Mardrömmen i Düsseldorf
Nja, jag vet inte om jag skulle uttrycka mig riktigt så hårt men fegt och tafatt var det. Vad anledningen till det är vågar jag inte uttala mig om. Men enbart klasskillnad alena tror jag inte på. Ibland blir helt enkelt allt fel från början.
Jag vet nämligen hur det är. Fortfarande kan jag skrikande vakna mitt i natten med kallsvetten rinnande nedför ryggraden när min minnesbank skakar fram bilder från en match i Uefa-cupens första omgång 1991.
Jag spelade i ÖSK och vi mötte Ajax borta i Düsseldorf(ett straff för Ajax efter att supportrarna bråkat) inför 18 000 åskådare. Ajax hade ett stjärnlag med spelare som Danny Blind, Jan Wouters, Frank de Boer, Aaron Winter, Brian Roy, Stefan Pettersson och en mycket ung Dennis Bergkamp för att nämna några. Vi skulle naturligtvis inte ha en chans och det blev vi påminda om från alla håll.
Vår självsäkra taktik gick, precis som för Elfsborg, ut på att hålla tätt bakåt för att hålla siffrorna nere och hoppas på mirakel på hemmaplan. Respekten var så överdriven att vi knappt försökte hålla i bollen och ta oss mot motståndarmålet. Det var pinsamt, det om något var en skamlig insats även om Ajax vid den tiden verkligen var ett av europas topplag. Efter 29 minuter plockade Ajax ut en försvarare och satte in en till anfallare, så extremt defensiva var vi. Och som jag fick jaga boll. Minnet sviker visserligen ibland men jag tror inte att jag rörde bollen mer än högst fyra gånger på hela matchen. En gång bröt jag en passning ut till inkast, en annan gång slog jag en fem meters pass ut mot kanten till Magnus Erlingmark och den tredje gången jag träffade bollen for den in i mål över Anders Karlsson i målet efter att jag styrt en frispark från Dennis Bergkamp. Den sista träffen har jag visst förträngt men när jag läser "Boken om Örebro SK" av Christer Blohm(inte släkt) så påminns jag av att jag visst nickade bort en hörna vid ena stolpen som domaren dömde mål på eftersom han tyckte att jag stod innanför linjen. Det var 2-0 det, sedan gjorde Stefan Pettersson även 3-0 innan matchen var slut. Men det hade om Ajax satt femtio procent av sina chanser kunnat bli 10-0.
Den enda trösten med den kvällen var att livet går vidare och att fler internationella matcher skulle komma med ett något bättre resultat. Något bättre alltså...
| Stäng |
Bulletin angående en avstannande tv-karriär
Men blir det någon Premier League-fotboll för dig i vinter då?
Frågorna kommer allt oftare från allt fler håll och någonstans påstås det att jag står som väntande resurs i bakgrunden i Canal Plus korridorer.
Som en reserv liksom.
Men jag har aldrig varit en speciellt lojal reserv.
Jag har alltid sett mig som en vinnare. Tänker inte stå med mössan i hand och vänta på allmosor.
Fakta är att jag just nu inte har kontrakt med någon kanal eller produktionsbolag till några sändningar under hösten, vintern, våren. Den allsvenska fotbollen i Stockholmsområdet är en muntlig historia som jag hoppas kunna köra vidare på tills SM-bucklan är utdelad i november. Likaså är det med radiosporten och PPV-sändningarna, inga kontrakt alltså.
Canal Plus visar just nu inga tecken på ett framtida intresse mer än som en eventuell gäst i ett planerande söndagsprogram och Kanal 5 och Kanal 9 visar inga tecken på att vilja visa internationell klubblagsfotboll på denna sida nyår, inte med studio i alla fall. Vintern riskerar därför att bli mörk och lång när det kommer till mina TV-uppdrag.
Har därför börjat se mig om efter andra alternativ här i livet.
Men men... det svänger kraftigt i den här branschen och jag var inte direkt oförberedd. Telefonsamtalen från huvudstaden har inte direkt misshandlat mobilen det senaste halvåret.
Och i Örebro kan ingen höra dig skrika.
Men följ mig gärna i den mer positiva banan som skribent. Där uppskattas mitt jobb på ett helt annat sätt för närvarande.
Manchester City intervju på Eurosport.se
Efter att i våras blivit tvungen att skärskåda bottenstriden av Premier League via Kanal 9:s sändningar blev jag helt plötsligt en fullfjädrad expert på Manchester City. Inte visste jag då att klubben en sommar senare via Sven-Göran Erikssons intåg skulle bli en av Englands hetaste fotbollsklubbar. Så när Eurosport ville ha expertutlåtanden till sin nya sajt i ämnet Premier League gick City-lotten till mig. Resultatet ser ni nedan. Några märkliga formuleringar där jag knappt själv vet vad som menas får ni stå ut med.
Har pressen på Svennis varit så hård som den beskrivits i media?
- Jag tror att han visste vad han gav sig in i så det var ingen panik på det sättet. Hans ledarskap har alltid präglats av lugn och stabilitet. Kritikerna kallar det tråkigt men han är väl medveten om det, det har varit likadant genom hela hans karriär.
Vad säger du om truppen Manchester City har?
- Det har kommit in många spelare på kort tid så det kan bli svårt att få ihop det. Tittar man på truppen nu jämfört mot förra året så ser man redan stor skillnad. Årets lag är mer kreativt och mer fartyllt. Petrov är intressant, rörlig och duktig och kvick i agerandet. Elano, brassen, riktigt bra kille centralt och Bianchi är också rätt spelartyp. Det är lite Inzaghi-varning på honom när han ligger där framme och hugger. Det är den typen av anfallare som City behöver.
Folk runt fotbollen har sagt att Svennis har tagit över en väldigt dålig trupp. Har de värvat tillräckligt med spelare enligt dig?
- Det beror på vad målet är från deras sida. Ska man nosa på Uefa behöver man ha in några spelare till. Förstauppställningen ser intressant ut, men det gäller att de blir trygga med varandra eftersom Premier League är den svåraste ligan att acklimatisera sig i.
Är det inte svårt att spela ihop så många spelare på så kort tid?
- Allting beror på hur bra spelarna är, men givetvis är det svårt. Han har värvat rätt folk, kreativa spelare framåt och en bra stomme bakåt. Det är alltid en trygghet att bygga bakifrån. Richard Dunne är kung hos fansen men jag tycker inte han är så bra. Han gjorde många misstag ifjol.
Hur mycket måste de förlita sig på att Bianchi levererar kommande säsong?
- Han är en av de som måste lyckas. Men det är viktigt att det offensiva mittfältet funkar bra. Får han vara frisk är han skön att ha där framme. Jag antar att han kommer att sälja av en del anfallare.
Hur är rollfördelningen mellan Backe, Grip och Svennis?
- Det vet jag faktiskt inte, jag har pratat med dem om det. Svennis står och spanar och tar ut laget. Grip är en länk och kollar motståndet och analyserar motstånd och spelare.
Vilken atmosfär vill han ha i ett lag?
- Han pratar mycket med spelarna, ger dem tillit och förtroende och tar hand om dem. Han bygger på vissa starka personer som han kan hänga upp det på, starka ledare. Mancini och Beckham är utmärkta exempel på det.
Finns det en chans att City blir en stor svenskkoloni?
- Jag är helt övertygad att det är professionellt med alla svenskar där nu. Han kommer nog inte visa mer intresse för svenska än andra. Isaksson är svensk men Svennis jagar en ny målvakt ändå.
Vad kan Manchester City åstadkomma den här säsongen?
- Pearce var en fullständig katastrof som coach i City, ingen disciplin, och ingen ordning och reda. Kan Svennis få en bra start och vinna ett par matcher kan han få med sig spelare, klubb och fansen. Man ska inte förvänta sig en topplacering. Det är jättesvårt att tippa men någonstans i mitten tror jag. Klubben börjar ju på nytt, från noll på något sätt. Svennis markerar tydligt vad han vill.
Vilka tror du vinner respektive ramlar ur Premier League?
- Jag tror att United kommer att göra det igen. Det kommer vara ett race mellan Chelsea och United, samt Liverpool om de får stabilitet kan de fightas med. Jag har svårt att se att Derby stannar kvar och Wigan var ju i prinicp ur förra året. Nykomlingarn får det alltid svårt och Middlesbrough är intetsägande lag. Med lite oflyt kan de hamna rätt långt ner. Vad gäller City så har de ju förutsättningar att värva om det krisar sig.
ÖVERGÅNGAR:
Nyförvärv: Sven-Göran Eriksson, t, klubblös, Valeri Bojinov, f, Fiorentina, Elano Blumer, mf, Shakhtar Donesk, Verdran Corluka, b, Dinamo Zagrab, Javi Garrido, b/mf, Real Sociedad, Rolando Bianchi, f, Reggina, Gelson Fernandes, mf, FC Sion, Geovanni, free transfer, Martin Petrov, mf, Atletico Madrid
Förluster: Joey Barton, mf, Newcastle, Sylvain Distin, b, Portsmouth, Trevor Sinclair, mf, Stephen Jordan och Hatem Trabelsi fick inga nya kontrakt
Eurosport tippar:8
Sven Göran Eriksson tog över City för drygt två månader sedan. Det tog dock en stund innan den svenske tränaren fick likvida medel till sitt förfogande på grund av oklarheter beträffande ägaren Thaksins förmögenhet. Men sedan det rasslade till i kassan har Svennis inte varit rädd för utgifter. Bojinov, Bianchi, Elano, Geovanni är några av de som värmlänningen har köpt in. Nu återstår bara det viktigaste, att få alla att fungera ihop. Bianchi och Bojinov är två anfallare med målsinne och kan bli nyttiga för City. Eurosport.se tror att Svennis överraskar och får mittfältet med Petrov, Elano och Geovanni att fungera samt att Bojinov och Bianchi levererar. Grattis till en plats bland de bästa tio Svennis!
Fredrik Jönsson/Mårthen Bergman - eurosport.se
Oddsetkungen
5 000 fick varje expert att bolla och trixa med på oddset under en allsvensk säsong. Man skulle få summan att växa och sedan vid bokslutet i november jämföra med de andra experterna i sändningarna. Det blev fiasko, för oss alla. Men jag kom inte sist. Det räckte för att av några få ironiska själar skulle kalla mig för oddsetkungen.
Dock så fick jag trots det ryktet om att vara en eländig tippare. Det går inte att gömma en sanning även om man klär in den i ironi. Det var rätt elakt men inte helt oförtjänt.
Nu var det en tag sedan jag behövt konfrontera en så krass verklighet där jag "måste" tippa resultat och eventuella vinnare i en hel allsvensk omgång.
I aftonbladets allsvenska rosa lördagsbilaga fick jag en helsida att sia om kommande resultat och graden av hetta i de matcherna som spelades. Jag skrev texten själv för att slippa bli tolkad på ett felaktigt sätt. Inte så att jag inte litade på journalisten men det är lätt att märkliga fraser printas ner i de snuttifierade sammanhang de här expertutlåtandena kommer om man inte peter ner exakt hur man tänker. Men hjälpte det? Blev det bättre?
Om jag säger 0-5 mellan Kalmar FF och IFK Göteborg då förstår ni att jag hade 0-0 som slutresultat. Om jag säger 2-2(2-0 stod det felaktigt i bladet trots att jag skrev allt själv) mellan Gais och Helsingborg så vet ni nu att HIF vann med 3-0, sedan spöade förstås BP ÖSK med 3-1 hemma där jag förutspådde en bortavinst med 1-2.
Ve och fasa. Bedrövelsen kom över mig i mitt jag-vill-alltid-ha-rätt-ego-tänkande. Trovärdigheten skadad?
Men AIK vann i alla fall mot Gefle hemma, 1-0, där hade jag 2-0. det får ändå anses nära och nästan godkänt.
Om nu bara Djurgården gör sitt och vinner i morgondagens Stockholmsderby mot Hammarby och Malmö FF chockar världen mot Halmstad BK så har jag ändå uppnått en anständig nivå i gissandet av den här helt fucking omöjliga allsvenskan. Annars... nä, jag vägrar tänka sådana tankar innan matcherna spelats.
Woody Allen-land i filmkris
På bokhandeln Barnes & Noble på fifth avenue köpte jag en mycket tjock och väldigt tung bok med fotografier från olika filminspelningar i stadens miljöer. Film och teveprogram från 1966 till 2006 är representerade i boken som heter "Scenes from the city-Filmmaking in New York". Här paraderar skådespelare som Woodey Allen(förstås), Diane Keaton Al Pacino, Dustin Hoffman, Donald Sutherland, Robert De Niro, Jane Fonda, Will Smith, John Travolta, Meg Ryan, Jack Nicholson, Samuel L Jackson och resten av hela filmhistoriens bästa och största stjärnor. Filmer som Taxi Driver, Shaft, Annie Hall, Gudfadern, Saturday Night Fever, The Professional, American Psycho, French Connection och Spike Lees Do the right thing är alla inspelade i The Big Apple.
Det är just det här som är New York för mig. Det är därför staden har sådan lockelse. Man är uppväxt och inkapslad av vyer från staden via filmer och annan populärkultur. Även en stor del av min musikhistoria har snurrat runt på Manhattan och de andra stadsdelarna. Bob Dylan som började här, Patti Smith som är New York även om hon under en längre period bodde i Detroit med sin man Fred Smith från kultbandet The MC5. Men även Iggy Pop(från Detroit) som bott länge i asfaltsdjungeln är en kung och självklart The Ramones som bildades i Queens och blev punkrörelsens ledarhundar.
Nu kan New York som filmstad vara hotad läser jag i SvD. Borgmästare Bloomberg vill försvåra möjligheterna att spela in på plats och kräver(som vanligt i USA) en tung ansvarsförsäkring för de som ska filma. Det är nog inga problem för de allra största filmbolagen men desto större för mindre independentfilmare. Detta ska läggas till ett tidigare förslag som lagts på is om film och fotoförbud i tunnelbanan. En protesorganisation har förstås startats med regissören James Cameron, Patti Smith och Michael Stipe från REM som frontfigurer, detta allt enligt SvD.
Att tider och prioriteringar förändras kan man utläsa från Borgmästare John V. Lindsay citat från1967.
"It irritated me that the New York film scene was languishing.
We had the talent, a vast variety of skills and locations, everything
a filmmaker would want for shooting in a big city."
Detta sagt inför grundandet av The Mayor´s Office of Film, Theatre and Broadcasting.
Vi får väl se hur det blir i framtiden. Kan bara hoppas att vi får fortsätta njuta av autentiska NY-miljöer i filmer och slippa digitalt framställda scener från ett skrivbord. Men njut så länge ni kan.
Sommarångest och Johnny Cash
Sedan ligger jag där igen. Ledighet är farligt om man har det för länge. Rutinerna rubbas och instinkten försvinner. Som frilans är det ännu farligare att vara ledig. Men det är även en fördel. Att styra sitt liv själv är en ynnest. Men man måste ha disciplin. Annars ligger man där med näsan i vädret och solen som steker fett.
Jag ringer också en massa samtal mellan varven in i köket efter kaffe och vatten. Man vill ju fylla den tomma frilanskalendern inför hösten. Gillar inte sånt. Att ringa och tigga. Vet inget än, vi får se...
Läser rader av tidningar på altanen, måste uppdatera livet omkring än. Ser på teve, eller hellre dvd. "Walk the line" till exempel, filmen om Johnny Cash och hans liv. Mycket bra om man gillar kultsnubben med den mörka starka rösten. Det gör jag. Sedan lite kaffe igen, läser klart en bok och börjar på en ny. En är ett recensionsuppdrag. Funderar en del på hur jag ska inleda men tänker bort och tar tag i det dagen efter idag.
Läser en rad bloggar och förundras över vilka händelserika liv alla lever. Hur hinner dom med allt, alla coola fester, eleganta maträtter med fina franska namn, krogar, nattklubbar, branschfolk. Människor som alla har lustiga smeknamn och jobbar med något djupt viktigt, eller har båt, springer förbi. Hur kommer dom ihåg alla människor som flimmrar förbi. Avundsjuk. Jag har varit på en stor fest i sommar, men jag har festat fler gånger. Ska på en till. Sedan får det vara nog. Får läsa bloggar istället. Och skriva.
Imorgon måste jag tycka någonting igen. Får se vad det blir. Jag kanske överraskar och inte tycker någonting. Va jobbigt, jag förväntas ju att tycka nåt. Men roligt vore det onekligen. Hur skulle folk uppfatta mig då? Trist?!
Sedan kom åskan och regnet. Det öste ner i massor av minuter. Då gick jag in och stängde altandörren. Kanske blir luften friskare efteråt, tänkte jag. Kanske släpper förlamningen.
Men det vore gott med ett par knäckemackor med sötsenap och kalkon. Jag tror jag får se efter i kylen, å skåpet.
Rolling Stones och den stulna meritlistan
En vän från Göteborg ringde igår.
-Tjena Pelle. Du, jag vet att det är kort varsel men jag har en biljett till Rolling Stones över. Kan du komma?
Jag skruvade på mig, nja. Du vet tjejen är ledig på fredag å jag måste upp tidigt på lördag ser jag i kalendern, har en bok att recensera och det är långt med bil och tåget är säkert fullt och sedan... Bullshit, bullshit!
Va fan har hänt med än? 40 och stendöd, eller?
Hur ofta blir man bjuden på en biljett till ett av historiens största rockband? Pinsamt Pelle!
Hade man varit 20 år hade jag lagt in tandborsten i innerfickan på jackan, stoppat ner någon tusenlapp i brallorna, stannat till vid bolaget och köpt ett par bira och sedan dragit ner till västkusten. Vad som sedan hänt hade varit en överraskning.
Inte för att jag är någon Rolling Stone fan, så av den anledningen gråter jag inte men det är väl inte helt omöjligt att det nu verkligen(även om det sagts förut) är sista svängen med gänget. Och jag som aldrig sett Jagger och hans pensionärer tidigare borde väl kanske ha gjort det. Det är svårt att på allvar stå upp och vara trovärdig rockare om man aldrig sett RS.
Men jag skyller på fotbollen som tog min meritlista till livebandsscenen som gisslan. Det var bara att välja. Hultsfreds festivalen eller träning. Konsert på Hovet eller match. Surfpunk på Svea Källare i Peking eller ladda med pasta i hemmet.
Och jag valde träning, match och pasta. När jag sedan lagt av och har tid då har jag blivit bekväm och tappat suget.
Då ska helst konserten vara i trädgården. Nä, jag är så trist att jag 99 gånger av hundra väljer CD-paketet hemma än drar 30 mil för ett riktigt gig.
Paradoxen är att om nån barmhärtig jäkel packar ned mig i en väska och tvingar in på arenan då är jag salig när jag går därifrån. För jag älskar ju egentligen den kraft som finns i livemusiken.
Rätt ner i gruvan
Är rätt fotointresserad, både att gå på utställningar och ta egna bilder. Svartvita bilder i ruffiga miljöer är favoriter att gå in i med hjärta och hjärna. Mer om det en annan gång kanske. Men som sagt, att fotografera är ett intresse som kommit och gått genom åren, allt beroende på vilken tid jag haft och vilka miljöer jag rört mig i. Men jag är förstås en amatör och har absolut inga ambitioner att framstå som ett proffs. Just den tanken kanske ger sig själv. Kommer trots det att lägga ut en del bilder de närmaste månaderna. Just nu har jag pumpat in stadsbilder från New York-resan under menyn "Vem är Blohm" och fotografier. Senare kommer ett gäng mycket intressanta egobilder dyka upp från min resa till Kina förra året. Men inte förren i mitten av september.
Hemma igen!
Så sitter man på sitt kontor igen efter sju dagar i friheten. Regnet har öst ner, vinden slog envist in över land från östersjön men där någonstans mitt i strålade(nåja) även solen från skyn. Vem som än styr vädret där uppe bland molnen så bör det vara en sommarvikarie från helvetet. Man undrar vem som släppt fram denne rookie under en sommar som på förhand skulle bli den varmaste i historien enligt... Ja vem? Kanske var det den där tysken med rönnbär och spådomar i kaffesump som kvällstidningarna alltid dammar av varje vår som gissat. Ack, ack, ständigt detta väder.
För femte året i rad har jag legat på läger strax utanför Klintehamn hos familjen Gotland. Där känner man sig alltid lika välkommen in i gemenskapen bland vänner, föräldrar, syskon och a,b och c-kusiner. Visst är man rädd att trampa dom alla på hälarna i en allt för tät bevakning i sommarhuset och den lilla gäststugan på tomten en annan slaggar i.
Ju sämre väder desto tätare punktmarkering, annars ståtar stranden med en luftigare plats för alla. Jag hoppas bara att dom ber mig fara åt det där stället sommarvikarien ovan sitter innan man blir allt för lik en fet fästing i ett knäveck.
Även om jag tror att dom aldrig blir så trötta på ens närvaro att så sker. För jag ingår i ett sammanhang kallat partyfolket.
När vi anländer är det alltid ett party på gång på ön. Och på sommaren dunkar Eldkvarn-partyt igång i Björkhaga. Uppladdning hos familjen Gotland där en massiv musikanläggning riggas upp och diverse inventarier stuvas om och skickas bort. Sedan förfest hos familjen dj-sleepy med utsikt över äng och hav. Efter några timmar avgår båtar, cyklar och bilar bort mot Warfsholm där Eldkvarn intar scenen runt åtta och pumpar på i några timmar. Där har jag sett bandets förvandling från en butter, trött och inåtvänd grupp till dagens nytändning med en leende Plura. De senaste tre åren har en markant skillnad synts på scenen även om vi från dj-sleepys inhägnad alltid kört lika hårt framför bandet. I år märktes den nya populariteten i svallvågorna av Svart Blogg och teveframträdanden. Det var packat framför den scen där endast sällskapet tidigare hoppat omkring. Ironiskt då att Eldkvarn körde minst en halvtimma kortare anno 2007 än tidigare, kanske berodde det på Pluras skrala stämbandshälsa. Men konserten var trots det bra och vi vandrade nöjda tillbaka till båtar och cyklar i mörkret mot efterfesten i familjen Gotlands mansion. Där var dansgolvet packat fram till 03.30. Baren var öppen, nattamat serverades under bar himmel och hångelhörnan var överraskande tom. Ja va fan, vi är ju alla (nästan i alla fall) en bra bit över den fyrtionde årsringen och hånglar inte öppet längre. Vi dansar och sjunger allsång.
Och de som känner mig och undrar, vadå blohm dansar? Ja, jag var inte nykter och vackert var det inte. Ungefär som en politiker på en vunnen valvaka om ni vill vila en tanke på något outhärdligt. Möjligtvis briljerade jag med lite mer luftgitarr.
Manhattan-Inte bara asfaltsdjungel
En brutal asfaltsdjungel med enbart sönderstressade människor, skyskrapor och dygnslångt, kaosartat trafikkaos.
Glöm det!
Ger man sig ut och går så inser man ganska snart att Manhattan är flera småbyar som alla lever sitt eget lilla liv. Varje del har sin egen själ, sitt eget sätt att förhålla sig till omgivningen. Jag vågar inte själv ge mig in och tolka den själen, där är en vecka som superturist allt för kort tid för den typen av genomgripande analyser. Men jag vet var mitt hjärta dunkande som mest harmoniskt och var min mentala motorväg möttes av en 50-skylt som tog mig ut på slingriga vänliga skogsvägar.
Och jag vet precis när den upptäckten gjordes.
Efter att i stekande hetta vandrat runt nere vid Battery Park och Frihetsgudinnan. Fortsatt längs med kajen förbi South Street Seaport och upp mot Brooklyn Bridge. Och sedan efter att ha tagit sig ut på halva bron, avfyrat några fotoskott, gått tillbaka och in i ett fullständigt kaosartat och avgasinpyrt Chinatown, fortsatt in i ett turistigt och plastigt Little Italy. Och där, på väg ut från Mullberry Street, över Broadway och in i Soho hittat hem. Där översköljde mig ett stort lugn. Tempot blev lägre, det blev tystare, gröna träd på gatorna och de låga husen med sina många småbutiker, gallerier, barer och kaféer. Jag gillade det direkt. Precis som Greenwich Village med sitt snuskigt trendiga och svindyra Meatpacking District. Där finns de lyxiga krogarna, massor av stekheta klädbutiker, klubbar och lounger tillsammans med slakthus, blod och kött. Men det var inte det i första hand som fastnade utan blandningen mellan det fula, skitiga och det nya lyxiga på de breda gatorna. De två sidorna lever sida vid sida, i alla fall i något eller några år till då dollareliten säkert tagit över helt och hållet. Och så East Village med massor av uteserveringar och pubar. Den mest europeiska stämningen jag upplevde på Manhattan. Vänligt, ungt och mysigt.
Hela detta stråk från väst till öst en bit nedanför 14th street blev min stad i staden. Visst var Upper West Side mysigt och Central Park är en underskön oas medan delar av Chelsea lockade. Men det var Soho/Tribeca, Greenwich och East Village som tog mitt hjärta.
Pelle Blohm
– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.
– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.
– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.
– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.
– Föreläsare.
Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.
I övrigt en jäkla fin kille...
Tidigare inlägg