Jycken och jag var ute och gick häromkvällen.
Vinden slet hårt i trädtopparna, himlen var gråsvart, molnen for snabbt förbi och jag fick en plötslig känsla av Hitchcook.
Villaområdet var fullständigt öde, det var som om ett livsfarligt virus slagit ut hela mänskligheten just här.
Det är sommar i småstaden utan hav.
Alla drar iväg till sina stugor, till kusten och skärgården och på resor runt om i Europa.
Tomt och öde.

Jag gick igenom ett parkeringshus idag.
Där stod tre bilar utspridda på en jätteyta som normalt ser bilkaravaner köra ut och in genom glidporten.
Det var så tyst därinne, tyst som om jag hade öronproppar instuckna.
Taket trycktes ner mot axlarna, väggarna kom närmare.
Jag tog bilen och körde ut ur garaget.

Åker genom tomma tvåfiliga gator.
Townes Van Zandt sprider vemod genom växlaren.
En trippel cd så stämningsfull och bra att jag jag blir helt tagen.
Kan det finnas en bättre singer/songwriter än denne man.
En countryman från Texas, en legend som så många andra dog allt för tidigt.

Dom säger att turismen ökar i småstaden.
Går framåt år för år.
Visst ser jag turistbussar som stannar utanför slottet och slänger av några foton.
Några norrmän promenerar Drottninggatan fram i en paus från badandet på Gustavsvik.
Jag vet inte jag, var är dom alla, turisterna.

Men det är sommartempo i city.
Glass och kaffe på de halvfulla kaféerna.
Några sitter och dricker öl på en uteservering.
Solen strålar ner över torgen mellan regnskurarna och jag märker att jag gillar ödsligheten.
Som en fiskeby vid medelhavet i 40 graders värme.
Stilla med en grappa i handen.
Livet går på sparlåga och jag njuter.
Det är sommar och snart har jag semester. 

Det satt en fluga på min kökslucka igår.
Jag stod där och lagade mat när jag upptäckte den.
Flugan satt så stilla så stilla, såg ut att stirra in i min själ, gnuggade sina känselspröt som om den letade efter bästa tänkbara frekvens för att registrera och skicka vidare information till spioncentralen som antagligen finns någonstans långt ner i ett urberg i Jämtland.

Förr skämtade man om det där med att man ville vara flugan på väggen som såg och hörde alla snaskigheter från polares lägenheter eller hotellrum dit damer lockades och förfördes. Om dessa väggar kunde tala liksom.
Tänker ofta på det där när jag bor på hotell vilket jag rätt ofta gör, alla dessa enorma väggspeglar, vad döljer sig bakom dom? Kan bli nojjig när jag sitter där och jobbar på nummer två, tänk om någon sitter och stirrar på mig  nu. Samma sak när man duschar eller struttar omkring i sin rena nakna uppenbarelse, tänk om någon sitter och stirrar, skrattar åt badringen runt midjan, ler åt de små åderbråcksormarna vid knävecket. 

Vi lever i ett övervakningssamhälle och jag ogillar det starkt.
Det snackas om den där FRA-lagen och den låter skrämmande för jag ser det bara som en start på något som självklart kommer att byggas vidare på. Även om de positiva lägger in åsikter om att de enskilda oskyldiga individerna inte behöver oroa sig så kommer jag ändå oroa mig. För även om jag varken är terrorist eller någon annan sorts samhällsfara så är det här bara en start som leder till ännu mer bevakning av individens privata värld. Som om det inte redan räcker med alla digitala spår som den moderna människan bjuder på via datorer, mobiltelefoner, onlineköp, flygresor bara för att nämna några saker. Med teknikutvecklingen som den sett ut de senaste tjugo åren så kommer vi privatindivider inte ha en chans att freda oss i framtiden. Skulle inte förvåna mig om varje bäbis kommer få en chip inlagt innanför huden där alla data registreras under livsresans gång. Ett klick kommer räcka för att få veta allt om personen och dess intressen, psykiska och fysiska status, dna koder, och köpvanor. Låter kanske som om jag sett för många CSI, kanske det, men det som tidigare varit rena Science fiction i filmer har sedan blivit var mans möjlighet.

Integriteten är hotad och har så varit länge. Om den inte redan är krossad och obefintlig.
I alla fall så som jag ser den.
Ungdomar som är uppväxta med Big Brother ser kanske annorlunda på det här med integritet.
Det gäller även en del äldre som tror att dom är ungdomar. 
Dessa glider runt med sina mobiltelefoner och filmar och fotograferar allt för att lägga ut på nätet eller bara visa upp för kompisgänget som någon sorts statusgrej. Det filmas misshandlar, mobbning, olyckor som skickas över till tidningar innan de sänds till polis och räddningstjänsten. Fan, jag vet många som fotograferar tillfälliga sexpartners i mobilerna och springer omkring och skryter och visar upp detta för polare. Då snackar vi bilder som skulle kunna användas av gynekologpersonal på sjukhusen.
Vuxna människor! 
Sanslöst!

Man får inte vara ifred någonstans längre.
Jag har till och med blivit filmad i smyg på ett tåg till Örebro efter en AIK match där ett litet gäng gnagare från gnällbältet försökte att få mig säga något dumt om ÖSK. Det var under en period då debatten inom ÖSK leden var om jag var ÖSK-hatare eller ej. Pinsam debatt visserligen men händelsen fick mig att börja fundera och bli väldigt misstänksam. Vem som helst kan fotografera mig eller filma och kanske till och med få mig att säga saker som sedan klipps ihop till det man vill för att få mig dit dom vill. Sedan läggs det ut på nätet och sprids på en sekund över världen och blir en sanning för människor som inte orkar med att läsa eftertexterna eller analyserna.

Detta är ändå små bagateller om man tänker på vad staten skulle kunna göra. Att lägga upp små mappar om vaje individs skavanker och åsikter för att använda vid lämligt tillfälle. Vad skriver du om, vad snackar du om, vad läser du om, vem träffar du. Jo, kanske är jag nojjig men jag är helt realisstisk. 
All teknik finns. Det handlar bara om vem som tar kontrollen över den.
I en skitnödig värld är alla ett hot.
Både du och jag.

Lasse Winnerbäck berättade en story i sitt sommarprogram om hur han var med sina vänner i New York och åkte limousine. Plötsligt när han satt där i det lyxiga åket fick han nästan dåligt samvete, för vem var han att sitta där, var han värd det? Jag känner förstås inte Lasse men antar att den där känslan kommer raka spåret ifrån hans uppväxt, det brukar ju göra det. Ofta så spelar det ingen roll hur framgångsrik man än blir de där känslorna är något man får leva med i hela sitt liv. Man kan gömma dom men de försvinner inte, de är inbrända i skinnet som en varumärkestag. 

Winnerbäck berättade även om hans blygsel, eller rädsla, när han rörde sig i de fina salongerna och mötte andra artister som på det ena eller andra sättet hade uppmärksammat honom. Han behövde vara full för att våga ta kontakt. Trots sin storhet och sina framgångar så verkar han vara samma kille som han var innan karriären. Om han nu var den tillbakadragne gitarrkillen som jag tror att han var. Det kan även vara förklaringen till hans skygghet inför medierna, hans integritet och motvilja till att fåna sig i offentliga sammanhang, man är rädd att blotta sig, att bli avklädd och bortgjord.

Jag kan känna igen vissa av de här känslorna. 
Att inte höra hemma i de fina salongerna är definitivt en känsla jag har och har haft i hela mitt liv. 
Underdogperspektivet genomsyrar hela mig så även om jag har hur många möjligheter som helst att frottera mig med media eller fotbollseliten så väljer jag att inte göra det. 
Jag trivs helt enkelt  inte där. 
Känner mig inte hemma ibland alla manér, all positioneringsspel med makt och coolhetsbedömning. 
Jag känner mig obekväm inför allt skvaller och åsikter som borrar eldpilar genom människor.

Ibland har jag försökt slappna av på fotbollsgalor, kristallengalor, premiärfester, efterfester och fotbollens upptacktsträffar. Jag går in i det som inför en match, jag ska vara avslappnat kreativ, jag ska roa mig, in i skiten och kör för fan. 
Ofta slutar det med att jag vandrar nattgatan fram med en tomhet i magen.
Är livet inte roligare än det här? 
Är det här vad människor pratar om när de roar sig? 
Tomt och ytligt.

Men kanske är det mig det är fel på, kanske behöver jag ”losen up” som Winnerbäck snackade om. 
För att det finns trevliga och intressanta individer i de kretsar jag snackar om råder ingen tvekan om. Jag jobbar ju med en hel del av dom. Men det är något med de här större sammanhangen som fångar de mest ointressanta delarna av livet. Jag kan inte sätta fingret på det, men helt klart är den enda anledningen att finnas på plats i de fina salongerna är att man syns. Man får i bästa fall kontakter som eventuellt kan ge mer jobb och ytterst sällan finner man en god vän.  
Nä, privat trivs jag bättre i de små sammanhangen.

Däremot är jag varken rädd eller avog emot att finnas i hetluften och de stora sammanhangen när det kommer till arbete. Då blir jag fokuserad på en uppgift som ska genomföras och så gör jag det. Jag har inga problem med att bli uppmärksammad och stå i rampljuset så länge det handlar om arbetet eller nära relaterade områden. 
Men jag skulle aldrig vara med och leka, dansa, sjunga eller något annat som jag inte kan bara för att få uppmärksamhet. Jag leker inte ens på privattillställningar, förstår inte varför man ska hålla på med femkamper och lekar när man är på fest. Jag är antagligen en ofantligt tråkig person, jag släpper inte på spärrarna annat än i väldigt privata sammanhang.

Kanske borde även jag ”losen up”. Kanske skulle mitt liv bli roligare om jag vågade släppa taget och dra ner brallorna på mig själv någon gång då och då. Kanske skulle jag få en bättre karriär om jag släppte in mer folk och smörjde mer på offentliga tillställningar, men då vore det ju inte jag. Får nog leva med mig själv och acceptera att jag inte är någon cirkusclown, jag gillar inte röda näsor.

Margret Thatcher är knappast någon favoritperson men en sak har hon i alla fall gjort bra. Det var när hon vägrade hoppa inför kameran efter att ha blivit intervjuad av Stina Lundberg(Dabrowski tidigare) i hennes intervjuserie där just hoppandet var en varumärkespryl för Stina. 
Respect fru Thatcher!

Ett år går så oerhört snabbt, det är lite skrämmande faktiskt.
Men minnena försvinner inte.
Tjugo över nio på morgonen förra året var starten på en av de värsta dagarna i mitt liv.
Jag har aldrig varit särskilt duktig på att hantera mina känslor, blir väldigt lätt sorgsen om något negativt händer i mitt liv.
Idag för ett år sedan fick vi avliva vår katt Alf som hade funnits i mitt och sambons liv i nitton år.
Det var hemskt att ta den tunna kroppen som gett upp och bestämt sig för att sluta äta och dricka, men jag tog den och lyfte upp Alf på ett sterilt bord hos veterinären men la först en mjuk filt under honom.
Jag tittade rätt in i hans ögon när sprutan stacks in i pälsen och Alf såg tacksam ut, han led och var trött på livet.
Tårarna forsade nedför mina kinder när livet rann ur den lilla krabaten, huvudet åkte långsamt ner mot filten där min hand vilade. Det var första gången som jag varit med om något liknande och jag vill helst inte vara med om det igen.
Nitton år var han med oss, halva mitt liv, hela sambons och mitt tillsammans.
Alf betydde mer än jag själv kunde förstå.
Jag hyllar Alf med ett glas vitt vin idag, ett ljus brinner på bordet, hans fotografi förgyller rummet.

Av denna anledning har jag tillåtit mig själv att vara lite nedstämd idag.
Har gått omkring uppe på stan i det strålande solskenet, har synat bokhandlar, läppjat på lite svart kaffe och köpt ett par skivor. Inköpet speglade sinnesstämningen, Townes Van Zandts vemodiga texter från ett slitsamt liv i Texas, USA. 
En minibox med tre cd:s och ytterligare en cd med låt efter låt som får mig härligt melankolisk.
Knappast några partyhöjare.

Åkte hem och satte mig på uteplatsen, skrev klart ett kapitel i min roman, ett kapitel fullt av existensiella vedermödor, passande för dagen återigen. Lyssnade på Lasse Winnerbäcks sommarpratarprogram i efterhand och blev så glad över vad han sa. Han hyllade det svenska vemodet, han hyllade melankolin och tog avstånd från fjanteriet som dominerar vår mediala värld. Allt ska ha en knorr och skojas bort, inget får vara seriöst längre för då anses det tråkigt.
Winnerbäck är en allvarlig man, han vädjade till sig själv att "losen up" men jag tycker att han ska fortsätta vara den han är.
Integritet är ett ord som knappast existerar längre. Utifrån sommarprogramet och sättet Winnerbäck lever och tar sina beslut så är han en hyvens man. Hur det nu än är med det så var det i alla fall ett väldigt bra program. 

Jodå, det regnade även denna gång när jag kom till Göteborg.
Det är Juli men det verkar liksom inte spela någon roll, regnet ska bara ner över denna stad.
Checkade in på hotell Rubinen och blev tilldelad ett enkelrum kallat Röda Rummet efter August Strindberg och hans roman med samma namn. Inte för att jag med en enda liten por kan jämföras med eller värka fram klassisk litteratur som denna man, ändå blev jag lite smickrad av att tjejerna i receptionen gav just mig, en läs och skrivarman, detta rum.
Ser jag ändå inte lite litterär ut tänkte jag när jag stod i badrummet och rättade till slipsen inför jobbet, tänk bara hur dom reagerat om jag haft mina intellektuella kulturbrillor på mig...

Nja, faktiskt så är det så att Röda Rummet är den enda bok jag läst med herr August, har Inferno och någonting som heter Vänligen August Strindberg-Ett år, ett liv i brev i min hylla hemma men har bara läst lite grann i Vänligen... 
Har liksom inte fått loss dom för att presentera dom för min inre läsare. Men jag gillade Röda Rummet på samma sätt som jag gillade Hjalmar Söderbergs Förvillelser och Den allvarsamma leken även om man kanske inte kan järmföra dom i övrigt, eller kanske kan man det, vad vet jag. Men likaväl är det Stockholmsskildringar från ungefär samma tidsperiod och dom verkar ha en förmåga att fånga min uppmärksamhet.

Var i Göteborg för att jobba på fotboll förstås, vad annars? Fotbollen tar ju liksom aldrig paus.
Blåvitt mot Helsingborg på ett stampat jordgolv på Ullevi under måndagskvällen i spöregn och blåst och sommarkyla.
Monstertruckar och Bruce The Boss hade pajat alla förutsättningar till fin fotboll.
Å regnet gjorde allt ännu värre.

Evenemangsstaden...

Avslutade kvällen med lite mat och en öl på Caleo som vanligt, börjar bli en fin tradition, andra gången nu, ha, ha.
Stoffe, Antonelius, Mr Sporttrot var där och Mentorn förstås, som var lite trött denna gång, men kände ansvaret att ta hand om oss icke Göteborgare. Måste visa en annan sida än den där ni vet av stan.

Mr Sporttrot och jag käkade frukost morgonen därpå och insåg när vi gick att vi för andra gången i år stängt Rubinens nyombyggda frukostvåning. Konstaterade att man förr såg en ära i att stänga nattklubbar och barer. 
Man satt där och kände sig viktig i sin lilla ankdam i Örebro medan personalen tände upp lokalen.
Numer får man nöja sig med att stänga frukostavdelningar på familjehotell.

I am the wild one, som Iggy brukar sjunga.
Wild my ass...

I går var det den fjärde juli.
För ett år sedan stod jag under ett träd vid påfarten till Brooklyn Bridge i New York och stirrade upp mot himlen i jakt på nationaldagsfyrverkeriet som det talats så mycket om. Smällarna från fyrverkeribomberna ekade mellan skyskraporna.
Regnet hängde i luften, mörka moln skymde det mesta av showen från min dåliga position, men det var varmt och poliserna i sina uniformer såg avslappnade ut där de stod och pratade. Miljontals människor sökte sig ner mot kajen vid Battery Park på Manhattans södra udde men jag och min sambo vände när vi nästan nått fram.

Vi tog tunnelbanan till Grand Central Station, vandrade hemåt mot hotellet men mötte en tjock rörlig vägg av människor på väg någonstans i mörkret efter firandet på andra sidan Manhattan där andra bomber och ljuskonstellationer underhållit firande amerikaner med flaggor i händerna och nyfikna turister med New York t-shirts på sig.
Vi smet in och gömde oss på baren Barking dog, satt och hängde med varsin ljus amerikansk öl, snackade baseball med en militär på permis och såg folkmassan dra förbi utanför fönstret. 

Det blir ingen långresa i år.
Sitter i hemmet och tänker mig bort men det går inget vidare.
Det är varma dagar, passiva dagar som dödar hjärnceller. 
Jag orkar ingenting.
Lider kanske av ett post-EM-trauma.
Hamnar ofta i ett litet tomt och klaustrofobiskt fyrkantigt rum efter intensiva arbetsperioder.
EM.
Sedan rullade allsvenskan igång direkt och snart ska jag ha en kortare semester inom landet lagom.
I väntans tider med andra ord, en period som kan klassas som en tom period fast där man måste samla kraft för att utföra de åtaganden som man har nedskrivet i sin kalender.
Men däremellan ett stirrande i tak, upp mot blåa himlar och vita molntussar eller hotande regnrusk.

Finns så mycket som jag skulle behöva göra.
Frisera trädgården, fakturera uppdragsgivare, skriva klart romanen, läsa böcker, analysera matcher, träna...
Men jag orkar inte, är död i hjärnan.
Jag vill bara sova.
Kanske tar jag mig en kopp kaffe och tittar på rubrikerna i DN.
Helt säkert tar jag mig en promenad med dogen.
Fan, är det så här det är att vara pensionär?
Då vill inte jag bli pensionär...

De har kallat mig en romantisk och naiv fotbollsdrömmare.
De har sagt att det enda som betyder någonting är att enbart vinna.
Hur man vinner spelar ingen roll för ingen bryr sig om fotbollen är vacker eller ful och rå. 
Det är vinnarna alla kommer ihåg, hur dom vinner är inte viktigt påstås det.

På en sportkrog i Seefeldt i Österrike ibland radiosportmedarbetare utryckte jag min beundran för lag som Holland, Portugal och Spanien. Det är den fotbollen jag älskar som jag sa mellan två pizzabitar och en klunk öl.
Petter Johansson sa då:
-Men Pelle, det är ju de där lagen som aldrig vinner. Det är nationer som Italien och Tyskland som alltid vinner...
Samtidigt blev Lasse Granqvist så där engagerad som bara han kan bli efter ett avgörande mål för Sverige och dömde ut mig fullständigt. 
-Ingen bryr sig Pelle, INGEN! Vinner du så skiter fans, sponsorer, media hur du vinner bara du vinner...
Samma åsikter har kantat min väg genom min egen fotbollsromantik under åren. Jag har stridit för min underhållande fotboll så som jag vill ha den men har blivit hånad, sparkad på, förlöjligad och utdömd som en person som inte lever i verkligheten. Man kan inte spela som Spanien och Portugal med passningar i sidled hela tiden. 
Kontringar och deflir är receptet till framgång har folk sagt.
Bullshit har jag ropat fast jag har haft alla odds emot mig då historiens resultat hela tiden sätter sitt långfinger i fejset.
Ni har fel har jag sagt fast jag innerst inne vetat att all fakta talat emot mig.
Spanien hade inte vunnit en titel sedan 1964.
Portugal har aldrig vunnit en titel.
Holland har ett EM men har förlorat två VM-finaler trots eller tack vare sin totalfotboll.

Men jag har aldrig slutat tro.
Jag har en mission att få människor att förstå att de allra flesta innerst inne alltid vill att sina lag spelar som Spanien gjort under EM-slutspelet.
Visst finns det sparka-och-spring nostalgiker som vill se sina spelare kämpa och förstöra.
Visst finns det defensivromantiker som älskar att se sina lag döda motståndare strax utanför eget straffområde.
Visst finns det de som tycker att ju mindre boll det egna laget har desto bättre.
Men de allra flesta vill se den fotboll jag propagerat för i många många år.
För det har jag alltså blivit kallad fånromantisk dåre.

Plötsligt är hela världen Spanienkramare! 
För bara för någon månad sedan var dom samma sorgliga förlorare som de varit genom hela den moderna spanska fotbollshistorien. Ett lag som visserligen spelat vackert men fullständigt och otidsenligt ineffektivt.  
Nu älskar alla detta Spanien som spelar så förföriskt och vackert.
Fotbollen har segrat läser jag överallt.
Fotbollen har segrat hör jag runtomkring mig.
Ja, det är ju det jag sagt hela tiden...

De som sagt någonting annat tidigare, de som inte trott på den underhållande och passningssköna klapp-klapp fotbollen är förlorare som vet att de inte kan få det dom vill ha men när dom väl ser det dom innerst inne vill ha då förstår dom också vad dom saknat. Att vinna är förstår den innersta kärnan i fotbollen, även jag förstår det, men jag är helt övertygad om att de allra flesta vill att sitt lag ska vinna som Spanien och inte som Grekland eller Sverige om de nu skulle få för sig att vinna någonting. 

Visst inser jag att det bara är några få nationer i hela världen som kan spela som Spanien. Men min poäng är och har hela tiden varit att ambitionen hos alla som håller på med denna sport borde vara att närma sig de bästa så mycket som möjligt. Att utveckla sitt passningspel, sin teknik och fart. Att tro på att man kan spela något annat än deflir med kontringar.
Det behöver inte betyda karbonkopia på Spanien utan gör det på eget sätt men gör det på ett kreativt och offensivt sätt.

För som sagt, jag är helt säker på att om man får välja så vill de allra flesta se sitt lag vinna med stil och elegans istället för att störa och förstöra. Människor dricker hellre amarone viner istället för dåliga bag-in-box alternativ, de kör hellre Lexus än Honda och åker hellre på semester till Seychellerna än Kanarieöarna.

Det är när man inte har möjlighet att välja som man börjar säga saker som att det inte spelar någon roll hur vi vinner bara vi vinner. Det är de trolösas sätt att få mening i sitt liv. 
Vi andra som tror på utveckling fortsätter att även tro på det vackra spelet. 
Spanien dödade ett spöke i detta mästerskap.
Nu hoppas jag att deras framgång även dödar de grå och trista idéerna hos alla Drillosar, Rehaglar, Lagerbäckar, Mourinhos och resten av gänget som alltid utgår från defensiven för att nå offensiven och inte tvärtom.

Det är paus i EM-semifinalen mellan Spanien och Ryssland, sitter och kollar på TV men sviker förstås inte mina kompisar på radion så den står på och Lasse Granqvist och Nick Raffe vräker sig ut i rummet. Det är ingen bra match så här långt men det betyder så mycket så det är kanske inte så konstigt. Att regnet öser ner över Wien gör knappast situationen bättre. 

Själv har jag gått omkring i ett litet lyckorus sedan jag hittade och köpte den där The Pogues-boxen för ett par dagar sedan.
Alla går igenom starka upplevelser av olika slag i livet och musiken är ett sådant där område som ibland känns som att det kan förändra hela ens liv. Jag kommer ihåg första gången jag fick Rum Sodomy & the Lash i handen och åkte hem och skickade in cd:n i stereon och satte på. 
Vilket jävla drag!
Det var helt omöjligt att stå stilla, hela jag ville bara ställa mig upp och dansa. Eller hoppa upp och ner snarare.
Visst var det en del lugna låtar men det räckte att få klassikern Sally Mac Lennane i öronen för att gå helt crazy.
Dagen efter gick jag och köpte Red Roses For Me som kom ut året innan, alltså 1984.
Den var om möjligt ännu bättre och röjet var helt enkelt massivt, låtar som Dark streets of London, Streams Of Whiskey, Greenland Whale Fisheries, Down in the ground where the dead men go och Boys from the county hell var helt enkelt helt galna. Det var allt jag älskade på en och samma gång.
Det var punk, rock, folkmusik och sköna ballader som Kitty, The Band Play Waltzing Matilda och förstås Dirty Old Town från Rum Sodomy...

Bandmedlemmarna var dessutom helt osannolika. Det räcker väl att nämna geniet Shane Mac Gowan så förstår ni.
Sedan de fantastiskt fula blågrå långrockarna de har på sig på baksidan av debutplattan. 
Längre fram ändå på ett sätt rätt skön stil med sina ruffiga kostymer och gubbkepsar.

Under en lång tid lyssnade jag sedan inte på någonting annat än The Pogues. I och med att dom radade upp kanonplattta efter kanonplatta så behövde jag inget annat. För er som läser mina enkla rader här på bloggen så vet ni att jag via The Pogues gick vidare till andra grupper med folkmusiktouch som Waterboys till exempel. Jag började leva irländskt, drack Stout och anordnade irländska fester där man stod och guppade till musiken. Total lycka.

När jag nu hittade den här boxen och köpte den så hade jag inte lyssnat på The Pogues på väldigt länge, var trött på allt det gamla och det lilla nya som kom ut från gruppen efter att Shane försvann var mest skräp. Har de senaste åren tröstat mig med  amerikanska grupper som Dropkick Murphys och Flogging Molly men det går liksom inte att jämföra.

Men jag hade inte väntat mig denna kick av att slänga på den här så överfulla och suveräna boxen där det även bjuds på en del Kirsty McCall, Joe Strummer och förvisso mycket märkliga demolåtar som låter som ingenting.
Men The Pogues förändrade mitt liv, många berättar sådana här historier från sin ungdom där dom faller pladask för någonting som bara står där en dag och översköljer en med starka känslor.

Som Olle J skriver på min kommentarfunktion under förra inlägget så turnerar visst The Pogues fortfarande, nu med Shane igen efter att han varit borta i många år. Men detta har förstås ingenting alls med det som hände under åttiotalet och delar av nittio. 

Spanien mot Ryssland är slut. Spanien vann med 3-0 och spelade en underbar andra halvlek. Mina favoriter är äntligen i final, Spanien är alltid mina favoriter tillsammans med Irland och Italien.
Det är en fin kväll i Örebro, Shanes boys är under en period med mig igen, Spanien är i final och min dog ligger här bredvid med kärlek i ögonen. Eller kanske är hon bara kissnödig...

Så var man hemma igen, utslagen i kvartsfinal men glad ändå.
Ungefär som ett svenskt fotbollslandslag.
Tågresan från Basel till Zürich flyglats gick perfekt och flygplatsen var som Schweiz i stort.
Rent och stillsamt med en liten touch av oskuldens mystik.
Det är visst ett väldigt religiöst  och konservativt land Schweiz, de två sakerna brukar väl hänga ihop.

Gjorde nybörjarmisstag på flughafen och tog med mig två champagneflaskor som jag köpt på mitt hotell genom säkerhetskontrollen. 
Stopp, stopp, stanna väste kontrollanten.
Kasta eller checka om var beskedet så jag sprang genom långa korridorer, förbi bagageband, genom tullen och tillbaka till Swiss airs incheckningsdisk. En underbart hjälpsam kvinna stängde ner allt hon höll på med för att hjälpa mig packa in flaskorna i ett lite frigolitpaket. Sedan genom passkontrollen igen och tillbaka till säkerhetskontrollen med en påse mindre vilket var väldigt behagligt. Däremot blev det svettigt i den rätt dåligt airkonditionerade hangaren.

Men hem kom jag med ett förstamästerskap som blev en fotbollsmässig orgasm. 
Vilka matcher jag fick jobba på!
Här är de bästa:
Holland-Italien 3-0, uppvisning.
Spanien-Ryssland 4-1, uppvisning.
Tjeckien-Portugal 1-3, fantastisk.
Kroatien-Tyskland 2-1, vild Kroatglädje.
Italien-Rumänien 1-1, jo den var bra, Buffon straffräddare.
Frankrike-Italien 0-2, återupprättad italiensk heder och fransk skam.
Portugal-Tyskland 2-3, dramatik och tysk taktikseger.
Holland-Ryssland 1-3, ord överflödiga, härliga rysk offensiv.

Tar även med mig alpernas mäktiga storslagenhet hem i minnet. Visst var det kallt i Seefeldt, visst regnade det för det mesta i Tyrolen men Radiosportens camp var mysig med full av gemenskap och sköna lirare med sändningserfarenhet som knappt får plats i cyberrymden. Bilresorna var inte så kul men det positiva var att man via långa samtal lärde känna kollegor jag tidigare bara mött under ett par timmar på arenor eller i radiohuset i Stockholm. 
Jobbade med alla kommentatorer på plats. 
Lasse Granqvist
Christian Olsson
Petter Johansson
Dagge Malmqvist
Alla proffs och jävligt bra men med helt egna stilar.
Stort
Sedan Raffe Edström som bistod med omtänksamhet och stor värme under dagar och kvällar i Tyrolen.

Sedan fantastiska Basel:

"Jag är verkligen ett äkta stadsbarn. Asfalt, sten och betong ger mig trygghet och värme.
Lite vatten är det enda krav utöver stadens byggnadsgrund som är önskvärt i min värld.
Medan Sverige firade midsommar med fylla, blommor i håret, ko ack ack ka, ko ack ack ka runt den stora fallossymbolen irrade jag planlöst runt på Basels underbart mysiga gatunät.

In i gränder, upp för backar och gågator, över broar, rakt igenom torg och tvärs över lummiga parker. Mina "walking shoes" styrde mina steg, ödet planlade vandringen tills jag sen eftermiddag hamnade vid floden Rhens strandkant.
Där hade kollega Malmqvist med sin Åsa dukat fram knäckebröd och lax, ost, öl och nubbe. Själv hade jag hittat lite schweiziska jordgubbar i ett gathörn som jag svepte ner på trappsteget två meter från det vilt rinnande flodvattnet. Solen var på nedåtgående, ungdomar hoppade i vattnet och sveptes med av strömmarna för att kravla sig upp på land längre bort emot Mittlere Rheinbrücke där två enorma storbildskärmar var uppsatta. Strandkanten var full av fotbollssupportrar och efter några timmar började matchen mellan Kroatien och Turkiet. Jag saknade mina kära där hemma men annars var det en sagolikt wunderschön midsommarafton."
(texten är en del av en krönika i Nerikes Allehanda)

Dagen efter invaderades Basel av en makalös holländsk supporterarmé.
Innan kvartsfinalen mot Ryssland talades det om att 100.000 fans skulle åka ner till Basel för att följa matchen.
Efteråt finns det uppgifter som säger att 180.000 holländare fanns på plats.
I Basel bor det runt 188.000 invånare.
Det var ett kaos i stan, men ett fredligt och på många sätt ett underbart kaos.
Men jag har aldrig varit med om något så galet förut.
Arenan St Jakob var proppad av oranga människor, centrumkärnan var en enda stor apelsin.
På vägen tillbaka mot hotellet mitt i city efter matchen mötte jag alla dessa besvikna men lika oranga fans som i fantastiska kreationer fulla av humor och påhittighet vandrade hemåt i natten.
Andra åkte spårvagn så fulla och trånga att läppar trycktes emot fönster och näsor böjdes sneda emot glaset medan folk utanför log, pekade och gapskrattade.
Att möta en så stor människomassa helt färgad i orange är ingen upplevelse som direkt går att förklara.
Rädsla och glädje samsas om utrymmet.
Men det kan vara något av det största jag någonsin varit med om.
Storartat och vackert till en början men med fyllan grisigt, skitigt och ovärdigt.
Un-fucking-believable.

Nu hemma på kontoret igen med minnen och fotografier.
EM är inte över men det är över för mig.
Hittade nämligen en The Pogues-box idag och det gjorde mig så oerhört lycklig.
Fem cd:s blandat med demos, outgivet material, live inspelningar, TV-spelningar och annat skoj.
Det bästa av allt är ett det verkligen är lyssningsbart och vissa versioner även bättre än de färdiga produkterna på orginalskivorna. Fan så jag har längtat efter något nytt med Pogues.
Bandet är nedlagt och massor av kopior har försökt axla manteln men misslyckats.
Så får man det här i handen.
Det är då man inser att det finns annat än fotboll i livet...

Det var på många sätt en underbar dag igår.
Jag gled omkring i en stad jag aldrig tidigare besökt och hänfördes av dess prakt.
Det var varmt i Basel, solen hade äntligen bestämt sig för börja jobba igen på sin gråblåa himmel och det var bara att luta sitt ansikte mot denna himmel och njuta. 

Trots att jag bor i djävulens gård(Der Teufelhof) i landet Helvetia med minst två fan-zoner runt knuten så stortrivs jag här. 
Trånga gränder, långa gågator, innergårdar med kaféer och fönsterluckor av trä, spårvagnar och stora torg, vackra kyrkor och gamla broar över den mäktiga floden Rhen som ettrigt flyter genom centrum.
Jag hade kunnat vara i Spanien, Italien eller kanske Prag eller Wien, men jag är i Schweiz på gränsen till både Frankrike och Tyskland och det känns verkligen som att jag just nu inte skulle vilja vara någon annanstans.
Endast mina två älsklingar hemma fattas mig.

Inte lika skoj i går kväll dock.
Hade bänkat mig inne på Tapas, vino y mas ett halvt kvarter ner i en backe och runt ett hörn ifrån mitt hotell.
Det var kollega Dagge Malmqvist, jag själv och två tyska fotbollsfans som var vända emot altaret.
Alltså storbildsteven på väggen i en i övrigt rätt öde och tom lokal.
Förväntan och förhoppningar.
Räkor i vitlök, Grillad paprika, oliver och spansk potatisomelett på bordet.
Rött vin.
Paus och glädje över att Ryssland "bara" hade 1-0.
Kanske kan det ändå ordna sig till andra halvlek?
Sverige, taktik, kyla och extrem överlevnadsinstinkt.
Tidigare var det så.
Klockorna mot undergången ringde dock i den sena timmen.
Sverige avklätt in till huden, avslöjade.
Espresso och en amarone-grappa.
Tyskarna gillade Stockholm i alla fall, Café Opera.
Vandrade hundra meter tillbaka till Det Teufelhof som till namnet nu passade mycket bättre. 
Slog på datorn, kollade tidningarna och nu ska alla avgå!
Fiasko och det sämsta som skådats.
För några dagar sedan var Zlatan de stora matchernas man efter 1-0 i första spelomgången mot Grekland.
Det var verkligen en stor match...
Sedan spelade Sverige den bästa fotbollen i modern tid emot Spanien, enligt krönikör.
Nu hånade, odugliga, trötta, gamla och inte värda smutsen under skorna.
Det är vindstilla i Basel, vet inte hur det var i Innsbruck igår men vindflöjeln och kapporna fladdrar i mediastormen som aldrig kan vara sansad och analytisk utan alltid måste innehålla övertoner åt något håll.
Avgå alla!