Hemma i mitt hus har jag ett litet sovrum på övervåningen som jag kallar för biblioteket.
Där står två öronlapsfåtöljer, läslampor och en vägg med böcker inplockade i ett flertal bokhyllor.
Jag har läst väldigt många av de volymer som finns där men det är även rätt många som återstår.

Så när jag för några dagar sedan stod där och valde bok så ramlade mina ögon över Torgny Lindgrens "Pölsan"
En kritikerrosad bok som recensenterna visst läser in koder och symboler och som dansar mellan sanning och fiktion och en hel massa annat som recensenter kan vrida och vända på för att hylla ett författarskap. 
Jag antar att dom kan göra det för att dom har kunskapen och litteraturhistorien inlärd någonstans innanför skallbenet. 
Men ibland undrar man.

Jag är en litteraturamatör som gillar att läsa, en läsare som sett som sin uppgift att alltid ta sig igenom och läsa klart varje öppnad och påbörjad bok. Att ge upp mitt i har aldrig varit min stil även om det jag läst varit "a non reading experience."
Men då och då händer det att jag bara ruttnar och ger upp.

Den extremt hyllade romanen "Vita Tänder" skriven av Zadie Smith var en sådan.
Den var helt omöjlig att läsa och jag var länge övertygad om att jag måste vara dum i huvudet som inte fattade det geniala i Smiths roman.
Vågade knappt nämna detta för någon utanför mitt inre liv.
Tills jag en dag stod på ett antikvariat i Göteborg och tjuvlyssnade på ett samtal mellan innehavaren och en kund.
Dom dissade boken kraftigt och förstod inte dess storhet.
Jag var inte längre ensam.

"Pölsan" är ytterligare en sån där bok som fått idel lovord och som anses som stor svensk litteratur men jag orkade inte mer än runt hundratrettio sidor innan tristessen fick mina ögon att slockna.
Jag bestämde mig för att ge upp.
Antagligen är det något jag inte fattar, något som inte sjunker in.
Humorn hittade jag inte, det var torrt, trist och byråkratiskt.

Jag behövde något lättare och även fast jag ogillar det mesta som kallas deckare eller kriminalromaner så gick jag återigen upp till biblioteket och valde denna gång en liten pocket.
Nina och Sundet av Fredrik Ekelund.

Jag är datorberoende.
Var säker på att jag kunde lägga ifrån mig alla tekniska cybervidunder när jag så önskade och bara låta dom vara.
Som under julhelger då man ska umgås med varelser av kött och blod.
Se dom i ögonen och prata på riktigt.

Men när batteriladdaren brakade sönder och ingen hjälp gick att få då kröp paniken fram.
Kroppen darrade.
Jag kände mig utanför.
Blogginlägg!
Vad händer i världen?
Har jag fått några mail?
Ja just det, dom kan jag kolla på min Iphone.
Men va fan, jag måste bara logga in.
Måste...

Så vad har då hänt under tiden som jag varit borta?
Inget revolutionerande.
Eller jo, kanske ett litet break through i alla fall.

Efter två månaders stillasittande och käkande och växande, käkande och svällande bestämde jag mig igen.
Dags att börja träna.
Tandvärk och annan jävelskap har hållit mig borta och man har känt sig som en sladdrig degklump som knappt orkar gå ut och starta bilen på morgonen.
Nu har jag lufsat mig igenom tre 40 minuters pass.
Sedan styrketräning.
Å jag mår redan som en prins.
Bortsett från tänderna då.
Lägg sedan på en handfull en och en halvtimmas promenader med doggen och hans bästa polare Grand Danois-Smilla och Schäfer-Amos med familjer i skogarna runt villaförorten. 
Har nog aldrig fått så mycket frisk luft som under den här julhelgen.
Aldrig varit så social som den livsperiod jag nu går igenom.
Hur ska det gå?'
Ett asocialt asfaltsbarn som jag.

Annars julfirande hos syrran.
En tripp till Arboga dagen efter.
Sedan Sala dagen därpå.
Den vanliga roadtrippen genom mellansveriges vägnät.
Nu närmar sig nyårsafton. 
Därefter ska ni få se på fan...


 

Ber om ursäkt för att jag inte haft tid att skriva en julberättelse åt er inför jul.
Bjuder istället på min favoritstory.
Ni har läst om det tidigare här på min blogg.
Filmen "Smoke" blir jag aldrig trött på.
Paul Auster är en favoritförfattare.
Tom Waits är både cool och ibland briljant.
God Jul.

Paul Auster läser om bakgrunden.

Auggie Wrens Christmas Story.

Men märker nu att julen står och tjuvkikar i dörrspringan.
Hemvändarna är här precis som i nästan varenda småstad i vårt land.
Kända och okända smyger dom in i sina tillfälliga härbärgen hos föräldrar och syskon.

De kända syns av naturliga skäl mer än de okända så en av mina lunchvänner, mr Fjällräven, höll på att svälja tungan idag då Mats Sundin stegade in i hans affär och började storhandla. Mr Fjällräven är ett stort ishockey-fan, mest NHL, även om det där pappersmassalaget Modo står närmast hjärtat. Han gick på moln hela dagen efter att Sundin följ med in på lagret och signerat nåt föremål med "Sudden" på. "Fan, han va ju skittrevlig", sa Räven nästan lyrisk.
Jag tyckte Räven va fånig. 
Du käkar ju med mig varenda dag, vet du hur stor jag är egentligen sa jag till honom.
Känd från TV, typ.
Hånskrattet ekade över lunchlokalen.

Nä, Mats Sundin är inte från Örebro, men hans tjej är visst från Nora så då är Pennybridge storstaden i regionen.


Själv fick jag nöja mig med två fotbollsprofiler som kom gående vid det för dagen stormhärjade Järntorget,
I ett gathörn höll jag på att krocka med numer före detta AIK:aren Mats Rubarth och den alltid lika förvirrade men oerhört sympatiske före detta ÖSK, Heqlsingborg och Djurgården-liraren Johan Wallinder. De var på väg mot en biljardhall.
Rubarth hade förstås en påse med vinyler i sin hand och vi började prata lite musik och ljud.
Vinylen som är tillbaka och säljer allt mer i en annars så krisartad bransch.
Ändå rätt blygsamma upplagor antar jag utan att någon som helst kunskap i ämnet.

Vi kom i alla fall fram till hur märkligt det är att ju bättre tekniska möjligheter vi har desto sämre blir den ljudbild vi lyssnar på. Musiken pressas samman till mindre och mindre format för att kunna laddas ner så fort som möjligt in i våra datorer, mp3-spelare och mobiler. Fort, fort ska det gå och ingen tid finns det till att vänta på tyngre och större format för de får ändå inte plats i de tekniska prylarna vi bär med oss.
Människor lär sig lyssna på musik i uselt format och nöjer sig med det för att dom inte vet något annat.
Därför är vinylen tillbaka, brusig och skrapig kanske, men med ett äkta och tungt ljud.

Å visst är det väl så med avsevärt många fler saker i vårt högteknologiska samhälle, allting blir mer avancerat och utvecklat på ett fantastiskt sätt som skulle kunna göra allting bättre. Istället blir det mesta sämre. Åtminstone om man håller sig till mina arbets-och intresseområden. Allt ska går fort, vara lättsmält och inte kräva något motstånd alls, tänk inte, reagera bara. Slit och släng, köp och kasta bort. Snuttifiering, avskalat och nedbantat.

För ett par veckor sedan avslutade jag Håkan Laghers bok "Den vassa eggen-Ulf Lundells kreativa kaos".
Jag gillade verkligen det sätt som boken var skriven på, som en dokumentärfilm där spänningen i berättandet byggdes upp in mot det som man vet blev av, men som man i boken fick känslan av att man inte visste hur det skulle sluta.
Allt luktade och andades kaos och misär.
Skulle Ulf Lundell få ihop det eller skulle han kollapsa eller till och med dö?
Skulle plattan verkligen bli av?
Frustrerade musiker och en Kjell Andersson på bristningsgränsen som värker fram ett helt nytt sound inom rockmusiken.
Jag var tvungen att parallelt med läsandet lyssna på "Den vassa eggen" för att få upp känslan ordentligt.
Då kunde jag direkt gå in och lyssna på de musikaliska nyanser och det nytänkande som beskrivs i texten.
Som de fläskiga trummorna till exempel som Lasse Lindbom jobbade fram ihop med Werner Modiggård.

Boken är spännande nästan som en riktigt bra roman och det blir rejält flyt i läsningen fram till sista tredjedelen som är någon sorts efter klassikern-uppföljning. Formen som Lagher valt att berätta historien i öppnar i och för sig möjligheten till hans egna tolkningar av det material som samlats in, till skillnad mot Måns Ivarssons trilogi om Ulf Lundell som var helt faktabaserad bland annat via tidningsartiklar och intervjuer. Det får man i så fall leva med och ta det för vad det är.
En bok skriven av en man som när plattan kom ut såg det som ett soundtrack till hans eget liv, som om Lundell hade skrivit texterna enbart för honom. Den entusiasmen genomsyrar hela boken "Den vassa eggen-Lundells kreativa kaos".
Gillar man Ulf Lundell så bör man läsa båda författarnas böcker. Ivarsson går ju igenom hela karriären, både litteraturen, musiken och konsten medan Lagher skriver om en mer begränsad period av Lundells långa musikkarriär.

Veckorna består bara av måndagar och fredagar, sa en äldre kollega häromdagen.
Det är sånt som äldre kollegor brukar säga. Å värre blir det...säger dom också.
Så sant, tänker jag, antar jag.

Ingenting händer i landet Sverige, inga beslut tas, ingen jobbar på riktigt.
Alla inväntar helgerna.
Det gör vi alltid i Sverige, finns alltid någon helg och några klämdagar att se fram emot.
Vi jobbar bara tio månader om året.
Knappt.

Så veckorna går, måndag och fredag.
Nytt år å så är man snart ett år äldre.
Men det gör mig ingenting.
Just nu.

Träffar människor och umgås en hel del.
Fikade med Erik Dahlberg häromdagen, han var på kundbesök i stan och stannade till på Rosalis innan hans tåg drog emot huvudstaden igen. Erik är väldigt fotbollsintresserad, jag har jobbat mycket med fotboll.
Logiskt då att vi pratade om musik, böcker och skrivande i två timmar.
Han har precis släppt en bok. 
Jag har tidigare gjort det samma och hoppas få till det en gång till.
Han med.
Vi snackade mycket om viljan att få tillhöra litteraturens värld.
Två timmar försvann iväg snabbare än de där veckorna.
Det var trevligt, jag gillar att prata om litteratur med sånna som läser mer än mig, som vet mer om det än mig.
Erik är en vänlig själ.

Dagen efter var jag hos tandläkaren.
I soffan i väntrummet satt fotbollstränaren Benny Lennartsson.
Han bor i Paris.
Det är underligt med tandläkare.
Man går gärna till samma hela tiden trots att man kanske bor någon annanstans i världen.
Under mina tio år "on the road" gick jag alltid till tandläkaren i Örebro.
Benny är precis likadan.

Lennartsson bjöd på kaffe efteråt, på café Njuta.
Killen bakom disken bjöd på bulle och kaka.
För att han är Evertonsupporter och hoppas på att jag ska konvertera.
Give me more säger jag och ljuger honom rakt upp i ansiktet för inte kommer jag att ändra mig.
Fet chans...

Det är roligt att snacka med Benny, en rutinerad man med massor av berättelser som han plockar upp ur sina fickor.
Som hans bråk med FC Köpenhamns starke man, Don Ö, då Benny var tränare i Lyngby.
Eller hans totalkontroll på fransk fotboll där han menar att Kim Källström i Frankrike anses som en rätt anonym komplementspelare i Lyon. En tung och otymplig riskspelare, precis som Lagerbäck verkar tycka.
Men jag tror att Benny ändå gillade honom, det gör jag.
Vi har båda varit i Viking Stavanger och grävde ner oss i en namedroppingbunker som var svår att ta sig ur.
Sedan lite om hans odugliga framträdanden i TV, vilket var hans egna ord.
Men även en hel del insiderstoff som jag lovade att inte föra vidare ifrån det bord vi satt vid.

Nu är det alltså fredag och det är mörkt ute.
Klockan är fem.
Ett mycket intressant lunchmöte idag är det enda vettiga jag gjort.
Föreläsning och resa på andra sidan nyår.
Har även lämnat in en krönika till NA.
Publicering söndag.
Därefter är det måndag.
Igen.

Stod och tittade på en Mauro Scocco-box idag.
Du borde köpa den sa handlaren.
Billig nu, dyr tidigare, sa han också.
Men jag tvekade, är inget stort fan av Mauro, men stod just då med Scoccos senaste cd i handen.
Den som han släppte 2007, "Ljudet av tiden som går", och som är något annat än vad Scocco tidigare gett ut.
Visst finns det en hel del bra Ratatalåtar, även en del Maurolåtar som solo men inte tillräckligt många för att ge sig på en box. Har aldrig klarat av den souliga sidan, typ Soulboy.

Men "Ljudet av tiden som går" är en platta som alla svenska manliga artister till sist måste få ur sig, verkar det som.
Jag upptäckte det idag när jag läste en rad i första låten som heter som albumet.
En upptäckt som säkert resten av befolkningen gjort för årtionden sedan.
Men i min enfald trodde jag att mina egna tankar ibland kunde vara originella och unika och småfilosofiska, men det kan jag glömma, det handlar nog om ålder, när man når över fyrtio och börjar känna sig sårbar. 
Då trillar vi alla in i existensiella inre bilder över livet vi levt och lever på denna jord, förr eller senare...
Nostalgi.
Man börjar att se tillbaka på sin uppväxt.

"Alla vänner på den där bilden, vad hände sen med dom?"
"Det här är mitt land, floderna och bergen, sjöar som glittrar. Det här är vårt land, nedlagda fabriker, regnet som piskar. 
Jag minns Ingemar Stenmarks andra åk, då Sverige stannade för en stund." Scocco-lyrik.
Vi har hört allt förut, av Plura, Thomas Andersson-Wiij, Ulf Lundell och många fler men åtminstone jag går igång på det varje gång, jag går rätt i fällan. Vid rätt tillfälle är de här låtarna som terapi, som nu då solen sällan når upp på himlen.

Gick ut i vinternatten och mötte månens ljus.
En sista promenad innan glöggen och därefter sängen.
Kylan verkar vara på väg in för snödrivorna har blivit hårda och det knarrar lite när jag går.
Men det blåser inte.

Det gjorde det den där gången när jag var någonstans runt fjorton-femton år.
Man gör så mycket dumt när man är ung.
Det var nyårsafton och jag hade tagit mig till en fest cirka sex kilometer utanför stan.
Minus 20 grader skrek termometern och det blåste rejält.
Jag svepte snabbt en Marinella med fruktsodablandning och trodde att kvällen var min.
Men jag fastnade på en toalett, sedan i en trappa på en veranda, jag kräktes ock kräktes och det tog aldrig slut.
Trodde jag ett tag.

Redan innan tolvslaget satte jag på mig min halvtjocka tröja och den coola men väldigt tunna mockajackan och började vandra hemåt i den tuffa kylan och den bistra snöstormen som omgav landskapet. Jag var berusad utom all sans, gick på någon sorts levnadsinstinkt genom snödrivorna utan att riktigt veta var jag var någonstans. Jag följde de dimmiga bilderna ifrån fyrverkerierna inne i centrala staden och det blev min karta. Men jag var trött, jag mådde illa och ville bara sova.
Snödrivorna såg så inbjudande ut, det blåste hårt, jag borde ha frusit mer än jag gjorde i min tunna mockajacka men jag var antagligen rätt snygg stilmässigt och det var det viktigaste på den tiden innan man blev vuxen och köpte dunjacka.

Sex kilometer gick jag i våta Stan Smith, bilden av mitt pojkrum svävade ovanför mig, min säng var redo att ta emot mig, men överallt runtomkring mig var det vitt och kallt, kargt och isande hotfullt. Jag hade nog kunnat fastna i en snödriva om jag varit lite svagare men jag gick och gick tills närheten till staden grep tag i mig och gav mig kraft. 
Jag var full och dum, envis och dum.
Som sagt, man gör så oerhört mycket dumt när man är ung.

Jag tänkte på det när jag tog min nattpromenad med doggen.
Snödrivorna var höga, en traktor for runt med en blinkande lampa och rensade gångbanorna.
Men jag är vuxen nu, fortfarande dum ibland.
Men dum i dunjacka, Curlingkängor, mössa och tjocka vantar.

Lunchkamraten, volleybollcoachen, krogknegaren och numer poeten förärar blohm.se med en dikt!
Vill ni läsa mer av hans poesi så finns det en rad texter samlade på Poeter.se.
Poeten skriver även låttexter som framförs av en man vid namn Henrik. Mer om honom senare.
Lyssna på ett par av låtarna här.

"Alarmet"
 
Väckarklockan går lika
fort som jag
 
en promenad över
ett svart anonymt Örebro
 
hon målar bilder
med hjälp av kylans rök
 
och vi andas samma
otänkbara luft
 
**
 
Alarmet ekar fortfarande
i min själ
 
lika tomt som
varslande industrihus
 
hon väckte tårarna i mig
på bänken utanför sitt hem
 
med allvaret i hennes blick
återfanns jag hoppet om människan
 
***
 
Ny dag
samma märkbart mörka stad

nybakat minne om igår
smakar morgonblod i mun
 
törs inte säga tack
men framtiden vill det
 
en väckarklockas ord
väckte små alarm i mig

Man måste komma ut ibland.
Det går inte att bara sitta hemma i mörkret med grådis och strilande regn utanför fönstrena.
Då dör själen.
Man behöver komma ut för att träffa människor, få liv i hjärnan, bli glad och inspirerad.
Få byta ut det svarta i ögonen mot lite ljus och pärlemoskimmer.
Så jag gick ut mellan två värkattacker, jag gick ut på utvecklingssamtal.

Biografen Roxy är en underbar och mysig liten kulturscen i centrala Örebro. En sån där gammaldags biograf med en liten balkong uppe vid taket. Uppfräschad. Det var fullt i den nedre salongen när jag kom inspringande i sista minuten. 
Fick virvla upp för trappan till läktaren där en liten soffa stod och väntade på mig längst inne i ena hörnet. Jag lutade mig tillbaka. Sedan körde Svante, Birro, Schultz och Stadling igång sina utvecklingssamtal och sånger och det blev en fin kväll.

Det är häftigt vad mycket man kan göra av så lite, två fåtöljer, två människor som pratar om livet, tro, sorg, glädje och fotboll.
Två sångerskor och ytterligare en bandmedlem som kompar i ett avskalat och lågmält uppträdande.
Det var inget magiskt, det skapades ingen historia, men det var en småputtrig kväll med massor av värme och trivsel.