Dödens väg brukar man kalla den.
E20 från Örebro mot Stockholm.
Men det tog en stund innan jag upptäckte den sanningen för den tidiga morgonen var ju så vacker.
Helt ensam på vägen gasade jag iväg med miljöboven strax innan sex, det rök lite ifrån muggen med min kaffe americana som stadigt satt i mugghållaren bredvid ratten.
Solen hade varit uppe en stund och spred ett mjukt gult sken över Närke medan landskapet ilsket lös vårgrönt rätt in i ögonen, men det var okej för jag njöt trots en viss trötthet.
Hade skruvat av ljudet på stereon och den relativa tystnaden i bilens cockpit inbjöd till en avslappnad kontemplativ känsla som tog mig långt bort och långt in i den innersta viljans tankerum.

Reflekterade över de senaste månaderna och hur livet svänger ifrån årstid till årstid.
I vintras satt jag fast i småstaden med mycket vilja till nya projekt som inleddes och sakta rullar vidare i någon sorts sengångarfas, men det går trots allt framåt. Våren har däremot varit en väldigt aktiv period där resorna har duggat tätt å jag inser hur lyckligt lottad jag är med alla dessa svängningar som sätter livet i brand lite grann.
Jag tvingas att ruska på mig, vrida och bända, oroas och glädjas över saker jag vill ska hända och händer och sånt som inte händer. Det är något livgivande i att veta att man ena stunden står på gränsen till mörker för att i nästa dansa lyckliga danser runt nattliga och blöta lägereldsfester. 
Om det sedan är hälsosamt att färdas upp och ner i sinnesstämningar är en annan sak som nån annan får svara på. 
Men jag vet att jag lever och jag färdas både här på jorden och i Di Levas magiska kosmos.

Plötsligt fick jag veja undan för ett lik och väcktes bryskt ifrån min sköna avkopplande pose.
Verkligheten var tillbaka igen med ett blodigt rådjurskadaver mitt på vägbanan.
Det är en brutal värld våra djur lever i, en värld av människors tekniska utveckling som gör deras värld till en ständig lek med rysk roulette. Räknade till tre krossade råddjur, fyra mosade harar, ett par uppsvällda grävlingar och ett gäng platta fåglar innan jag svängde av mot Arlanda vid Rotebro. Trafiken kräver sina offer även ibland djurens värld och där existerar ingen nollvision. Kaffet smakade inte lika bra efter detta, solens ljus kändes mattare och vårgrönskan la sig i en skugga.
Ett British airways plan stod lojt och väntade på att ta mig till ett annat land.

Väckning 05.20.
Avresa Örebro 06.00.
Flyg 09.20 ifrån Arlanda.
Tåg till Paddington Station efter landningen på Heathrow.
Taxi till Emirates Stadium efter fika på Starbucks vid Hilton hotell på Paddington Station.
17.00, svensk tid, match Arsenal mot Chelsea i en rätt kall duell om man tänker på placeringar.
Direkt efter matchen avresa genom London mot Heathrow igen.
21.05 lyfter SAS mot Stockholm, Arlanda igen.
Vi landar 00.30.
01.15 ligger jag förhoppningsvis i sängen på hotell Arlandia.
Frukost och sedan avresa mot Örebro morgonen efter runt 10.00.
Fri tid.
18.00, samling inför allsvensk match på Behrn arena.
20.00 startar matchen mellan ÖSK och Hammarby.
23.30 lägger jag mig i sängen i huset i villaidyllen i småstaden.
Sover länge och väl.

Se där...
Två dygn i en fotbollsarbetares vardag.
Glamour och lyx hela vägen.
Frottera sig med både den brittiska och svenska mediaeliten.
Life is Rare...

Två stora buskiga saker mötte mina ögon i spegelbilden när jag kravlade mig upp från sängen runt halv tio idag.
Va fan är det där hann jag tänka genom min grusiga blick.
Aha, det är bara polisongerna, såg jag sen.
Under ögonen låg en mörk skrynklig avslappnad halvmåne.
Död fladdrande hud i ansiktet och ett hår stort som på "a brother."

Det blir så här när man jobbar med fotboll.
Sena nätter och sena mornar.
Under vinterns arbetsnedgång lyckades jag för första gången i mitt liv vandra på samma gator under samma tider som de som i vårt samhälle kallas för vanliga människor. 
Det vill säga de som går upp runt sex-sju på morgonen och sedan drar iväg till sina arbetsplatser. 
Jag gjorde likadant och hittade en rytm med rimligt tidiga morgonstunder och sänggång innan the fat lady began to sing. 
Det var en annorlunda upplevelse, jag såg människor jag aldrig tidigare sätt.
Jag har alltid tidigare åkt in till city när andra redan suttit vid sina skrivbord, eller vad dom gör, och har aldrig fattat när småstadstidningen skriver om trafikkaos. Mina sena luncher har påbörjats när lokelerna nästan är tomma och personalen helst vill gå hem. Det blir en livsstil och till slut tänker man inte på det. 
Men under min lugna period fick jag se en helt ny värld, jag fick se allt det där som människor pratar om och det var trivsamt att få vara med i gemenskapen. Tänk va folk cyklar i småstaden, å bussarna är överfulla, å va bråttom dom har haft genom vinterns snöyra och kyla med halsdukar virade flera varv och tjocka jackor som promenerar själva med gråstenarna inuti. Jag var på väg att bli en av dom och jag tror inte att jag hade gnytt om så blivit.

Men nu sitter jag här i kortbyxor och overallsjacka vid köksbordet.
Det är lunch för de normala å jag håller precis på att vakna upp från koma.
Kom hem ifrån en miniturné vid två i natt, satt sedan en timma vid datorn, och rann sedan ner under lakanen strax efter tre.
Är seg som en röd gatukorsning.
Nu är jag inne i lunken igen och det betyder att samhörigheten blir med de själar som delar mina egna arbetstider.
Jag vandrar där nästan inga andra vandrar i småstaden, jag är ensam med egna tankar, träffar nästan inga andra.
Livet på "the dark side of the moon" är återigen ett faktum.

Det fanns en tid för nästan tio år sedan då det brann en låga inom mig.
Jag var engagerad och ville fightas för det som för mig var viktigt.
Det blev medlemskap i ett antal olika organisationer men det som låg mig allra närmast var Amnesty International.
Frågor som demokrati, frihet att tala och skriva vad man vill utan att vara rädd för represalier, avskaffandet av dödsstraff, få bort tortyr och kampen av frigivandet av politiska fångar var av största vikt för mig.
Jag hade ett stort samhällsengagemang och en vilja att kunna vara med och påverka vår framtid på ett sätt som jag tror på.

Men åren har gått, världsproblemen bara växer, extremism, fattigdom, politiskt och ekonomiskt moras.
Alla de frågor som jag kämpade för har förlorat i värde beroende på USA:s nedmontering av de värden de själva alltid slagits och krigat för att få ha kvar. Frihet och demokrati. 
Sedan världens fjäsk och kryperi inför Kina inför och efter OS där så mycket sades men så lite har efterlevts.
De ekonomiska intressena går alltid före de medborgerliga rättigheterna.
Allt det här har gjort att jag tappat tron på de goda krafterna, jag har tappat kraften att bry mig om allt satans elände som bara tornar upp sig framför ögonen varje dag.
Jag kan inte ta in utan måste stänga av annars skulle jag gå sönder av alla de negativa känslor som slår än i ansiktet varje dag. Jag har blivit ett passivt fegt as som betraktar, skakar på huvudet och ser bort.
Cynismen i mig hade i princip vunnit matchen och jag var redo att ge upp mig själv.

Men det finns en fråga som jag märker att jag går igång på fortfarande.
Den är inte så stor att jag får lust att rädda världen.
Men den är ändå jäkligt stor, alltför stor, dessutom är den en skam för det manliga släktet.
Det handlar om våldet mot kvinnor, mördade kvinnor, nedtryckta kvinnor, våldtagna kvinnor, utnyttjade kvinnor.
Ofta har jag slagit ifrån mig och sagt att jag har ingenting med det där att göra för jag slår inte och jag våldtar inte.
Ännu värre har det blivit när rabiata kvinnor som Gudrun Schyman och hennes följare varit de som stått och skrikig slagord mot männen. Då har jag blivit ultraanti, jag vill inte stå på hennes sida, jag föraktar sättet hon för fram frågorna på för det skapar bara ännu grövre motsättningar mellan könen.

Men själva frågan är brännhet och brinner i mig.
Vi män och våra värderingar är väldigt ofta en rest från någon sorts stenålder.
Vår rädsla för att tappa makt, och vår brist på verbala lösningar leder fram till extrema handlingar mot kvinnor.
Kommunikationen är slagen istället för orden.
Så fega å rädda.

Jag ser idag att Aftonbladet har dragit igång nån sorts kampanj mot kvinnovåldet.
Andra har gjort det tidigare.
Att uppmärksamma alla de som råkat illa ut, som dött till följd av våldet.
Det är någonting jag gärna stödjer.
Ogillar normalt populistiska och kommersiella kampanjer från mediabolag som vill sälja och använder tragiska ämnen i jakten på nettovinsterna men denna gång känns allt bra.
Alla män som läser den här bloggen borde på ett eller annat sätt visa stöd till kvinnorna och visa er avsky mot alla de män som är så fega och rädda att de måste slå, våldta, hota och döda sina kvinnor för att själva kunna leva.
Gör det på ert sätt men gör det!
Stöd kampen.

Det har varit en långsam dag.
Sov länge, åt frukost länge, drack kaffe och läste tidningar.
Länge...
Jag älskar söndagmorgnar.
Sånna då man vet att hela dagen ligger framför än helt utan plikter.

Långsamma mornar med långsamt läsande.
För jag läser verkligen långsamt och det har jag många gånger haft vissa mindre komplex för.
Det kan ibland ta en hel evighet för mig att komma igenom en tjock roman.
Önskar ofta att jag läste lite snabbare för att hinna med fler böcker.
Men det funkar inte, vill suga i mig och njuta av varje ord och mening.
Som vanligt trodde jag att jag var rätt ensam med detta.
Andra verkar ju alltid springa igenom boksidorna och sluka alster efter alster.
Och skryter lite lätt om det som om det är en tävling som jag alltid förlorar.
Men du är aldrig ensam.
Man är aldrig det.

Tog mig igenom en artikel i tidskriften "Vi Läser" och blev faktiskt lite glad.
En Lena Andersson, författare och journalist, skriver om sitt långsamma läsande.
"Att läsa är inte att samla troféer", skriver hon.
"Att läsa är att känna och tänka och ett sätt att inte vara ensam", skriver hon också.
Både denna Lena och jag själv vill och behöver sjunka in i texten för att ha behållning av den.
Att bara springa över bokstäverna och meningarna i nån sorts kapplöpning är fullständigt meningslöst, då kan man göra annat istället.
Det är som att se en actionfilm med tjugo minuters biljakter och explosioner i slowmotion och en dialog från helvetet.
Även de filmer som jag gillar bäst är långsamma med ett tempo som sakta sjunker in i kroppen och uppkallar en känsla.
Det får inte vara för direkt och rakt på, då blir det ytligt, intetsägande och ointressant.
Då väljer jag bort och gör annat precis som jag gör med flufflitteratur.

Ingenting av detta handlar om snobbighet på något sätt.
För det är som Lena Andersson skriver:
Det handlar om att hitta sin egen läsrytm, å min rytm är långsam.

Marscherande människor, röda fanor som vajar i vinden, slagord och knutna nävar.
Arbetarnas dag?
Ideologiernas dödsdans?
Så många tomma ord, så mycket hyckleri.
Popularitetstävling hellre än djup och insikter.
Å vilken dag.


Nu dagen efter och jag är helt slut.
Sent igår, middag och vin hos Jouma och The Gun.
Ikväll 50-årsfest med åttiotalstema.
Bestämde mig för att köra Miami Vice-stuk på min outfit.
Tänkte mig vit kostym a la Don Johnson med hittade ingen.
Så det fick bli dubbelknäppt.

Har även arbetat hemma hela helgen.
Dammsugit huset, skurat golv, torkat av bord och soffor, kastat en massa bråte ifrån hemmakontoret.
Tidskrifter till förbannelse som jag aldrig läser i.
Bay, bay.

Putsade upp min Yamaha Bulldog 1100 och fotade den.
Den ska säljas å det känns tungt men tid finns sällan att åka så det är att kasta bort pengar att han den i garaget.
Om någon är intresserad att köpa så vet ni var jag finns.
Snart ligger den på blocket.

Idag vårstädning i bilen som var grymt skitig.
Solen värmde och jag njöt med en mild bakfylla i systemet.
Stenar å hundhår, flaskor å burkar.
Så vacker nu efteråt, nästan som ny.

Trött, trött, trött...
I morgon troligtvis ännu tröttare.
Vilodag.

Sedan turné till Götelaborg i några dagar för att umgås med Mentorn, misstänker att även Mr Rare dyker upp när vi smyger ut på stan. Först Elfsborg mot IFK Gbg på måndag å så stormatchen ÖIS-BP på onsdag. 
Det sistnämnda lär bli ett blixtrande möte inför storpublik på den nya arenan i Eventstaden.
 

Ett skrivuppdrag fick mig att börja reflektera över den tid som flytt.
Plockade fram gamla pärmar med tidningsurklipp från fotbollskarriären och började bläddra.
Det var länge sedan jag tittade i dom så det blev en rätt trevlig stund.
Så man sett ut...

En sak som slog mig var hur media har utvecklas genom åren.
Då menar jag inte kvalitativt i första hand utan kvantitativt.
Jag spelade allsvensk fotboll mellan 1989 och 1995 innan jag drog utomlands i tre år.
När jag kom tillbaka 1999 var det en helt ny värld. 
Alla år(utom 1995) innan utlandsflytten spelade jag i lag som slogs i toppen av allsvenskan.
Två silver och tre brons tror jag ligger i en väska ute i garaget.
Med dagens mediabevakning skulle jag tro att mina pärmar vore tre gånger så många, dessutom skulle det naturligtvis gå att hitta massor av prylar på You Tube och andra platser på nätet. Å det utan att ha varit den absolut största stjärnan i laget.

Dagens elitspelare är så satans bortskämda utan att dom förstår det själva.
Hur ska dom kunna göra det.
Dom vet ju inget annat och tar för givet att det ska finnas en tevekamera och ett gäng skarpa pennor så fort dom slagit en bredsida till kompisen i backlinjen. Medvetenheten är hundraprocentig hos de flesta och utbildning i hur man ska bete sig är inget ovanligt hos fotbollsklubbarna. Med teveutvecklingen och nätets alla kanaler missas inte enda händelse i den svenska fotbollen. Mål, fula sparkar, räddningar, passningar och sköna dribblingar, allt registreras och skickas ut till alla som vill ha.

Själv sköt jag en handfull rökare i kryss och nättak under karriären och det enda som går att söka på nätet är två fula tacklingar, en av mig och en mot mig. Faktum är att tidningarna inte alltid sände ut egna reportrar utan använde lokaltidningarnas texter i sina egna tidningar, rakt av. 
Expressens Mats Olsson har någon gång sagt att hans tidninga på allvar diskuterade att helt sluta att rapportera om den allsvenska fotbollen under 80, eller om det var 90-talet. 
Ingen var ju ändå intresserad.

Man lever i den tid man gör och det finns ingen anledning till bittra tankar för då visste ju inte jag någonting annat än det vi hade. Man blev glad när det någon enstaka gång stod nått på sportsidan i en kvällstidning, vid några få tillfällen var jag med i teveintervjuer och det var otroligt stort. Å radion? Jorå, där dök det upp gubbar med mick och muff då och då.

När jag 1999 kom tillbaka till svensk fotboll så inleddes den enorma hype som den svenska fotbollen haft sedan dess.
Kan man kalla det hype då?
Nåväl, vid den tidpunkten började svenska spelare att skriva på egna hemsidor, det som senare skulle utvecklas till den bloggexplosion vi ser idag. 
2001 började varenda match i allsvenskan sändas på Com Hem.
2000 kom det första numret av Aftonbladets sportsatsning med det rosa Sportbladet, Expressen hade försökt med en egen bilaga flera år tidigare men i krisens spår lades den ner.
Internetsajter i massor, webb-tv satsningar, podradio, mobiltelefonsatsningar och hur mycket mer som helst bevakar varje steg fotbollspelarna tar idag. 
Det är sjukt i förhållande till kvaliteten på produkten men så länge det är kommersiellt befogat så att alla tjänar pengar på det då kommer hysterin fortsätta. 
Jag är förvånad, har ofta funderat på när bubblan ska spricka men hela cirkusen verkar bara bli intensivare för varje år som går. Satsningarna på allsvenskan är hysteriska och införmagasinen är idag snart uppe på tegelstensnivåer.

Det är en underlig värld, jag lever i den fortfarande.
Fick inte med mig mycket av mediauppmärksamheten under min egna fotbollskarriär men har fått ut desto mer efteråt.
Men jag klipper inte längre ut de artiklar jag eventuellt dyker upp i.
Det behövs inte.
Man kan ju alltid egosurfa på google...

 

Så mycket coolare ens liv skulle vara om man kunde lägga på musik i bakgrunden på allt man gör.
A soundtrack of my life...
Som i TV-serier.
Jag får ofta den känslan när jag är ute och långåker i bilen.
Musiken är uppskruvad och jag far med hög hastighet genom landet.
Tom Petty & The Heartbreakers.

Eller sitter vid ett café i Stockholm och skriver i min svarta moleskine.
Nån singer/songwriter i lurarna.
Känslan av nån slackerfilm i New York miljö.
Espresso

Till och med tragik och misär kan man omvandla till feelgood genom att applicera rätt låtar till rätt scener.
Ensam med en pava whiskey, skäggstubb och rufsigt hår, på golvet i köket med tårar rinnande ner på kinderna.
Skilsmässolåtar.
Blood on the track, Bob Dylan.
Nåt mörkt och sorgligt av Nick Cave.
Äktenskap, Ulf Lundell.

Tågresa.
Skogar och vatten, åkrar och småstäder, flyger förbi.
Förorter och höghus.
Vemod och Tomas Andersson-Wij.

Lyckan alltid svårare att hitta rätt musik till.
Lyckan är svår att spegla för den blir lätt så banal och fånig.
Som en lycklig Alanis Morissette.
Eller glättig schlagerdisco.
Å mitt liv är definitivt ingen schlager.

Som en Jack Killian far jag fram som "En röst i natten"
Ensam i mörkret med världen därute runtomkring mig.
Me, myself and I.
Precis som jag vill ha det.
När jag far fram på landets motorvägar mot "destination nowhere".
Någonstans mellan Vara och Skara kommer jag att tänka på en intervju med Anders Wendin, alias Moneybrother och Pengabrorsan, som jag lyssnade på i radion för några dagar sedan. Han har släppt nytt album i år och promotar dessutom sin egen tomatsoppa. 


Jag har ett lite märkligt förhållande till denne Anders Wendin och hans musik.
Å ena sidan så älskar jag hans röst, så bräcklig och sårbar men ändå lika klar och kraftfull.
Han har en fantastisk känsla för stil och blandar det eleganta med det punkiga på ett sätt som jag själv skulle vilja nå fram till men aldrig gör. Det lyser coolness över Anders och hans scenshow gränsar ofta till samma frälsning som Håkan Hellström brukar nå fram till med sina lärjungar. Wendin eller Moneybrother är en äkta rockstjärna, eller soulkung som han säkert hellre ser sig som. Hans tuffa attityd och samtidigt ödmjuka och genomtrevliga sätt att vara på bygger bara på mitt gillande till artisten Moneybrother.


Men det finns ett stort problem.
Jag lyssnar aldrig på hans musik.
Vet inte vad det är men kanske är det för perfekt för mig.
Jag köpte tidigare hans skivor men sedan står de där i hyllan och vilar.
Visst var debutalbumet "Blood Panic" briljant på många sätt men det fastnar inte.
Produktionen, ljudbilden, rösten är här nästan helt utan skavanker och jag blir inte berörd av någon anledning.
Likaså med "To Die Alone" och på det albumet då han kallar sig för Pengabrorsan och sjunger på svenska.
Jag slutade köpa hans skivor efter det och det smärtar mig för jag vill så gärna gilla Moneybrother för jag gillar ju Anders så mycket . 


Å här kommer det sista knivhugget i hans själ.
Om jag ska lyssna på Anders Wendin så gör jag det mycket hellre via hans tidigare låtar i gruppen Monster som var precis så punkiga, skitiga men samtidigt souliga med blås och skakänsla som jag allra helst vill ha honom som soloartist.
De två album som gruppen gav ut var långtifrån perfekta, väldigt ojämna, men med en naivitet och bryskhet som jag bara älskar att lyssna på fortfarande. Framförallt albumet "Rockers Delight" är en explosion av spelglädje och energi.
Låtarna "Debbie Debbie", "You´ll be Sorry" och C´mon With Me" är briljanta i all sin ungdomliga enkelhet.
Sedan släppte Monster albumet "Gone,Gone, Gone/A Bash Dem och den var annorlunda än "Rockers Delight", lugnare men fortfarande med mer vassa hörn än vad som senare skulle dyka upp ifrån Anders Wendin.
Någonstans i början av tjugohundratalet hoppade Wendin av Monster som då gick i graven.

Det är självklart att Wendin och Moneybrother musikaliskt är hundra gånger bättre idag än då i slutet av nittiotalet, att säga något annat är förstår förolämpande. 
Men perfekt är inte alltid bäst, bra med damm i hörnen är min melodi.

Ensam är stark brukar det ju heta.
Det är ett förhållningssätt som jag haft genom åren.
Vet att det är ett falskt synsätt men livet har lärt mig att leva så.
Erfarenheter av negativ art har gjort att jag ofta drar mig undan ifrån det sociala spelet.
Svek och besvikelser.
Detta gör mig troligtvis till en förlorare för alla vet ju att som samhället ser ut idag så gäller klappar på axlar, nätverkande och informella vänskapsklubbar där man hjälper varandra till positioner i samhället.
Jag håller mig gärna för mig själv och jag hatar mig själv för det.
Antar att jag drar på mig det själsliga utanförskapet inne i mig.
Den ständiga underdogen krälar runt som ett gift i kroppen.


Gissar att ett antal ögonbryn höjs för inte kan det vara så när man jobbar på det sätt som jag gör.
Jag träffar ju massor av folk, arbetar med massor av kollegor.
Möter fotbollsfamiljen på arenor, snackar med tränare, spelare, sportchefer, journalister.
Men faktum är att jag alltid känner mig utanför av någon anledning.
Möts av någon sorts tveksamhet i de andras ögon.
Alla andra verkar umgås, odlar sina relationer, de ringer och snackar, skvallrar på ett sånt där vänskapligt sätt och träffas i olika former över några glas öl och, som man brukar säga, en bit god mat.
Jag får aldrig arslet ur vagnen och sträcker mig efter den där mobiltelefonen för att slå det där samtalet till den där vännen som faktiskt bjudit in till fika eller middag eller bara en liten whiskey.
Jag är nog lite sjuk.
En extremt social människa med starka drag av social fobi.
Kan man vara sån?
Jag är sån!

Därför blir jag knappast överraskad över mitt eget beteende när jag i söndags efter derbyt mellan BP och AIK, i väntan på måndagens derby mellan Bajen och Järnkaminerna, checkade in på Scandic Park i Stockholm och gjorde...ingenting.
Istället för att jaga social samvaro käkade jag lite halvtaskig mat på en sylta i området, drack mineralvatten.
Som värsta Siddartha, genom lidande ska man nå insikt.

Eller?
Knappast.
Gick sedan förbi kommersialismens mecka istället.
7-Eleven och köpte kaffe, en glass, två bananer och en Ramlösa.
Smög frusen upp på rummet och njöt av ensamheten.
Såg på TV, surfade på datorn, läste tidningar, bläddrade i en bok, kollade bilder i ett magasin och hoppade sedan i ett kokhett bad med Van Veeteren på platt-TV:n på väggen ute i rummet.
Kröp till sist ner under täcket och skickade in en dvd i datorn.
Californiacation.
En briljant TV-serie.