitt våldsamma och dåliga arbete mot fotbollsfans på besök i staden.
2, Båda lagen i ovanstående exempel har destruktiva supportrar som mest vill slåss och förstöra, tanken här är bara att visa hur fel den officiella bilden kan bli och hur dåligt arbete de som är satta att skydda medborgarna gör.

Ytterligare en berättelse handlar om en till mig närstående person som var på väg hem från en musikfestival en kväll. Han satt nykter som passagerare i en bil där ena ljuset fram var trasigt. En polisbil stoppade denna bil för kontroll. Så långt var väl allt okej.
Två mycket kaxiga poliser steg ut och ställde sig på varsin sida av bilen och lyste in med ficklampor. Första frågan av polisen till föraren(som är mörkhyad vilket jag är säker på spelade in) var: Finns du med i straffregistret?
Killen svarade lite skämtsamt att han kanske snattat nått när han va liten.
Passageraren fnissade till.
Svoop sa det bara å så stod han utanför bilen med en ficklampa i ögonen och ett smatterband av ifrågasättanden om att han tagit droger.
-Du är lite röd i ögonen. Du flackar med blicken. Du har väl tagit nått va?
Plötsligt stod det fler polisbilar där som om dom rånat en bank, passerande bilar från festivalen körde förbi och såg allting förstås. Poliserna fortsatte vara otrevliga och försökte provocera fram en reaktion hos dessa två grabbar som varit på en musikfestival och körde hem i en bil med ett trasigt framljus.
Är inte det en överreaktion eller vad?

Det är så att jag börjar tro på alla dessa ungdomar i trasiga förorter som ständigt provoceras av poliser som hur lätt som helst kan plocka in dom och anklaga dom för nått skit. Tidigare har jag känt att va fan, det klart dom gjort nått skit annars skulle väl inte polisen ingripa. Ni kommer väl ihåg Malmöpolisernas nedsättande samtal i en pikébuss för nått eller ett par år sedan. Tillfällighet? Knappast.

Det här är tre exempel. Är säker på att man kan hitta rätt många liknande fall.
Faktum är att jag börjar tappa förtroendet för vår poliskår i en tid då dom behövs som allra mest med tanke på den organiserade kriminaliteten.

Blir lite otålig ibland. Vill att saker ska ske pronto.
Just nu har jag en handfull olika projekt som ligger och väntar på besked om det går att ta dom vidare.
Oerhört spännande, intressant men lite frustrerande.

Jag håller på och bygger en framtid.
Känner mig som en ungdom som precis har gett sig ut i arbetslivet för att lära sig nytt. Det blir lite patetiskt ibland, men låt mig förklara.
Min fotbollskarriär höll mig sysselsatt fram tills jag var 33 år gammal, under den tiden gjorde jag inget annat än att spela fotboll.

Nästa gång jag fyller blir jag 44 år.
Det innebär att mitt yrkesverksamma liv post fotboll endast pågått i snart elva år.
Jag är nybörjare, lärling. En som söker min framtid fortfarande.
Likt en gymnasist letar jag efter min framtid och den ser mer spännade ut än någonsin. Det börjar sätta sig, jag börjar hitta mitt entourage av stadiga stöttepelare som jag behöver för att själv växa och bli bra på det jag är bra på.

Min yrkeskarriär är alltså bara tio år lång. Glömmer det ibland.
Beslut tar tid, processer tar tid, nya idér tar tid innan dom landar i matjorden och gror. Själv känner jag det som att jag inte har den tiden.
De omkring säger att jag har all tid i världen.

En knapp handfull projekt har jag liggandes i min famn.
Målet är att ro alla i hamn men lyckas jag med hälften kan jag ändå inte gråta.
Har ändå åtminstone tjugofem yrkesverksamma år kvar om hälsan står mig bi.
Det är inte fy skam. Kan kanske bli nått av mig ändå.

Vad är man beredd att göra för att nå framgång, respekt och kändiskap?
Vi ser det varje dag i diverse så kallade dramadokumentärer i våra TV-kanaler.
Men alla är riggade, manusstyrda som en teaterföreställning. Produktionsbolagen vet precis vad dom vill ha och castar de individer som de vill ha till sina utskurna roller. 

Häromkvällen satt jag och såg på den äkta varan.
En av de bästa och ärligaste dokumentärerna jag sett på år och dag.
Och det var enbart genom en slump jag hamnade framför den.

Det handlade om den kanadensiska hård/trashrockgruppen Anvil.
1984 spelade dom i Japan på en megafestival tillsammans med dåtidens största, som Scorpions, Whitesnake och Bon Jovi.
Bandet var, enligt inledande intervjuer, förebilder och inspiratörer för så spridda genier som Slash, Lars Ulrich i Metallica, Lemmy och många fler. Bandet var före Megadeath, Slayer och Anthrax på världsscenen, enligt samma intervjuer.
Men bandet försvann.
Alla de turnerade med gick vidare och sålde miljontals skivor men Anvil försvann in i dimman.
Vad hände?

Kolla in dokumentären under Anvil.
En underbart kärleksfull film men samtidigt rätt tragisk.
Två 50 åriga snubbar som vägrar släppa drömmen om att en dag stå som de världsstjärnor de trodde att dom skulle bli.
Under trettio år har de spelat in skivor och spelat live men ingenting har hänt.
Vi får följa de två originalmedlemmarnas arbetsvardag, deras drömmar och förhoppningar, besvikelser och galet envisa och positiva kamp för nå the big break.
En förnedrande turné i Europa inför fem-tio personer på bleka nattklubbar i Tjeckien och Rumänien. Resor som går åt helvete, lurade på pengar, bråk och glädje men ständigt denna kärlek till musiken och tron på sig själva.
Underbart.

Fick en inbjudan till en "Grabbkväll" i en klädbutik häromdagen.
Det är en bra butik, det är en mycket bra, trevlig och stilfull ägare av den samma. Dessutom väldigt bra service från hela personalen.
Men upplägget av kvällen får mig att fundera över vad "Grabb" står för.
Har vi inte kommit längre när det kommer till uppdelningen Grabbar och Tjejer?

Kvällens innehåll förutom kläder är rom, öl, Porsche sportbil, Macprodukter å så lite jakttema förstås, storviltsjakt dessutom. Jag har inget emot något av detta förutom jakt som jag avskyr. Tycker bara att det är så förutsägbart och endimensionellt.
Det är ju en klädbutik. Så var är smyckena som ska passa till kläderna? Var är hudvården för Grabbar? Eller varför inte champagneprovning? Nä just det, champagne är ju till för tjejkvällarna. Å väskor, var är dom? Eller den där stilexperten som skrivit en bok om vad man bör tänka på när man ska köpa på sig sin basgarderob eller bara ge allmänna råd om stil och etikett.

Jag har aldrig känt mig hemma i den där "Grabb"-rollen där man på fester delar upp sig i tjejer och killar där killarna ska sitta och gnabba om fotboll, den rökigaste av de rökigaste whiskysorterna, dyra bilar, golf, exklusiva resor man varit på och i smyg om vackra damer. Jag har oftast sökt mig till tjejernas bord för att diskussionerna varit intressantare. Det blir djupare eller riktigt ytligt fast alltid utan den grabbiga prestigen, dessutom lär man sig alltid någonting av det.
Hos grabbarna är det oftast nån typ av tuppfight där man ska bräcka varandra i nån sorts Steffo Törnqvist-kunskap. Det ljuva livet i sjömanskeps och någon lyxig gammal träbåt var i kungar och baroner tidigare farit fram.

Det är där man ofta fastnar när Grabbarna ska hitta på nått riktigt Grabbigt under sina Grabbkvällar. Är jag konstigt som inte förlikar mig med det? För visst finns det väl fler som jag? Vi som tycker att det råder slentrian och fördomsinställda åsikter i vad Grabbar gillar och inte gillar.
Varför inte bara öppna ögonen och tänka bredare och mindre stereotypt.

Jag kommer ändå gå på Grabbkvällen beroende på affärens ägare och dess personal. Inte beroende på kvällens övriga utbud. Ni får ursäkta.
Men sån är jag...

Solen lös som ett spotlight på Turning Torso när jag lämnade Malmö i morse. Det var som att solen bara ville sätta ljus på denna moderna symbol för Malmö stad. Utanför hotellet inne i stan hade en scen monterats upp för fest ikväll. Fest för alla invånare som håller på Malmö FF.

Igår hade jag stålsatt mig för att uthärda sömnbrist då mitt hotellrum låg ut mot gatan vid Nya torget där jag övertygad trodde att MFF fans skulle fira natten lång.
Men icke. Jag gick gatorna fram för att finna en kvällsöppen restaurang tillsammans med mina kollegor men ingenstans syntes det att Malmö FF inkasserat sitt 16 guld några timmar tidigare. Det var tyst och öde, mörkt och en smula bistert.
Var är festen tänkte jag. Borde den inte finnas här mitt i centrala Malmö? Plötsligt en ensam bil med fyra personer, en flagga och en sprucken biltuta. Något senare några få män i ljusblå matchtröjor inne på en pub. Inget mer. Förvånad. Jag sov gott.

Morgontidningarna har nu till frukosten skvallrat och jättefest och galna supportrar. Inte för att jag hade förväntat mig att bli bjuden på fest denna natt, jag insåg också att den faktiskt existerat på annan plats i stan. Möllevången verkar ha varit platsen för jubel och glädjeyttringar och där va inte jag. Men jag fanns på Swedbank Stadion innan, under och efter matchen mot Mjällby och det var fest nog. Vilken stämning!
En partykick även för mig, för oss som jobbar med matchen i TV. Högt ljud i hörlurarna som förstärker varje ljud inne på arenan som om inte det autentiska ljudet var nog. Vilket tifo, världsklass. Vilken sång. Vilken glädje med de obligatoriska bilderna på gråtande fans. Framför allt den äldre kvinnan i MFF halsduk som tårkade sina tårar bakom glasögonen. Det var en fin kväll som tog snabbt slut för mig medan alla med himmelsblå hjärtan säkert fortfarande firar att guldångesten till sist kunde motas bort.

För mig själv rullar nu det stora eftersäsongs hålet upp. Kickarna försvinner under ett halvår. Jag kommer att ägna mig åt mer stillsamma aktiviteter än livefotboll.
Medan tåget far norröver i landet, där det gröna i söder blir allt mer frostvitt för varje mil vi far, förbereder jag mig för skrivande, läsande. Det blir mer fokus på Adato, det blir fokus på dokumentären som vi förhoppningsvis får kontrakt på och på onsdag ett spännande möte om ett helt nytt projekt inom en helt ny bransch.

Drömmarna lever vidare även om fotbollssäsongen är över för detta år. Drömmarna finns alltid där och bär mig vidare genom livet. En hemsk vinter står framför mig men jag har köpt ny dunjacka så jag är beredd. Kom igen din djävul, jag ska tukta dig om jag så ska ut och kyla och svidande vind. Underställ och curlingkängor och ryssmössa. Det ska gå. Inte deppa nu Pelle. Livet är vackert.

Jag brukar tävla mot tiden. Oftast när jag är ute och reser.
Vi sitter där mitt emot varandra och liksom spelar schack med varandra.
Jag vet att jag är dömd till att förlora, ingen vinner mot tiden, men jag tar ändå en och annan delseger.

Jag är bra på att slå ihjäl tid. Kan sitta och stirra in i en vägg eller ut genom ett fönster i flera timmar utan att anstränga mig. Det blir lite som att meditera skulle jag tro. Jag går in i mig själv, stänger av helt eller också börjar jag att rulla upp olika historier som jag berättar för mig själv inne i min egen biografsalong.
Plötsligt har en timma gått, kanske två eller tre.
Jag blir sällan uttråkad.

Allt detta lärde jag mig under min proffstid i Kina. Där visste jag aldrig vad som skulle ske eller hur lång tid det skulle ta om det nu skedde. Inledningsvis kunde ingen engelska så jag kunde inte kommunicera med någon om vad som skulle ske och hur lång tid det skulle ta. Det var lite frustrerande milt sagt.
Ett spelarmöte med tränarna som man trodde skulle va över på 45 minuter tog ibland två och halv timma. Utan att man fattade nått. En matchresa som skulle vara över två dygn kunde ta fyra dygn. Ett flygplan vi skulle flyga med, där man hade boardingkortet i handen, kunde plötsligt vara borta. Tillbaka in till stan igen, äta lite lunch, boka om biljetter och sedan göra ett nytt försök. Kanske fanns det ett plan denna gång, if we were lucky.

Tillslut va det bara att inse att man inget kunde göra. Man kunde inte påverka någonting och satt i händerna på människor som inte kunde göra sig förstådda.
Det blev en påtvingad mental träning som jag haft enorm nytta av i mitt liv.
Att stirra ut på ingenting, att ställa sig mittemot den meningslösa tiden och dra sitt vapen i en fruktlös duell.
-Haha, jag vann idag ditt monster, kan jag ibland viska till tiden.
Han skrattar alltid tillbaka med en bister min.
-Men det är alltid jag som vinner tillslut min käre vän.