Ibland är det när man har som lägst förväntningar som himlen plötsligt öppnar sig framför sin häpna överraskande min.
Det var precis det som hände mig i går, tisdag kväll, på Clarion Hotel i Örebro.

Den snart före detta skivbutiksägaren Anders Damberg är mannen bakom bokningar av en hel rad artister mestadels inom americana, blues, folk music, gospel och rock. Han håller på och gör något riktigt bra för Örebro.
Denna kväll var bandet Deadman på besök. Ett band jag inte visste någonting om, inte mer än jag läst och det var att dom var ett band med bland annat stora The Band-influenser. 

Min gode vän och rockstjärna Preston Frame förvarnade mig efter att han sett bandet i Stockholm. Skickade länk och tipsade så jag lyssnade på Deadman:s myspacesida men tyckte det var rätt dåligt. Långsamt, segt och relativt intetsägande. Men jag gick dit ändå. Nyfiken.

Å vilken konsert det blev i den lilla trånga restaurangen på Clarion Hotell med kanske runt tvåhundra i publiken. Ljudet var nästintill perfekt, sångaren Stephen Collins hade en glasklar röst och de såg alla grymt coola ut i den svåra och jävligt osexiga miljön i en hotellfoajé.
Vidunderlig stämsång på gränsen till Fleet Foxes emellanåt och förstås The Band-covers där alla i bandet sjöng med egna karaktäristiska röster som var för sig skulle kunna bära bandet. Och en skön orgel som ven av mannen i cowboyhattens händer. Jag läser att delar av bandet ibland lirar med legendariska Roki Ericson vilket bör vara betyg nog.

Det började stabilt och bra för sedan bara öka i kvalitet. De avslutande fyra fem låtarna var fantastiskt bra och de visste hur de skulle fånga publiken.
Kvällen avslutades med stående ovationer från publiken som bestod av lokala musiknördar och turister boendes på hotellet.
Jag är mycket glad över att jag tog beslutet att närvara denna kväll.
Det kan mycket väl vara en sån där konsert man säger om fem år då bandet står på större scener att jag var där.

Lyssna på livelåtar ifrån en annan konsert men samma låtar på Spotify:
Deadman på Saxon Pub.

Fad Gadget läste jag i en av rutorna under related artist på Spotify när jag en kväll satt och petade ihop en Pure 80:ties-lista.
Jag klickade rent slumpmässigt och började lyssna utan att någonsin höret namnet tidigare.

Det är inte så ofta längre som man får de där aha-upplevelserna när det kommer till musik. Ny musik hittar jag knappt alls eftersom nyfikenheten försvunnit när man inte har någon som guidar än, till exempel en seriös skivhandlare. Spotify har mest dragit ner mig i nostalgiträsket. Det mesta jag finner där går bakåt i tiden och det känns lite mossigt även om mycket är oupptäckt för mig som inte har musikhistorien inlärd från A till B.

I detta fall får man ändå säga att just den nostalgiska tråden ledde mig rätt. Jag blev fullständigt rufsig i håret av den kick som drog genom ryggraden när jag började lyssna på denna Fad Gadget.
I bakvattnet av punkeran i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet lirade denne Fad Gedget. Jag läser att han aldrig fick de där hitlåtarna som andra grupper i samma tid vilket förklarar min okunskap om honom.

Men jag föll fullständigt för den mörka suggestiva elektronican som lockade fram drömska goosebumbs. Många av låtarna påminner i mina öron en hel del om Joy Division. Fast med mer synthar och elektroniska effekter.
En underbart släpande röst som ligger och stöter fram ljud framför den elektroniska mattan. Helt suveränt.

Spotifyfrälsta kan lyssna på mina favoriter på länken här under:
Fad Gadget

När jag läste vidare visade det sig att denne Fad Gadget egentligen hette John Tovey. Hette beroende på att han dog redan 2002 av en hjärtattack endast 45 år gammal.
What a waste!

Från början kunde han knappt lira ett enda instrument. Elektroniska maskiner verkar ha varit hans pryl. Med åren lärde han sig det mesta och i mina högst lekmannaöron verkar han framstå som ett "universalmusiker." Han började flirta med en hel drös andra gangrer och gav ut skivor under sitt riktiga namn.
Han gav ut en skiva som heter Tyranny & The Hired Hand där han tolkar gamla traditionella protestsånger.
Å det är lika jävla bra som det elektroniska.
Precis som skivorna Grand Union och Worried Men In Second Hand Suits där han samarbetar med den traditionella irländska folkmusikgruppen The Pyros. Också det väldigt bra.
Allt detta och lite till finns om ni söker på Spotify.

Visst, för ärlighetens skull, allt är förstås inte bra. En del låtar är rejält daterade och andra rätt å slätt dåliga men totalt utslaget över åtminstone sju skivor är det sensationellt bra och jag är så otroligt glad över att helt slumpmässigt sprungit in i denna artist.

Här några länkar för att läsa om honom:

John Tovey Hemsida

Wikipedia Engelska

Det bästa man kan göra i livet är att svänga av från de långa monotona motorvägarna och ge sig ut på de krokiga avfartvägarna.
Det gäller alla aspekter av livet. Det blir mer spännande då.

Igår tog jag 34:an från Kalmar hem till villaidyllen. En resa rakt igenom Smålands vidsträckta skogslandskap där allting under tio mil hette någonting på "Mål". Långemåla, Målilla och Blomstermåla som för en kort stund fick mig att tänka på filuren Benno Magnusson och hans bror Roger vars fotbollskarriärer började just där i obygden Blomstermåla.
Sånna där små samhällen som man alltid åkte igenom när man var barn på semester med föräldrarna. Rak gata rätt igenom med affärer, folkets hus, en kyrka och villor.  Som en gammal stad i vilda västern. Det såg så rofyllt ut i solskenet, ett liv folklivsexperter påstår nästan är utrotat. Och det är det väl kanske också för många mil längre norrut men lika mycket avkrok stod mäklarskyltar på rad om att husen var till salu.

Jag kom på mig själv med att få filmen Utvandrarna på bild framför mig. Var det ifrån dessa bygder de sökte sig ifrån för att finna lyckan over there? Vilka resor, vilka strapatser, vilka hjältedåd.
Hela vägen såg jag ut över skog, skog och skog.
Vilket underbefolkat land vi är egentligen. Det finns hur mycket plats som helst. Inte konstigt att tyskar och holländare söker sig hit ifrån det överbefolkade centraleuropa.
Problemet är väl att alla i övrigt mer och mer vill bo i städerna.

Vädret var fint och jag märkte hur avslappnad jag var att köra på de här småvägarna stället för de breda motorvägarna längs kusterna.
Efter att ha kört förbi det otäckt öde samhället Ruda och dess idrottsplats Tallåsvallen började plötsligt alla platser heta "by" istället för "Må." Som Staby eller Högsby där ett Systembolag ståtade mitt i en sväng och då blev jag lugn för här måste finnas människor. Systembolaget är som en bihona ditt alla tokiga män vallfärdar. Om dom inte bränner själva i dessa trakter eller är jag fördomsfull då?
Men jag trivdes verkligen på de raka smala vägarna i Småland. Landskapet var oerhört vackert, Sverige är oerhört vackert och jag körde över Emån för tredje gången, åkte förbi massor av majsfält. Children of the corn låg nära till hands eller är det mina fördomar som återigen visar sitt fula tryne angående folk på landsbygden?

När jag närmade mig Vimmerby tjocknade trafiken, husvagnar och husbilar på väg mot Astrid Lindgrens värld och plötsligt blev det mycket tråkigare att köra. Körde förbi Vimmerby mot Linköping och förvisso är det fantastiskt fint runt Kisa med utsikt mot Kisasjön men fort ville jag därifrån. Bensinen började sina och jag missade Linköpings tätort och hamnade på andra sidan E4:an och stressen dunkade.

I Borensberg hade allt kunnat ta slut om det inte vore för den där lilla oansenliga Preemtappen som accepterade mastercard. Jag tackade mannen i bar överkropp och oranga arbetarbyxor för guidningen. Köpte vatten, bananer och glass i en liten livsmedelsaffär, byn levde, och den fina stenbron invid Göta Kanal och Motala Ström där även Borensbergs Gästgivaregård anno sent 1600-tal ligger låg stilfull och stolt.
Jag har bott där en natt på Gästgiveriet och käkat frukost på den sköna uteterassen invid kanalen och åkt raggarbil till idrottsplatsen där jag spelat uppvisningsfotboll. Resten lämnar vi till de hemliga arkiven.

Åkte efter en paus ut ifrån Borensberg, stannade i en krök och pinkade, åkte sedan så snabbt jag kunde tillbaka till hemstaden och villaidyllen. Det var välkända vägar där jag snart smet in på Finspångsvägen och vidare hem till Truck Driver City där lunchgänget väntade på den förlorade sonen som varit borta allt för länge.

På det stora torget i småstaden flockas människor runt en kille i allt för högt uppdragna jeans och en svart keps, han är en enmansorkester och folket viskar om musikaliskt geni och pm hur rolig han är. Barnen skrattar, vuxna stampar takten och ler. Det verkar vara en högtidsstund.

Jag blir avundsjuk på glädjen och tänker...va skönt det vore att låta sig underhållas av något sådant fjanteri.
-Du ska alltid va så svår, säger vissa vänner ibland.
Jamen, jag gör mig ju inte till. Jag kräver faktiskt lite mer för att må bra.
Det här med folklighet. Vad är det egentligen?
Är det att våga släppa loss på barnsligheter, att släppa fram det inre barnet? Att förskjuta allvaret och spela på Kronérmaner.

Jag sitter vid fönsterbord på Espresso House och hör engelska, tyska, franska och norska. Ser ut över samma stora torg där turistgrupper i guidade grupper går från konstverk till konstverk i den öppna utställningen Open art och jag kommer på mig själv att vara lite stolt. Att turister ifrån stora delar av Europa hittar till min lilla småstad i inlandet långt ifrån hav och de öppna vidderna. Fler och fler turister kommer hit.
Man undrar lite hur dom hittar hit.
Örebro: En sommarstad. Smaka på den. Otänkbart för 25 år sedan.

Jag åker landet runt och jobbar med fotboll. Besöker många städer. Kommer med bil eller tåg och man slås av hur olika städerna lever under sommaren. Vandrade runt i Borås och fick nästan ångest av torgskräck. Va jag den sista överlevande människan på jorden. Tomt, öde.
Fick reda på att alla åker till Varberg på somrarna. Borås är alltså inte en sommarstad och det märktes mer än väl.
Så korsar man Marks kommun genom vackra landskap via väg 41 mot Halland och vidare ner till Helsingborg på E20. Plötsligt en annan värld där allt händer. Människor överallt. Båtar och hav, turister, stadsbor och fotbollsfans i ett myller. Man sitter och äter räkmacka och dricker en öl när mörkret sänker sig och ljuset från båtarna syns långt därute.
Allt lever och det känns bra.

Nu sitter jag här inne bakom glas. De flesta sitter ute under parasoll eller i solen. Sommarlätta klänningar, bara överkroppar och solglasögon. Örebro lever en helt vanlig solig onsdag i juli och det känns så bra.
Att den där enmansorkestern fortfarande står där och jönsar med en mindre folksamling runt sig är något jag inte kan påverka..
Å det man inte kan påverka ska man inte bry sig om.
Livet går vidare och snart är jag i Halmstad, därefter Kalmar och så kommer det fortsätta fram till slutet av oktober.

Satt på ett stilla Elite Savoy hotell och käkade frukost i morse. Läste Sydsvenskan och krönikören Max Wimans tankar efter matchen Malmö FF-IFK Norrköping.
Där kallades ett av tränare Rikard Norlings uttalanden återigen för filosofiskt.
Det börjar bli ett mantra hos journalistkåren.

Jag tycker det där är spännade eftersom det sätter fingret på hur inrutat och förutsägbart det svenska fotbollspråket är. Nästan alla säger och skriver samma saker med samma ord år ut och år in.
I ett par pärmar hemma i en hylla har jag gamla urklipp ifrån min egen karriär där samma saker formuleras på samma sätt som idag.
Byt ut mitt namn mot Zlatans och ni ser ingen skillnad...
Skojade bara.
Men byt ut det mot vilken mitt-mittfältare som helst i dagens allsvenska och ni skulle inte märka någon skillnad.

Rikard Norling uttrycker sig hela tiden med helt andra ord och formuleringar, han drar på orden, funderar, tvekar och börjar om.
Ibland talar han nästan i tungor och många krafsar sig i håret för att få rätsida på dessa ord. Han sabbar de trygga cirklarna och få verkar förstå vad han menar när han drar iväg med till exempel det senaste: " Luftfuktigheten gör att jag har svårt att sätta ord på honom idag, men det är kärlek." Eller: "Själen slår en frivolt inne i kroppen."

En filosof eftersom han uttrycker sig annorlunda?
Nja, jag vet inte det. Han väljer bara andra verbala vägar som inte är så märkliga egentligen men vi i branschen blir imponerade eller förfasade.
Det är samma sak när Radiosportens kommentator Christian Olsson får språkpriser av kulturfolket. Hans språk står ut, överraskar, är målande på ett för fotbollen avigt sätt och jag ogillade det till en början men älskar det nu efter att ha fått jobba nära honom under fotbolls-EM i Österrike/Schweiz.
Christian är oerhört rolig och underhållande utan att för den skull bli tramsig, konstlad eller oseriös.

Jag försöker hela tiden utveckla mitt eget fotbollspråk men märker att jag ofta faller in i den gemensamma retoriken och ordsvängningarna. Speciellt i TV där allt går fort och orden snabbt måste formuleras till ett begripligt budskap. När jag skriver försöker jag skicka ut slängkappan och fånga andra ord och uttryck för att få texten att svänga och beröra. Om jag lyckas är inte min sak att avgöra men jag hoppas förstås på det.

Och till Rikard Norling säger jag bara: Fortsätt vara "filosofisk", få oss som lyssnar att behöva tänka ett varv till. Överraska oss, överrumpla oss, gör allt annorlunda. Det är som ett gympass för våra hjärnor.
Min själ älskar nämligen också att slå frivolter inne i kroppen.

Fjärde juli idag. Amerikas förenta staters nationaldag.
Tänker inte fira den överhuvudtaget då jag sitter på X2000 från Skåne mot Stockholm för nytt jobb ikväll.
Hade nog inte firat annars heller. Varför skulle jag?

Men åren går fort och jag ramlar tillbaka några år där jag och min flickvän stod hand i hand på en bred trottoar vid Brooklyn Bridges brofäste på Manhattansidan. Himlen var svart av tunga regnmoln men det stänkte bara lite grann. Men det var varmt. Vi försökte få en glimt av det enorma fyrverkeriinfernot som levererades nere ifrån strandbanken vid East River men färgexplosionerna hade svårt att bryta igenom molntäcket.

En grupp poliser stod avslappnade strax bakom under ett träd och pratade i en liten ring. Det var rätt lugnt där vi stod, inte många passerade. Alla var samlade nere vid vattnet där vissa suttit i nästan ett dygn för att få bra platser.
Vi mötte massorna någon timma senare när dom välde genom de raka breda gatorna och vi flydde in på en bar där vi snackade baseboll med personalen och gästerna i ett par timmar.
Vi drack amerikansk öl och utanför flöt massan långsamt förbi, det ville aldrig ta slut. Men det var lugnt och stilla, inga jubel inga skrik, väldigt lite fylla. Jag blev överraskad.
Hade väntat mig så mycket mer nationalism och flaggviftdande på samma sätt som man alltid ser på film.
Kanske är det New York, kanske hade vi missat det tidigare på dagen på någon annan plats i staden. Men där just då var det lugnt och värdigt.

Senare vandrade vi hemåt mot hotellet på småblöta och skitiga gator. Staden skramlade och tjöt även om sommarens relativa tystnad präglade vår vistelse in the Big Apple. Vi gick arm i arm och försvann in mellan två höga hus, satte oss på en Starbucks i ett gathörn och zippade på varsin Café Latte. Sommarvärmen var våt och tryckande.

Har precis sett CSNY-Déjá vu på SVT1.
En dokumentär om Neil Young och Crosby, Still & Nash där dom åker på turné för att protestera mot Irakkriget och försöka påverka USA:s invånare att rösta bort George W Bush från presidentposten.

Vi får höra röster från soldater och deras familjer. För och emot.
Politiska röster, mediala röster. Man kan tycka som man vill.

En sak är dock klar.
Alla som är med i krig blir skadade för livet.
Ingen som varit med i krig kommer någonsin bli sig själv igen.
De dom var innan dom åkte existerar inte.
Nationalitet och folkslag spelar ingen roll.
Du kan komma ifrån vilken plats på jorden som helst.
Alla får nån typ av problem och kan aldrig glömma.
Hur sjukt är det inte då att vi hela tiden krigar.
Att lösningen på konflikter är krig.
Alla vet att det är fel.
Ändå gör vi det.
Vi är sjuka jävla människor på den här jorden.

Rätt länge trodde jag att jag var någonting på spåret.
Men samtidigt tänkte jag att det i så fall måste ha gjorts långa avhandlingar i ämnet.
Det nådde fram till mig häromdagen och jag undrade varför jag inte noterat det tidigare.
Kanske för att The Police aldrig var ett favoritband även om en handfull låtar var riktigt bra. Kanske för att bandets musik mest utstrålade glädje.

Men den där melankolin och rädslan för att bli lämnad ensam?
Den hade jag aldrig hört förut.
Satt i bilen och lyssnade på Message in a bottle, bandets genombrottslåt.
Å Sting sjöng.

"Just a castaway, an island lost at sea, oh
Another lonely day, with no one here but me, oh
More loneliness than any man could bear
Rescue me before I fall into despair, oh"

Å så i låten "So Lonely:"

"Now no-one's knocked upon my door
For a thousand years, or more
All made up and nowhere to go
Welcome to this one man show
Just take a seat, they're always free
No surprise, no mystery
In this theatre that I call my soul
I always play the starring role, so lonely
So lonely, so lonely, so lonely."

Sedan tänkte jag på texten: I´m alien, I´m an englishman in New York, låttitlar som Don´t stand so close to med och Can´t stand loosing you.
Avstånd, ensamhet och utanförskap.
Ämnen jag borde ha älskat där i början av 80-talet då flera av de här låtarna dök upp. Ämnen jag fortfarande älskar av någon anledning.
De attraherar mig vare sig jag är glad eller ledsen.
Ämnen och känslor som finns i mig, som är jag.

När jag sedan letade vidare i låtarkivet och scannade igenom texterna hade jag hoppats på bekräftelse att det skulle vara ett genomgående tema för hela Stings textbibliotek.
Men det visade sig att det mest blev låtar om brusten eller utebliven kärlek, politik och långt senare miljö.
Det engagemang som han sedan blev hånad för som allt för seriös.
Min spaning visade sig värdelös och temat slogs snabbt isär.
Jag får nöja mig med de tidiga låtarna som jag fortfarande gillar.
Message in a bottle är faktiskt fortfarande en riktigt bra låt.

Regnet forsade ner från skyn i Norrköping i går.
Det gjorde inte så mycket eftersom det inte var jag som skulle spela fotboll. Själv satt jag under tak och följde hemmalagets kamp för att få tag i en tre poängare som enbart blev en mot topplaget Helsingborg.

Efteråt tog jag hyrbilen och svepte fram genom ett söndagsöde Norrköping. Checkade in på Grand Hotell nere vid Motala Ström och lämnade hyrbilen vid centralstationen.
Den tunna fina italienska pizzan med bresaola, parmaskinka, smakfull mozzarella och pesto var senare utsökt på Pappa Grappa.
Den goda känslan förstärktes när jag stängde ögonen och enbart hörde italienska vid borden runt omkring mig. En liten bit av Italien i lilla Norrköping, som turistbroschyrer brukar uttrycka sig...

Tänkte gå raka vägen hem och sova efter maten men vände uppe i rummet efter att ha sett ut genom mitt fönster uppe på sjätte våningen och blickat ut mot strömmen, de vackert fula 60-tals sockerbitarna bredvid huset där klassiska nattklubben Palace låg och huset mitt emot hotellet där ett nästan lika klassiskt hål i väggen med kebab, korv och hamburgare låg i början av 90-talet. Ett perfekt vattenhål på väg i natten mot Södra Promenaden i andra ändan av Drottninggatan.

Jag blev rastlös och kände mig pigg för första gången på över en månad. Så jag gick ut igen. Ut på tomma gator och öde torg.
Vinden slet i träden men regnet hade avtagit. I övrigt var det tyst.
Så tyst som det bara kan vara i en svensk småstad en söndag mellan elva och tolv. Tog mig ut mot hamnen och spejade ut över den gråa tomma vyn. En passagerarbåt låg och guppade, annars mest kranar och gamla hamnmagasin. Man glömmer ibland att Norrköping är en hamnstad. Har alltid gillat hamnstäder.

Gillar även tysta, tomma städer sena kvällar där man kan få gå omkring och bara rensa hjärnan ifrån alla dumheter som fastnar där.
I sviterna av spöregn där luften är lite kall och våt, där man drar upp kragen på jackan som Bob Dylan på skivomslaget till Freeweeling och James Dean på den där berömda bilden i New York.
Ensamma invånare i upplysta vindskydd vid kollektivtrafiksstationer, en tung bullrig spårvagn som bryter tystnaden och stånkar sig förbi mina fötter. Det är som meditation för mig.

Natten och mörkret infinner sig.
Som en vampyr vaknar jag från den gråa passiviteten som jag befunnit mig i hela dagen. Tankar sätter igång, vill skapa men vet att jag måste gå till sängs för att överleva de närmaste dagarna. That´s life.

Kommer på mig själv med att det inte längre finns nån jävla fart i mig. Rullar framåt som nån sorts pensionärspendlarbuss genom staden.
Jag har svårt att hitta kickarna längre, det mesta bara är, känslovågorna har mojnat och på havet ligger spegelblank ofarlig yta.
Jag är aldrig riktigt vansinnigt glad, jag är sällan speciellt ledsen, jag bara finns där i nån sorts medelåldersbubbla där det mesta är gjort och det som inte är gjort går inte längre att göra.

Jag vet inte jag. Mr boring himself sitter vid köksbordet och ser ut över ett mörklagt villaområde. Inte ens en whisky eller cognac lockar, vatten och kaffe har underhållit mig genom kvällen. Alkohol är sällan vägen ut ur tristess och dåligt mående. Så jag avstår hellre än somnar av destruktivitetens ångor.
Stay clear, behåll den stadiga raka grå vägen framåt.
Intressera dig inte för nått, fortsätt skicka digitala röksignaler till främlingar därute, osynliga ansikten med @-adresser å konton.
Stirra in i skärmen. Ser du dig själv långt därbak som en avspegling.
Ser du Lycklig ut? Nöjd?
Du skitiga och skäggbeklädda Mr Boring...