Att våga utmana sig själv och ta nya steg i livet och karriären är ofta obehagligt och jobbigt. Det är en sorts tortyr där man håller på att gå isär innan och under själva processen. Så många gånger i livet har jag hatat mig själv för att jag utsätter mig för den djävulskapen eftersom jag mår så jäkla illa i flera dagar, ibland en vecka innan själva utförandet. Så varför gör jag det då?

Det är beroende på den njutningen som uppstår efteråt när man tagit sig igenom skräcken. Den fantastiska känslan av att man ha klarat av det. Att man genom det utvecklat sig själv ytterligare ett steg i sin livsresa.
På ett sätt är jag väl någon sorts masokist och kickknarkare. Det är precis den känslan och kicken jag levt med i hela mitt liv ute på fotbollsplanen. Skillnaden är att den hade jag hållt på med sedan sex års ålder och visste att jag kunde. Rädslan var mer det inre kravet på sig själv att vara bra.
Men att göra helt nya saker är jobbigt och jag hatar det.

Trösten i den själsliga misären är just att jag lärt mig hur stolt och glad jag är över mig själv när jag utmanat mig själv och sedan klarat mig igenom det. Det behöver inte vara lysande prestationer, det är mer en känsla av:
Damn, I did it! Bra jobbat Pelle.
Jag har sett många backat ur och valt den trygga vägen, precis som jag alltid gjorde när jag var ung. Problemet är att då lär man in det beteendet och att vända det är svårt. Trygghetszonen är skön att vara i, jag vet, jag är i den nästan varje vinter och väcks upp brutalt när våren och fotbollen kommer. Alltid är det då nått nytt jag känner att nej...men jo.

Den här veckan har jag för första gången i mitt liv spelat in manusbundna krönikor som är meningen att dom ska sändas i Canal Plus. Skräcken i ett tyst kolsvart rum med en enda lampa som stirrar dig i ansiktet, samtidigt som du ska vrida upp ansiktet mot kameran och med full närvaro i blicken ha cirka en och en halv minuts monolog.
Det är naturligtvis inga problem för en Sven Wolter eller Mikael Persbrand, men i mig kröp inälvorna omkring och bankade för att få välla ut på golvet som en blodig pöl av ångest. Å så svårt det var. Att ha allt i minnet.
Läsa de fyra krönikorna om och om igen i ett par timmar för att efter tusen missar och ytterligare tusen skrik i mörkret så blev vi klara.
När jag gick därifrån kändes det som om hela Hardangervidda fallit ner från mina axlar. Jag var lugn, nöjd och glad. Trippade fram över broarna vid Slottet i Örebro. Äntligen. Nu kan jag fokusera på andra saker.

Trettio minuter senare ringer det i mobilen.
Pelle: Det blev nått fel med tekniken. Vi måste göra allt igen.
Hela världen föll samman. Men jag åkte tillbaka och gjorde allt igen.
Det blev bättre än första gången. Påstod kameremannen Roger.
Själv vågar jag inte tro nått. Men visst kändes det lite bättre. Visst var jag något lugnare och kanske va min närvaro starkare.

Nåväl. Jag har gjort det igen. Utmanat mig själv och gått igenom det.
En liten pusselbit i det livslånga byggandet av Jaget, självkänslan och tron på att man kan om man vågar. Jag vågade. Stolt.

Idag stod jag i den iskalla vinden i Karintorp utanför Åsbro och såg ut över en badbrygga som är på väg att vakna upp ur vinterdvala. Drygt tre mil från Örebro och cirka två från Askersund i strålande sol och vatten som börjat klucka i strandkanten. En ljuvlig känsla.

Livet vänder fort och man är sällan beredd när det drar igång. Ibland handlar det om negativa saker, det är inte länge sedan nästan varje dag var en dag av sorgliga besked från nära och kära som påverkade vardagen. Flera av de beskeden ligger kvar och gnager men det fick mig ändå att börja fundera över vad man vill göra med livet medan man hinner och är frisk. Så klyschigt men ändå väldigt sant.

I september förra året gick jag och väntade på att en snickare skulle höra av sig. Det fanns planer på stora förändringar i huset. Det var liksom läge för det. Men snickaren hörde aldrig av sig som han sa och jag tröttnade.
Kände plötsligt att hela det här husprojektet mentalt växte mig upp över öronen. Inne i huvudet dök en röst upp som viskade SÄLJ...

Å plötsligt händer det. Jag sitter på Espresso House en dag i mitten av december. En gammal hockeykompis går förbi utanför fönstret. Vi brukar heja på varandra men inte så mycket mer. Denna dag valde han att gå in till mig och säga hej. Jag satt och funderade på husförsäljning i dystra ekonomiska tider. Va det ens möjligt? Och hur ska man få tag på en lägenhet i stan?
-Jag har en lägenhet, sa hockeykompisen. Bygger hus och flyttar ut i maj.
-Kan jag kolla på den?
-Visst, inga problem.

Åsa ville inte kolla på lägenhet, ville inte bo i stan. Det var mina tankar som hade sprungit iväg ensamma.
-Vi kan väl kolla i alla fall, sa jag. Man vet ju aldrig.
Motsträvigt följde Åsa med en kväll efter jobbat och det räckte att komma in i hallen för att vi båda skulle säga wow.
En drömlägenhet mitt i centrum, fräsch, stor som ett hus med två små balkonger. Det var för bra för att vara sant.
-Vill ha! Skrek jag.
-Vill ha! Skrek Åsa.
Men kunde vi verkligen få den?
Utan någon garanti mer än ett ja i ett informelt mail bestämde vi oss för att lägga ut huset till försäljning mitt i gråa trista januari eftersom mäklaren sa att det var okej trots att alla andra sa nej, nej, nej...
Försäljningen blev trög och långdragen med dubbla visningar i snöslask och kyla. Pulsen ökade.
En amerikansk familj räddade oss från knock out och köpte huset, strax innan skrevs lägenhetskontraktet på och glädjen och lättnaden var enorm. Jag trippade på små ljusblå moln.

Eftersom vi i många år sagt att den dag vi flyttar till lägenhet så ska vi börja kolla på fritidshus. Vi har inte flyttat in i lägenheten än men vi började ändå på skoj kolla vad som fanns på marknaden. För drygt två veckor sedan hände det igen. För där va det.
Det första huset vi tittade på verkade perfekt på alla sätt och vis utom prislappen. För dyrt.
-Men vi åker och kollar ändå, sa Åsa.
-Visst, sa jag.
Smyga runt och kika in i genom fönsterutorna va tanken. Vi kommer fram och shit där står bilar utanför.
-Faaan, var gör vi nu?
-Ähh, vi knackar på vett ja.
-Stör vi inte? Tror du?
-Nää, vi knackar.
Så vi knackade och ut kom en suveränt trevlig familj som väntat väldigt länge på att någon skulle komma och vara intresserade av deras hus.
-Va fint ni har det. Vi skulle bara kolla, det är egentligen för dyrt men det såg så perfekt ut. Hur ser läget ut för er?
I torsdags skrev vi kontrakt. Idag besiktades huset. I mitten av maj kan vi flytta in i sommarhuset. Då har vi varit två veckor i vår nya lägenhet i stan. Jag förstår ingenting. Allting snurrar.

I tio år har jag legat still ute i Bettorp hamn, varit nöjd och trivts i villaidyllen. På cirka fem månader är allting vänt upp och ned.
Ett nytt liv, en nytändning utan dess like. Det exploderar inom mig.
De som brukar tro på sånt skulle säga att denna väg var utstakad, den låg där och väntade på mig och Åsa. Andra skulle säga att vi haft en jävla flax. Slumpen. Men eftersom det är så ofantligt trist att tänka som sistnämnda väljer att tro på att det var meningen för mig och Åsa att ta detta steget just nu. Hockeykompisen som plötsligt bestämde sig för att gå in på kaféet och hälsa istället för att vinka, familjen i sommarhuset som var där när vi åkte ut, arga på mäklaren, så vi fixa affären utan honom till ett pris som vi kunde klara men som säljarna va ledsna över men ändå glada att komma ut ifrån en två års deperat väntan på spekulanter. Allt har legat där de här månaderna framför våra fötter och en sån som jag tänker: När slår rekylen tillbaka?

Men jag tänkte inte så idag på förmiddagen när jag stod där i den iskalla vinden och solen och såg ut över bryggan och den lilla sjön Tibon. Säljaren och jag hade taget ett rejält grabbahandtag och tackat för affären strax innan och jag var så satans lycklig. 

Vart man än i världen kommer, där det andas italienskt, är det alltid Pellegrino mineralvatten som serveras. Om det är den bubblande alkoholfattiga drycken man vill ha. Den är god och jag klagar aldrig.

Ändå var det lite skoj att mötas av ett helt nytt märke då jag i Cork tog en paus från promenerandet och steg in på Idaho Café på Caroline Street mitt i centrum. Trots det amerikanska namnet på kaféet kändes det som att dom eftersträvade en italiensk touch där inne. Jag beställde en kaffe och detta mineralvatten. Kaffet smakade skit men mineralvattnet va precis lika gott som Pellegrino.

Trots den något suddiga bilden gillade jag även etiketten och flaskan. Ni som följer mig vet att jag är svag för snygga detaljer.
Detta är enkelt, ser gammalt ut, men är stilfullt. Åtminstone den nedre dekalen, den mindre ovan känns inte lika självklar.
Nåväl, vattnet var gott, många och starka bubblor, stabilt och roligt.

Jag har aldrig varit någon som trivs på finkrogar utan mina favorithak har alltid en viss enkelhet över sig. Det betyder inte att kvaliteten på något sätt är enkel eller slarvig. Det handlar bara om stämningen. En kvarterkrogskänsla där alla blir en del av familjen.

L´Atitude 51 Wine Café på 1 Union Quay i Cork på Irland är precis ett sådant ställe. Precis invid den södra kanalen av floden Lee, som omsluter Corks centrala delar, ligger vinbaren i ett gathörn.
Bara att stiga in där ger ett lugn, kanske är det vildare andra tider än när jag var där, folk sitter med sina vinglas och snackar. Ett stort bord och flera mindre utmed ena väggen där en inbyggd soffa följer rummet runt. Fönsterbord åt andra hållet med utsikt mot floden och centrum och självklart alternativet att sitta vid baren vilket jag gjorde vid mitt andra besök. Precis på kanten vid träbänken till höger på bilden här under.

Du kan käka frukost, lunch och enklare kvällsrätter. Köket är italiensk-franskt med irländsk knorr. Säger dom. Jag åt bara vid ena besöket och det var den rejält italieninspirerade plockbrickan ni kan se nedan.
Inget skruvat konstlat utan enkelt och väldigt gott.

Vinkaféet har 50 speciellt utvalda vinsorter varav cirka hälften är per glas viner eller om du vill beställa en smakmeny i mindre provglas.
Det går att få öl på fat också. En stout och några ljusa varav Howling Gale Ale blev en riktig favorit. Gjord i Cork på ett mikrobryggeri, det numer trendiga men likväl glädjande sättet att göra öl på som vi ser över nästan hela världen.
Även i Örebro där Närke kulturbryggeri har lyckats leverera flera fina sorter.

Cork är inte en plats man besöker varje vecka men om ni skulle ha vägarna förbi så glöm inte att besöka detta mycket trivsamma ställe.
Tyvärr hittar jag ingen hemsida. Dom har kanske inte hunnit med.
För om jag förstår saken rätt så öppnade dom i december 2011.

Min briljanta lokala guide Billy Lyon till vänster som precis som Joe McNamara till höger är matskribent bland annat. Joes beslutsamma dotter nedan. Båda har full kontroll på Corks lokala utbud.
Allt på marknaden är också lokalt producerat.

Ost från Gubbeen Cheese.

Lunchrast hos Flynn´s Kitchen?

Fisken kommer från Ballycotton.

Ballyhoura Apple Juice. Underbara färger. Färgämnen? Naturligt?

Arbutus Bread som ni kan se på bilden.

Declan Ryan som äger Arbutus Bread.

Ovan: Iain Flynn från Flynn´s Kitchen väntar ivrigt på betalningen.

Under: Rebel Chilli. Coolaste namnet ever...

Tidig morgon började jag med att besöka Djurkyrkogården och den gamla galgbacken ovanför Adolfsberg. Det var så satans kallt när jag gick omkring där inne ibland sneda kors, gravstenar och korta kärleksbudskap till fyrfotade familjemedlemmar.
Några lastbilar for förbi en bit bort, solen glimtade till mellan två trädstammar.

På väg därifrån, när jag gått ut och stängt den lilla järngrinden, vände jag mig om en sista gång för att suga in en stämning.
En svart katt sprang hastigt rakt igenom kyrkogården, huvudet och blicken riktad rakt mot mig.

Mina fingrar var stelfrusna, en onaturlig kyla låg som ett lock över hela denna stora skogsdunge med höga tallar med sina trädtoppar som tak. En svag vind drog in från öster mellan grenar, stammar och dunklet.
Jag satte mig i bilen, vred på nyckeln, och åkte därifrån.

In till stan. Jag gick nästan folktomma Drottninggatan fram där några få huttrande och in i sina jackor och mössor gömda invånare med böjda huvuden var på väg. Storbron och forsande vatten vid fallet fast Svartån nästan är täckt av is. Jag ryckte i dörren på Rosalis i jakt på en kaffe men den var stängd.
Vi öppnar tio på en skylt och jag tänkte att det måste ha varit något nytt för visst har jag varit där förut tidiga mornar.

Upp med luvan och över Storgatan och runt hörnet in på gamla klassiska Hälls café på Olaigatan. Tomt och tyst när jag frågade efter en caffe Latte men espressomaskinen var trasig. Vilket den även var för ett år sedan vid senaste besöket. Precis som för två och tre år sedan. Samma espressomaskin står där på hyllan bakom kassan men fungerar inte. Funderade på varför dom inte helt enkelt tar bort den.
La en tjuga på disken, hällde upp en arbetarkopp av svart stå-å bränna-på-platta-kaffe och gick trapporna upp på övervåningen och satte mig i en soffa. Jag var fortfarande frusen och kurade in mig i min dunjacka.

Ensam i lokalen hörde jag en ventilationsväg kämpa, jag drack mitt arbetarkaffe fast det smakade illa. Väntade, twittrade, kollade mailen.
En gammal man i lång rock och hatt for förbi och in på muggen, på väg därifrån stannade han upp.
-Tjena Pelle. Hur går det för ÖSK i år? Han skrattade glatt, en lycklig man.
-Jag vet inte sa jag. Det ser lite spretigt ut men det blir nog bra.
-Vi får hoppas det sa han lika glatt och for ned för trappan igen.
Hans hej då till personalen ekade mellan väggarna. En dörr som slog igen. Jag väntade några minuter. Lämnade kaffet, ställde mig upp och drog på mig jackan igen. En ny dag hade vaknat...

Läser en text i dagens Svenska Dagbladet om Kina och det kvalitetsfusk som uppstått i det enorma ekonomiska tempot som råder i landet som kommer att påverka oss mer än många förstår i framtiden. Detta såg jag redan 1996 när jag bodde där.

Jag och min tjej hade ett uttryck som vi kallade för "China Good."
Ett något nedsättande uttryck men det speglade våra intryck av vad vi såg runtomkring oss i vår vardag.
Hus som byggdes i en rasande takt men som också lika snabbt såg ut att fallera och rasa samman.
Vägar som asfalterades men som några månader senare hade stora gropar i vägbanan och där väggrenen rasade samman.
Sportkläderna vi använde i laget som var sponsrade men som kändes som urdålig kvalitet. Lite som kopior eftersom allt gick sönder mycket snabbare än vanligt. Två tvättar så lossnade reklamen och tröjor vred sig och byxor samt jackor som tappade passform.
Ja hela känslan var dålig kvalitet men med stor passion och högt tempo.

Nu skriver alltså Svenska Dagladet om en hel bostadshuslänga på minst tio våningar i Shanghai som bara föll som en fura eftersom det inte var förankrat i marken. Det är bara ett exempel av många andra på byggslarv. De dåliga exemplen går som en röd tråd från byggnader, vägar, startbanor på flygplatser, luftkonditioneringsinstalationer och hela vägen ner till produkter som schampon. Allt enligt Svenska Dagbladet.
Kinas extrema utvecklingstakt har sitt pris.

Blir oerhört intressant att följa den fortsatta utvecklingen och se om dom kan gå samma väg som andra länder i området som var ett skämt här hemma förr. Som "Made in Taiwan eller Hong Kong" till exempel.
"Made in China" är just nu lika med illegala kopior, om tio år kanske det ser annorlunda ut.

Igår spelade jag lite låtar på den fortfarande rätt färska baren och restaurangen "Stora Örebro" i hörnet Stortorget-Köpmangatan. Två timmar mellan fem och sju under den mest hektiska after work-perioden. Det var jävligt kul.

Jag valde låtar ifrån den här listan: "Pelle på Stora Örebro januari 2012"

Texten här blir förstås lite partisk eftersom jag känner ägarna och stora delar av personalen. Ändå: Två gånger har jag bara hunnit besöka Örebros just nu mest smakfulla bar. Restaurangdelen har jag ännu inte hunnit käka i så jag väntar med omdömet. Men baren andas verkligen storstad och är ett extremt välkommet inslag i Örebros nöjesliv.
Det slog mig när jag stod vid dj-båset och såg ut över lokalen att alla var så satans snygga och välklädda. Unga och någåt äldre. Alla stiliga.
Var har alla dom här varit förut?

Hela lokalen går i rött och svart precis som lillasyter "Lilla Örebro" några meter in på Köpmangatan runt hörnet. Sittplatser vid fönster och väggar runt i lokalen och en stor luftig skön yta mitt i att mingla runt eller vagga lite stilla till musiken. Baren är stor i kvadrat med duktiga, snabba och serviceinriktad personal. Barmenyn har jag käkat en rätt ur och den var riktigt fräsch både till utseende och smak.
Dessutom finns en väldigt hög kompetens när det kommer till att fixa grymma drinkar till besökarna.
Ägaren Robban är själv kungen i denna bargren.

Jag tycker Örebro ska vara stolta över detta etablissemang för "Stora Örebro" kan jämföras med de snyggaste och bästa jag besökt runt om i Sverige. Kanske även utanför våra gränser.
Stå upp för denna bar och restaurang, besök den så ofta ni kan.
Det är det bästa som hänt Örebros nöjesliv när det kommer till softa människor som uppskattar skön musik, som bryr sig om sig själva och inte kräver tusen TV-skärmar med sport på för att njuta av kvällen.

Hemsidan: Stora Örebro

Solen stod högt på himlen och det var fridfullt och vindstilla i centrala Örebro. Värmen var tryckande och hade så varit de senaste två veckorna. Invånarna i staden höll på att flyta bort och klädde av sig så mycket dom kunde utan att anses nakna.

Peter och Anna satt och lutade sig mot baksidan på Karl XIV Johan statyn vid Järntorget. Dom hade varsin bägare med mjukglass i sina händer. De satt i skuggan och såg ut över slottet. Centralparkens gräsmatta var full av ungdomar som satt och solade och drack öl.
Det var en härlig dag trots att svetten rullade ner längs ryggen på Peter och landade nere vid bältet i en liten pöl.
-Jag tänker flytta från stan, sa han.
Anna ryckte till, vred huvudet och tittade hårt på Peter.
-Va säger du? Flytta? Vart då?
-Det har jag inte bestämt än. Men jag har sålt huset och har bilen på annons på blocket. Ska sälja möbler och hela skiten hade jag tänkt mig. Bortsett från böckerna och mina skivor ska allt bort.
-Men…när bestämde du det här? Du har aldrig nämnt något som ens snuddar vid en flytt. Du har ju känt dig så trygg här även om du mått dåligt och varit vilsen.
Men vilsenheten har väl mest handlat om det som händer inom dig och inte så mycket med platsen. Så har jag uppfattat det i alla fall.
Anna såg smått chockad ut. Hennes ord kändes en aning anklagande och Peter kände inte igen hennes reaktion.
Dom hade umgåtts en hel del det senaste halvåret, kommit varandra närmare än han hade kunnat tro när dom först mötte varandra på den där kursen vid E20.
Då såg Peter Anna mest som en länk ut ur mörkret men deras relation hade blivit mycket mer än så. Hon var vacker, lite äldre, och framgångsrik. Peter hade frågat henne en dag varför hon hjälpt honom så mycket, undrade hur hon orkat stå ut med hans monologer av mörker och svada. Anna hade blivit arg av frågan.
-Fattar du inte det Peter? Hade hon sagt.
Jag bryr mig faktiskt om dig. Redan vid vårt första möte kände jag att vi hade någonting gemensamt. Vi har delat samma mörker.
Anna berättade om när hon kommit hem ifrån London och fött barn i Stockholm. Hon hade gått igenom en djup identitetskris som framkallat ångest. Hon hade fått panik av att bli mamma och visste inte vad hon skulle göra i framtiden. Hon kände sig låst, fast för all framtid i familjefacket.
Hon hade gått i terapi under ett helt år innan hon hittade fram till sig själv igen. Då var skilsmässan redan ett faktum och hon fann sin annons i DN och flyttade till Örebro.
-Jo jag vet, sa Peter. Örebro har varit bra för mig. Det är min stad men ändå inte.
-Hur menar du då?
Peter dröjde med svaret. Såg bort mot Stora hotellet till höger. Blicken flöt sedan förbi det lilla vattenfallet och över de av slottets tre stolta hörntorn han hade framför sig. Det gnistrade i det svarta vattnet som denna dag faktiskt inte såg så skitigt ut som det brukade.
-Jag älskar det här, sa han sedan. Den här stan har blivit så jävla vacker.
-Jamän så stanna här då. Annas röst hade blivit mjukare igen.
-Det är inte så enkelt. För även om varje gata talar till mig, bjuder på gamla minnen, så är det ändå en viktig sak som fattas.
-Vadå?
-Jag känner mig så förbannat ensam Anna. Har alltid varit stark på egen hand men något har hänt inom mig. Vardagen är så definitiv. Förr fanns alltid ett mått av nyfikenhet och vad-händer-nu feeling inom mig. Nu bara ”är” allting.
Fortfarande har inget jobb dykt upp. Det ringer visserligen klubbar från gärdsgårdsserier och erbjuder tränarjobb med feta svarta lönekuvert, men du vet ju att dit vill jag inte. Fotbollen är avslutad för mig.
-Det vet jag Peter. Men den här ensamheten? Du känner väl många här i stan?
-Det finns massor av bekanta, det är sant. Men vänner…

Det har jag inga kvar. Alla år som jag var iväg  gjorde att jag tappade greppet om den sociala tråden. Det är mitt eget fel. Du vet det här med ensamvarg. Jag trodde att jag skulle finna min väg in i nya sammanhang när jag flyttade tillbaka men jag har upptäckt att det nästan är lättare att vinna miljoner på lotto än att nå in och bli accepterad i kretsar man inte redan är med i...
Den här staden är körd för mig Anna. Jag måste dra, flytta ut i Europa, i världen. Jag blir aldrig accepterad här som något annat än den före detta fotbollspelaren.
Det är en sorglig tanke men Örebro är för trångt. Hur mycket jag än älskar min stad så... ja jag vet inte.
Måste dra.

Peter suckade och såg ner på några myror som jobbade hårt för att sno med sig lite strössel som droppat från glassen. Anna sträckte sig efter Peters hand, han tog den i sin. Ett par änder hoppade upp från vassen nedanför där de satt. Änderna vaggade fram som en rad höggravida kvinnor. På gräsmattan kastade några ungdomar frisbee trots trängseln och i skuggan, invid buskarna, låg en alkis och sov ruset av sig. En polisbil åkte långsamt förbi biografen Roxy och spanade ut över parken...

"Ursäkta förändringen i textstorlek i slutet av texten. Klockan är 02.00 och jag får ingen ordningen på det. Orkar inte mer i natt. Hoppas fixa i morrn, om jag orkar, eller också skiter jag i det. Ni kan ju läsa ändå. Eller hur?"