Jag vaknade oroligt i morse.
De sista resterna av nattens drömmar låg kvar när ögonlocken började fundera på att lyfta.
Det finns dom som säger att man kan tyda drömmar, att själva händelseförloppet försöker säga någonting till än.
Undrar då vad mitt undermedvetna vill tala om för mig.

Kommer ihåg att jag vandrade genom en vassrugg, det var vinter och väldigt kallt, det var is på vattnet och jag vandrade framåt i gamla fotspår. I vems fotspår vet jag ej, men det var rätt upptrampat så det kan ha varit en populär väg att ta.
En bit ut på sjön öppnar hela vänsterflanken upp sig, som en välmålad vinterakvarell, kalla matta färger. Plötsligt är det hav jag ser, våldsamma vågor slår in över isen och mot den karga kustlinjen, som en ovanligt elak höststorm. Jag står där förlamad och stirrar väderguden rätt ner i svalget, vattnet når inte fram fast det med lätthet borde göra det. Det borde sluka mig hel och ta med mig ut i det mörka djupa men vågornas iskalla skum når inte fram, skummet attackerar som en fastbunden rabiessmittad hund, nära men ändå så långt bort.

Plötsligt står jag och spejar ut genom ett fönster från en stuga, solen gnistrar i vattenbrynet, havet är lugnt nu, spegelblankt.
Jag vet inte var stugan befinner sig men den ligger precis invid vattenlinjen där en smal vik sticker in som en sylvass fiskarkniv. Långt bort kan jag se en handfull fiskarbodar stå och vakta som en skuggarmé. En väg slingrar sig förbi men den är tom så långt jag kan se, jag lutar mig mot en tomt träbord, ingen duk, inga ljus, ingen dekoration. En öppen spis till höger och någon sorts jakttrofé på väggen. Bakom mig kan jag höra röster men det är inga jag känner igen, det kan vara kvinnor eller män, det är inget min dröm registrerar eller tycker är viktigt.
Jag känner mig illa till mods där jag står och tittar ut över den stilla vattenytan som blänker och blinkar, som om den flörtade med mig. Kom ut, kom ut...

Så öppnade medvetandet butiken och jag kände pulsen slå lite hårdare än vad den brukar göra när jag vaknar, en svett pärla rann nedför ryggen. Jag låg stilla med mina ögon stängda, jag gör det ibland, vickar lite på tårna för att kontrollera att jag lever. Försöker liksom fortsätta drömmen fast jag vet att det inte går nu när jag nått ett helt annat sinnestillstånd, börjar analysera vad som just hänt inne i mig själv, djupt där inne. Jag ligger så i cirka tjugo minuter för att börja om igen och se hur drömmen var tänkt att sluta.

Men är drömmar tänkta att sluta på något speciellt sätt, som en regisserad kortfilm? Eller är de bara ensamma små fragment som flyger omkring i den där hjärnan som vi använder en så liten del av enligt forskare. Man fångar upp några av de där små bitarna som försöker bilda logiska sammanhang men aldrig gör det för att de inte hör ihop utan bara har mötts som på en pub vid bardisken, tjena, tjena och skål å sen vidare ut i natten...
Vi vet så lite om det där men vi vill veta så mycket mer. Vi vill ha svar och jag skulle gärna vilja ha ett svar på vad min dröm betydde och hur jag skulle tolka den. Men jag vaknade, de här delarna fastnade och jag springer vidare genom livet.
Kanske kommer en fortsättning på berättelsen när lampan släckts igen, persiennerna dragits ner och andningen gått in i slowfox-takt...

Som ett gammalt Lustans Lakejer-fans är det bara att erkänna att anledningen till inköpet av romanen "Någon sorts extas" bestod av förhandryktena om att storyn handlade om Lustans och Johan Kinde själv. Men så såg jag en intervju där Kinde själv vill att man ska se boken som en ren och öppen kärleksroman. Men då hade jag redan läst ut boken.

Länge pendlar jag i mina åsikter om romanen medan textsidorna flyger förbi i hög fart, för det är en mycket lättläst bok. Jag pendlar mellan att fundera på hur kan sånt här banalt skit få ges ut till nyfikna tankar om en ungdomstid jag så väl känner igen.  Som en introduktion på omslaget kan man läsa:
"Jag ser mig omkring. I ena hörnet står några new romantics med kråsskjortor, smink och långa luggar, bredvid dom en samling Adam & the Ants- och Stray Cats-fans som ser ut som en blandning av någon sorts modepirater och åttiotalsrockabillies. ... Här finns pojkar och flickor klädda helt i svart och andra med de mest extrema Technicolor-hairstyle och neonfärgade munderingar jag någonsin sett, Bowie look-alikes, neomods, halvpunkare och före detta discofreaks."

Kan säga att jag gärna hade varit där, den där världen var en romantisk dröm för mig, en dröm som jag inte kom speciellt nära egentligen. Hade hoppats på att få nostalgiska energikickar från uppväxttiden genom att läsa "Någon sorts extas" men tyvärr faller de delarna i boken ihop som ett korthus, det känns simpelt och språket luktar högstadieuppsats.

Som tur är brinner det till ordentligt när Lina stiger in i handlingen på allvar. Kärlekshistorien mellan henne och Julien och slutet av boken som jag inte tänker gå in på bränner hål i hjärtat på mig. Igenkänningsfaktorn från sin egen första förälskelse, alla tankar, all oro och glädje, alla fjärilar i magen, de första sexupplevelserna, ängslan och svartsjukan som fyller kroppen av ett totalt mörker. Här tycker jag att Kindes roman är värd varenda krona och jag ligger och ryser av välbehag och ångest genom att följa de två huvudfigurernas kärleksäventyr. Kinde fångar tonåringens kärlekenspanik på ett strålande och mycket verkligt sätt. Det är här behållningen ligger.

Ibland undrar jag hur jag kunde överleva i den där fotbollsvärlden som jag tillhörde under så många år.
Tänk så många gånger man fått använda sina högst begränsade skådespelartalanger för att inte skapa oro och sprickor i den gulliga lagsammanhållningen. Att hålla masken inför fånerierna. Tränarna har naturligtvis alltid velat gott, de har enbart önskat glada och harmoniska fotbollspelare i sina lag. Man varför måste allt alltid vara så färglöst folkligt urvattnat trist.

Vad jag pratar om?
Läste om landslaget i lördags. Läste om deras aktivitetsdag.
Hmm.
Tycker spelarna verkligen att den dagen var givande och kreativ och en kick mot framtida segrar.
Är det vuxna män eller är det en dagisklass som ska åka och spela EM?

Ur den dagens aktivitetsschema i Stenungsund prickar jag bland annat av:
1, Munspelstävling där humorgruppen Galenskaparna var jury.
2, Räkskalning med en hand på tid.
3, Putta en boll med ett rör för att träffa en hink.
Å så den stora galamiddagen som avslutning:
4, Middag samt underhållning av Lasse Kronér och Lasse Brandeby.
   Jag skriver det igen...
   Middag samt underhållning av Lasse Kronér och Lasse Brandeby.

Herregud!

Visst vill man gärna komma med de bästa och viktigaste svaren själv men så fungerar ju inte världen. Man får vara nöjd om man då och då kommer släpande med några ord värda att vårda och begrunda.
Ibland får man ta hjälp med att sätta ord på känslor som man själv bär omkring på.
Här kommer ett mycket intressant citat från en intervju med Anne Ramberg som är Generalsekreterare i advokatsamfundet. Texten är tagen ur Nerikes Allehandas helgbilaga Latte. Intervjuare är Andreas Utterström.

Fråga:
Vad svarar du någon som säger "Jag är beredd att betala priset att någon har laglig rätt att läsa mina mejl till älskarinnan om det gör att staten får större möjlighet att bekämpa den organiserade brottsligheten"?

Svar:
"Jag tror inte att Kalle, om vi kallar honom så, kommer tycka likadant om han själv blir utsatt för det.
Dessutom är det en principiell fråga som handlar om den demokratiska rättsstaten och den förutsätter integritet-det är det som skiljer oss från djuren. När människor säger att de inte har något att dölja och att det därför skulle vara okej tycker jag att det är ett oerhört aningslöst synsätt. Människor som lever i länder där man har ett finmaskigt kontrollsystem säger inte så. De hamnar i ett angiverisamhälle med åtföljande korruption och ett sådant är det ingen som tycker om att leva i."

Det måste nästan vara unikt att åka på två rotfyllningar inom loppet av en månad.
Man borde brytas isär fullständigt.
Men inte ens ett verk av ondskan kan rubba på det flow jag är mitt inne i.
Saker liksom bara händer.

När jag flyttade hem till Örebro 2002 var jag otroligt vilsen i tillvaron.
Rotlös och otrygg.
Introvert.
Efter många år av flackande behövde jag börja om.
Jag köpte hus, huset blev min borg.
Jag kröp in i min självvalda ensamhet för att jag behövde det.

Priset för det var att hamna utanför de stora genomfartslederna i livet.
Allt började gå på lågvarv och visst var det rätt skönt ett tag.
Fick tid med saker jag aldrig hunnit med under fotbollskarriären.
Men efter ett tag började det kännas rätt ensamt.

Så jag började jobba med fotbollen igen.
Gjorde små utstickare från borgen, ut i landet.
Men under en lång tid kändes det rätt trögt, kom inte igång.
Satt fortfarande fast på något sätt.
Ingen kommer liksom hem och knackar på dörren för att säga:
-Hej, vill du vara med på det här, eller det här, vi behöver dig.
No way.
Sånt händer inte, man måste påverka sakernas tillstånd själv.
Ge sig in i skiten och röra om, väcka människors tankar, dra i trådar.

Jag har gjort det nu, styrt andras tankar och tagit vara på det kontaktnät jag har.
Det bubblar i grytan.
Jag står mitt i en behaglig sommarvind och plockar upp nya bekantskaper med intressanta idéer.
Det kan nog bli nåt av mig i alla fall.
Med lite tur och en spark i baken.

Jag visste det.
Utmana aldrig ödet. Det kan vara det sista du gör.
Det gick förstås inte mer än en dryg vecka från mitt "jag mår bra" inlägg innan väggarna börjar skaka igen.
I morgon bitti ska jag till tandläkaren igen.
En ny tand har börjat jävlas, samma känsla som innan det brakade loss för någon månad sedan.
Har mått skit hela dagen idag.
Kände redan i bilen hem från Zlatan-show i Canal Plus igår att kroppen inte var som den varit de senaste veckorna.
Trött, sliten och okoncentrerad.
Sov till nästan halv elva och det var länge sedan det hände.

Har läst tidningar, jobbat med omskrivningen av romanen och kikat in på lite bloggar idag.
Marcus Birros blogg var extra intressant.
En text om den där Schulman som jag lovat mig själv att aldrig nämna i denna blogg, ett löfte jag nu bryter.
Den där Schulman är visst inget för prettomänniskor.
Sånna som tar sig själva och framförallt sina yrken på allvar och verkligen vill göra någonting bra och genomarbetat i sitt liv.
Personer som ser det seriösa och allvarliga som någonting viktigt och värt att kämpa för.
Vi lever i en tid där det är fult att vara professionell och arbeta med innehåll och hjärna.
Kunskap föraktas.
I TV står amatörer för underhållningen, kända eller okända. De som kan någonting inom ett område ska underhålla genom att göra någonting dom inte kan. Å så ska vi skratta åt dom. Man ska ju våga dra ner brallorna på sig själv och inte ta sig själv på så stort allvar. 
De som verkligen har ambitioner hånas för att de är så förbannat tråkiga.
Att vara jävlig mot andra, att såga och döma ut är det som ger status, i alla fall i huvudstaden och dess lilla mediaenklav.
En värld där alla känner alla och där alla är rädda för att göra sig osams med alla så att de alla verkar ha gått på myten om att det där Schulmans håller på med är det viktigaste man kan göra.
Att bygga en karriär på att vara elak. 

Kanske är jag orättvis för det är förstås inte alla som står bakom den här ytligheten och elakheten.
Det finns säkert rätt många som kämpar vidare med viktiga saker som betyder något på riktigt men som inte når ut beroende på att det mesta i media går ut på att hämta hem pengarna och då är den enklaste vägen att flirta med människornas lägsta instinkter. 

Jag säger som jag brukar säga i denna fråga.
Folket skulle säkert acceptera offentliga avrättningar om dom bara paketerades i ett läckert teveformat med schysst pausunderhållning där kvällspressens mest cyniska redaktioner hjälper till att bygga showen via tungt vridna löp.
Man behöver bara ett offer. Någon som tar sig själv och sitt arbete på tillräckligt stort allvar.

Vi stod ofta i den långa kön vid Club 700 i Örebro för att försöka komma in på det drogfria diskoteket.
Men vi var sällan drogfria.
Jag och mina vänner brukade häva i oss halstabletter för att få bort alkoholångorna ur munnen.
En allmänt beprövad metod som inte alltid lyckades.
Ibland stoppade vi hela munnen full med snus istället. 
Allt för att lura den legendariska vakten Alenbrandt som ansågs galen och beredd att ta till vilka metoder som helst för att stoppa de mest dekadenta ungdomarna.
Vi var säkra på att Alenbrandt tidigare i sitt liv hade varit lägervakt under Nazitysklands vidriga era.

Det var därför det var så skönt att jävlas med mannen i uniformen.
-Gapa, skrek han vid dörren och satte sin äckliga näsa precis vid munnen för att sniffa efter alkoholrus.
Jag öppnade min snusdränkta mun och han ryggade tillbaka med ett ilsket grin.
-In med dig snorunge, skrek han därefter och knuffade till en i ryggen.  

Så var vi inne i den rätt överdimensionerade lokalen där diskokulan och ljusanläggningen spred glädje och fest.
Epilepsimaskinen blinkade galet då och då under kvällen.
Det var vid de tillfällena man bjöd på sina bästa moves på dansgolvet.
I det skenet kunde även mina menlösa dansteg se rätt vräkiga ut.
Annars dansade jag sällan. 

Det var här jag såg Orup och Cia Berg i bandet Ubangi för första gången.
Annars var jag i en Lustans Lakejer period.
Örebro var ett starkt fäste för den sköna synthgruppen och posörerna från Stockholm.
Jag inspirerades och ville vara basisten Peter Bergstrand.

Jag ville vara synthare och posör och försökte så gott det gick men jag hade dåligt med pengar.
Snodde ett par antika skidbyxor av farsan, de hade det rätta ridbyxestuket. 
Men de var stickiga, det kliade och dess värmande egenskap gav svettforsar från pungen ner till mina mycket eleganta blågrå Peter Pan-dojer. 
På överkroppen hängde något som skulle påminna om en piratskjorta men va det inte.
Över det en rätt hyfsad midjekavaj.
Vi sminkade oss med svart kajal och lika svart mascara.
Jävlar vad det sved ibland.
Men vi i gänget var fyra unga män i nattens tjänst.
Fyra bittra pojkar bara barn.
Ödet hade fört oss tillsammans och vi tyckte att vi ägde världen under ett par somrar i början av 80-talet.

Började läsa Johan Kindes roman "Någon sorts extas" och föll rakt ner i nostalgi igen.
Ett tillstånd många hatar och ser som livsförtärande medan jag växer.
Har inte träffat mina skuggkompisar sedan någonstans runt 1983. De bor inte längre kvar i Örebro.
Men en dök nyligen oväntat upp via kontaktformuläret på min blogg.
Det öppnade många kranar till det förflutna.
Män av skugga...

Allas tankar har de senaste dagarna gått till EM-truppen i fotboll.
Så känns det.
Henrik Larsson och tidningar som ringer om startelvor och kloka synpunkter.

Själv kan jag inte få bort den där bilden från min näthinna.
En solig eftermiddag strax utanför Skara.
Den ensamma killen på moppen som stod och burnade mitt ute på en grusväg mellan två åkrar.
Gruset sprutade ut från bakhjulets spinn, hans huvud vridet åt sidan så att han kunde följa röken och grusets virvlar.
Vilka tankar hade han?
"Fy satan så fräck jag är!"
"Nu skulle polarna se mig, he, he..."

Livet är en svåranalyserad konstruktion.
Ingen vet vad som kommer att hända i framtiden.
Kanske sitter den här killen och kör EPA-traktor om några år, glider runt med bästa kompisen.
Senare raggarbil?
Kanske flyttar han till Göteborg och blir webbgeni på Zooma.
Eller stannar han och blir kommunpolitiker? 
Kanske tar han över efter Bert Karlsson som nöjeskung?

Jag kommer att tänka på en äldre man jag känner.
En man som har kämpat hårdare än någon annan.
I hela hans liv.
Hans signum har varit storslagna drömmar, energi och vilja.
En man med värderingar som inte längre finns kvar, jobba hårt, gör rätt för dig, bli aldrig beroende av någon annan.
Men denna man har alltid misslyckats.
Nu sitter han trött och bitter med livet som repris ständigt rullande framför sig.
Han siktade mot stjärnorna men nådde på sin höjd en och annan grön gräsmatta.
Med ogräs i.

Varje dag är en enda stor rondell.
Vilken väg ut ska man ta?
Vissa fastnar inne i rundeln och kommer aldrig ut igen.
De flesta väljer väg och får sedan ta konsekvenserna av sina val.

Var och lämnade blod häromdagen.
Det var min sjuttonde gång, fick en liten klapp på huvudet av sjuksköterskan som tog hand om mig.
Självklart låg det då en man bredvid mig som gav blod för sextionde gången.
Så duktig jag var då...

Men blodvärdet var bra, 145.
Vilopulsen 51, och blodtrycket sa dom var mycket stabilt.
Jag var frisk och stark.

Ungefär samtidigt ramlade det in en sån där undersökning från Landstingen i mellansverige.
Liv & Hälsa 2008.
Det handlade om att kartlägga hälsan, levnadsvanor och livsvilkor.
Försökte förstås komma undan, blev påmind, gömde mig, men fick ett nytt brev.
Så jag började fylla i häftet med 150 frågor.

Det skulle jag inte gjort för nu kan det enbart gå åt helvete i fortsättningen.
Ha, ha ,ha. 
Jamen va då. 
Helgen har varit helt underbar med den där efterlängtade solen slösande med sitt sköna värmetäcke.
Jag mår bra, är glad och inne i ett flow.
Bara en sån sak. 

Så slår jag upp första sidan i det där häftet och börjar kryssa i de små rutorna.

-Hur bedömer du ditt allmänna hälsotillstånd?
Mycket bra!

-Har du haft några långvariga sjukdomar eller besvär de senaste 12 månaderna?
Nej svarar jag på alla 24 alternativ.

-Jag röker inte, snusar inte och dricker rätt måttligt.

-Tränar numer relativt regelbundet.

-Har en psykiskt stabil hälsa.'

-Har du råkat ut för en allvarlig olycka de senaste 12 månaderna?
Nej!

-Blivit utsatt för våld eller misshandel?
Nej!

Ni kanske anar vart jag är på väg. 
Känner ni också olyckskorparna komma kraxande?
Gamarna har slagit ner sina klor på mina axlar, väntar på ett skrovmål.

-Jag är trygg. har en stabil ekonomi, bor bra i villa, trivs med arbetet, har inte varit sjukskriven på en lång, lång tid.

Man kan inte få annat än ångest över det här. Det finns ingen möjlighet att det ska kunna fortsätta. 
Lagen om all jävelskap säger mig att redan i morgon dag börjar världen rasa inför mina ögon.
Vet inte hur jag ska komma ifrån det. 
Jag försöker ta i trä, spotta tre gånger över axeln för att folk säger att det kan vara bra för att jaga bort onda andar och lura ödet. Bara att skriva det här sätter allt på sin spets. 
Vad händer i morgon? Tänk om något händer i morgon.
Beror det då på att jag skriver om detta just här och nu?
Hade det räckt med att fylla i häftet?

Örebro Läns Landsting
Jag föbannar dig över att sätta mig i denna sits.

–Jag tror faktiskt aldrig att du har talat om vad du egentligen vill bli Peter. Du har pratat mycket om vad du inte vill och vad du inte klarar av eller vågar. Finns det några drömmar, vare sig de i din värld är realistiska eller inte?

–Det är väl det som är det värsta, jag vet fan inte. Vore jag tonåring igen skulle jag satsa på musiken men de drömmarna är passerade, det är inte heller något man bara kör igång med. Jag har funderat på att anmäla mig till någon sorts volontärarbete, åka till Afrika och rädda världen liksom. Men va ska jag där och göra, stilla mitt dåliga samvete kanske. Nej, jag vete fan. Genom hela mitt liv har andra försökt tala om för mig vad jag borde göra och satsa på men ingen har någonsin gått in i min själ och övertygat mig om att just det är det rätta.

Jag växte upp under åttiotalet och då var inga av mina intressen på modet. I skolan hånades humanister och samhällsvetare, det var ekonomi som gällde. Alla skulle bli bankmän, civilekonomer eller åtminstone sälja svindyra fastigheter. Jag drogs tyvärr in i den där skiten själv via fotbollen för jag trodde att jag kunde förändras, växa upp och förstå verkligheten.

 

–Ett glas vitt och en öl! Servitören kom och ställde ner beställningen på det låga bordet framför dom.

 -Tack, sa Peter och Anna i kör.

-Har du tänkt på att återuppta studierna igen, frågade Anna sedan. Ja menar, det finns ju många varianter nu för tiden. Det är inte som när du gick i skolan.

–Jag är för rädd att misslyckas, igen. Skolan är inte för mig, jag kan bara inte prestera i en sådan miljö, där är jag en big time loser.

–Annars skulle jag kunna hjälpa dig att finna vilka alternativ som finns. Det skadar väl ändå inte?

 –Nej det klart. Man skulle ju kunna kolla lite men hoppas inte för mycket på mig. Å bli inte besviken om jag ballar ur, det skulle jag inte klara.

–Men hur tänker du kring det här med framtid och yrkesval? Har du några funderingar alls? Jag vill inte pressa dig men du får inte ge upp. Det finns ett liv bortanför det här.

-Tja, jag vet inte. Har så svårt att komma igång med minsta lilla grej. Kanske är det som Rundgren sa, en gammal lagkompis från junioråldern, att jag inte är mer än en bortskämd liten spoling som aldrig gjort något äkta i hela mitt liv. Jag har spelat fotboll, en hobby. Jag har aldrig behövt kavla upp ärmarna klockan sju på morgonen och cykla iväg till jobbet i minusgrader eller motvind och piskande regn i ansiktet. Jag har aldrig suttit på kontor och vänt papper i åtta timmar med två fikaraster och en timmes lunch. Jag har aldrig gnagt på hörntänderna i oro över om lönen ska räcka till utgifterna denna månad. Den gråa vardag som många skildrar har aldrig tillhört mig. Jag har levt i skuggan av mina egna fasor, mina egna depressioner som har blandats upp av glamour, stjärnstatus och massor av uppmärksamhet.

 

Peter tystnade för ett ögonblick, svalde ett par gånger och såg ut att samla kraft innan han fortsatte.

 

Problemet med Rundgren och hans gelikar är bara att dom glömmer att jag istället under tjugo års tid sprungit omkring på grus, i lera, på skogsstigar och löparbanor i ur och skur under vinterhalvåret. Jag har sprungit med köttsår på låren efter att gruset gjort sitt, jag har spytt efter löpträning som producerat mjölksyra i överskott och jag har många gånger undrat vad man håller på med när tränaren blåser i pipan för den trettionde hundrameterslöpningen på rad medan Svensson sitter med kvällsmaten i tevesoffan.

Flickvänner har skakat på huvudet när jag suttit som en zombie i soffan helt oförmögen att varken prata, äta eller dricka beroende på akut utmattning efter ett försäsongspass. Jag har försakat vänner och nöjen, har nästan aldrig fått några lediga helger. Bröllop och dop har missats samtidigt som jag aldrig haft mer än högst tio dagar sommarsemester.

Men visst har jag tjänat bra med pengar samtidigt som jag levt med korttidskontrakt som bara förlängts om prestationen varit vad arbetsgivaren hoppats på. Osäkerhet och prestationsångest har gått hand i hand med lycka, luft och spelglädje. Allt detta har jag gjort för att nå framgången och glamouren. Och det har varit värt allt slit trots att jag många gånger känt ovilja och hat. Trots att jag under långa perioder känt mig placerad på helt fel plats i tillvaron. Något ska man ju göra och när jag inte vetat av något annat eller haft sug efter något annat så har hjulen bara rullat och rullat tills jag idag sitter här. Som du märker Anna så vet jag fortfarande inte vad jag ska göra i framtiden nu när karriären äntligen är över.

Borde jag ha lyssnat på råden genom åren? Kanske skulle jag ha tagit den där utbildningen på Länsförsäkringar när jag hade chansen. Men jag måste fan gå min egen väg. Det har blivit en sjukdom, en mental sjukdom att gå sin egen väg för ingen har ändå aldrig förstått vad jag vill och vart jag är eller borde vara på väg. Alla råd har klingat falska för ingen har på allvar försökt sätta sig in i mitt psyke.