Har plöjt igenom kvällstidningarnas kommentarer och krönikor efter gårdagens Stockholmsderby mellan Hammarby och Djurgården. De är alla besvikna, de känner sig lurade på kamp och tempo och verkar anse att det var ett av de sämsta derbyna på länge. I korridorerna under en av Råsundas läktare, vid omklädningsrummen, sprang jag även på samma åsikter från andra mediarepresentanter. Det var väl bara Aftonbladets Daniel Sjöberg som utryckte samma ställningstagande som mig och övriga Canal Plus crew. Den om att det var ett rätt bra derby. 
Alltid lika intressant det här med fotboll och tyckande. Känns ibland så otroligt surrealistiskt att man kan uppfatta något så i grunden trivialt så olika som efter gårdagens match.

Kanske är jag en lantis med inte lika många klassiska derbyn på kontot som många av de där herrarna och pojkarna och en del tjejer på pressläktaren i Solna. Men jag vågar ändå utifrån mina kunskaper i ämnet fotboll påstå att hela drösen i detta fall är ute på en kollektiv seglats på de sju haven. Det var på många sätt ett bra och underhållande derby. Den enda kritik jag instämmer i är det rent dåliga passningspel som lagen visade upp, annars var det mycket skoj att uppskatta.

Det sades att det var ett lågt tempo i matchen. Ändå hade tre Hammarbyare kramp under den andra halvleken efter att ha löpt sig stumma, samtidigt slet Djurgårdens mittfälate som galningar för att möta upp konkurrensen från motståndare. Att dom löpte fel och misslyckades i sina uppdrag är en annan sak. Det sades även att det var ett snällt derby utan nerv. Trots det var det länge sedan jag såg en så oerhört aggressiv centrallinje hos ett lag som hos Hammarby. Mittbackarna Sleyman och Traoré spelade som två hjärnskadade pitbullhundar( och det är alltså positivt denna gång), Chanko åt upp varenda yta som fanns och Eguren gjorde inte bara mål utan vann närkamp efter närkamp beroende på smartness och ruggigt målmedveten aggressivitet. Under matchen låg det spelare utspridda och utslagna vid flera tillfällen och Lance Davids höll på att krossa varenda ben i kroppen på Emil Johansson precis vid avbytarbänkarna. Vad begär medialäktaren egentligen? Massmord och snabbspolning?

Sedan var hela matchen ett himmelrike för snabba övergångar, eller gamla hederliga kontringar som vi också kan kalla det.  Stundtals var det vidöppet åt båda håll men mest åt Djurgårdens målställning. Och det är här som min enda kritik tar form. Med ett bättre passningspel, bättre kvalitet och fokusering i dessa moment hade matchen kunnat sluta åtminstone 
4-2.  Jag vandrade i alla fall hemåt med ett smil efter matchen.
Och avslutningsvis vore det kul att veta vad som var så oerhört mycket bättre i det förra derbyt där Djurgården vann mot AIK? För då var det ju magiskt enligt expertisen. Bortsett från Sjölunds dramatiska vändning på runt 79 sekunder var det inte många spår mer dramatiskt än det som hände igår på Råsunda.

Spanska ligan är precis färdigspelad. Real Madrid tog sin trettionde titel trots ett panikartat spel under större delen av sin hemmamatch mot Mallorca som till sist och med mycket möda slutade 3-1. De vann sedan ligan på inbördes möten gentemot Barcelona som hamnade på samma poäng efter att ha krossat Gimnastic med 5-1 på bortaplan. Allt det där har ni som läser det här säkert koll på så jag orerar inte mer om det.

Men hyllningarna! 
Jag blev helt tagen av den spontana glädje som exploderade i Madrid efter att Real gjort sitt andra mål. Man kunde känna, till och med hemma ifrån min teve-soffa, den befrielse som spelarna sprutade ut över arenan. Cassillas grät i målet, Van Nistelrooy hoppade skadad in på planen och deltog i kramkalas och stenansiktet Capello visste inte till sig av glädje. Inte heller visste han hur han skulle uttrycka sin lycka då spontana glädjeyttringar inte riktigt är hans grej. Det var verkligen rörande att se hur otroligt mycket klubben och spelarna längtat efter en framgång efter så många år i nederlag och besvikelser. Det var inte en glädje från söndersegrade fotbollsmiljonärer utan en glädje från segersugna och framgångshungriga fotbollsproffs som inte längre tar något för givet.  

Men allra mest ryckte det i tårkanalerna när arenan, klubben och medspelarna hyllade två som lämnar skeppet efter denna match. Först David Beckham som i strålkastarnas sken, med Engelska flaggan på ryggen och sina barn runt fötterna traskade in till stående ovationer från varenda själ på plats, och då var ändå det bara förrätten. Sedan kom Roberto Carlos, som spelat elva säsonger i klubben, ut ur skuggorna och in i strålkastarljuset med sin brasilianska flagga runt sin hals och med världens bredaste leende. Det var så vackert, så stämningsfullt och så oerhört värdigt. Det var fotboll när den är som allra, allra bäst. Sånt gör en så oerhört lycklig.

Rev ur den här artikeln från DN redan i slutet av april. Tycker att ni borde läsa den. Inför det franska presidentvalet skrev DN:s Birgitta Edlund den här texten:

Fotbollspelaren Lilian Thurams åsikter väger tungt inför andra omgången av det franska presidentvalet den sjätte maj. Det är inte som fotbollspelare man kommer att lyssna på honom utan som medborgaren Thuram, försvarare och förespråkare för republikens stolta devis: Frihet, jämlikhet och broderskap.
Han är en klart lysande stjärna med 128 landskamper bakom sig, spelade under fransk fotbolls guldår med VM-segern 1998 och segern i EM 2000, veteran från klubbar som Parma och Juventus och just nu Barcelona. Han är djupt självlärd och en förebild för unga i de problemförorter han växte upp i. 
I motsats till hans insatser på fotbollsplanen och hans obönhörliga nagelfarande av ledande partier och politiker sker hans arbete med samhällets olycksbarn i det tysta. Thuram föddes på Guadeloupe 1972, kom till Frankrike när han var nio år, växte upp med ensamstående mamma och fyra syskon med tre olika fäder och gick håglöst genom gymnasiet, innan han blev fotbollsproffs i Monaco. Av en slump köpte han en handbok i filosofi. Då upptäckte han att det fanns en värld utanför fotbollsplanen. Sedan dess har han aldrig slutat att läsa, att lära och bry sig.

Thuram säger att fotbollspelare inte är ödesbestämda att spela boll, göra mål, få medaljer och för övrigt hålla truten.
Han var en av dom som tillsammans med några andra kändisar med invandrarbakrund som uppmanade förortens unga att skriva in sig i röstlängderna efter de svåra upploppen 2005 istället för att bränna bilar. 
-Jag kommer aldrig att råda någon om hur man ska rösta, har han sagt. Det finns hederliga och bra människor i alla läger som arbetar för försoning och hopp. Det viktigaste är att rösta.

Han är medlem i HCI, det franska integrationsrådet sedan 2003. Han anser inte att Frankrike är främlingsfientligt men att där finns en latent rasism som i övriga västvärlden, ett arv av fyra hundra års kolonialism och slaveri.
-Vore jag inte spelare i landslaget skulle man inte se mig som fransman, utan som svart, har Lilian Thuram sagt. Hade jag sen på mig munkjacka med huvan uppfälld skulle man behandla mig som slödder.

För er som fortfarande inte hittat fram till mina krönikor på
TT-Spelsajt. Denna vecka Superettan.

David Bowie vs Rickie Gervais. Slutresultat: Gervais knockad efter tjugo sekunder.

Jag upptäckte häromdagen att jag levt en del av mitt liv i förnekelse. Det kan vara en brutal upplevelse för många att upptäcka, för mig är det mer underligt än allvarligt. Det jag pratar om är min musikaliska hemvist under uppväxten.
Ni som läst igenom mina skivtips under rubriken "Kulturrummet" här ovanför vet att hårdrock, eller heavy metal, lyser med sin frånvaro. Endast stackars Judas Priest och Black Sabbath har fått plats på en lista. Jag anser således att genren hårdrock inte funnits i mitt liv. Tydligen är det så. Men är det sanningen? 

Nej, det är inte det. Bryskt insåg jag alltså för några dagar sedan, efter att ha börjat läsa en bok som heter "Fargo Rock City", att det finns en historia som inte blivit berättad från mina dagar under det förvirrade 80-talet.
Boken med undertiteln "A heavy metal odyssey in rural Nörth Daköta är skriven av den amerikanske populärkulturskribenten och musikrecensenten Chuck Klosterman som växte upp som ett "metalhead" i en håla som heter Wyndmere i North Dakota. Jag återkommer senare med ett omdöme om boken när jag läst klart den, men slås redan i inledningen av boken att den där förnekelsen jag nämnde i början av denna text i högsta grad lever,

Chuck levererar en lång rad namn på hårdrocksband, eller hairband som det senare skulle komma att kallas, och jag har skivor av dom alla. Aerosmith, Poison, Guns N´ Roses, Cinderella, Skid Row, Ozzy Osbourne, Whitesnake, Bon Jovi( ja, jag vet...); White Lion, Hanoi Rocks, D.A.D, Twisted Sisters, Dio, Def Leppard och en handfull grupper till. Dock inte Klostemans ingång till sitt metalliska himmelrike, Mötley Crüe, som jag av någon märklig anledning inte klarade av. Jag påstår inte att de här banden betydde så mycket på djupet, i själen, men skivorna spelades och användes på förfester. Jag har inte heller en kärleksfull samling av någon av grupperna stående hemma i en garderob, de är troligen utspridda som ensamma öar ibland det som senare stannade i mitt medvetande och hamnade på "Kulturrummets" sida på blohm.se. 

Hårdrocken rasade senare hämningslöst i status i och med Nirvanas och Grungens intåg i musikhistorien, jag antar att även jag då gömde undan den här sidan av rocken då det blev fullständigt ohållbart att stå upp och tala om att man gillade hårdrock. De som blev kvar ansågs som kufar som fortfarande ville vandra runt i nitar och jeansvästar med Iron Maiden på ryggen. Även om rätt många lyssnade på sina plattor i smyg i sina medelklasshem. Nu har ju hårdrocken kommit tillbaka och till och med blivit folklig och rumsren i schlagersammanhang. Men i min hylla blir det nog inga nya inköp av pudlar eller Judas-läder och nitar. Däremot kan nog de gamla vinylerna åka fram och locka ut en och annan headbanger-rörelse efter några riviga glas svinäcklig Jack Daniels.

Det har varit väldigt mycket Göteborg och Kina under den underbart varma och sköna helgen. Den gamla träbåten med namnet Götheborg har farit fram och tillbaka till Kina med strategiska stopp på vägen. Uppmärksamheten har varit enorm och om det kan man tycka en massa saker. Kritiker tycker att allt bara handlar om att kränga mobilnät, telefoner, bilar, kanoner och kullager till en kommunistisk diktatur medan andra ser det som en bieffekt till en annars kulturell historisk hyllning och fredlig manifestation för en gammal handelsväg som man återigen vill ta upp, om än med andra transportmedel än gamla vackra segelfartyg. 

Personligen ser jag det som ett rätt häftigt initiativ det här med ostindiefararen. Men visst finns det ett cyniskt politiskt spel med spektaklet som enbart handlar om att knyta kontakter och öppna handelsvägar med den kinesiska marknaden, en marknad som alla i hela världen just nu vill in på. Alla medel är tillåtna i den kampen och de som inbillar sig att lilla Sverige ska stå upp och ryta med mänskliga rättigheter, värdiga arbetsförhållanden och klimatsynpunkter är bara naiv. Det handlar bara om affärer och även om ni, och jag som är väldigt ambivalent över situationen i Kina och hur man ska förhålla sig till den, protesterar så är det som att skrika sig hes i ett ljudisolerat rum. Det där med rättigheter och förbud mot dödsstraff kommer ändå i andra och tredje hand för de svenska politikerna. 

Men pr-kuppen med fartyget Götheborg har i alla fall lyckas till hundra procent, det visar ju bara det faktum att Kinas högste ledare, Hu Jintao, kom till Sverige på besök och att han i det paketet bjöd svenska företag på flera affärskontrakt värda många miljarder. Det var förövrigt det första kinesiska statsbesöket i Sverige i historien. 

Personligen är jag inte så överraskad över besöket och pr-framgången för när jag besökte Kina i augusti-september förra året pratade jag med många kineser som hade full koll på skeppet Götheborg som då hade kommit fram till Kina. Det visade sig att den mediala punktmarkeringen i Kina på fartyget Götheborg och på Sverige var otroligt stor. Det går nästan inte att förstå den uppmärksamhet som den här färden gett Sverige. När jag pratade med den före detta ägaren till Dalian Wanda, klubben jag spelade för i Kina, som numer är inflytelserik affärsman över hela Kina uttryckte han förvåning över den massiva uppvaktningen de kinesiska politikerna gav den här båten vid ankomsten till Kanton i södra Kina. Det var mycket ovanligt att ett så litet land som Sverige gavs den möjligheten till att profilera sig, ansåg han. Svenskarna ska vara stolta över det, sa han också.

Man kan som sagt ha väldigt olika åsikter om hela den här historien som kostat skattebetalarna en massa pengar, om det enligt vissa tveksamma i att ha en representant från en kommunistisk enpartistat på besök, men den reklam Sverige fått i Kina och vad det kan betyda för framtiden tror jag är ovärderligt. För en sak ska vi komma ihåg och det är att det inflytande Kina kommer att få på oss i väst, det tror jag väldigt få förstår vidden av idag.

Plötsligt blev det tyst. Samma sak varje år då sommarens intåg i vardagen tar över. Det suger i magen, lite melankoli, man känner sig en aning bortglömd. De stora fotbollsligorna i Europa står stilla mellan två säsonger, endast Spanien sprattlar fortfarande en del med benen, men allsvenskan tuffar på i solens ljusa strålar. Det ringer knappt i mobilen, mejlen verkar har fallit ner i ett tekniskt haveri, inget nytt där heller. 

Det är märkligt hur tomt det blir när uppdragen sinar av sommaruppehåll och de man har är inbokade sedan länge och kräver väldigt lite kommunikation. Och sedan skrivandet på kammaren i den ensamma vardagen.
Varje år, det tar ett par veckor att varva ner och njuta av den stillhet som faktiskt är ett previlegium för frilansare som jag.

Den gångna helgen har hjälpt till att komma en bit på vägen. Förlamande värme, bad, sol och MC-åkande har masserat ner stressen från arbetsinaktivitet till en skön feeling av sommar och sol, kort och cool.

Vårt samhälle är i stora drag ett konfliktfritt samhälle, i alla fall på ytan. Vi vill inte gärna föra hårda argumentationer med medmänniskor med risk för att inte kunna skilja på sak och person och sedan bli ovänner. Vill man vara elak skulle man kunna kalla oss för ett mesigt folk som inte vågar stå upp för någonting.

Om det inte vore för det här med alkohol. Det finns bara en anledning som skulle kunna få svenskarna att gå ut i krig, det är att försvara sin rätt till att få köpa och dricka sin kära alkohol i hur stora mängder som helst. Klimatkatastrofer, krig, terrorism, svält, allt sånt är av underordnad betydelse, det orkar vi inte med. Men den egna rätten till att supa ihjäl sig, den ska fan ingen röra. Smugglingen är redan pinsam i vårt land, nu jublar alla liberaler och alkoholälskare över nätspritens möjligheter. Det märks att man börjar bli gammal när man tar upp just det faktumet som en positiv egenskap när man ser vart krökandet är på väg. Det ohejdade drickandet står som grund för så hemskt mycket av all skit som händer runt oss. Ändå ska vi ha rätten till mer och mer och mer och mer.

Och nej, jag är inte nykterist, inte heller moralist. Jag bara förvånas över denna sjuka alkoholfundamentalism.

Det kommer ett liv även efter klassiska landskamper, skandaler och massor av blågula mål. Det stavas allsvenskan och tidiga ödesmatcher i allsvenskan. Här kan ni läsa några tankar från mig inför AIK mot ÖSK på söndag. TT-spelsajt.