Så kom då själen tillbaka till mig.
Som jag väntat.
Den smög tillbaka in i mig igår kväll när jag satt vid köksbordet och åt tillsammans med Å och Jouma.
Ett stort lugn infann sig där jag satt och lyssnade på min 60-talslista på Spotify.
Senare en briljant spellista med irländska pärlor som mr O´Connor skickat över tidigare under dagen.
Vi drack vitt vin, grappa, kinesiskt brännvin och körsbärssprit ifrån Basel i Schweiz.
Men inte så mycket att vi blev packade utan bara små glas där vi vred och vände och hummade om vilken fantastisk smak alkoholen hade, förutom det kinesiska brännvinet, som alltid smakar fan men som är kult att dricka med goda vänner. 
Vi blev mest lite filosofiska och reflekterande över livet och dess snirkliga vägar.
Eller också bara lite fåniga.

Vi åt och drack och den professionella espressomaskinen på bänken gick på högvarv ända fram till sena natten.
Runt 03.00 började Jouma sträcka på benen, själv satt jag och njöt av en innerlig avspändhet.
Jag hade parkerat på platsen jag-vill-stanna-i-den-här-känslan-resten-av-livet. 
Tänk så känslor skiftar å vad lite som behövs för att räta upp skutan och koppla in sig på ett effektivt energintag.

För jag har varit totalt tom under en period. En kreativ öken som när jag kommit hem dukat under av vätskebrist.
Som synes har jag inte orkat skriva någonting, jag har inte orkat läsa någonting och har inte orkat rota i cd-hyllan för att finna lite stämninglåtar som kanske kunde ruska om mig i mitt döda tillstånd.
All intellektuell stimulans som normalt intas under vanliga dagar har varit på solsemester.
Stimulansen tog charterflyget till Mallis för att sola och vila upp sig inför regniga höstdagar.
Lämnade mig ensam hemma med två olika sorters spadar och en sjumannaplansstor rabatt som skulle grävas upp innan stimulansen åter är hemma och knackar på min dörr.

Så jag har alltså suttit och väntat på själen sedan stimulansen drog iväg.
Kanske är dom en och samma kille?
Vad vet jag.
Hur som helst så smög han in genom altandörren igår kväll.
Hoppade in i mig där jag satt och smuttade på min grappa medan George Murphy sjöng Raglan Road så vackert att jag nästan började gråta av den överstimulans som själen förde med sig...
När jag sedan stod där på cykelbanan i den tidiga morgonen med jycken bredvid mig, himlen som varit ljus nästan hela natten, fåglar som kvittrade och ett tåg som dundrade långt där borta ute på åkrarna, då var jag så där lycklig som jag kan vara då och då i korta intensiva tidsrum i evigheten.

Just nu lever jag mitt liv mellan två datorer.
Den ena vet ingenting av vad andre gör och jag själv vet absolut ingenting.
Min gamla PC smyger jag tryggt in till för att göra gamla trygga saker som att skriva på bloggen eller göra bankärenden.
För banken har inte installerats på nya MacBook än och när jag skriver blogg på den nya så lyckas jag inte få till styckeindelningarna som jag ska. All text hamnar i en enda hög och det blir helt oläsbart, trots att det är snyggt redigerat när jag sänder iväg det ifrån min administrationssida på nätet. Lustigt. Någon inställning som fattas möjligen?
Kanske vet någon av er läsare hur jag ska koppla brottargrepp på problemet?

Efter två dygns kroppsarbete i trädgården med grävpass, gräsklippning och styling av träd och buskar sätter jag mig återigen i eftermiddag på SJ och far ner mot Götelaborg. Ny match på nya Gamla Ullevi.
Som sällskap på färden plockar jag med mig dessa sköna kamrater:







Jag tror att vi kommer trivas ihop. 
Patti Smith, David Bowie, Magnus Lindberg å jag.
Tröttnar vi mot förmodag på att snacka med varandra så tänkte jag att vi kan samlas kring en film om en person som jag tror att alla har någon sorts relation till. Vilken är dock något oklar eftersom vi inte nuddat vid ämnet än.
Jag tänkte mig "I´m not there". En film om Bob Dylan.

Idag 13.49.
Tåget går, tåget går, kanske ses om nåt år, 
Kanske hinner om jag springer men jag hoppas ni förstår...
Som Traste Lindéns Kvintett skulle sagt...

Lördag morgon, solen har återtagit utrymmet efter gårdagens skyfall. Stenar ligger i massor utanför fönstren vid uteplatsen och jag vet att jag måste dit ut idag för att röja. Kanske klippa gräset om det torkar upp. 
Hantverkarbyxorna hänger och väntar inne tvättrummet och grovkängorna står vid dörren. 
Min lilla irländska skönhet ligger och sover och en John Spillane sprider lugn ifrån Spotify. 

Besöket i regnets och vindarnas stad slutade med sol och strålande väder under ett Göteborgsderby som inte var någon explosiv tillställning ute på planen även om de grönsvarta hade bestämt sig för att försöka göra de blåvita till gräsgröda via tuffa överkörningar i parti å minut. Men de blåvita vann matchen å kunde sedan gå och skrika hata, hata, hata på gatorna i stan. Själv gick jag med Mentorn och Guvernören till stamhaket Caleo och käkade en likadan GI-tallrik som jag gjorde senast som jag var i Little Village, som Mr Rare brukar kalla den lite större småstaden. 
Kul att träffa Guvernören, det var länge sedan. Han gömmer sig numer i sommaridyllen och åker runt och talar om vad andra ska göra och ser till att hans kontrollområden ser ut som dom ska. En äkta general precis som i hans förra liv. Mentorn var som vanligt, lyssnande, analyserande och klurig som få. 
Gaisare, blåvita å en vilsen Djurgårdare var framme vid vårt bord och ville veta sanningen om matchen tidigare under dagen. Djurgårdaren var mest packad och just i dessa dagar kan jag förstå honom. Livet är tufft för de tuffa. 
En chef var också framme vid bordet å spred ödmjukt lösningar på alla världens problem. Han pratade och pratade men lyssnade ganska lite, men han var ju chef å dom vet väl bäst. Full var han när han lämnade oss med orden: 
Jag bjuder på den grabbar, ta med er den, detta är framtiden... 
Livet är fullt av människor som vet hur det ska vara men ändå blir det mesta fel. 

Guvernören tog bilen till sommaridyllen runt tolv, Mentorn och jag tänkte gå vidare till något lugnt och pratvänligt ställe men insåg att de flesta sådana hade stängt, återstod gjorde avenyns drängfyllepalats som liknade småstadens nöjesetablissemang. Så Mentorn gick hem, jag tog mig ner till min minisvit som jag blivit uppgraderad till på grund av två miljoner baskettungdomar på hotellet som busade så där som de naturligtvis ska göra när man är på turnering långt hemifrån. Bara jag slapp dom så. 
Satte mig med min nya Macbook i någon timma, Göteborgs natthimmel lös upp av lamporna som strålade där långt nedanför mina panoramafönster och den stora takterassen. En spårvagn körde förbi ut mot förorterna. 

Käkade frukost med Mentorn på hotellet, vi fikade sedan på NK innan SJ tutade i luren och samlade in sina passagerare. Knappt tre timmar hem, en skriven krönika till lokaltidningen, lite läsning och pillrande på Macbokken. 
Å väntade på stan så vi tog en runda med mat och fika och lite köp av färg. 
Sedan fort hem för att se reprisen på det där derbyt dagen innan för att leta analysdelar inför måndagen då jag studsar tillbaka till regnets och vindarnas stad och jobb på de goa kamraterna som denna gång ska försöka vinna mot de ljusblå ifrån Skåne.

På fotbollsplanen var det många som kallade mig för en fotbollsarbetare.
Det livet gjorde så att mina fötter för evigt är vanskapta med broskknölar överallt och två enorma hallux valgus vid stortåna.
Har dessutom väldigt lite känsel och blodcirkulationen är en uttorkad flod.
Fryser därför alltid om fötterna, även mitt i sommaren.

Så jag svor att aldrig bli en arbetare igen.
Arbetare blir alltid utnyttjade, utslitna och nedmonterade som bombmat i krig.
Jag beslöt mig för att åtminstone skydda mina händer ifrån utsugarnas fängelsehålor.
Har vårdat dom ömt och aktat mig för kroppsarbetsaktiviteter som kunnat ge skador på mina lena barnhänder.
En del kallar mig glidare, andra kallar mig enbart för slö och själv påtalar jag för allt och alla hur oduglig jag är när det kommer till allt som luktar och känns som hantverksarbete.
Det finns dom som kan sånt där och som dessutom gillar att få sina händer förvandlade till de grövsta av sandpapper med blåsor å valkar å skit under naglarna.
Låt dom hålla på, deras fötter är kanske fina.

Själv sitter jag hellre på mitt kära kafé å böjer verb ihop med likasinnade.
Köper ett par nya Rarejeans och grym skjorta.
Går till Å och får en ansiktbehandling, klippa ner naglarna så att inte dammet ifrån bussarna fastnar under dom.
En lunch på Lilla Örebro för att sedan åka hem och zappa igenom informationsflödet på datorn.
Kolla en fotbollsmatch på kvällen.
Gäspa bort ett inkast på mittplanen.
Hälla upp ett glas vitt å vänta på kabeldragarna i blåställ som ska komma morgonen därpå.

Men tiderna förändras.
Jag är förfärad ner till ruinens brant.
Idag blev jag tvingad att gräva upp delar av uteplatsens grönska.
I morgon fortsätter eländet.
Men redan nu svider det i händerna, två valkar har höjt sig som en vulkan nedanför mina båda ringfingrar.
En blåsa bygger bo i handflatan som jag brukar hålla mitt vita vin i.
Förfärligt.

Det ska bli en rokad i trädgården.
Blommor å grönt som den före detta ägaren (som var mycket intresserad av växter å sånt där) planterade ska äntligen väck.
Det växer ju så förbannat å jag har fan inte tänkt att plocka ogräs å fixa å trixa.  
Å mördarsniglarna dansar å sjunger nätterna igenom i det fuktiga gröna.
Går inte an i den lugna villaidyllen.
Bort, bort.
Bort med den där blåa Krokusen, bort med både den asiatiska och den vanliga Edelweissen, bort med Taklök, Ulleternell, Daggkåpa och ormbunkarna runt den lilla dammen.
Eller dammen ska vara kvar, sparar kanske några Ormbunkar då.
Annars trätrall, gasolgrillar, solstolar, drinkbord å en sån där soffa som man kan gunga fram och tillbaka i medan man läser morgontidningen.

Men det ska jag inte göra själv.
No fucking way.
Jag tänker gräva för att jag har en pistol mot mitt huvud.
Händerna kommer få men för livet och jag gråter.
Mina lena, mjuka å vackra små kungahänder kan vara ett minne blott.
I morgon bitti tar jag på mig kostymen och fin skorna å går ut i jordhögen.
Sätter hatten lite lätt på svaj, virar sidensjalen runt halsen och ställer ner min gin och tonic på det smutsiga bordet.
Ska jag gå under så ska jag gå under med stil.

Ibland när man sitter i bilen på väg hem genom natten efter ett TV-jobb så kan man känna att yes: 
Idag gick det förjäkla bra.
Analyserna satt, jag hittade de rätta orden, språket var varierat och distinkt och allt hade substans.
Nu sitter jag på ett hotellrum å känner att jag var inget annat än skräp idag under eftermiddagen.
Den känslan är lite tung för man kan inte med största säkerhet veta att det var så eftersom jag själv inte sett programmet.
Det är därför det är bra att kolla igenom programmen i efterhand för att kunna skingra de negativa tankarna eller också konstatera att jag var skräp, lära av det och göra bra nästa gång som innebär i morgon på Råsunda.

Zappar runt på väggteven och tycker att det är lite lustigt att det alltid är reklam på alla kommersiella kanaler som jag hoppar mellan. Är jag mossig för att tycka att det då känns meningslöst att följa vad det nu än må vara för program?
Vill lägga mig i sängen och börja bläddra i min första Ranelidroman, eller läsa igenom morgonens och gårdagens DN-kultur, eller några av de magasin jag burit med mig men jag är inne i en period då jag bara inte orkar.
Orkar inte läsa, köpte ny musik häromdagen men har ingen lust att spela den, behöver skriva fakturor men har inte kraft att krafsa runt ibland alla kvitton som samlats på hög i hyllan hemma. 
Jag är inte deppig, är inte inne i någon hopplös vårsvacka utan det har helt enkelt varit så enormt mycket fotboll den senaste tiden att det inte finns så mycket energi till så mycket annat. 
Föranalyser, under-match-analyser och efteranalyser.
Resor å deadlines på texter.

Det har varit väldigt roligt och jag har varit extremt motiverad sedan allsvenskan började.
Men nu är ju jag som jag är och livet är inte fulländat förrens jag känner att skrivlusten och läslusten cirkulerar i omloppet.
Jag behöver musiken och alla de känslosvängningar som den plockar fram.
Å då snackar jag inte om något satans spektakel ifrån Moskva som människor verkar tro är på riktigt.

Jag mår inte bra om livet snurrar allt för fort.
Behöver långsamma periodpauser där jag kan sitta och vänta in själen.
Just nu är själen en försenad flygavgång.

Hamburgaren utan pommes och bröd är uppäten, grönsalladen med tomater var allt för lite, ramlösan står halvt urdrucken på skrivbordet i hotellrummet. Det är dags att gå till sängs. Det är en dag i morgon också...
Kan man hoppas.

Kom att tänka på det när jag var i London i mitten av mars.
Jag promenerade i Sohos utkanter och letade efter ett hak att käka på.
Trottoarerna var fulla av människor på väg, restaurangerna och kaféerna var overcrowded så jag fortsatte att gå.
Jag brukar göra samma sak när jag är i Stockholm, jag bara fortsätter att gå.
I Göteborg för en vecka sedan gick jag runt hela city för att jag inte hittade en lugn plats att slå mig ner på.
Visserligen började  morgonen med en bjudfrukost med intervjuutbyte på Brogyllens konditori på Västra Hamngatan ihop med journalist Balogh, lite andra fikagäster och en väldigt trött Harald Treutiger vid fönstret nedanför balkongen.

Sedan hade jag en dag att slå ihjäl eftersom Mentorn satt på möten hela dagen och Mr Rare hade kvällen innan sett till att jag kört hål i kassavalvet efter ett besök på klädbutiken W19. 
Hade således inte råd till annat än fönstershopping, nostalgivandring, bokspotting och framför allt kaffedrickande. 
Men kaféerna i Göteborg är alltid fulla av folk, ångesten över överkonsumtion gnagde i själen och jag ville bara hitta en plats att slå mig ner och fundera igenom livets nycker. 
Drömde om att inte tvättmaskinen där hemma skulle krasha just denna månad av ouppklarade räkningshögar.

Så jag gick och jag gick.
Bort ifrån folket vid Kungsportsplatsen, Kungsgatan i riktning mot färjeterminalerna.
Passerade Esperantoplatsen och tog mig mot och förbi Järntorget, kollade in genom dörren till kaféerna i Haga men nej.
Gick ner på Vasagatan och smög in på ett relativt tomt Espresso House.
Slog mig ner med en stor Kaffe Latte, gled ner i skinnfåtöljen, slog upp några tidningar och skulle precis gå in i det mentala rummet när en ocharmig hög av studenter studsade in i lokalen och tog över utrymmet.
Svepte kaffet, snabbläste sportsidorna och började gå.

Till Mingeling i backen vid biblioteket, ett lunchstamställe under mina Gbg-år. 
Helt tomt och tyst, nya ägare, sämre mat.
Jakten fortsatte och ironiskt nog slutade dagen på brattiga NK.
Massor av folk i rörelse men halvfullt på fiket med de stora fönstren ut mot gatan.
Fann en skinnstol precis vid fönstret, sedan gjorde jag som "The Dogwhisper." 
"Claimed the space around me" Ägde ytan, bubblan, stängde ute the fuzz och började skriva.
Skrev och lutade mig tillbaka för att följa skådespelet ute på gatan.
Storstad, personliga kreationer, människor vågar sticka ut.
En gatans teater som så många tycker om att beskåda.
Liksom jag.
Jag blev lugn, jag blev nöjd,
Här satt jag tills Mentorn slutligen gick förbi ute på Östra Hamngatan med en sjal runt halsen som fladdrande i vinden.
Vi skulle dra vidare.
Middag på Caleo.





 

Dödens väg brukar man kalla den.
E20 från Örebro mot Stockholm.
Men det tog en stund innan jag upptäckte den sanningen för den tidiga morgonen var ju så vacker.
Helt ensam på vägen gasade jag iväg med miljöboven strax innan sex, det rök lite ifrån muggen med min kaffe americana som stadigt satt i mugghållaren bredvid ratten.
Solen hade varit uppe en stund och spred ett mjukt gult sken över Närke medan landskapet ilsket lös vårgrönt rätt in i ögonen, men det var okej för jag njöt trots en viss trötthet.
Hade skruvat av ljudet på stereon och den relativa tystnaden i bilens cockpit inbjöd till en avslappnad kontemplativ känsla som tog mig långt bort och långt in i den innersta viljans tankerum.

Reflekterade över de senaste månaderna och hur livet svänger ifrån årstid till årstid.
I vintras satt jag fast i småstaden med mycket vilja till nya projekt som inleddes och sakta rullar vidare i någon sorts sengångarfas, men det går trots allt framåt. Våren har däremot varit en väldigt aktiv period där resorna har duggat tätt å jag inser hur lyckligt lottad jag är med alla dessa svängningar som sätter livet i brand lite grann.
Jag tvingas att ruska på mig, vrida och bända, oroas och glädjas över saker jag vill ska hända och händer och sånt som inte händer. Det är något livgivande i att veta att man ena stunden står på gränsen till mörker för att i nästa dansa lyckliga danser runt nattliga och blöta lägereldsfester. 
Om det sedan är hälsosamt att färdas upp och ner i sinnesstämningar är en annan sak som nån annan får svara på. 
Men jag vet att jag lever och jag färdas både här på jorden och i Di Levas magiska kosmos.

Plötsligt fick jag veja undan för ett lik och väcktes bryskt ifrån min sköna avkopplande pose.
Verkligheten var tillbaka igen med ett blodigt rådjurskadaver mitt på vägbanan.
Det är en brutal värld våra djur lever i, en värld av människors tekniska utveckling som gör deras värld till en ständig lek med rysk roulette. Räknade till tre krossade råddjur, fyra mosade harar, ett par uppsvällda grävlingar och ett gäng platta fåglar innan jag svängde av mot Arlanda vid Rotebro. Trafiken kräver sina offer även ibland djurens värld och där existerar ingen nollvision. Kaffet smakade inte lika bra efter detta, solens ljus kändes mattare och vårgrönskan la sig i en skugga.
Ett British airways plan stod lojt och väntade på att ta mig till ett annat land.

Väckning 05.20.
Avresa Örebro 06.00.
Flyg 09.20 ifrån Arlanda.
Tåg till Paddington Station efter landningen på Heathrow.
Taxi till Emirates Stadium efter fika på Starbucks vid Hilton hotell på Paddington Station.
17.00, svensk tid, match Arsenal mot Chelsea i en rätt kall duell om man tänker på placeringar.
Direkt efter matchen avresa genom London mot Heathrow igen.
21.05 lyfter SAS mot Stockholm, Arlanda igen.
Vi landar 00.30.
01.15 ligger jag förhoppningsvis i sängen på hotell Arlandia.
Frukost och sedan avresa mot Örebro morgonen efter runt 10.00.
Fri tid.
18.00, samling inför allsvensk match på Behrn arena.
20.00 startar matchen mellan ÖSK och Hammarby.
23.30 lägger jag mig i sängen i huset i villaidyllen i småstaden.
Sover länge och väl.

Se där...
Två dygn i en fotbollsarbetares vardag.
Glamour och lyx hela vägen.
Frottera sig med både den brittiska och svenska mediaeliten.
Life is Rare...

Två stora buskiga saker mötte mina ögon i spegelbilden när jag kravlade mig upp från sängen runt halv tio idag.
Va fan är det där hann jag tänka genom min grusiga blick.
Aha, det är bara polisongerna, såg jag sen.
Under ögonen låg en mörk skrynklig avslappnad halvmåne.
Död fladdrande hud i ansiktet och ett hår stort som på "a brother."

Det blir så här när man jobbar med fotboll.
Sena nätter och sena mornar.
Under vinterns arbetsnedgång lyckades jag för första gången i mitt liv vandra på samma gator under samma tider som de som i vårt samhälle kallas för vanliga människor. 
Det vill säga de som går upp runt sex-sju på morgonen och sedan drar iväg till sina arbetsplatser. 
Jag gjorde likadant och hittade en rytm med rimligt tidiga morgonstunder och sänggång innan the fat lady began to sing. 
Det var en annorlunda upplevelse, jag såg människor jag aldrig tidigare sätt.
Jag har alltid tidigare åkt in till city när andra redan suttit vid sina skrivbord, eller vad dom gör, och har aldrig fattat när småstadstidningen skriver om trafikkaos. Mina sena luncher har påbörjats när lokelerna nästan är tomma och personalen helst vill gå hem. Det blir en livsstil och till slut tänker man inte på det. 
Men under min lugna period fick jag se en helt ny värld, jag fick se allt det där som människor pratar om och det var trivsamt att få vara med i gemenskapen. Tänk va folk cyklar i småstaden, å bussarna är överfulla, å va bråttom dom har haft genom vinterns snöyra och kyla med halsdukar virade flera varv och tjocka jackor som promenerar själva med gråstenarna inuti. Jag var på väg att bli en av dom och jag tror inte att jag hade gnytt om så blivit.

Men nu sitter jag här i kortbyxor och overallsjacka vid köksbordet.
Det är lunch för de normala å jag håller precis på att vakna upp från koma.
Kom hem ifrån en miniturné vid två i natt, satt sedan en timma vid datorn, och rann sedan ner under lakanen strax efter tre.
Är seg som en röd gatukorsning.
Nu är jag inne i lunken igen och det betyder att samhörigheten blir med de själar som delar mina egna arbetstider.
Jag vandrar där nästan inga andra vandrar i småstaden, jag är ensam med egna tankar, träffar nästan inga andra.
Livet på "the dark side of the moon" är återigen ett faktum.

Det fanns en tid för nästan tio år sedan då det brann en låga inom mig.
Jag var engagerad och ville fightas för det som för mig var viktigt.
Det blev medlemskap i ett antal olika organisationer men det som låg mig allra närmast var Amnesty International.
Frågor som demokrati, frihet att tala och skriva vad man vill utan att vara rädd för represalier, avskaffandet av dödsstraff, få bort tortyr och kampen av frigivandet av politiska fångar var av största vikt för mig.
Jag hade ett stort samhällsengagemang och en vilja att kunna vara med och påverka vår framtid på ett sätt som jag tror på.

Men åren har gått, världsproblemen bara växer, extremism, fattigdom, politiskt och ekonomiskt moras.
Alla de frågor som jag kämpade för har förlorat i värde beroende på USA:s nedmontering av de värden de själva alltid slagits och krigat för att få ha kvar. Frihet och demokrati. 
Sedan världens fjäsk och kryperi inför Kina inför och efter OS där så mycket sades men så lite har efterlevts.
De ekonomiska intressena går alltid före de medborgerliga rättigheterna.
Allt det här har gjort att jag tappat tron på de goda krafterna, jag har tappat kraften att bry mig om allt satans elände som bara tornar upp sig framför ögonen varje dag.
Jag kan inte ta in utan måste stänga av annars skulle jag gå sönder av alla de negativa känslor som slår än i ansiktet varje dag. Jag har blivit ett passivt fegt as som betraktar, skakar på huvudet och ser bort.
Cynismen i mig hade i princip vunnit matchen och jag var redo att ge upp mig själv.

Men det finns en fråga som jag märker att jag går igång på fortfarande.
Den är inte så stor att jag får lust att rädda världen.
Men den är ändå jäkligt stor, alltför stor, dessutom är den en skam för det manliga släktet.
Det handlar om våldet mot kvinnor, mördade kvinnor, nedtryckta kvinnor, våldtagna kvinnor, utnyttjade kvinnor.
Ofta har jag slagit ifrån mig och sagt att jag har ingenting med det där att göra för jag slår inte och jag våldtar inte.
Ännu värre har det blivit när rabiata kvinnor som Gudrun Schyman och hennes följare varit de som stått och skrikig slagord mot männen. Då har jag blivit ultraanti, jag vill inte stå på hennes sida, jag föraktar sättet hon för fram frågorna på för det skapar bara ännu grövre motsättningar mellan könen.

Men själva frågan är brännhet och brinner i mig.
Vi män och våra värderingar är väldigt ofta en rest från någon sorts stenålder.
Vår rädsla för att tappa makt, och vår brist på verbala lösningar leder fram till extrema handlingar mot kvinnor.
Kommunikationen är slagen istället för orden.
Så fega å rädda.

Jag ser idag att Aftonbladet har dragit igång nån sorts kampanj mot kvinnovåldet.
Andra har gjort det tidigare.
Att uppmärksamma alla de som råkat illa ut, som dött till följd av våldet.
Det är någonting jag gärna stödjer.
Ogillar normalt populistiska och kommersiella kampanjer från mediabolag som vill sälja och använder tragiska ämnen i jakten på nettovinsterna men denna gång känns allt bra.
Alla män som läser den här bloggen borde på ett eller annat sätt visa stöd till kvinnorna och visa er avsky mot alla de män som är så fega och rädda att de måste slå, våldta, hota och döda sina kvinnor för att själva kunna leva.
Gör det på ert sätt men gör det!
Stöd kampen.