De senaste dagarna har känts som att gå på mittsträcken på E20. Tempot har varit högt. 
I den vänstra omkörningsfilen har tankarna på allsvenskan farit fram. Tidningar har ringt för sina snabbfrågor, likaså olika internetsajter och andra fotbollsforum. Alla ska ha svar på de omöjliga frågorna. 
Vem vinner SM-guld? 
Vilka åker ur?
Fan vet!

Men här är en högst ovetenskaplig tabell som jag plockat ut. Den är framtvingad då jag egentligen inte anser det möjligt att bedöma detta. Alla är överrens om det men en tabell ska liksom fram för att läsare gillar att hylla eller dissa dessa. 
Själv skulle jag vilja dela upp allsvenskan, nio lag som slåss om guldet och resten som ska försöka undvika nedflyttning.
1, IFK Göteborg
2, AIK
3, Kalmar FF
4, Elfsborg
5, Djurgården
6, Hammarby
7, Helsingborg
8, Malmö FF
9, Halmstad 
10, Gefle
11, ÖSK
12, Gais
13, IFK Norrköping
14, Trelleborg
15, GIF Sundsvall
16, Ljungskile


Har också tillbringat en ansenlig tid av mina dagar för att läsa på om den allsvenska fotbollen. Information, information och samtal. Tror nu att jag är redo att möta premiären i morgon klockan 14.30, matchen går mellan IFK Norrköping och Djurgården som Canal Plus sänder. Kommer befinna mig i studion i Stockholm tillsammans med Nora och Djurgårdens skadade mittfältare Aki Riihilahti, trevligt i och för sig. Men handen på hjärtat hade jag gärna befunnit mig på Idrottsparken i Norrköping för att få känna på energin från 17.000 svältfödda snokafans, fans som väntat i sex år på denna dag.
Det kommer att bli en magisk dag i Norrköping.

I högerfilen har det gått långsammare. Behöver pauser mellan allt det andra som just nu sker. Har tillbringat mycket tid ihop med Ulf Lundell. Från hans uppväxt, via de fattiga men festfyllda ungdomsåren, genom genombrottet med boken Jack och vidare genom livet. Är nu framme vid hans religiösa period, frälsningen som kom efter att han varit grav alkoholist och så långt nere i skiten att gatan stod redo att husera honom. Om några sidor i boken dyker nog den underbara dubbel-cd:n Evangeline upp. En favorit i hans extremt tunga meritlista.

Måns Ivarssons trilogi om Lundells liv är riktigt intressant. Jag vet inte vad det är med Lundell men han är defenitivt en av våra mest intressanta artister. Allt som han skapat är inte bra eller spännande men det är någonting med honom. Unga feminister håller förstås inte med mig då de i honom sett någonting som verkar vara raka motsatsen till vad feminism är.
Är ingen auktoritet i ämnet men jag tror att de inte fullt ut förstår vad som försigår i hans huvud. Men en fullblodsromantiker som i hela sitt liv strävat efter att hitta den perfekta kärleksrelationen måste förstås vara det perfekta slagträdet i debatten.
Men han har skrivit låtar om glädje, kärlek, smärta, ångest och desperation. Hans böcker är favoriter i min hylla, har nästan läst allt han släppt. Att han dessutom är konstnär mitt i allt ger honom en bredd och tungd som ingen annan. 

När jag tagit mig igenom alla de tre delarna som Ivarsson skrivit om Lundells liv och leverne så tänker jag presentera mina favoriter från både CD och bokhyllan. Konsten kan jag tyvärr inte uttala mig om.

Men först den allsvenska premiären imorgon...

Mentorn brukar kalla mig för upplevelse karriärist. 
Det innebär att jag inte är ute efter fina titlar att flasha omkring med. 
Jag behöver inte ytliga bevis för min existens. Vad jag behöver är intryckskickar som lockar fram min lust och kreativitet.
Annars ruttnar jag och kan uttråkad kastas ner i komposten.

Att sitta på Old Trafford tillsammans med 76.000 åskådare och kommentera ett möte mellan Manchester United och Liverpool innebär kanske den mest extrema form av adrenalinkickar. 

Kollega NH-Geerraaard hade suttit i över fyra timmar och väst i mitt öra om hur förbannat hett det här mötet var. 
Ingenting är hetare Pelle, i-n-g-e-n-t-i-n-g!!
Två giganter från nordvästra England som fightats mot varandra sedan artonhundratalet, genom två världskrig, industrialiseringens tuffa arbetarverklighet, Beatleshysteri mot Manchestervågen. Paul McCartney mot Shaun Ryder, popmusikens vagga mot knarkande vita killar som plötsligt började dansa.  
Men även två klubbar med starka band som vet vad det innebär att tvingas möta tragedier där spelare och supportrar förolyckas, sorgen efteråt, men även de knytna nävarna som sammankopplats till ett enande över klubbgränserna.
Får man bara vinna en match under en säsong så är det just den här matchen det handlar om.

Så då satt jag där på klassisk mark. NH-Geerraaard hade precis skällt ut en teknikkille för att vi fick sitta i "Press boxen", vilket innebar lågt ner långt till höger på ena långsidan. Vi satt fastnitade på två små, smala catwalkstunna stolar med en sur holländare på vänsterytterkant som ständigt dunkade armbågen i sidan på mig. Försökte jag sträcka lite på mina krampande ben slog en ännu surare fransman mig i huvudet från platsen ovanför. Men va fan, jag var på Old Trafford.
Ur högtalarna dunkade en allsångssmittad version av "Dirty old town" och det fick mig som gammalt Poguesfans att gå igång. Det fanns ju lite plats att vicka på öronen i alla fall där mellan NH-Geerraaard och den sure holländaren.

Innan matchen vandrade vi ett antal kvarter mot arenan. Det blåste rejält, supportrar stod och drack öl i kylan, käkade skräpmat som uppladdning. Den ruffige taxichaffisen (med rakat huvud, kroppsbyggarkropp, tunga örhängen, guldringar och ett långt knivskärsärr på kinden) hade suttit och skällt på alla cockney-reds som kommer med sina lyxbilar från London för att leka Unitedfans. "There are more fucking United-fans in London then in fucking Manchester", som han sa.
Jag tänkte på de orden på väg mot arenan, jag tänkte även på det där snacket om att de som bor i city är City-fans och att United mest lockar fans i förskingringen. En teori som NH-Geerraaard tar ur mig direkt. Efter att ha sagt just detta i direktsändning en gång landade en avhandling i ämnet i hans postbox där det stod, svart på vitt, att detta var en myt.
Men utanför arenan hörde jag norska och danska, jag såg turistgrupper med flaggor från halva Europa och så förstås en massa japaner. Inne på innerplan där det skulle göras en så kallad ståuppa sprang grupper av kineser omkring tillsammans med tv-team från samma land. En multikultig gryta med andra ord. 

Men det var ett satans drag denna dag. Och en tung dag för Liverpoolfansen som ändå höll fanan högt och sjöng ända fram till 3-0 målet. De tog arenans hån med den stiff-upper-lip-attityd som detta land är känt för. På gott men mest ont.
Matchen dog som ni vet när Mascherano snackade sig ut ur matchen redan i den första halvleken. United vann till sist och det var förstås helt i sin ordning. Liverpool skapade väldigt lite medan United hade en hel rad öppna möjligheter att sätta fler kassar bakom för dagen sorgliga Reina. Men som sagt, allt det där vet ni redan.

Efter matchen blev det raka vägen tillbaka till hotellet med samma ruffiga chaffis. Lite mat, ett par öl framför storbildsteven där Chelsea vände sitt underläge mot Arsenal till en vinst som nu sätter in laget i guldstriden på allvar. Premier League är härligt spännande i år. 

Det blev inget besök inne i centrala Manchester denna gång. Varken jag eller NH-Geerraaard var pigga nog för det. 
Det blev lite läsande i Ivarsson om Lundell-boken och sedan ny dag där flyget faktiskt gick i tid, både från Manchester och Köpenhamn. Jag var hemma lagom till att snön åter föll över Närkeslätten.



.

 

 

Det var någon gång under 2000. 
Hade kämpat mig uppför den svaga lutningen mot Götaplatsen i Göteborg. Det hade blåst motvind hela vägen nerifrån Kungsportsplatsen, men jag tror att det var varmt. Hade en tunn rock som fladdrade i vinden, solen försökte hitta in i mina ögonspringor. 

Skulle precis runda Stadsbiblioteket och gå ner på Berzeliistreet när en smal, glad grabb smet förbi på två axlars avstånd. Han hade jeansjacka, converse på fötterna och någon liten tunn halsduk runt halsen. I ett kort ögonblick såg vi på varandra och jag fick känslan av att jag kände killen, fick den där tanken att här borde man ha hälsat men man hinner inte å så är ögonblicket borta. Men vi log och gick vidare genom livet. 
I vanliga fall hade händelsen fallit i glömska för att det enbart var ett sånt där ögonblick...som händer hela tiden. 
Men vid trafikljusen i korsningen vid Södra Vägen hade tankarna bearbetats och lagts tillrätta.

Jag hade mött Håkan Hellström. 
Sveriges hetaste popnykomling och dessutom ett fan av fotbollsklubben Gais.

Året innan hade Gais gått upp i allsvenskan och jag hade blivit uppmärksammad som en av de viktigaste spelarna i laget.
Det var innan Hellström slog igenom.

Så kanske kände han igen mig där i hörnet vid Stadsbiblioteket. Eller också gick han igenom samma kval som jag själv.
Ett fans kanske han tänkte om mig. 

Och det var nog inte speciellt långt ifrån sanningen. Jag hade rätt nyligen köpt hans debutalbum "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och lyssnat mig galen på låtarna. Texterna hade hjälp mitt 33-åriga väsen att hitta tillbaka till ungdomsårens pendlande mellan kaos, ångest och euforisk lycka. Pendlandet mellan att känna sig som en ibland andra och den totala losern som stod utanför.

Hade ett par veckor innan mötet fått min cd signerad med en personlig hälsning från Håkan. 
Några Gårdakvarnar hade länkat fram cd:n till honom och sedan tillbaka ut till mig igen.

Texten på själva cd:n lyder:
"Till Den Bästa GAISAREN Från LoserSångaren"
Håkan Hellström

Han har kommit rätt långt den käre Håkan. För han är knappast någon loser längre, om han nu nånsin varit det.
Idag när jag tog fram DN:s kulturdel pryddes hela uppslaget med en bild på Göteborgaren som flyttat hem igen efter en period i den kungliga hufvudstaden. Ett dubbeluppslag inne i tidningen berättar om popstjärnans nya skiva, om att han är pappa och reser över välden för inspiration till nya låtar. Det går rätt bra nu...

Vem är loser idag tänker jag?

 "Du kanske säger: Norrköping det är en jävla stad
då har du aldrig gått på stadens södra promenad"

Ulf Lundells välkända textrader snurrade i mitt huvud redan innan jag körde in i stan för att vara med på det allsvenska upptaktsmötet. För jag plöjer just nu Måns Ivarssons triologi i Lundellkunskap. Låten är långt ifrån en av de bästa med butter-Ulf men den betyder ändå något speciellt för mig. I fyra år bodde jag på den vackra Södra Promenaden, inte allt för långt ifrån Halvars kiosk. Däremot dansade jag sällan fram, inte heller seglade jag fram på ett soligt hav.

Men jag trivdes oerhört fint i Norrköping när jag bodde där mellan 1992 och 1995. Åren i IFK var mina bästa som fotbollspelare. Då var jag faktiskt riktigt jäkla bra ett par säsonger. Staden var visserligen trög och aningen ingrodd i början, bitterheten och gnälligheten från den nedlagda storindustrins dagar satt kvar i folks själ. Men redan efter ett par år  exploderade staden och började sin förvandling mot det den utvecklats till idag.

När man närmar sig Norrköping idag möter man en pigg och ung stad där nytänkande och kreativitet florerar. Egentligen hade jag nog passat in på ett mycket bättre sätt idag än då på nittiotalet. Anledningen är den närhet som verkar finnas mellan fotbollen, kulturen och näringslivet. Norrköping har alltid varit en tung kulturstad men det fattade jag aldrig då. Var inte intresserad av så mycket annat än fotboll, musik och lite litteratur. Kultur visserligen även det men ni förstår nog.

Norrköping satte standarden i fråga om smak och klass redan när upptaktsmötet inleddes. Staden visade ett djup och en stor intelligens i något som de flesta andra städer inte ens förstår. Man insåg att det finns tung historia, tradition och känsla för kvalite i ett område som annars är klassisk svennemark för fotbollsfolket. 

Magnus Nilsson (dramatiker, författare, skådespelare) stegade in och läste en kärleksförklaring till fotbollen och sitt kära IFK Norrköping. Han avslutade med att sjunga en personlig lovsång helt ensam i en knäpptyst kongresshall.
Man såg folk skruva på sig i stolarna, tittade frågande på varandra, vad fan är det här liksom. De sökte bekräftelse på om man ficka tycka att det var bra eller tvärtom. Applåder.

Sedan rullade dagen segt framåt på ett nästan identiskt sätt som varje år. Mentometerutfrågningar, tränarintervjuer i par mellan öppningskombattanterna, domarinformation, vi är skitbra, ja nästan religiöst värda att vörda snack från Svenska Fotbollförbundet. Lunch. Workshop och sedan pekpinnar och information från A-landslag och U21-landslag. 

På kvällen avslutas allt med en galamiddag där det brukar bjudas på underhållning. Så var det även denna gång och även här visade Norrköping att staden i allra högsta grad är allsvensk. In kom Eldkvarn och lirade av en handfull låtar. Jag gick upp i brygga och ville bara slänga mig fram för att visa min dyrkan. Gotlands-Johan satt på andra sidan lokalen och våra blickar fann varandra direkt. Vi nickade menande och kände att bara vi två fattar vad det handlar om efter våra gemensamma partaj ihop med Eldkvarn vid Warfsholm varje sommar. Ville skrika ut att IFK Norrköping ska spela allsvenskt för alltid, ända in evigheten.

Här rådde likvaka, folk satt och pillrade på sina mobiler, stirrade dött ner på en tallrik eller ner i ett halvfullt glas rödvin. 
Det var inget tvivel om att det här inte var fotbollsfamiljsmusik, men visst applåderades det en del mellan låtarna, artigt.
Men man kunde se på en hel del ansiktet att de längtade bort till någonting annat när Plura slängde ur sig sina kantstötta livsvisdomar uppe på scenen. Kanske drömde de om Brandsta City Släckers som Helsingborg bjöd på för några år sedan, eller imitatören Jörgen Mörnbäck som revyade i Göteborg förra året. Satt det inte även ett gäng guliganer och längtade efter den där totalt intetsägande Jessica "Fame" Andersson som visst sjöng playback på någon träff i Borås, då var jag lyckligtvis inte där. 

Det är mycket möjligt att jag stället satt i 3:ans Spårvagn Genom Ljuva Livet tillsamman med Eldkvarn  

Det började någonstans runt sju på söndagsmorgonen.
En lätt krusning i magtrakten. En orolig tanke.
Hade hängt fram kostymen och snygga skjortan kvällen innan. Hade förberätt mig inför rakningen genom att lägga fram skum och hyvel. Skulle vara proper nog för att platsa i teverutan. Engelsk fotboll stod som vanligt på tur på en söndag.

Men gudarna har just nu bestämt sig för att jag behöver lära mig någonting här i livet. Ska gå igenom ruffiga dagar.
Varje en av dessa dagar gömmer en härligt hemsk överraskning.
För vid halv åtta denna söndagsmorgon låg jag förvriden i magkrämpor. Det började läcka både up and down så att säga.
Någonstans runt fyra på eftermiddagen kröp jag ur min säng för att försöka börja bygga upp min sargade kropp igen.
Huvudvärken var mördande, 39.6 graders feber och jag var allmänt snurrig. Ett vrak. Igen.

Pinsamt faktiskt att behöva utsätta er för mina klagosånger. But it ´s a fact.
Bloggen är en enda manodeppresiv resa. Upp och ner genom hela känslospektrat.

Nu måndagkväll och jag har nästan repat mig igen. Hoppas på att jag fått min dos av elaka bakterier nu.
För den här veckan är på något sätt starten på en vår som kommer att bli tuff men förhoppningsfullt kul.
Jag behöver vara stark.
I  morgon är det startmöte för NA-webb tv, mer om det senare, onsdag är det allsvenskt upptaktsmöte i Norrköping och till helgen åker jag till Manchester för att jobba på United mot Liverpool. Veckan därpå är det allsvensk premiär.
Samtidigt håller det nya företaget på att ta form. Det går långsamt men vi vet vad vi vill och vart vi ska gå.

Sonny brukade sitta på en kulle och röka hasch.
Invid den stora stenen längst uppe på toppen satt han och talade med kosmos änglar.
Robert och han brukade deala inne i Varbergaskogen vid de gamla militärbarackerna. Byta pengar mot råvaror.

Jag spelade fotboll ihop med Sonny. Han var en snabb och lovande anfallare i pojklaget från väster.
En dag drog han iväg till Köpenhamn för att köpa knark men fick magen uppskuren istället.
Han slutade med fotbollen.

Robert lirade ishockey. Lika lovande som Sonny. Han flög fram på sina skridskor gjorda av plast.
Efter att ha blivit allvarligt skadad i sin rygg la han av arton år gammal.
Robert hade spelat ishockey med systemet fullproppat av droger visade det sig.
Många år senare hoppade han ut framför ett tåg.
Han orkade inte längre.

Sonny ser jag då och då på stadens torg. 
Ögonen står rakt ut, pupillerna är döda, armarna fladdrar i vinden när han går.
Han har knarkat i över tjugo år.
Men han lever.

Jag hade kunnat vara någon av de två. Våra förutsättningar var likvärdiga.
Men vi tog olika vägar in i framtiden.
Vad var det som gjorde att jag valde något annat?

Jag steg av ett tåg igår.
Ett tåg fullsatt med arbetspendlare.
Två timmars gnäll i öronen. Missnöjda människor som pratar skit om arbetskamrater, chefer, arbetsuppgifter.
Tåget förtrångt, försenat och för få.
Allt och alla var odugliga utom just dom. De bar världen på sina axlar.

Vid ett rödljus på väg mot parkeringsplatsen kommer Sonny cyklande. Vi har inte pratats vid på över femton år.
Hög som hela Manhattan.
Tjena Pelle!, skriker han medan luftdraget öppnar min svarta rock.
Sekunden senare är han borta.

Hans väg, min väg, alla gnälliga människors tomma vardag.

Är det inte ett litet ljus jag ser där långt, långt därborta i mörkret?
Kanske är det bara en långtradare på sin eviga tripp emot ännu en lastkaj, men jag hoppas att jag har fel.
För rötterna är nu döda, vävnader har städats bort och nu är det tiden som är lösningen på smärtan.
Tid för den sista infektionsresten att ta beslutet att retirera.
Tid och piller.

Att läsa varma hälsningar från läsare är också ett sätt att läka sår. 
Ni är många.
Tack.

När man då återigen orkar koncentrera sig på vad som sker runtomkring sig så satt jag och log för några timmar sedan.

Mycket ytligt, jag vet.

Men mitt dåliga samvete angående miljöboven RX 300 fick sig en liten tröst idag. Fortfarande är den en miljöbov men jag är inte en sämre människa än många av de som sitter med sina breda flin i sina korrekta miljöbilar.
För dom äter säkert nötkött.
Det gör inte jag.
Eller väldigt sällan i alla fall.

Uppdrag granskning visade idag att köttindustrin med sina kor som släpper ut metangaser och bönder som skövlar regnskogar för att ge plats för betesmarker just nu är en mycket större miljöbov än vi hemska SUV-förare.
Människor äter bara mer och mer kött till billigare och billigare priser. Det har nästan slagit över i fanatism.
Priset vi får betala för vårt frosseri är ett naturens och djurens lidande.
För hur många kor kan kallas lyckliga?

Programmet visade att välja rätt mat är mycket viktigare och miljövänligare än att prisa sig själv för storartade insatser genom att få miljöbonusar via bilköp. Ingen politiker hade koll på frågorna och det gör mig orolig för det befäster bara min tro på att politiker sitter i händerna på lobbyister och rådgivare som endast lägger fram en sanning i taget som alla ska följa. Just nu handlar det alltså enbart om att straffa oss som gillar att köra bil och flyga iväg på en lycklig semester då och då. Om några år kan det vara nötköttsätarna som får sätta sin fransyska i halsen.

Jag ser mig själv i spegeln och tänker att jag just nu inte känner igen den där människan på andra sidan.
Det finns ingen glädje i hans ögon.
Kroppen är upptagen med sitt vanliga liv, jobbar, skrattar ibland, umgås med vänner. Ja sånt där som man gör.
Men jag lever inte.

Alla går igenom perioder där lyckan inte öppnar sin port varje gång en ny dag gryr.
Det är lätt att bli gnällig, finns dom som genom åren kallat mig för hypokondriker, jag kallar mig själv för det ibland.
Men den senaste månaden har varit rent förjävlig.
Jag ska inte bli allt för långrandig men det är den här tandhistorien som spökar, fortfarande.
Har gått på smärtstillande i tre veckor nu, det värker, pulserar och dunkar i hela käken och resten av huvudet.
Varje moment i vardagen är som att gå barfota genom krossat glas.

Har öppnat tanden vid ett flertalet tillfällen för att slutföra rotrengöringen, hela munnen har varit fullproppad med bedövningsmedel utan att det har hjälpt. Blod och annat gojs har pumpats upp ur tanden å så har allt börjat om igen.
Ser ingen ände på skiten då inte ens Kåvepeninet gett önskad effekt.

Känner mig som en knarkare, ständigt påverkad av den långa raden vita piller som håller på att krossa magens lugn.
Är trött och irriterad.
En depression är i antågande.

Hade inte Mentorn och mr RaRe varit här i helgen och hälsat på då hade jag nog knappt lämnat sängen. Mentorn och mr RaRe är samma person, eller inte. Kan vara båda eller ingen.
Förvirrande?
Nja, han har helt enkelt flera personligheter. Denna helg var han nog mer RaRe än Mentorn.
Men middagen på Wongs var högklassig, sista måltiden kan man säga då Örebros bästa restaurang nu är såld till några klåpare. En öl på ett Bishop Arms fullt av truckförare, enligt Rare, en vanlig kväll på landsorten menade jag.
Espressorace under lördagen, då var Mentorn framme i några timmar. Det innebar långa diskussioner och någon form av folkspotting. Ett nöje för de ironiska fyrtioplussarna från landets storstäder. 

Sedan kom tjejen tillbaka hem och jag åkte till Stockholm för Supersöndag i Canal Plus. Ytterligare några timmar där umgänget hjälpte till att döda negativa tankar. Birro, Olsson och Henriksson i panelen, Nora som vanligt i ledartröjan.

I mörker och regnstänk tillbaka i miljöboven RX 300. Plura i växlaren, Full för kärlekens skull, Svart blogg och inte vidare bra för sig själv... 

En ny måndag om några timmar. Tanden har börjat dunka igen, tre piller ligger framför mig, kanske får jag sova i natt. 

Man sitter med sina bokstäver och sliter för att få ihop en text som man kan vara stolt över. Fantiserar om att vara en författare på riktigt. En äkta Svenssonfantasi. För alla vill numer skriva böcker.

Så får man Peter Kihlgårds Kicki & Lasse i sin hand och inser vad det handlar om. Varför ens försöka. Peter Kihlgård är Champions League medan ens egna rader på sin höjd kan få plats i den lokala division 7 norra med matcher mot Dalkarlsberg och Guldsmedshyttan.  Man pratar ofta om att göra det svåra enkelt. Kihlgårds språk och dialog är så enkel att läsa så att den blir briljant. Det behövs inte en massa överflöd i formuleringarna utan det är rakt på, avskalat, men ändå enormt innehållsrikt. Inte ett enda ord känns överflödigt. Texten flyter fram trots att innehållet äger ett svingande känslospråk som tar oss från rädsla, desperation, glädje, nyfikenhet, ren kärlek och svek. 

Kicki & Lasse handlar om ett par i femtioårsåldern, de har varit tillsammans i över tjugo år. De älskar varandra. Lasse är trogen och lojal, Kicki otrogen och rastlös. Men de älskar varandra. 
Boken börjar med en sorts slut. I övrigt görs nedslag i parets liv under olika tidsperioder. Ibland berättar Lasse, andra gångre följer vi Kickis tankar. Däremellan går de hand i hand och lever sina liv via rappa sköna dialoger. Det är en sorts vardag i romanform. Ingen utsvävande rosaputtenuttig Hollywoodproduktion, inte heller hårdkokt och brutalt utan bara helt vanligt ur ett äkta pars liv efter att de levt ett helt vuxenliv tillsammans. Det skulle kunna var du eller jag. 
I alla fall om vi bodde i huvudstaden och var relativt framgångsrika karriärmänniskor med ny snygg våning innanför tullarna:)

I grunden skulle boken kunna vara rätt banal men språket gör den till något mer än enbart ännu en roman om kärlek. 
Det märks att Kihlgård är en av de bästa. Han gör verkligen det svåra enkelt och alla lovord som boken fått är verkligen befogade. Jag rekommenderar den starkt.

Jag mötte djävulen idag. Hon bar inte Prada.

Hon stod där i ljusblå och vita sterila sjukvårdskläder med ett skydd över munnen.
Vänligt hälsade hon mig välkommen och jag anade ett leende bakom munskyddet.
Men det kan också vara så att hon stod och gnisslade tänder i ren sadistisk upphetsning.

Strax låg jag nästan upp och ner, naturbilderna på skog och rinnande vatten som var fasttejpade i taket skulle kunna ha lugnat mig om det inte var så att jag nu på nära håll nästan var säker på att munnen bakom skyddet inte log utan bet ihop för att inte avslöja en lycklig förväntan. I nästa sekund stod djävulen över mig, hon stack ner sin ilskna borr rätt ner till nerven av min tand och viskade lugnt i mitt öra:

Is it safe?

Har aldrig upplevt en sådan smärta. Infektionsavfallet bubblade upp, rann över tandkanten och jag låg vit i ansiktet och dyngsur på ryggen.

Smärta!

Ilska!

Å så djävulen som stod med ryggen mot mig, en miniräknare i den vänstra handen och den högra höjd i en segergest.

Om jag inte visste det förut så vet jag det nu.

Det är ett rent helvete att möta djävulen.