Det sägs att man inte kan kalla sig författare förren man skrivit minst två böcker.
Det innebär att jag enligt någon sorts oskriven paragraf inte är författare då jag enbart lyckats få ihop min "Pionjär i Mittens Rike". Visserligen har jag ett manus liggande på skrivbordet som fan ska bli nåt men som ännu kanske inte är nåt, eller hur det nu är. Det räknas hursomhelst inte.

Men jag antar att det är med författarlandslaget som med det irländska fotbollslandslaget under Jack Charlton. 
Jack dammsög världen på dugliga fotbollspelare med någon enda ynka koppling till Irland för att förstärka sitt lag. 
Ibland kändes det som att det räckte med att spelaren hade en irländsk varghund i sin ägo för att få spela i Irlands landslagsdress. Det slutade med att den kultförklarade men söndersupne och knäförstörde Tony Cascarino kunde bli Irlands meste landslagsman trots att han inte hade någon koppling alls till landet. Det avslöjades visserligen inte förren han i sin bok "Full Time-Secred life of... berättade att hans mor ljugit om att Tonys irländske morfar inte var mammans biologiske far. Cascarino lyckades alltså med konststycket att få ett irländskt pass trots att han inte hade något band överhuvudtaget med landet.

Det är lite så jag känner mig nu när jag ska ge mig in ibland de tunga författargrabbarna i morgon lördag på en konstgräsplan i Uppsala. Att jag inte har några som helst band in till den världen av textförfattare och förläggare.
Förbundskaptenen Fredrik Ekelund har nått in i gråzonen apropå författare eller ej när man kallar mig till samlingen. 
Men fotboll kan jag spela trots att jag är pensionerad, det är nog främst därför jag är inbjuden. 
Utan att dissa mig själv allt för mycket har jag ändå svårt att se att jag kan få respekt för min bok som är utgiven på egen hand utan förlag i bakgrunden och som knappast finns på bokhandlarnas listor i deras stora databaser. 
Men stolt är jag likaväl för det jag gjort. Ingen kan ta ifrån mig det arbetet. 
Och matchen med efterföljande samkväm blir säkerligen skoj.

Hemsida Författarlandslaget

Kreativa människor med stark integritet har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta.
Det är personer som står upp för det dom tror på och inte säljer sig till mammon för att dom vet att i samma stund som man gjort det då har man även sålt ut sin själ. Sedan får man tillbringa resten av sitt liv och stå ut med misstaget.
Jag har mött en av dessa hjältar. En vän som vägrade att sälja bort sin kreativa frihet till skivbolagens visioner om kommersiella produkter som ligger rätt i tiden. Att kompromissa var inget alternativ.

Peter Forsman ägnade länge större delen av sitt liv åt musiken men la plötsligt 28 år gammal av då hans envisa och bångstyriga planer inte gick ihop med dåtidens popmusikbransch. Han sökte sig istället till ett annat kreativt yrke(smyckesdesigner och silversmed) men har hela tiden ändå haft musiken puttrande som ett evighetslångt hjärteprojekt.

Forsman har under de långa åren fram till idag agerat bland annat som demoproducent, han har skrivit och spelat teatermusik, musik till en kortfilm och en teveserie som ska sändas i SVT1. Han har gjort en radioshow i Paris och musik för smyckesutställning, varit inne i de tunga musikkorridorerna i Storbrittanien och även gjort musik till stumfilm.
Han har även spelat in en singel med The Happy Pilgrims.
Han har spelat tung alternativ gitarr med Lee Harvey Oswald Ensemble.
Samt lirat jazzcovers i bandet Gargleblaster på bland annat Göteborgs Filmfestival.

Snacka om att vara en mångsidig artist.

Nu är en nysatsning på musiken och hans gamla band Piloterna igång igen. 
Över 100 låtat finns i gömmorna för det nya projektet som Peter valt att kalla:

Piloterna MkII
Sång/gitarr- Peter Forsman
Gitarr- Pelle Sirén (Lundell, Le Marc och en rad andra artister)
Trummor- Peter Korhonen (Reeperbahn, Olle Ljungström, Sophie Zelmani med flera)
Bas- Larry Lövgren (Docent död/Docenterna)

Bandet gjorde sin första spelning på 17 år på Mosebacke i Stockholm den 9 september. Nu ska dom in i studion och lira in låtar för att sedan göra attacken ut mot lyssnarna. 
Jag vill gärna promota denna nysatsning här på min hemsida. Det är en liten sak i en stor värld. 
För att lyssna på låtar och läsa om Peter Forsmans alla olika projekt är ni helt säkert välkomna in på:

StamperFreon

StamperFreon/myspace

Piloter/myspace

Satt i Canal Plus-studion i söndags tillsammans med den före detta ÖSK-tränaren Patrick Walker.
Jag var lite fundersam innan sändningen hur det skulle gå. Har nämligen varit rätt hård emot honom i ett antal krönikor som jag skrivit i Nerikes Allehanda. När han sparkades tyckte jag att det var ett helt rätt beslut. 

Nu satt jag där och väntade på en något kylig relation. Men av det blev intet. Vi hade en trevlig eftermiddag i tv-studion och senare på kvällen lämnade jag av honom i Solna där hans ena son bor. Så endera läser inte Walker tidningar eller också är han helt enkelt så proffsig att han vet hur spelet är mellan media och fotbollen och lägger inget personligt i det. 
Sak och person liksom.

Vet nu inte vilket av alternativen som är det rätta men hur det än är så satt vi i två fåtöljer och började snacka om Irland som Walker kommer ifrån. Det fanns nämligen en tid då jag var fullständigt galen i allt som handlade om den gröna ön. Det var innan det ekonomiska undret som förvandlat Irland till ett turistinferno dit jag numer inte längtar lika hårt, även om hjärtat fortfarande brinner för mycket i den irländska kulturen.



Samtalet som började med litteraturen väckte en rad sköna gamla tankar i mig. Som sagt, jag levde ju med Irland från tidigt 80-tal fram till 1995. Det började med U2. Köpte deras första fullängdare Boy 1981(kom ut 80´) och strax efteråt fann jag en importskiva som är deras första tre låtar som är inspelade. Det är en trelåtars singel med Out of Control, Stories for Boys och Boy/Girl. Det kan vara en raritet. 1978 släpptes en skiva på Irland med just dessa låtar i enbart 1000 ex, men på min står 1979, så kanske är det någon sorts efterhandssläpp med samma låtar. Det stämmer i alla fall inte.
Sedan rullade det på fram till Live Aid 1985 då U2 blev hela världens egendom. Självklart reagerade jag, som varit med från början, som hardcorefans brukar göra när deras underground idoler blir mainstream, nämligen med total förnekelse av deras existens. Jag var förrådd.

Då föll jag för den folk-punk-rock som det brittiska bandet The men they couldn´t hang dök upp med, nästan samtidigt fann jag The Pogues. Senare hittade jag irländska band som An Emotional Fish, Cactus World News och The Waterboys med Mike Scott. Det rullade vidare till den traditionella irländska folkmusiken med The Dubliners, The Chieftains och Van Morrisons folkliga period. Det var en magisk period där hela kroppen skakade av ett: 
Här hör jag hemma, på ön borde jag bo.

Jag började älska allt som hade med Irland att göra.
Guinness och Harps lager.
Vädret.
Musiken.
Språket/Dialekten.
Litteraturen.
Filmerna.
Den sorgliga och våldsamma historien.

Jag lärde mig om Påskupproret 1916, protestanter och katoliker, Oliver Cromvell och Bernadette Devlin, Bloody Sunday och en massa mer om frihetskampen och kriget i NordIrland.
Jag började läsa böcker av James Joyce och Roddy Doyle.
Doyles Barrytown Triologi blev kultfilmen The Commitments och senare även den hysteriskt roliga The Snapper. Två filmer jag fortfarande återkommer till med jämna mellanrum.



1992 åkte jag till Dublin för första gången. Staden var allt jag hade hoppats att den skulle vara. Väldigt sliten, den underbart mörka floden Liffey, Grafton Street, St Stephens Green, massor av pubar och musik överallt. Samt de oerhört öppna och trevliga irländarna själva. Jag jagade spåren efter U2, Windmill Lane Studios, puben de hängde på strax bredvid, Bonos brors restaurang och hans hus en halvtimma med pendeltåg utanför city. Sjukt men roligt.

Irlandsspåret var så tungt att jag under fotbolls VM i Italien 1990 höll på Irland, satt på Sicilien och festade med de irländska fansen och njöt av stämningen som var förtrollande. 
Jag var fan beredd att döpa om mig till Peter O´Blohm.

Det är inte längre lika roligt att spinna loss på ön då pensionärsresor, EU-arbetare och multinationella företag tagit över agendan. Det är förstås orättvist mot Irländarna att säga så, efter århundraden av lidande och förtryck har de äntligen fått del av välstånd och moderniteter.  

Men spänningen är borta. Det bortglömda landet där ute i väster är inte längre bortglömt. Det karga och melankoliska Irland jag fastnade för finns inte längre där. Men det själsliga släktskapet jag känt kommer alltid att finnas kvar ändå.
Jag är en av de där emigranterna som flytt och alltid längtar tillbaka till någonting som inte längre är som den ofta falska idealbilden man lämnade bakom sig.

Tajmingen är kanske inte den bästa med tanke på allt som hänt i Burma, och att debatten velat sätta press på Kina att de i sin tur ska få ett stopp på våldet i landet där de har stora ekonomiska intressen. Men Kina bryr sig väldigt sällan om att ingripa i demokratiuppror om dom inte själva slår ner dom på hemmaplan.

Men det finns förstås massor av individer i Kina som är underbara människor och jag fick(som jag berättat om många gånger nu) själv njuta av den största av egotrippar när jag sommaren 2006 återvände till min gamla proffsstad Dalian.
Jag reste själv och har varit fast i min egen kropp med mina egna erfarenheter och tankar från besöket. Men jag har ju velat berättat för allt och alla. Jag var ju så lycklig de där dagarna. Som fotbollspelare kan man bara hoppas på att man sätter några avtryck i de klubbar man representerar i den eviga historien. Spelare kommer och går, de mesta förblir anonyma, andra hyllas tills nya ansikten att hyllas dyker upp. Det är en flyktig tillvaro i en flyktig värld.

Att så många skulle komma ihåg mig i Dalian och Kina 10 år efter min enda säsong var överväldigande.
Ni måste därför kolla in fotografierna.

Pratade på en sponsorträff inför derbyt i Göteborg i tisdags.  
På den lilla scenen stod jag och svarade på frågor om matchen, om den egna karriären, om erfarenheter från egna derbyn. Det var trevligt men jag kände mig lite otillräcklig med tanke på de legendarer som innan mig stått och pratat om sina karriärer. IFK Göteborgs forna superspelare var Bebben Johansson och han sprutade ut Göteborgska vitsar som åhörarna skrattade åt. Jag har aldrig pratat på riktigt med Bebben men själv är jag inte mycket för den delen av stadens humorådra. 



Därför gillade jag Gais störste spelare genom tiderna så mycket mer. Karl-Alfred Jacobsson stod där bredvid den där snack-Bebben och verkade lite blyg och bortkommen. Han svarade tyst på frågorna men stoltheten att få stå där syntes klart. Karl-Alfred var en nickspecialist utan dess like, det har jag fått lära mig. Han gjorde 145 baljor för de grönsvarta och vann den allsvenska skytteligan tre gånger. Ändå utstrålade han en genomärlig ödmjukhet där han stod. Det här är ingen spelare som är livrädd för att bli bortglömd och därför behöver hävda sig genom munlädret. Men får han hyllningar blir han glad och stolt. Jag är verkligen en man att avundas över att få ha träffat denne Karl-Alfred under mina år i Gais. Han är en man från en annan tid helt utan gnäll över dagens fotboll. En man att respektera.



Karl-Alfred påminner mig mycket om en annan skyttekung jag haft förmånen att få träffa. Under mina år i IFK Norrköping kom ofta Gunnar Nordahl ner i omklädningsrummet och hälsade och lyckönskade. Vinst eller förlust, det spelade ingen roll. Han stod där med sina enorma händer och stadiga kroppshydda och pratade långsamt och eftertänksamt. 
Alltid ödmjuk varm och oerhört snäll. Han var äkta. Inte som resten av Idrottsparkens gnällhylla som bara kom ner när vi vann eller gnydde i tidningarna att vi inte krossade motståndarna med 5-0 istället för 3-0. Gunnar Nordahl var en hedersman som skulle behöva komma tillbaka hit till oss och lära ut hur man är som medmänniska och lagkamrat.

I tider av extrem individualism och egodyrkan, ja ren narcissism alltså, skulle det vara rätt skönt med de här personligheterna som knappast framhäver sig själva utan bara är som de är där de står rakt upp och ner.

Behövde få några timmar att gå häromdagen, Väntade in det stora Stockholmsderbyt mellan AIK och Djurgården. Cirkulerade runt i huvudstadens centrum innan jag tillslut stod där igen. I källaren hos Hedengrens bokhandel i Sturegallerian. Jag visste knappt hur jag tagit mig dit, kroppen går liksom för sig själv. Så nu stod jag där och rotade i bokhyllorna. Från ett bord bredvid en av de väggtäckande hyllorna plockade jag upp ett alster om ett av mina största favoritband. Ett band som med jämna mellanrum har en förmåga att gömma sig, springa ifrån mig. Och jag arbetar inte heller alltid så hårt med vårt förhållande.  Jag vet inte varför det blir så men trösten är att vi alltid hittar tillbaka till varandra. Och när det händer så förstår jag inte att vi överhuvudtaget kunnat vara utan den känsla vi skapar tillsammans. Boken handlade om det Kanadensiska bandet Cowboy Junkies. Ett band som viskar fram sina drömska sånger i en takt av ett totalt lugn och stillhet. Sångerskan Margo Timmins har en röst som gör en kär även om låtarna ofta doftar starkt av melankoli och relationssorg. I boken fanns många av gruppens texter samlade men framförallt en mängd underbara fotografier av vinter och höstlandskap som jag misstänker är från hemlandet Kanada. Jag satt där på Hedengrens i en vilstol och bläddrade fram sida efter sida och så låg den där framför mig. Låten jag älskar att må dåligt ihop med, låten som ger mina deppiga dagar ännu mer mörker som i sin tur ger ljus och ny kraft. Albumet The Caution Horses från 1990 lever ständigt i mig, den kommer vara med ända in till dödsbädden. Och låten "Sun comes up. It´s Tuesday Morning" är helt enkelt underbar. Sun comes up, it's Tuesday morning hits me straight in the eye guess you forgot to close the blind last night Oh, that's right, I forgot, it was me I sure do miss the smell of black coffee in the morning, the sound of water splashing all over the bathroom, the kiss that you would give me even though I was sleeping, but I kind of like the feel of this extra few feet in my bed Telephone's ringing, but I don't answer it 'cause everybody knows that good news always sleeps till noon Guess it's tea and toast for breakfast again maybe I'll add a little T.V. too No milk! God, how I hate that Guess I'll go to the corner, get breakfast from Jenny She's got a black eye this morning, `Jen how'd ya get it?' she says, `Last night, Bobby got a little bit out of hand' Lunchtime. I start to dial your number then I remember so I reach for something to smoke and anyways I'd rather listen to Coltrane than go through all that shit again There's something about an afternoon spent doing nothing Just listening to records and watching the sun falling Thinking of things that don't have to add up to something and this spell won't be broken by the sound of keys scraping in the lock Maybe tonight it's a movie with plenty of room for elbows and knees a bag of popcorn all to myself, black and white with a strong female lead and if I don't like it, no debate, I'll leave Here comes that feeling that I'd forgotten how strange these streets feel when you're alone on them Each pair of eyes just filled with suggestion So I lower my head, make a beeline for home Seething inside Funny, I'd never noticed the sound the streetcars make as they pass my window Which reminds me that I forgot to close the blind again Yeah, sure I'll admit there are times when I miss you Especially like now when I need someone to hold me but there are some things that can never be forgiven and I just gotta tell you that I kinda like this extra few feet in my bed.

close

Brukar av någon anledning få en tidning som heter Golfpunk nertryckt i brevlådan.
Den är bra.
Men den gör mig både förbannad och uppgiven.

Det är insikten om att jag blir allt mer ensam och övergiven som tynger mina axlar. Jag vägrar nämligen att lira golf. 
Inte beroende på någon sorts ideologisk antigolf instinkt i stort utan för att jag är så totalt ointresserad av att tillbringa timma efter timma gående med väska på rygg och klubba i hand. Det märkliga är att det är så många andra som är intresserade av att gör det.

Jamen skit i det då och göra något annat, säger säkert frälsta.
Gärna, skulle jag då vilja säga.

Problemet är att i den värld jag lever är det omöjligt att inte konfronteras med golfens fanatiska kraft. Alla spelar golf, vare sig man vill det eller inte. Tidigare kunde jag komma undan med att det enbart var snobbar, affärsmän, fotbolls och hockeyspelare och kanske pensionärer som spelade. Då kunde man välja bort, se bort och umgås med andra.

Det är här Golfpunk kommer in.
Tidningen spränger fram en otäck framtidsbild. 
Den nya tidens golfare är rockstjärnor, författare, skådisar, journalister, modeikoner.
Golfen växer och har blivit det coolaste man kan hålla på med.

Det är det här som gör mig deprimerad. För vad ska jag då göra?
Avskuren från omvärlden kommer jag säkert att tyna bort i en ensamhetens misär.
Kommer bli lämnad i en liten blöt pöl av förnedring där förbipasserande med ett elakt öga och ett snett hånflin i mungipan utbrister.
"Ha, där fick han den förbannade antigolfaren."
 
Straffet för att våga vägra och gå sin egen väg är hård.
Men något annat kan jag inte göra.
Så trampa på mig ni.
Ni kommer ändå aldrig vinna.
  

På turné, på turné, vi ska alltid va på turné. 
Va det inte Magnus Uggla som sjöng det en gång i tiden innan han blev bumpa, bumpa fåne.
Men han hade rätt. Det är så man känner ibland. Jag är på turné just nu och jag märker hur mycket jag har saknat det.
Det är den enda känsla jag gärna skulle vilja ha tillbaka från min karriär. Visst låter det sjukt. 
Hur kan man sakna evighetslånga bussresor genom landet?
Man jag gör det.
Och nu är jag på en liten miniturné.

Men det är inte mycket av:
"Å stå på scen å tjuta å gapa å röka å pippa å supa å rapa", som Uggla fortsatte sjunga på sin platta "Varför ska man ta livet av sig...

Har vandrat regnvåta Göteborgsgator i några dagar. Suprise. Alltid regnar det några timmar så fort man råkar tillbringa mer än ett dygn på västkusten. Hälsat på en vän, som expanderat till fler gamla vänner och en del bekanta och andra helt okända som nu blivit kända. Middagar och öl på krogar, inför Göteborgsderby-intervju i Nordstan, säker tio timmars fika på stans caféer och första dagens singlar i Davis Cup i Scandinavium.

Har aldrig tidigare sett världstennis live. Nu har jag gjort det och helvete va snabbt det går. Och på det underlaget som ingen riktigt kunde säga vad det hette men som var ett superspeedat golv.
Första matchen var pang, pang, poäng mellan Pim-Pim Johansson och Andy Roddick. Statiskt och trist där Roddick hela tiden var i kommando även om det siffermässigt var jämnt. Servar på en bra bit över 200 kilometer i timmen. Pang.
Mer spel senare när Thomas Johansson briljerade med en mer varierad tennis mot James Blake som inte hade mycket att sätta emot. Lobbar, passerslag, stoppbollar, volleyspel och en och annan smack-serve även här. Riktigt kul.

Spännande med dramaturgin runt matchen. Spelare som störs om det så faller ett dammkorn på golvet när dom ska serva. Ohhh, så känsliga de är, riktiga konstnärssjälar. Och de väldrillade bollpojk och flickorna som visste exakt vad de skulle göra. Sedan publiken. Två klackar, väldrillade även de, på varsin sida av hallen. Skrik och gap och sedan knäpptyst så fort spelarna närmade sig en serv, som om någon tryckte på en knapp. I alla fall i början innan de började bli lite för packade och då vågade skicka iväg små fnissframkallande citat. Wilander satt nervös och skakade på benen medan den resterande truppen ställde sig upp och applåderade vid, som det såg ut, på förhand givna order. Det är förstås inte så, men allt kändes så regisserat. Nästan komiskt ibland. Jag själv satt vid det före detta tennisproffset och DC-spelaren, Jan Apell, och bombaderade honom med korkade frågor. Han gick sin väg efter ett tag... men kom tillbaka igen. Samlat styrka misstänker jag.

Nu hemma i huset igen, tolv timmar, anlände med SJ runt nio. Tar bilen till huvudstaden i morgon bitti. Premiär för söndagsfotboll i Canal Plus. Nora Strandberg programledare, Peter Henriksson sidekick och jag den ständige panelmedlemmen i en panel som annars ska vara dynamisk genom vinterhalvåret. Det ska bli skoj. Håll utkik.
Kommer vila upp mig på Scandic Park under natten och sedan är det superderbyt på Råsunda under måndagskvällen, även det i Canal Plus. Nattfärd sedan tillbaka till hemmet innan turnén lever vidare och gör en reprissändning via SJ ner till Götet igen för nytt derby på Ullevi mellan de blåvita och de grönsvarta. Är inbjuden gäst på festen och jag lovar att min röst kommer att bli hörd över Göteborgs kvällshimmel.

Men dit återstår några dagar och möjligen kommer mina fingrar trumma fram några fler tankar innan dess. 

Turnén fortsätter således och just nu önskar jag att det fortsatte föralltid.

På turné, på turné...

Det är sant att med facit i hand så förstörde Nigeriamatchen allt för det svenska damlandslaget. 

Men sen:

Det snackas om en dålig kvart i samma match som var skillnaden mellan att gå vidare eller inte.
Det snackas om det sedvanliga tur och otur, stolpe ut och ribba ner och bort och om de alltid lika klassiska små marginalerna.
Det snackas om stolthet för prestationer som inte gett mer en noll poäng i tabellen.
Det snackas om dödens grupp.
Det snackas om att visa hur bra vi egentligen är genom att vinna mot Nordkorea när allt egentligen redan var över.
Med andra ord:
Det snackas en jäkla massa skit under ett mästerskap i fotboll.

Jag såg istället svenska spelare som helt och hållet tog slut i den andra halvleken mot Nigeria. Jag såg ett mittfält som varken orkade upp eller ner på slutet och med en gnutta oflyt hade Nigeria kunnat göra ett mål till. Jag såg även en förbundskapten som visade dåligt omdöme via illa tajmade byten. Det kan inte de två ribbträffarna i första halvlek gömma.

När laget sedan inte lyckas spela över sin förmåga mot de nästan oövervinnerliga amerikanskorna då blev fakta att Sverige var tvingade att vinna med tre mål mot Nordkorea i sista gruppspelsmatchen. Då slängde de inblandad in den sista desperata vedklabben i den redan yvigt brinnande skitsnackarbrasan.
"Sverige spelar alltid bäst med kniven mot strupen"

Sedan går laget ut och gör sin klart bästa insats i turneringen och vinner mot Nordkorea med 2-1. Då tycker säkert många att dom får rätt i kniven-på-strupen debatten. Hedern är upprättad. Men det räcker ju inte som alla nu vet. Sverige är utslaget ur VM.

Och det är det som är grejen. Det är inte svårt att desperationsspela fotboll ibland. Tjejerna visste att läget var mer eller mindre hopplöst. Då försvinner förstås trycket på axlarna, kraven faller bort. Det är okej att chansspela med galna löpningar, kaxiga närkämper och en chockerande offensivlust. Det är som när ett division fyra lag möter ett allsvenskt i Svenska cupen. Rädslan att förlora finns inte där för det finns ingen som förväntar sig att man ska vinna.
Det var med andra ord bara att köra för Sverige. Ingen trodde i alla fall på ett mirakel.

Mitt facit blir då att Sverige vinner en match som inte betyder någonting för någon. De förlorar mot ett bättre lag och klarar helt enkelt inte av att göra grundjobbet mot ett mycket, mycket sämre lag på pappret.

Så slutar VM i fotboll för Sverige denna gång.

Det kallar jag en rejäl flopp!