Det är snart en vecka sedan jag var i London och kommenterade Carling Cup-finalen mellan Arsenal och Birmingham. En vecka som präglats av halsont, huvudvärk, ledvärk, trötthet och deadlines.

Jag hann knapp hem innan jag kände att kroppen var på väg att sänkas ner i ett hål efter att ha hoppat uppe på toppen under hela januari och större delen av februari.
Men så är väl livets ying och yang.
Londonresan var fantastisk men kort. Hade glömt hur kul det är att jobba med fotboll i England. Inte bara för fotbollen i sig utan lika mycket beroende på alla som jobbar runt matcherna. Det är otroligt professionellt, alla är trevliga och tillmötesgående. Trots sitt världsherravälde inom broadcasting football så är alla som jobbar mycket ödmjuka och hjälpsamma. Ställ en fråga och dom löser det.

Wembley hade jag aldrig tidigare varit på så det var kul av flera olika anledningar att få jobba just där. Åkte tunnelbana ifrån Baker Station ut till arenan tillsammans med en vagn full av Birminghamsupportrar. Barn tillsammans med föräldrar, rätt packade och sjungande 20-plussare käkande chokladwienerbröd och en och annan äldre man i skägg. Dock väldigt få kvinnor. Fotboll verkar fortfarande vara en väldigt manlig bastion. De sjöng alla mer om Aston Villas tillkortakommanden än om Arsenal vilket de få röda supportrar i den vagnen mest skrattade åt.

Stämningen inne på arenan var grym med 50-50 principen där de röda och vita dominerade ena sidan och de blå den andra. Matchen är inte mycket att orda om, det är old news, men som jag skrek i sändningen är alltid underdog-vinster roligare, mer vilda, chockerande och spontana. Glädje hos de som inte förväntar sig det glimmrar alltid mer av gyllenguld än topplag och favoriter som mer ritar in ytterligare ett sträck i sina segerpokaler.
Jo, jag vet att inte Arsenal vunnit nått på för dom provocerande lång tid men klubben är stor och mäktig med ett totalt sett fullt prisskåp i jämförelse med Birmingham. Men visst, spelare för spelare så hade i och för sig Birmingham överlägset flest titlar i jämförelse med Arsenalspelarna.
Så resonemanget haltar på individuell nivå men klubbmässigt stod de blå med endast en pokal tidigare i historien. Ni fattar va?

På kvällen gick kollega Peter Henriksson och jag ut och käkade och drack en pava vin tillsammans. Med oss var min Stockholms-irländska vän, Philip O´Connor, som var i London för att jobba på Reuters nyhetsdesk under några dagar. Vilket var en trevlig överraskning då vi möttes på flyget till London utan att ha koll på detta.
Strax efter tolv drog Peter och jag oss tillbaka till hotellbaren för ytterligare ett glas vin innan det var dags att duna in.

Henriksson hade bokat in oss på femstjärnigt så jag hade gärna tillbringat några dagar till i den minilägenhet jag sov i.
Det var ett italienskt superhotell vid namn Baglioni. Man hann inte in i foajén innan två personer kom och skulle ta hand om väskor, rocken och kostymen sedan var det en guidad bana till rummet med personlig eskort som visade hur alla tekniska prylar fungerade inne i rummet.
Suverän service om det hade behövts. Ingenting var omöjligt.
All hjälp var bara ett personligt telefonnummer bort.
Jag bor gärna här igen!

Hemresan började med brittisk frukost och sedan en caffe latte på ett Starbucks runt hörnet.
Vi hade bokat flyg så vi kunde softa lite på förmiddagen.
Sedan taxi ut till Heathrow, incheckning, säkerhetskontroll, lite inköp av parfym och rom, en perfekt kombination och sedan flyget hem.
Det var en perfekt resa, allt funkade in i minsta detalj, alla var trevliga och hjälpsamma. Har aldrig varit med om maken. Till och med mannen vid metalldetektorn vid säkerhetskontrollen skrattade och var glad.

Allra bäst var SAS-personalen vid incheckningsdisken som snabbt och med gott humör löste mitt problem av kvarglömd kavaj, skjorta och slips i planet på utresan. Stort tack till den engelske gentlemannen som gick och hämtade min resegarderob vid gaten och överlämnade den till mig vid incheckningsdisken.
SAS får mycket skit men denna resa möttes jag bara av god service och trevlig personal. Dessutom både gick och landade planet i tid, ja vi landade till och med tjugo minuter tidigare på utresan vilket hjälpte mig att vara lugn vid resegarderobsfadäsen. Som sagt, alla var trevliga, överallt där vi drog fram.

Så den eviga balansen mellan ying och yang satte klorna i mig så fort jag kommit hem. Sjuk och en lista full med deadlines har varit the story sedan hemkomsten till småstaden. Pillerknaprare för att orka knacka text under hela veckan. Nu slut som människa med en text kvar som ska fixas under dagen. De andra klara, två till hundra procent, en till åttiofemprocent.
Det ska nog lösa sig. Ikväll får jag nog sova...

Bodil Malmsten sa det så bra. I ett urklipp som jag sparat funderar hon över varför det i Sverige är så viktigt att diskutera sanningen i litterära verk. Om jaget i romanerna är autentiska eller inte. Hon fastslår att i Frankrike är ett litterärt verk ett litterärt verk och ingenting annat. Att det hela tiden tjafsas om sanningshalten i Sverige menar hon beror på dålig självkänsla.

Svenskarna har dålig självkänsla och det visar sig även i TV och reklamen, allt ska flabbas bort, folk ska förnedras och vara dumma för att vara roliga, menar Bodil. Jag tycker att Bodil har en poäng här.
Trots vårt världsrykte för svårmod, allvar och död så vågar vi inte ta någonting på allvar. Vi är ett ytligt och skrämt folk. Allt vi gör följs upp av kommentaren:

”Man måste ju våga bjuda på sig själv lite grann.”

Å så ett litet garv i samband med det.
Vi är ett skitnödigt folk, ofarliga men ängsliga över vad de andra ska tycka.
Någon kan ju ta mig på allvar, lika bra att skoja bort det.

 

Jag tänkte på det här när jag lyssnade på den kulturdebatt som drog genom landet för ett tag sedan. Den om förslaget på ett nytt Operahus i Stockholm och hur det skulle finansieras. Där kulturminister Lena Adolsohn-Liljeroth tyckte att kulturjournalistiken är för svår och att den borde ta efter sportjournalistiken som, enligt henne, är mer inkluderande.
Att just det skulle göra att svenska företagsledare blev mer benägna att satsa sina pengar på kultur istället för idrott som är vanligt idag.

Jag tror det hänger ihop med det som Bodil Malmsten sa i det där urklippet.
Vi är rädda för det motstånd som kulturen ibland kan stå för medan idrotten är fullständigt ofarlig och på många sätt väldigt enkel i sin dramaturgi.
Nån ska vinna, resten förlorar, förutom i lagsporter där det kan bli oavgjort ibland.
Lägg till ölen som företagarna tryckt i sig i sina VIP-loger innan och skränet från tusentals strupar när domaren råkar blåsa fel någon gång.
Enkelt, folkligt och utan krav på att egentligen förstå någonting.

Kulturen behöver inte alltid vara svår och inåtvänd men jag tror att många tror att det är så. Kulturen ska tolkas och förstås på något högre plan. Kulturen är svart i sin färg. Skulle jag beskriva den skulle det bli just svart med polokrage. Det är jag nog inte ensam om att göra.
Jag har varit rädd förr och är fortfarande ibland rädd för kulturen, för kulturarbetare är välutbildat folk. Allvarligt intellektuella.
Tror man i alla fall fast jag numer förstått att det många gånger enbart är en fasad.

Lagidrottare, som är den världen jag kommer ifrån, är i regel rätt outbildade. Tränare, ledare, styrelsefolk kommer ofta ifrån samma värld.
Sponsorerna då? Dom som i så fall skulle sponsra operan.
Ja dom är säkert välutbildade men långt ifrån alltid intellektuella. Det är ett rätt enkelt folk det också men sådana som orkade ta sig igenom skolan.

 

Personligen tycker jag att det är oerhört sorgligt att vi lever i denna relativt kulturfientlig tid.
Själv är jag uppväxt i ett nästan kulturbefriat hem och hade inga tankar på att läsa böcker, se på konst, gå på teater eller något annat förrän jag var en bit över tjugo år och fick boken Gudfadern i min famn.

Musik var det enda förutom idrott som fick plats i mitt liv.

Jag minns plågsamma skoluppgifter där man skulle läsa och analysera Pär Lagerqvist, jag minns ännu mer plågsamma skolutfykter upp på stan för museumbesök som jag inte fattade någonting av. Däremot kunde ett besök på Hjalmar Bergman teatern åtminstone vara lite spännande. Men inte särskilt intressant. Jag vandrade helt enkelt på en kulturell golgata där varje stopp var en pina. Men det förändrades i och med Gudfadern som jag fick i handen av en lagkamrat som utbildade sig till lärare. Gudfadern var en dörröppnare.

Sedan dess har jag öppnat och gått igenom dörr efter dörr efter dörr. Mitt kulturella intresse har ökat för varje år, jag har utvecklats och vågar närma mig sådant jag ännu inte förstår. Visst är det en kamp ibland, men det öppnar mina sinnen och jag tror att jag blir en klokare och intressantare människa av min kulturkonsumtion.

Men visst, jag erkänner att jag inte förstår mycket av verk som Anna Odells test av psykvården, eller att graffittimåla ett helt tunnelbanetåg och kalla det konstprojekt. Jag kanske når dit en dag, eller inte. Det spelar liksom ingen roll vilket. För det viktigaste för mig är att jag öppnade mina ögon och upptäckte något nytt som har berikat mitt liv. 

Det borde även de där pengamänniskorna göra om det nu stämmer att dom känner motstånd för att sponsra en kulturell långsiktig institution eller bara en teateruppsättning på ett års kontrakt. Öppna plånboken för satan...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ensamvarg. A looner.
En som står utanför och trivs med sig själv och sin valda ensamhet.
Är det ett karaktärsdrag som man föds med eller har man blivit formad till det?

Att stå utanför en fritidsgård med en vinare i handen, lite lurig och se in genom fönstret, lyssna på "Don´t you want me" med Human League och veta att alla de fina tjejerna finns därinne. Medan du står utanför med tuff rustning men med en sorg därinne. Jag vill stå här, nästan ensam, med vinaren...intalar man sig.

Jag klarar mig nog ska ni se. Så man bygger på sin rustning.
Växer, blir äldre.
Troligtvis fortsätter man att stå utanför och titta in. Kanske ger man sig själv chansen att ta sig in för att få tillhöra men modet sviker än.
Du blir ändå aldrig en del av det här tänker man där man sitter och synar bluffar.
Det är lättare att bygga sin rustning för sitt eget försvar och bli stark på egen hand.
Man lär sig, det blir en vana att se sig som den utanför.
Kanske bygger man även små murar mot omgivningen för att inte behöva bli sårad.

Det är möjligt att man aldrig firar sina födelsedagar på annat sätt än i sin självvalda och konstruerade ensamhet. Se omgivningen dansa sig galna på sina fester som man blir bjuden på för man är ju ingen enstöring trots allt.
Man deltar ibland, känner en massa människor, men när det drar ihop sig blir man lämnad därhän å så vaknar reflexen från kvällar utanför fritidsgårdar med vinare i handen och en tuff rustning över bröstkorgen.

Många gånger går man hem genom natten med kragen uppfälld mot den kalla vinden. Hakan borras ner bakom halsduken, blicken slår ner i den svarta asfalten för att dölja de vattniga ögonen för människor man möter.
När man kommer hem häller man eventuellt upp en liten whisky och gråter en stund. Det är lördag dagen efter och förhoppningar finns att någon ska ringa för att hitta på nått. Men ingen ringer så man får ringa upp själv.
Bjuda in sig själv. Eller så blir man kvar framför teven hela kvällen.

Så är man vuxen. Invanda mönster har växt till självklarheter.
Man har lärt sig att stänga av. Inners inne vill man ha kärlek, vänskap och på djupet gemenskap. Du vill hitta på saker men har ingenstans att vända dig.
För ensamvargen har slagit bo och vägrar förändras trots att du på ytan kanske förändrats till något starkt, till något andra ser upp till.
Innerst inne är du ändå samma riddare med skinande rustning för att skydda dig mot sånt som gör ont.
Du vill men kan inte längre vara den sociala figur som du drömde om som tonåring.
Väljer ensamhet för du orkar inte med nätverkanden, höga tonlägen och ytliga klappar på axlar. Du söker något äkta men vet inte var du ska söka.

Du är en sorgsen själ som söker ett bo.
Inte olycklig utan vilja att leva det här livet utan bara sorgsen ibland.
Men rätt ofta glad och nöjd för det mörka är gömt för andra och sig själv.
En överlevnadsinstinkt som tränats på under många långa år.
Det finns många där ute, många som döljer sin svärta.

Slutligen är man så formad av sitt liv att man inte ens ser de som vill in och se vem man är. Kanske stöter man bort människor utan att man tänker på det. Utstrålar just det ensamvargsylande som man hatat i hela sitt liv.
Människor blir rädda. Vem är du, tänker dom kanske.
Svaret skulle kunna bli:
Det är ingen idé att ge sig hän, att försöka, för att jag vet att du kommer svika mig i slutändan...
Om det är sant eller inte spelar ingen roll för det finns inne i ditt huvud och har ingenting med verkligheten att göra.
Du har skapat ett tankemonster, kanske finns alla de du söker mitt framför dig.

Till sist hamnar man kanske utomlands. Långt borta från sin egen hemmiljö.
Du återser bekantskaper för första gången på många år. Du har inga förväntningar alls. Kommer dom ihåg dig? Nä, det gör dom nog inte...
Men det gör dom.
Dom öppnar vägen in till deras hjärtan. Gör allt för att man ska känna sig välkommen. På fyllan talar dom till dig, berättar hur mycket dom tycker om dig, hur glada dom är för att du är där och besöker dom.
En annan kultur. En annan närhet. Det är okej att släppa på masken.
Du tappar allt, din rustning faller platt till marken och du suger in all den vänskapskärlek som fattats dig under hela ditt liv.
Kvällen slutar med att du står och gråter floder på ditt hotellrum.
Tänker på ropen i natten ifrån de nygamla kamraterna.
Kom tillbaka snart. Vi saknar dig.
Det är så vackert, så naket och ärligt.

Krossad och ledbruten placerar jag mig åter framför datorn och inleder detta år på något sätt.
Kanske går jag efter den kinesiska intervallen, kanske inte.
Men nu börjar allvaret och jag känner lite ångest inför det.

Krossad och ledbruten eftersom jag för fösta gången i mitt liv tillbringat några dagar i fjällvärlden och åkt skidor och skoter i solsken, snöoväder och fullskalig storm.
Det krävdes bara två teståk i liten backe för att få ordning på skidorna, därefter drog jag vidare mot större uppgifter.
Starka ben, bra balans och erfarenhet av att spela ishockey gav mig nog vissa fördelar i konsten att åka skidor utför.
Även om jag förstås inte blev grym pronto så satt trots allt rörelserna hyfsat bra och innan den andra dagen var slut stod jag på fjällets topp och slängde mig ut för...
inte den värsta backen kallad "Skräckbacken" men väl en rätt brant backe strax intill.

Åkte skoter dagen efter i en förlamande kyla där jag förfrös delar av mitt ansikte. Skoter genom skog, förbi dalgångar och upp på fjället med utsikt över Åreskutan. Otroligt mycket snö hade fallit kvällen innan, turen blev inställd på morgonen istället drog vi iväg på eftermiddagen. Vi åkte i trånga spår där skotern slog och vred sig som om den inte ville vara med. Jag ville gasa på och busa lite men mannen med flaggan på skotern längst fram var inte lika entusiastisk. Vi stannade i en modern variant av sameby, hälsade på en ren och åkte tillbaka. Just det var inte så coolt.
Annars bjöds vi på en fantastisk vy över fjällvärlden, solen glänste och gnistrade i snön med bergstopparna som vy i kulissen. En underbar känsla.
Kändes lite som att vara på månen, kan jag tänka mig.

På kvällarna firades födelsedagar, först min 44:e och sedan och framförallt min systers 50års-dag.
Det var hennes resa, hon som bjudit med släkten och nära vänner i en maxad mix. Det blev lugnt, inte allt för mycket party, men ändå ett gäng stänkare och halvsena kvällar för de som orkade. Jarg orkade, fram till hemresan där jag dog i bussen hem och fortfarande ett och ett halvt dygn senare inte riktigt kommit tillbaka in i matchen.

Men nu börjar allvaret. Efter en sysslolös vinter börjar det blåsa upp till storm igen. Deadline på ett gäng texter inom kort, en plötslig kommentatorsuppgift på Wembley med Ligacupfinal, allsvenskt kontraktskrivande, recensionsläsning, debatt om Örebro Citys framtid och en del annat pyssel.
Träningslägret under januari fick fart på min slappa och slöa kropp igen, nu är det hög tid att väcka upp hjärnan och kreativiteten. 
Ruska om, stoppa skallen i iskallt vatten och börja skriva...
Come on!

Häromdagen såg jag mig själv sittandes i någon sorts dimma.
Jag hade hatt på mig, nedtryckt över skallen.
Jag satt med en cigarett i mungipan och rökte sådär fräckt som dom gör på filmer från innan det hälsosamma 2000-talet. Lite som Harry Schein.
Jag satt vid ett skrivbord belamrat med böcker och högar av pappersbuntar, tidningsurklipp och andra dokument. En enda röra.

Det kunde även ha stått en glas whisky någonstans, till hälften uppdrucket med flaskan intill. En lampa skulle hänga lågt med ett omysigt iskallt vitt sken.
Jag skulle vara en grym skjutjärnsreporter med eld i texten, en till ytan osympatisk fan som enbart tänkte på sig själv och sitt yrke. En vagabond som drog runt i världen och speglade den ur sitt urmörker. En textkrigare med ett varmt hjärta under det osympatiska yttre. En nyfiken själ, en orolig själ som vill vidare.

Jag såg mig själv så här inne i den där dimman och insåg att det inte bara var någon sorts rusdröm utan även en stor big fucking lie.
Där satt en rätt löjligt stereotyp som aldrig skulle kunna vara jag.
En riddare från the past där idealen såg annorlunda ut.

Men kanske är det även en sorts dröm. En dröm om att vara någonting annat. En dröm om att kunna få leva livet där ute med texten som smattrar fram där jag sitter med mina fingrar ovanför och på bokstävernas knappar på datorn.
Hur skulle jag inte älska att få resa ut och sända hem.
Rapportera och informera.
Sitta på hotellrum, i barer och kaféer.
Studera och skriva.
Prata med människor, höra deras livshistorier och gripas av dom...

Inte för att jag har någon åldersnåja på allvar men att läsa om Lena Nymans död gör mig ändå en smula störd. Först för att det förstås är sorgligt, framförallt för hennes släkt och vänner eller kollegor.
Men det påminner även mig själv om att man definitivt blir äldre.
Att man inte är odödlig och rent statistiskt redan passerat halvtid.

För länge sedan försvann kända ansikten som Beppe Wolgers, Tage Danielsson, Martin Ljung och Sten-Åke Cederhök. Namn som man minns, men inte alltid ifrån vad exakt, när man var riktigt liten. Dom har liksom bara funnits där.

Nu har Per Oscarsson, Monika Zetterlund, Ingemar Bergman och Lena Nyman gått ifrån oss. Ett par av dom förolyckade förvisso, namn man känner igen, men som inte alltid betytt så mycket för just mig.
Kändisar ifrån 1 och 2 TV-kanals-tiden, kändisar ifrån barndom, ungdom och ung vuxendom.
Personer som varit någon sorts gamla tideras TV-nannys.
Nu borta...

Namnlistan på folkkära artister, skådespelare och underhållare som ovan kan förstås göras väldigt mycket längre och bredare.
Här skriver jag bara på uppstuds.
Men generation för generation försvinner dom bort ifrån denna värld och kvar står man med insikten att när ens egna föräldrar och deras generationskamrater inte längre finns kvar då står man själv längst fram i ledet och ser stupet komma allt närmare. 
Man ser sig bakåt och hoppas på räddning men nej...

Utav ingen anledning alls kom jag att tänka på den här parfymen idag. Pierre Cardin, en gammal 80-tals favorit.
Numer lite snyggare kallad "Vintage Pierre Cardin After Shave"
Vintage...

Innebär det att det fortfarande kan vara lite coolt att bära den?
Som jag kommer ihåg den var doften väldigt söt och väldigt speciellt stark.
Jag använde absolut ingenting annat under en period, kunde tänka mig att bada i parfymen. Då hade jag ändå inte råd att köpa den, mamma tillät inte det.
Det var andra tider då varumärken inte riktigt hade slagit igenom som i dagens samhälle.

Men jag löste det på annat sätt.
Varje dag, i princip, tog jag svängen in i Åhlenshuset vid Våghustorget i Örebro. Ofta ensam men även många gånger med kompisar.
Vi cirkulerade runt i parfymavdelningen, kollade, doftade och dränkte kroppen med Pierre Cardin ifrån testflaskan.
Åhlens måste ha gått råback på det där märket, byte av flaska varje vecka.
Satan va populär den där är, måste personalen ha tänkt.
Hur många har vi sålt?

Hur bra koll hade dom på sånt vid den tidpunkten, innan datorerna?
För jag vet också att det slank ner en och annan flaska i fickan, en flaska flera av oss delade på när vi skulle ut och busa på helgerna.
Svinn för butiken men glädje för oss.
Hade varit kul att ha en gammal nostalgiflaska här hemma att lukta på.
Finns den att köpa?
Vintage... Hmm. Probably.

Sociala medier blir vad man gör de till.
Det är alltså upp till dig hur mycket och på vilket sätt du vill delta.
Många säger att det är viktigt för demokratin att alla får möjlighet att delta i debatten och göra sin röst hörd. Att man kan förändra.
Jag respekterar detta. Troligtvis är det på något sätt även sant.

Men, detta trista men...
Jag har nu använt twitter under en period.
Snabbt valde jag att följa olika tidningars debattsidor, kultursidornas starkaste krönikörer, kända bloggare inom politik, kultur och media.
Tänkte att det måste ju vara bra att hänga med, att få det gottaste levererat vid dörren så att säga. Att slippa bläddra igenom hundra sidor av meningslöst skit för att nå fram till de få sidor som ska vara intressanta att läsa.

Det som nu slår mig är hur många relativt meningslösa debatter som skjuts ut ifrån diverse mediafabriker. Ofta ifrån Stockholm men inte alltid.
Till exempel Solsidandebatten, om ni hängt med där?

Ser man det till bekräftelsen via twitter så är det relativt internt.
Kollegor som hejar på varandra eller hånflinar åt motståndarnas "dåliga" åsikter. Popvänster mot höger, vänsterfeminister mot högerfeminister, unga feminister mot äldre feminister, de känsliga skribenterna mot näthat mot de som visserligen ogillar näthatet men som tycker att man får stå ut om man skriver i offentligheten. Kränkta kulturarbetare mot kulturskribenter, kritiker eller kulturkollegor och kanske några skvättar med Let´s Dance dramatik.
För och emot.

Frågan är vad som kommer ut av alla dessa, i mitt tycke, ofta tröttsamma ordflöden. Utvecklas våra tankar och vårt samhälle?
Eller sitter bara de olika sidorna och bevakar sina intressen ifrån sina egna skyttegravar. Känns det inte som att vi gör det väldigt svårt för varandra, skapar debatter för att få synas och höras.
Ibland känns det som att det är en väldigt liten krets mediepersonligheter som enbart bekräftar varandra i det vi kallar sociala medier.

Hur många utanför mediavärlden bryr sig om huvuddelen av de här debattexterna som levereras varje dag. Alltså de som vi ibland lite slappt kallar för vanligt folk. Å nej, jag är inte KD:are och detta har inget med verklighetens folk att göra.
Men, hur många läser debatterna i papperstidningarna?
På twitter följs de flesta inte av fler en ett par, kanske tre tusen personer varav en stor del alltså på något sätt är kollegor eller sammanlänkade på annat sätt. Medlöpare och motståndare. Som sagt, lägren måste bevaka sina intressen.

Det bästa hittills med twitter är nyhetsflödena, fotbollsinformation, amnesty och liknande, musik och boktips samt krönikor om dessa två ämnen.
Å så självklart de bekanta och vännerna som man byter strunt med då och då.

Läste en text av Susanne Ljung i Di Weekend från helgen vi nyligen lämnat bakom oss. Den handlade om mode, ett ämne Susanne ägnat mycket tid åt de senaste åren. Hon är en rutinerad journalist och skribent som har skrivit om bland annat musik, film och resor förutom den modejournalistik hon nu pysslar med.

Susanne är en sådan där journalist som jag så gärna skulle vilja nå upp till. Jag tycker att hon är briljant på det hon gör. Själva grundjobbet alltså. Men lika mycket gillar jag henne för hennes förhållande till yrket. Hon är inne i det för att göra jobbet och inte alls för att synas i divese sammanhang bara för att få vara med att synas. Hon agerar nästan bara i yrkesmässiga sammanhang när hon hörs eller syns i media. In i hetluften för största möjliga uppmärksamhet och sedan ut.

Vill man skulle man kunna säga att hon tillhör den gamla tidens journalister, tiden innan skribenternas bildbyline var viktare än själva texten. Eller kanske kan man motsägelsefullt säga att hon va en av de första moderna kvinnliga skribenterna inom det populärkulturella området. Hon anses nämligen vara lite av en kvinnlig pionjär där hon va en av de första kvinnorna som till exempel skrev om musik på ett personligt sätt. Jag kan inte bedöma det men kommer ihåg hennes texter ifrån det 80-tal som jag växte upp i. Hennes och Kristina Adolfssons.

Jag känner förstås inte Susanne men uppfattar henne som tuff och fylld av självförtroende. En genomprofessionell journalist som har förmågan att väva ihop särintressen som musik eller mode i ett historiskt samhällsperspektiv. Hon ser inte ämnena som egna små öar utan sammanflätar dom till ett större sammanhang.

Precis som hon gjort i det hyllade radioprogrammet "Stil" i P1.
Programmet möttes till en början av starkt motstånd.
Va fan, ytligt mode i P1, aldrig! Sa kritikerna.
Men hon mötte kritiken genom att göra ett av de bästa programmen om mode någonsin i svensk etermedia.
Djupdykning, bakgrund och framställande. Briljant som sagt.

Skriver numer bokrecensioner för en nätsajt som heter Kulturdelen.com.
Länk till kulturdelen finns alltid här på starsidan en bit ner till höger.
Just nu kan ni även finna den HÄR.
Här under kan ni också klicka er in och läsa mina senaste texter om ni vill.



Alex Schulman





Yoko Ogawa