Donegal Squere West i Belfast. Platsen där den gamla världen möter den nya.
En byggnad från 1900-talets början med stänk av asien och kommers.



Porten in i det mest snillrika köpcenter jag någonsin besökt mitt inne i Belfast centrum. Normalt avskyr jag köpcenter men här har dom tänkt till. Inne fast med utomhuskänsla, en vind som når dig hela vägen igenom köparkaderna, ljus från takhimlen och en luft man kan andas utan klaustrofobiattacker.
Parkeringar i källaren med hissar rätt upp i centrum av Belfast.
Ett helt kvarter ombyggt till denna skönhet.

Bakom en sliten och nedgången stad på väg att vakna upp, skakar Belfast av sig dammet och bygger nytt.
Men i kulissen lurar de alltid mjuka gröna runda kullarna jag gärna besöker nästa gång jag åker till Belfast.

Varje stad i Europa som har en flod, en sjö eller hav invid sin stad ska förstås ha ett modernt Waterfront eller Docklands.
Det här är Belfasts prydnad om man läser deras turistbroschyrer. Ombyggt och uppfräschat till oigenkännlighet i jämförelser med gamla 60-tals fotografier. Bakom höghuset längst bak i bilden ligger hamnen och Lagans mynning.
Där pågår renoveringen för fullt precis som högerut bakom bron där det gamla Titanicvarvet ligger.

Todays plan is already yestardays-the streets that were there are gone

Bilden är tagen under min resa till Irland nyligen. Väggen är ifrån Belfast. Texten säger så oerhört mycket om staden Belfast. Framåt. Inte bakåt.
Kan inte hjälpa att det faller någonting sorgligt över mig när jag läser det.

Men Belfast tar revansch som SvD skrev i söndagens tidning. De gör det med en extrem make over där gator och kvarter försvinner eller förvandlas till något nytt. Man kan förstå det.

Under nästan trettio år, mellan 1969 och slutet av 90-talet, pågick "The Troubles" i Nordirland. Inbördeskriget krävde 1500 liv under dessa år och inne i Belfast centrum sprängde IRA bomber på löpande band så att ingen längre ville vistas där. Citylivet gick i stå.
Dessutom är Belfast en gedigen gammal indistristad, en skitig hamnstad som gnagt ned det rent estetiska av det som staden har att erbjuda.
Man måste därför ha respekt för att staden behöver städa ur allt bråte ur sin garderob och gå vidare.

Att jag ändå inledningsvis skriver att det känns sorgligt med utraderandet av historien är för att jag själv vet hur det känns.
I Örebro har mina barndomskvarter rivits, renoverats och byggts om och även om det är både förtåeligt och behövligt så river det i hjärtat när jag vet att det som en gång var mitt inte långre kommer kännas likadant.
Överallt i Örebro rivs det för närvarande, staden är i förändring, många flyttar hit och trenden med förtätning av städer börjar märkas. Allt skitigt städas bort och det är ett ämne jag ständigt återkommer till.
Jag är verkligen ambivalent eftersom jag märker att mina ögon alltid fastnar på byggnader och områden som har en historia att berätta. Rätt fula och slitna platser. Det nya med glas och stål är förvisso elegant men väcker väldigt få känslor inom mig.
Men Örebro är inte Belfast. Min något sentimentala nostalgi går inte att översätta till Nordirländarnas och Belfastinvånarnas tuffa historia.
Jag vet inte hur dom tänker. Men visst måste dom väl vilja gå vidare.

 Tåget Enterprise stånkade sig ut från Connolly Station.
Norrut mellan radhuslängor och gamla nedlagda lager och fabriksbyggnader.
Jag var på väg mot Belfast i Nordirland och noterade nyfiket allt runtomkring mig.

Satt med en rykande kopp kaffe och en kyckling, pesto, ost-ciabatta som jag köpt inne på stationen. Två timmar skulle färden norrut ta och jag gladde mig verkligen för denna lilla avstickare från Dublin town.
Snabbt konstaterade jag att Dublin är en förhållandevis liten stad, Irland är ett rätt litet land. Bara efter tio minuters åkande fanns mest betesmarker och åkermark utanför fönstret. Ibland dök havet upp där tidvattnet skapat långa fina stränder, uppe på en starkt grön klippkant en rygbyplan, det såg ut att blåsa. Men nästan inga människor.

Fem stopp förutom Belfast skulle tåget göra. Drogheda, Dundalk, Newry, Portadown, Lisburn och sedan slutstationen i utkanten av Belfast centrum.
Det blev en delvis svindlande och vacker färd. Över en gammal järnvägsbro högt ovanför Drogheda med en makalös utsikt ut mot havet och in mot centrum långt, långt där borta, där nere.
Havet som rann rätt in i hjärtat av staden som en gång var delad i två.
Jag tänkte att hit måste jag åka någongång.

Strax norr om Dundalk var vi inne i Nordirland och landskapet blev bara grönare och grönare. Små runda och mjuka bergskullar dök upp i horisonten, närmade sig snabbt och vi for igenom dalgångarna med kor och får och åkermark i en stämningsfull vykortsmiljö.
Det var så starkt grönt och fint att jag till sist blev utmattad och nästan blind. Bortskämd och avrubbad.
Jag slummrade till ett tag innan tågets högtalare ropade ut "next stop Belfast."

Solen lös och det var varmt när jag gick de dryga fem minuterna rätt in i the city of Belfast. Min vana trogen fortsatte jag att gå. Plockade fram en liten karta upplockad på tågstationen.
Konstaterade att där är city, där är gränserna till ytterområdena.
Jag började med det yttre gränsen och jobbade mig sedan innåt mot Donnegal Squere med sin pampiga City Hall byggnad och några hundra meter därifrån Victoria Squere, ett helt kvarter ombyggt till ett gigantiskt köpcenter. Ett kommersiellt köpmecka men snyggt integrerat med övriga bebyggelsen och dessutom med en skön utekänsla jag inte sett någonstans förut. Riktigt stilfullt med känsla.
Detta alltså sagt av en köpcentrumshatare.

Men nej.
Belfast erbjuder inget extra av flärd och stil.
En stad som skryter om att dom byggde Titanic är på något sätt dömda till evig olycka. Å andra sidan kan man säga att en stad som upplevt så mycket politiskt och religiöst våld ändå är på väg att skapa nått riktigt bra. Man ser att det jobbas stenhårt för att få visa ljuset i staden. Belfast vill ha besök. Skyltar till turister finns överallt på gatorna, invånarna var väldigt vänliga och hjälpsamma vid frågor och en rejäl makeover av byggnader, gator och torg har gjorts och hålls på med.

Det är svårt att tänka sig att det för inte mer än ett par tre årtionden sedan knappt gick att ge sig in i Belfast centrum. Invånarna flydde och stannade i sina förorter i rädsla för bombdåd. Det var, får jag berättat, ett laglöst land där polisen satt med automatvapen och skyddande sandsäckar utanför polishögkvarteret. Uppe på kullarna vid Shankill Road och Falls Road var det mer eller mindre krig mellan protestanter, katoliker och den styrande brittiska makten.
Motsättningarna består, Belfast är fortfarande en delad stad men det värsta våldet verkar vara nedlagt. De flesta är väldigt trötta på skiten.
Och i områdena uppe vid Queens University lever katoliker och protestanter sida vid sida, fick jag också berättat för mig.
Men dit kom jag aldrig. Hann aldrig med det området som låg lite vid sidan om resten av Belfast centrala delar. Jag hann heller inte med den guidade turen Political Belfast där man kan få se de välkända väggmålningarna på bostadslängorna uppe i ytterområdena.
Vilka det för övrigt snackas om att dom ska tas bort för att på riktigt få glömma det gamla och se framåt mot en fredlig och lugn framtid.

Efter en hel eftermiddag på Belfast gator kom det som vid första intrycket va "vilken skitstad" att förändras.
Det finns nått där, kanske inte skönhet, för det är mycket gråa 60-tals lådor blandat med några få historiska byggnader.
Den obligatoriska glas och stål-vyn vid waterfront fasaden nere vid floden Lagan och den skitiga hamnen längst ute vid mynningen ut mot England och North Channel.
Belfast är en ruffig och bångstyrig blandning av allt just nu.
Kanske förstärks den känslan av de gröna mjuka vänliga kullarna som omringar staden. Kontrasten blir allt för stark.
Hårt och mjukt.

I morgon går jag in på fjärde dagen av mitt Dublinbesök anno 2011. Underbart avslappnat rent mentalt men extremt jobbigt kroppsligt eftersom jag inte gjort mycket annat än att gått och gått. Så lär man sig en stad bäst, till fots.

Dublin har blivit hemma. Min vän Philip O´Connor sms:ade efter att vi skilts på Grafton Street efter en heldag med Hurlingfinalen mellan Kilkenny och fjolårsvinnarna Tipperary som huvudnummer, juniorfinalen mellan Dublin och Galway som förband, middag på asiatiska krogen Mao och ett par Guinness på uråldriga Kehoe´s pub på South Anne Street som avslutning.
Han skrev:"Fy fan va roligt-när vi skildes där såg du ut som du var hemma. This is your town now!"

Lite så känns det. Jag kan gatorna nu.
Vet var restauranger, fik, barer och pubar finns.
Jag har hyfsad koll på centrums ytterområden men inte förorterna, gillar Liffeys hela stadssträckning, kan mina vägar på smågatorna nere mot hamnen och de stål och glasförsedda docklandsbyggnaderna men även de stenbeklädda gatorna i gamla arbetarområden i utkanterna av turist och shoppingstråken.
Men framförallt har jag funnit själen i staden.
Jag känner pulsen...

Däremot har jag inte riktig koll på butikerna, modearkaderna därför att det känns som att Dublin inte är någon riktig modestad.
Jag kan ha fel men så här långt har jag bara hittat en riktigt intressant butik som säljer coola herrkläder och skor.
Men jag fortsätter leta, jag lovar.

Det enda jag i övrigt kan säga nu är att Dublin inte känns så spännande längre. Däremot känns det som ett andra eller tredje hem.
Känner mig lugn och avslappnad.
Precis som hemma, eller i Norrköping eller Göteborg.
Det är en väldigt bra känsla.

I morgon tar jag en kort paus och drar till Belfast över dagen.
Ska bli spännande. Har aldrig varit där.
Före detta våldets stad där våldet fortfarande slår hårt ibland men som i centrum numer ska vara en trevlig plats att vara på och en schysst shoppingstad. Kanske hittar jag nått där.
I Belfast Northern Ireland.

Nu har den nya italienska restaurangen Cosa Nostra i Örebro snart varit öppen i en månad och helt utan marknadsföring är den redan en succé.
Varför? Kan man fråga sig.

Därför att det verkligen är en "äkta" italiensk restaurang.
Med det menar jag att det inte är en italieninspirerad restaurang med endast en touch av stövellandet. Ingen matplats där man enbart har grappan som ett alibi i hyllan eller lite parmesanost i pastarätten bara för att få känna sig italiensk. Här är det "vero" italienskt.

Kocken Giovanni Carmelo Chessari kommer ifrån Sicilien men har jobbat över hela världen och pratar både engelska, spanska och kinesiska. Köket är hans familj, kyrka och hem, som han säger själv. Ingen kommer in dit utan hans vetskap.
Som hans assistent finns Luigi Ficca från Neapel, en mycket trevlig och vaken ung kille som bidrar till helheten. Båda bor mer eller mindre i köket.
Maträtterna är inte som på de senaste årens prestigekök, konstverk mer än maträtter. Portionerna är stora, på gränsen till för stora, man får varje rätt för sig och det är vackert upplagt utan de konstnärliga ambitionerna. Visst är det viktigt med presentationen men den får inte bli viktigare än själva maten. På Casa Nostra står verkligen maten i centrum och inte kockens eventuella konstnärliga ego.
Giovanni gör i princip all matlagning från grunden varje kväll med färska produkter vilket sliter hårt på honom men det är så han vill ha det. Förgjorda rätter göre sig icke besvär. Så med en sjukt stor meny får de två kockarna verkligen jobba för sin lön.
Inga halvmesyrer alltså.
Så här långt älskar jag det.

Men det allra bästa med Casa Nostra är att det verkligen redan blivit den kvarterskrog som ägarna Ali Dehnadfar och Rose-Marie Russo ville skapa. Det är en mycket avslappnad stämning där det känns fullt naturligt att börja snacka med bordsgrannar utan att anses påflugen. Alla snackar med alla vare sig man sitter vid matborden, i sofforna eller vid bardisken njutande av en diger meny av antipasti. Restaurangen har redan skaffat sig många nöjda stamkunder som inte bara kommer för maten utan även för stämningen.
Så även om det finns en del små barnsjukdomar som det jobbas med är detta ändå Örebros bästa restaurang just nu.

Gick förbi en Pressbyrån kiosk för ett tag sedan. På en hylla såg jag Leif GW Persson pryda en tidning, vilket inte är så hemskt överraskande.
Men tidningen va Se & Hör-Brott. En relativt ny tidning.

Man vet att crime nått folkhemmet när det börjar göras skvallertidningar om skiten. Vi människor är en lite märklig paradox.
Samtidigt som vi förfasas över samhällets allt brutalare våld och skriker efter hårdare straff så konsumerar vi mer våldsunderhållning än någonsin.
Det säger en hel del när en person som Leif GW Persson blivit folkhemshjälte, ja folkkär rent utav.

Det är en sjuk fashination, vi frossar i brott och jag tycker inte om det längre. Deckare i både bok och filmform öses ut via löpande band principen. Böcker om maffian i Sverige, i Europa och romaner om den samma är storsäljare. Biografier om massmördare, knarksmugglare, styckmördare är storsäljare. Å så Leif GW igen som åker runt i Sverige och gräver i gamla infekterade dödssår som inte fått läka igen.
Morden och brotten blir bara mer och mer sjuka och fantasieggande medan vi säger fy fan när det händer in real life framför våra ögon.

Se & Hör-Brott är verkligen den sista pusselbiten in till själva hjärtat av familjelivet. Finns det inte sällskapsspel än där man på lördagarna kan ta livet av folk på olika bestialiska sätt?
Den perfekta familjeunderhållningen.
Föräldrar, barn och kanske far och morföräldrar efter maten innan de små ska gå och lägga sig.

På 70 och 80-talet fanns det en tidning som hette Kriminaljournalen.
Om jag inte minns fel var det en blandning av brott och lättklädda halvnakna tjejer. Lite skitigt med andra ord. Samma intresse för galna brott men färgat av "skitig porr".
Det nådde liksom aldrig folkhemmet. Det är skillnaden.

Idag är kriminalgenren en fluffigt inpackad dödsdans som om det vore Bingolotto eller På Spåret. De senaste fabriserade deckargenrersarna är till exempel elegant crime, wine crime och cozy crime.
Allt för att bryta sig ur massan och påhittat av förlag och författare som tidigare skrivit böcker inom det som kallas chic-lit.

Jag är uppväxt i ett gatukök. Mina föräldrar drev flera olika rörelser under min uppväxt där den sista blev "Fyrkanten" med både en grilldel och en med godis och tidningar. Dom slet hårt och livet lockade mig knappast. Självklart gjorde jag uppror.

Farsan ville förstås att jag skulle gå i fotspår och leva hans liv men de planerna var inte ens nära att infrias.
Jag hade andra planer och så har det blivit och sett ut alla dessa år.

När jag sedan besökte New York för några år sedan besökte jag ett litet hak kallat Burger Joint som låg gömt bakom ett draperi inne vid receptionen på Hotell Le Parker Meridien.
Ett smått kaotiskt ställe, coolt och enkelt. Det väckte mig lite grann.

Under veckan i New York spanade jag in vartenda grillhak jag gick förbi även om jag inte käkade på alla.
Speciellt ett ställe blev jag förälskad i. Empire Diner.

När jag nu på hotellrummet hittade resetidningen Vagabonds specialtidning om mat fick jag syn på en tio i topp lista med tidningens bästa och häftigaste Burgerrestauranger gick jag igång igen.

Om jag hade pengarna. Eller investerare som kunde bjuda in till delägarskap så har jag en grym idé med temat hamburgare och grill.
Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att jobba med detta nu när jag fyllt 44 och inte behöver göra föräldraruppror längre.
Nu vill jag inte stå och steka burgarna själv men att driva en rörelse vore intressant på många sätt. Jag vet precis hur jag skulle vilja att det ser ut.

Sitter på ett hotellrum i Borås och väntar på en match, ett jobb, i kväll. Utanför fönstret är det höstgrått, Rya åsar ståtar vått gröna långt därborta där himlen möter tallar och granar. Körde in i staden sent i går kväll efter en lång färd ifrån Trelleborg långt ner i söder.

Fotbollsturnén fortsätter genom landet och jag har lagt in en liten extra rutin i mitt resande. Där det fungerar försöker jag alltid att ta lite extra tid på mig så att jag får känna städerna jag besöker på pulsen.
Åtminstone lite grann.

På så sätt har jag i år lärt mig att Malmö är en väldigt cool men även mjukt mysig stad. Västra Hamnen, Möllevången och city. Jag har gått runt och känt på stämningen, fikat, ätit och tagit någon öl efter jobbet. Invånarna är modemedvetna om det så kommer till Möllevångens pop och kulturknuttar till Lilla torgs...ja vad kallar vi dom?

Helsingborg började jag tycka om redan förra året då jag bodde ett par nätter på Marina Plaza och utforskade staden som är lite stelt posh men ändå älskvärd. Tycker city är överskattat men gillar vattenlinjen.

Det är ju så där för mig att det är en känsla som griper tag. Nått direkt som sedan utvecklas eller dör ju mer man skrapar på fernissan.
Stockholm är Sveriges vackraste stad men lite för stor för att jag ska gå igång till hundra procent. Göteborg har jag bott i och hade svårt för då men har ändrat mig sedan jag flyttade tillbaka till inlandet och småstaden Örebro. Gillar verkligen Göteborg numer och känner mig oförtjänt välkommen och hemma när jag åker dit. Norrköping är mitt andra hem efter fyra år i staden. Det räcker så. Hemma är tryggt, avslappnat och skönt.

Halmstad är fint men jag har aldrig riktigt förstått hypen. Staden känns alltid lite halvsovande, som en dag efter stranden. Borås säger mig ingenting. Jag har inte fått någon känsla alls av själva staden. Däremot är alltid de som bor där väldigt trevliga och glada. Känner mig alltdi välkommen på hotell, fotbollsarenan, på fik, i butiker och så vidare.

Trelleborg va häromdagen precis som jag kom ihåg det ifrån 90-talet. Det luktade tång och den lilla huvudgatan var mest deprimerande.
Men det sägs att omgivningarna ska vara vackra.
På Vångavallen var det och andra sidan som att ta sig tillbaka till min egen karriär. Hemtrevligt, avslappnat, nostalgiskt med eldsjälar och avslappnade tränare med kaffekoppar i vit plast.
Rätt skönt avbrott i den annars så superkommersialliserade allsvenskan med vakter, stängda dörrar och säkerhetskontroller.

Far genom det hårda regnet i småstaden. Fixar ärenden som måste fixas fast deadlines står som stoppskyltar utefter vägkanten.
Jag borde vara hemma och skriva. Satt hela dagen igår och ända in i natten för att få någonting att hända. Och det hände, till sist.

Lyssnar lite löst på Johanna Koljonen i Sveriges Radio där hennes program har tema förändring, förflyttning, eller nått liknande.
Hon verkade ha kommit fram till att svenskar inte är så förändringsbenägna, att vi väljer tryggheten främst och stannar.
Vi stannar där vi hör hemma. Låter det som.

I studion finns andra individer varav en engelsktalande men jag får inget grepp på vad han och de andra tycker.
En berättar åtminstone att vi svenskar faktiskt inte är så otroliga trygghetsnarkomaner. Hon la fram vår emigranthistoria där många svenskar genom tiderna flyttat ut i världen.
Johanna Koljonen hummade, jo, ja, sånna där Andersons ja...
Som om hela programmets tema höll på att gå förlorat.

Funderade över om vi är så otroligt rädda för förändring, i jämförelse med andra nationaliteter alltså.
Är inte alla mer eller mindre rädda för förändringar?
I det lilla åtminstone.
När det kommer till rörelse är min uppfattning att vi svenskar är extremt rörliga. Vi är ett resande folk, vi flyttar ofta ut i världen för studier, för jobb, för att vi inte gillar det kalla klimatet eller tycker Sverige är för trångt rent mentalt alltså.
Visst är vi väl jäkligt internationella på många sätt?

Vi är snabba på att fånga upp trender och nya idéer, vi är ju så otroligt internationaliserade att osvensk är det finaste och hippaste man kan vara. Osvensk är öppen å social, osvensk är starkt självförtroende och lagom kaxig. Ja lite crazy så som man inte får vara här hemma.
Så tror jag att många menar, det låter så.

Jag tror inte vi är mer annorlunda än många andra.
Det finns de konservativa som aldrig vill att saker ska förändras, det finns andra som inte står ut med det statiska utan vill förändra hela tiden.

"Säsongen känns död nu."
Det var visst vad jag sa igår under sändningen på den avbrutna matchen mellan Malmö FF och Djurgårdens IF.
Jag undrade retoriskt om den svenska fotbollen verkligen skulle överleva denna knallskottsattack som ledde fram till den tredje avbrutna matchen i år.

Det var verkligen precis så jag kände där jag stod med mina hörlurar högst upp på ena långsidan precis under taket och talade rakt ur hjärtat. Efter att ha sett detta scenario på plats alla de tre avbrutna matcherna i år plus ytterligare ett antal avbrutna matcher tidigare säsonger och även flera som stoppats för att sedan köra igång igen så är jag rätt trött på det. Det är inte konstigt att känna uppgivenhet och hopplöshet med de erfarenheterna.
Det finns säkert andra som känner på annat sätt.

Och självklart är det så att allsvenskan kommer rulla vidare, det har den gjort i drygt hundra år och det kommer den fortsätta göra i hundra år till om inte något riktigt katastrofalt händer vår värld.

Men:

Vi kan inte ta den så given att vi tror att den kommer bjuda på den läktarfest som vi bjudits på de senaste tio åren. Svensk fotboll är på planen en svag liga men vi bryr oss inte om det för det finns så många andra värden i den svensk fotbollen som är värda att vårda. Historien, traditionerna, antagonismen mellan städer och regioner och ofta rätt trevlig fotboll trots allt. Vi har ett vackert skådespel framför våra ögon och vissa individer fattar inte hur lyckligt lottade vi är.

Detta kan krossas lika fort som jag tar mig från Malmö till Stockholm för ytterligare en match i allsvenskan. När jag igår ser föräldrar med små barn(morgondagens klacksupportrar?) fly från knallskott och slagsmål på läktaren då är det inte roligt längre. När jag pratar med en supporter som åkt 67 mil bara för att få se 10 minuters fotboll och sedan stå där med ett splittersår på halsen och beredd att åka 67 mil tillbaka igen då är det inte kul längre. Ja visst, det är klackarna och alla hardcore supportrar som i sina bästa stunder gör allsvenskan till fest men utan familjepubliken, de unga, de gamla, så kommer inte festen fortsätta länge till. Den kommer självdö som en vemodig liten utflyttningsbygd i Norrlands inland. Då kan de som förstör stå där och sjunga för sig själva och kasta knallskott på varandra.
Lycka till.

Sedan en annan sak:

Jag läser och hör individer som varje gång sånt här händer tycker att reaktionen att avbryta matcher för enbart några få knallskotts skull, som inte är farliga, som dom menar, enbart är löjligt. Att det inte va så för några år sedan och att allt är storm i det berömda vattenglaset.
Men för mig är det glasklart. Har alltid varit. På en fotbollsarena ska det vara nolltolerans när det kommer till saker som kastas in på planen mot de som faktiskt har sin arbetsplats där.
Jag har tidigare hört åsikter om att det var bara ett knallskott, det var bara ett plastglas med lite öl i, det var bara en golfboll, det vara bara en mobiltelefon, vespa eller grishuvud...
Jag skiter i vad det är som kastas in om det så är små bomullstussar.
Nolltolerans! Inget ska kastas in mot yrkesutövare på planen vare sig de är spelare, domare, bollpojkar och flickor, funktionärer eller om de jobbar med TV-sändningar. Och de på läktaren ska kunna känna sig helt trygga där dom sitter och tittar på matcherna. Något annat är inte förhandlingsbart, inga gråzoner, inga jamen det var ju bara...Nolltolerans.

Det märkliga är de som verkligen tycker att det är okej. Tycker dom också att det är okej på deras egna arbetsplatser? När man som säljare kommer till ett företagsbesök och få knallskott på sig. Eller när man står i butik få finna sig i att det flyger in halvdruckna plastglas med öl samtidigt som ett gäng står och pucklar på varandra.
Jamen, det var ju bara...
Vilka korkade exempel säger ni säkert nu men för mig är det ingen större skillnad. Varför ska fotbollspelare, domare och övriga som sliter som djur för att skapa fest jobba under sådana villkor? Är det för att dom på något sett anses extra privilegierade. De är så att säga kanonmat åt missnöjda åskådare som inte tycker att de sköter sitt jobb. Jo, jag vet att publiken betalar för att få underhållning och har rätt att sätta krav och sedan bedöma det dom sett. Men inte via inkastade föremål som allvarligt kan skada. Det är ingen människa värd.