Jag har plockat upp Pluras bloggbok igen. Hans resa genom ensamheten.
Började läsa den redan när den kom ut men fastnade fullständigt efter cirka åttio sidor.
Texten gav mig ingenting trots att han skrev om gator och platser i Norrköping som jag själv fått ta del av under mina fyra år i staden i början av 90-talet. Det var torrt, trist och skrivet på ett för mig jobbigt och orytmiskt sätt. 

Men nu har jag börjat läst igen och helt plötsligt så har jag stor behållning av bokens innehåll, helt plötsligt finner jag hans korta blogginlägg intressanta och att följa de olika skivornas skapandeprocesser är riktigt kul.
Eldkvarns resa är verkligen som en av Pluras kokaintrippar, upp och ner. För varje sida jag vänder blir jag mer och mer intresserad av vad mannen ska avslöja härnäst. 

Läsande är märkligt ibland, som så mycket annat handlar det om tajming. Man måste vara redo, mentalt inställd just för den här typen av litteratur, annars går det inte. Jag plöjde två andra böcker innan jag kom tillbaka till någonting som inte alls hade förändrats. Det var bara jag som hade förändrats. Nu tar jag nog Plura i handen och vandrar med honom ända till den svarta bloggens slut.

En kul sak i boken(kanske inte för Plura i och för sig) är hans "black out" under 80-talet.
Han kommer nästan inte ihåg någonting av vad som hände under hans värsta drogår. Kanske förtränger han minnena för att de är för smärtsamma, kanske väljer han att inte komma ihåg.
Men det intressanta är att hur borta de där minnena än är så har han nästan alltid glasklara minnen av måltiderna.
In i detalj kan han räkna upp maträtternas olika beståndsdelar, vart han åt dom, och vad som fanns i glasen.

Det får mig att tänka på filmen Black Jack där Reine Brynolfssons karaktär Robert ständigt är packad och gör bort sig under helgernas dansbandskvällar. Bland annat tänder han ju eld på Julbocken i Gävle.
Men dagen efter kommer han inte ihåg någonting, säger han.
"Det är halt blankt, borta! Kommer inte ihåg någonting."
Förutom att någon lånat pengar av honom då...

Så känns det lite med Plura. Han vill inte komma ihåg. 
Kanske är de där åren allt för smärtsamma för att släppas fram.
Även om maten var god.

Jag har hört så många prata om det men jag har aldrig upplevt det själv.
Liverpools sång "You´ll never walk alone" som supportrarna sjunger innan matchstart.
Fantastiskt!
Jag var tvungen att ta av mig mina hörlurar i direktsändning i Canal Plus för att få med mig upplevelsen i sin helhet.
När tevekamerorna zoomade in en familj som stolta stod där med sina halsdukar och flaggor och sjöng med Liverpool identiteten i hela kroppen då var jag nära att släppa ett par tårar. Å det händer inte ofta på en fotbollsarena, det kan jag lova.
Nu var det en lite speciell dag denna gång med en ärkerival i Manchester United som hemmlaget inte vunnit över under hela Benitez tid i klubben. Det hade varit en morgon med mycket nerver och förhoppningar om en vändning för Liverpool.
Supportrar hade protestmarsch mot ägarna innan matchen och jag tror att även Benitez kände isande vindar komma in ifrån irländska sjön. Det var den här dagen Liverpools framtida ligatitelsambitioner skulle ta fart på allvar och det enda sättet att göra det på var att vinna matchen. Efter tre minuter stod det 0-1, men efter nittiofyra stod det 2-1 och hela Anfield Road sjöng igen medan United-supportrarna smög ut bakvägen.

Liverpool är ett sådant där lag som en sån som jag som är född 1967 har fått nerstoppat i halsen vare sig man velat det eller inte beroende på storhetstiden under 80-talet. Klubben spelade en underbar fotboll under den perioden och alla började hålla på dom, ungefär som IFK Göteborg i Sverige efter deras cupframgångar, med den skillnaden att Blåvitt mest sparkade långa bollar med ett mer utpräglat brittiskt spel än britterna själva. Jag som av någon anledning alltid ska vara motvals hade väldigt svårt att uppskatta Liverpool efter den dominansen, de blev en "svennebonnklubb".
Motsägelsefullt nog så måste jag ändå tillstå att det var rätt coolt att som nittonåring 1986, få möta det klassiska laget som åt Europacuptitlar till frukost i en träningsmatch på Eyravallen i Örebro inför nästan tiotusen åskådare.
Ian Rush, Kenny Dalglish, Sammy Lee, Jan Mölby, Craig Johnston, Bruce Grobbelar och resten av gänget var motståndare i en match som Liverpool vann med 3-1. Har ett skönt tidningsurklipp från matchen där jag och Sammy Lee kastar oss in i en glidtacklingsituation mot en ensam stackars boll, Jan Mölby står bredvid och tittar på. 

I lördags på Anfield stod jag i den extremt trånga spelargången ut mot planen där den berömda skylten "This is Anfield" sitter, jag väntade på dagens laguppställningar. Då dök han upp, Sammy Lee, och för ett kort ögonblick stod vi öga mot öga mot varandra igen. Jag tror inte att han kände igen mig...

Överhuvudtaget var det en väldigt trevlig upplevelse att få jobba på och besöka Liverpools hemmaarena.
Hela stället andas verkligen fotbollshistoria och den äkthet som håller på att försvinna via nya fräscha med rätt döda lyxprojekt till fotbollsarenor fanns här hur mycket som helst. Allt ifrån de stora grindarna utanför med You´ll never walk alone på och statyer och minnesmonument över tragiskt bortgångna supportrar i katastrofer som klubben tvingats genomlida. Bostadshusen vägg i vägg med arenan som visar den självklara plats i samhället som de brittiska fotbollsklubbarna haft ända sedan artonhundratalet. Men den tiden är snart över även för LFC som ska bygga nytt inom en framtid som inte ligger allt för långt bort. Den nya tiden behöver den nya tidens krav på bekvämlighet och lyx.

Anfield kändes oerhört familjärt och personalen var så trevlig som de endast brukar vara i småklubbar som måste anstränga sig för att bli intressanta. Men som sagt, historien viskade mig hela tiden i örat. Framgångsfotografier på väggar som var trist industrisamhälle beiga och gula, röda slitna heltäckningsmattor förstås. Det var murrigt, inrökt och ombonat med mörka träinslag, som en typisk traditionell brittisk pub. Jag älskade det gamla som jag antar att många nu tycker är det fula och som måste bort. Men visst var det trångt, i pressrummet där den engelska frukostbuffén intogs fick jag stå och äta inklämd i ett hörn, men jag trivdes.

NH-Geeraard, som var kommentator, och jag gjorde en egen liten superweekend under lördagen och söndagen. Fyra länder på nitton timmar. Jag steg upp 04.45 lördag morgon på ett hotell på arlanda. Flyget till Köpenhamn gick 06.20, sedan vidare 08.20 från Danmark till Manchester där vi bokat taxi som tog oss de cirka fyra-fem milen till Liverpool och Anfield där en så kallad ståuppa skulle spelas in utanför arenan. Direkt efter matchen samma taxi tillbaka till Manchester, lite mat på flygplatsen, sedan avresa till Frankfurt, en timmas väntan å så vidare till arlanda igen it vi anlände strax innan tolvslaget. Jag stapplade iväg till Sky City SAS/Radison och dunade in. Dagen efter var det Söderstadion och Hammarby mot Kalmar FF. Men det är en helt annan historia.

  

Har i ett par dagar sett rubriker på aftonbladets nyhetssajt om forskares arbete med att återskapa någon sorts Big Bang.
Det ska visst vara farligt säger andra.
Nyss läste jag att experimentet var lyckat.
Hur det nu en må vara med det så fick artiklarna mig att tänka på en gammal otäck historia som jag haft i mitt huvud sedan många, många år tillbaka. Jag vet inte var den kommer ifrån, jag vet inte hur den kom in i mitt huvud.
Det kan ha varit via en film jag sett som barn.
Det kan ha varit när min fröken läste högt ur böcker under lågstadiet.
Det kan vara en dröm som stannat i medvetandet.
Eller också är jag helt enkelt synsk och har sett framtiden för vår planet, vilket jag verkligen inte hoppas att jag gjort.
Om någon känner igen mina fragment till en helhetsstory så ge mig gärna ett besked.
Ingen annan har gjort det.
Säg bara inte att det är apornas planet...

En besättning på en rymdfarkost som varit ute på uppdrag landar på en planet som liknar jorden. Dom ger sig iväg för att utforska platsen dom kommit till. Dom möter till en början inget liv men naturen ser ut som dom är vana vid från hemplaneten. Ingen bebyggelse finns och inga tecken på att dom ska finna någon finns heller.
Efter ett tag kommer dom till en stor djungel och när dom går in där märker dom ett sprudlande djur och växtliv, som om hela djungeln vore glad och på gott humör. Djuren verkade leva ett gott liv och växterna såg alla friska ut, som om dom var nyplanterade. 

Dom gick vidare djupare in i vegetationen och tillslut  kom dom fram till någon sorts dörr eller öppning gjord av någon metall. När dom gick in i det som var en dörr eller öppning så öppnade det sig en jättestad som var byggd neråt i underjorden. Den gick djupt ner och allting var byggt i någon sorts metall. Det var långa trappor och hissar som man kunde ta sig neråt på.  Allting såg väldigt Science fiction-aktigt ut. Men inga människor eller andra varelser syntes till. 
Besättningsmännen fortsatte neråt och in i denna underjordiska stad för att försöka hitta någon sorts liv eller i alla fall  försöka förstå  vad dom kommit till för plats. Dom sökte igenom olika byggnader men det enda som dom till en början hittade var en massa tekniska apparater och maskiner de aldrig tidigare sett. Men fortfarande inget liv.
När de kommit en bra bit ner in i detta samhälle hittade dom några rum där det låg människoformade dammliknande kadaver på golven runt dom. Det såg ut som döda människor men dom hade inte ruttnat och blivit skellett utan istället blev dom damm. Crazy va?

Längst in i ett hörn var det ett rum där en av dessa, vad det nu var, satt vid ett bord och hängde över någon sorts bandspelare som fortfarande verkade fungera. Det blinkade och lät lite grann om den i alla fall. Dom satte på bandspelaren och satte sig ner för att lyssna. Rösten på bandet  började med att säga att anledningen till detta meddelande var att försöka lära och informera eventuella efterkommande att inte göra om samma misstag som denna befolkning gjorde.

Rösten berättade att dom hade levt i fria och friska luften i naturen ovanför dom, men att pengahunger och brist på respekt för allt levande i kombination med en allt snabbare acceleration i den tekniska utvecklingen hade gjort det omöjligt att bo ovan jord. Skogen försvann, likaså djuren och växterna. Dom blev tvungna att flytta under jord där dom med hjälp av forskare och senaste tekniken kunde bygga en stad att leva i. Men utan att tänka efter så fortsatte hetsen i utvecklingen, dom byggde fler och mer avancerade maskiner för var dag. Tillslut så hade dom byggt en maskin som dom kallade för helvetesmaskinen och den hade löpt amok och dödat hela mänskligheten. Ingen kunde stoppa den för den hade lärt sig av människorna hur allt skulle gå till. Och tilloch med blivit så avancerad att människorna inte förstod sig på den längre.
Planeten dog och allt liv med den. Bara denna stad fanns kvar.

Besättningen på rymdfarkosten tog sig tillbaka till sin bas där dom konstaterade att denna planeten hade gått in i väggen och dött beroende på sina invånares blindhet för farorna i den snabba utvecklingen av tekniken. Men planeten hade börjat om igen, skogen, djungeln hade kommit tillbaka, likaså djuren och växterna. 
Men än så länge fanns det inga människor. Å tur var kanske det...

Det regnar, regnar och regnar.
Tar aldrig slut å så står man där i dörröppningen och tittar ut.
Finns ingen som helst anledning att gå utanför dörren, tänker man.
Men kommer plötsligt  ihåg att saker inte riktigt är som de var förr.
Doggen står ju bredvid. Hon vill inte heller gå ut. Svansen viftar inte, den slickar huden in mellan benen. 
Hon vet ju att gå ut i spöregn innebär förnedring inför de andra hundarna i området.
Hela Bettorp skrattar...typ.
Alla skrattar åt oss.
Uppfödaren skrattar åt att vi låter en irländsk varghund bära regnrock.
Vadå, bara för att de flesta ägare av denna ras på bor på landet och lever mellan åkrar och diken dit hundarna springer och rullar runt. Men va fan, vi bor ju i "läkarvillan", som grannarna i området visst kallar vårt stora men i övrigt högst ordinära sjuttiotalsbygge. Det bodde nämligen en läkare här innan oss och det verkar visst fint och då kan man ju inte ha en pissblöt och lerig dogg ränna runt i utrymmena.

Så doggen får bära regnrock på våra promenader i regnet.
Hon vill inte det och tittar så ledset på mig där i dörröppningen.
Samtidigt vet hon att timmen är slagen, det börjar samla på med restprodukter som behöver befrias från sitt fängelse.
Men hon vill inte möta några andra hundar.
För dom skrattar hysteriskt åt henne, säger hon.
Vafan husse, du om någon måste väl fatta.
Hur kul var det att bli påtvingad "Stenmarksmössa" å långkallingar när du var liten?
Glöm inte mössan nu Pelle, du kan bli förskyld, sa alltid morsan.
Men jag gömde den i jackfickan så fort jag var utom synhåll. Tjejerna ville inte ha en kille i Stenmarksmössa, de ville ha en kille i en lång böljande sjuttiotalsfrisyr. Så det hade jag.
Men doggen kan inte gömma sin regnrock, hon får inte gå ut utan mig.
Det är för din skull säger jag till henne men doggen ler inte.
Men hon förstår.

Dialogen mellan doggen och mig där i dörröppningen börjar trots allt kännas riktigt mogen och givande.
Far och dotter i ett förtroligt snack om livet.
Funderar på att ta upp det där om blommor och bin också, doggen har ju ändå haft sin första period.
Hon har blivit kvinna. Men jag överlåter nog det där till matte även om det kanske är jag som vet hur de där förfärliga männen tänker. De vill ju bara en sak så det gäller att se upp och säga ifrån.
Bit dom vill jag säga men väljer att avstå en sådan brutalitet.

Regnet fortsätter ösa ner, det till och med tilltar. Vattenpölar bildar små sjösystem på gator och cykelbanor. Grodor och paddor hoppar lyckligt omkring och jag och doggen tvingar oss ut i syndafloden.
Men det är en fin dag trots allt.
Doggen och jag har kommit varandra lite närmare än vad vi var när vi vaknade.
Vi två är på väg att bli ett.

Erik är ibland mycket annat frilansskribent, han har samtidigt ett stort bultande hjärta för Hammarby och italienska Roma.
Besöken på fotbollsarenorna i Europa har blivit många genom åren och han ser fotbollen som den yttersta kulturformen.
Om det, rockmusik, kunnande och känsla skriver han i sin text här på blohm.se.
Det är andra gången Erik skriver till min gästskribentsida och det tackar jag honom för.
Kunnande och Känsla

Människor frågar ibland varför jag bor i Örebro.
Du som flyttat runt på så många fina ställen, säger dom.
Å det var inte självklart att jag skulle flytta tillbaka efter min tioåriga exil.
Jag hade en smärtsam separation med svek, besvikelser och tuffa ord med mig i bagaget när jag flyttade.
Har genom åren haft ett något ambivalent förhållande till folket i min hemstad.
Det har funnits en mentalitet som jag har haft väldigt svårt för, en mentalitet av att inte få sticka ut allt för mycket, en mentalitet där starka åsikter ska slås ner av äldre auktoriteter, en mentalitet av missunsamhet och skadeglädje när de som satsar stort misslyckas. Va va det vi sa, liksom...
Fortfarande känner jag mig inte riktigt hemma här när det kommer till relationer, har väldigt få vänner i stan och de jag ändå umgås mest med är inte ifrån stan. Jag vet inte riktigt vad det är men min hand är liksom för stor för handsken.
Kanske är det i mitt eget huvud som outsider-spöket huserar, eller så är det en reell känsla.

Så varför bor jag då här i Örebro i landskapet Närke?
Varför flyttade jag tillbaka?
Jag tror det handlar om identitet.
Vem är jag, var kommer jag ifrån?
Det är ingen originell tanke, människor har i århundraden flyttat runt för att helt plötsligt känna moderjorden dra en hemåt igen. För de som inte har möjlighet att komma hem, dom kan använda ett helt liv åt att längta.
Man kan bli sjuk av längtan.

Jag vet precis när jag för första gången insåg att flyttlasset förr eller senare skulle hamna i Örebro.
Satt i en buss på väg mot Göteborg 2000, hade spelat fotboll i Sundsvall, mitt knä värkte och mentalt var jag nere i skorna då vi satt och deppade efter ytterligare en förlust. Mitt i natten passerade vi Örebro, bussen var nedsläckt och de flesta sov.
Motorvägen var tom, vägbanan blöt och lamporna lös med ett ljusgult sken och det kändes som att dimma snart skulle lägga sitt täcke över oss. Jag satt med näsan mot fönsterrutan när vi passerade tjugo meter ifrån de gräsplaner där jag lärt mig spela boll, jag satt åttahundra meter ifrån min första skola och någon kilometer ifrån min uppväxts trappuppgång.
Jag var hemma för blott några få sekunder och jag fick en stark melankolisk inpuls, så stark att jag för ett kort ögonblick fick tårar i ögonen. Jag ville hem, hem för gott.

Jag har en stark kärlek till mina hemtrakter. Örebro stad där jag kan nästan varenda gata och gränd, husen och parkerna, torgen och svartån, allt är mitt. Jag har levt här, har min historia här. Närkeslätten har sina åkrar och ängar, små kullar rullar upp och ner, årstidernas färgskiftningar och avfallshögen i Kvarntorp som ligger som ett närkingskt Ayers Rock. Kilsbergens vägg emot Värmland, Bergslagen och somrar i sommarstugan utanför Nora med dess sjöar och skogar.
Det finns så mycket att tycka om men så få sätt att manifestera det på.


Därför blev jag så glad idag när jag köpte cd:n Trastland med Jeremias Session Band.
Det är Sven-Ingvars-gitarristen Staffan Ernestam som tonsatt och arrangerat tonsättningar av Örebrodiktaren Levi Rickson som levde mellan 1868-1967. Bakom hans alias, Jeremias i Tröstlösa, skrev han dikter på närkingska och det är dessa som Ernestam gick igång på. Staffan(som är Örebroare) samlade delar av Örebros elit inom musikenscenen och bildade Jeremias Session Band. Mats Ronander sjunger och spelar på cd:n, Karin Wistrand från sedan länge avsomnade Lolita Pop sjunger och jag märker att jag har saknat hennes röst. Martin Stenmark och Mathias Färm från Millencollin körar, en rad duktiga närkingska artister deltar och det blir väldigt, väldigt fint och stämningsfullt.

Jag visste inte vem denne Levi Rickson var, inte heller visste jag vem Jeremias i Tröstlösa var, inte konstigt då före detta kulturchefen på Nerikes Allehanda, Dixie Eriksson, i sitt förord skriver att poeten, journalisten och visdiktarens verk fört en undangömd tillvaro. Men hans texter i den form som den presenteras på cd:n är precis vad jag behöver för att samla de känslor jag har för mitt hemlandskap. Jag rös på några av låtarna. Jag vet inget om dikterna men sångerna ger en stark bild av tillhörighet och kanske kan det här projektet ge oss en diktare som skrivit texter som gör oss stolta över vårt ursprung. Även andra kan förstås njuta av låtarna som är bra producerade och framförs med inlevelse och respekt.
Personliga favoriter är "En sommarvän", "Man borde inte sova", "Bergslagsstad", "Trastland" och "Vi lyckliga".
Lyssna här.
Mest känd är kanske "Tess lördan", den är fin den också.

På närkingska låter den så här: 

"I bugane böljer går rågfält å vete,
å vågera vaggar på krusiger sjö.
På Lekebergsåsen går korna i bete,
å skällera pinglar,
å svalera singlar
i höjda, där molntappar seglar som snö.
Tralla-lalla-lej...
Nu tänker jag på dig.

Fijoln han får hänga på spiken å vänta
tess lördan um kvälln, då får stråktagle gno.
Då går ja te dans mä en skrattande jänta,
där kvarnbäcken rusar
å furera susar.
Då går dansen på Lekebergs bro.
Tralla-lalla-lej...
Då dansar ja mä dej!"

Jag kan inte garantera att jag kommer att stanna här i resten av mitt liv.
Jag älskar ju även havet och rastlösheten vill ibland ta en ut i världen.
Det är trångt på hemmaplan ibland, behöver mer luft och större ytor.
Men det är ingen tvekan om att det är här jag hör hemma, det är här jag vill vila när den dagen kommer.
Om det råder inga tvivel.

 

En måndagkväll i Göteborg när sommaren precis flaggat för sin slutstation är ingen munter upplevelse.
Som en kväll i Lerum ungefär.
Om man inte var Gaisare vill säga.
Mentorn och jag stod och pratade utanför mitt hotell runt halv tolv när en ensam man kom ragglande över avenyn.
Han var så lycklig, gick där och skrek "Makrällarna, Makrällaaarna."

Hade varit och tagit en obligatorisk Risotto på Caleo, mentorn drack två glas juice.
Det var nästan tomt i lokalen, endast tre helpackade individer i ett hörn och vi. 
Så vi snackade någon timma för att därefter hamna därute på avenyn där han "Makrällarna" kom förbi.

Några timmar tidigare satt jag i tevestudion på Ullevi, Gaisklacken stod på sektionen bredvid och det vrål som vräkte sig upp ur supportrarnas strupar när slutsignalen gick var ett vrål från urmänniskans innersta mörker. 
Vrålet var ett vrål ur 16 års längtan efter en seger över lokalrivalen IFK Göteborg.
16 år av hån och förlöjliganden var slut i och med 1-0 segern i det som kallades det sista derbyt på Ullevi, men som många menade inte var just det där sista derbyt som utlovats.

Gais har förändrats sedan jag var där för åtta år sedan. Då värvade klubben knappt spelare utanför kommungränsen, jag var väl en av några få spelare som inte snackade Göteborgska. På Gaisgården bytte vi om i en trång liten barack utan ventilation där mögel låg på "all included" semester i duschrummet. Löner betalades ut när det kom in pengar, alltså in och ut principen, och då menar jag in och ut på lönekontot och inget annat snusk för er med tveksam fantasi.
Nu är laget internationaliserat med brassar och armenier å så Fredrik Lundgren som står för kontunietet och historia.
Gaisgården har förutom sin gräsplan numer en konstgräsdito, fräscha stora omklädningsrum, styrketräningslokal och mötesrum. Det är en helt annan värld som gör att man ibland gråter lite över att man inte är några år yngre.
Dessutom lirar laget boll och har nått relativ framgång med ett spel som knappast är signifikativt för klubben.

Käkade frukost med mentorn på hotellet i morse. Läste tidningar och gick igenom derbyt på allvar.
Kom överrens om att försöka besöka Ellend Road i Leeds under den här säsongen då vi båda supportar klubben.
Han var där som liten yngel medan jag skamset konstaterar att jag aldrig besökt favoritklubbens hemmaarena.
Vi skiljdes i receptionen och jag drog med tåget tillbaka till ursprunget.
Solen lös när jag anlände Göteborg igår, solen lös när jag åkte därifrån idag.
Men regnet det öste ner under större delen av derbymatchen.

Det var i fredags.
Jag satt på tåget på väg ifrån Stockholm mot Örebro.
Jag var trött och slumrade med huvudet mot fönsterrutan medan pendlarnas mobiltelefoner spelade kammarmusik runtomkring mig.
Kvällen innan var det kick-off med Canal Plus på Berns. Vi hade heldag med information, frågestund och en liten miniföreläsning av Jonas Hallberg som snackade om retorik och hur man får budskap att nå fram.
Han är för skön, en fruktansvärt torr men rolig och konservativ språkvårdare.
Senare på kvällen var det åtta rätters asiatmat i Röda Rummet och lite party inne i den stora vackra lokalen med sina olika barer. Ute på terrasen stod hip-hop kepsar ihop med light stekare av båda kön och gungade ihop med musiken. Var ute och vände men insåg att det inte var en sådan dag för mig. Gick in och snackade med PH istället innan det var dags att ta farväl av natten som vi hade hunnit in i vid det här laget. Tog hissen upp till tredje våningen och slocknade snabbt.

Det var en på många sätt trevlig dag och tröttheten på tåget hem var vid en första anblick värd varje sekund av sliten bakfylleblick. Men så började jag fundera på vad som egentligen hänt och fick ett obehagligt sug i magen.
Det där snacket i början med en chef som tryckte på med ord som skulle smörja egot.
Du är viktig och inte vill väl vi...
Vad betydde det?

På presentationen för den närmaste framtiden i kanalens internationella program fanns inte mitt namn med någonstans.
Det visades reklamfilmer och PR-foton från olika forum där jag visst flimmrade förbi under en knapp sekund i en allsvensk trailer. Annars tomt. Inte ett ord. Jobbar jag verkligen för denna kanal, enligt ledningen? 
Nu visste jag ju redan att jag var petad ifrån söndagarnas Supersöndag där jag annars var rätt säker på att jag skulle köra vidare även denna säsong. För så har ju tongångarna gått sedan avslutningen i våras.
Detta, ihop med en okänslig rokad där ett dubbeluppdrag i England rök från schemat för mig, gör mig rätt illa till mods.
Informationen om strykningen kom dessutom ifrån en kollega.
Bara en sån sak...

Så när jag satt där på tåget kom jag att tänka på att det inte är så stor skillnad på att vara frilans inom expertkommentatorsområdet och att vara fotbollspelare.
Men sitter alltid fast i en obekväm beroendeställning till någon annan auktoritet som bestämmer och använder din person som en pjäs i ett parti schack.
I ena fallet är det en tränare i det andra någon av alla dessa mediabossar.
Jag hatar detta.
Många gånger verkar det även som om dom inte tror att man fattar någonting.

Bjuder på två klassiska scenarior ifrån spelarperspektivet.
För att fortsätta på schacktemat kan vi kalla det första för: 

Parti 1.
Tränaren tycker inte att du har presterat som förväntat den senaste tiden och vill ta bort dig men vågar inte säga det rätt ut.
Då börjar det helt plötsligt på en spelargenomgång.
Du får kritik för en massa små detaljer i den senaste matchen, detaljer som egentligen inte betyder någonting för utgången av matchen. Sedan fortsätter det veckan igenom med små knivstick på spel och avslutningsövningarna.
Hur man än gör så är det fel, tränaren samlar bara ihop paketet som ska se till att han ska kunna sätta dig på bänken nästa match. Ett motiveringspaket kan man säga. Å så på matchdagen kommer det...i bästa fall. Du är petad grabben.
Parti 2.
Kanske går det en månad, det är lite skador i laget, och tränaren måste ta in nytt blod i laget.
Han har troligtvis inte pratat med dig under hela den här tiden men så plötsligt en tisdag under en eftermiddagsträning börjar det dyka upp lite beröm. Gärna för någon enkel bredsidepassning eller något så banalt som en djupledslöpning där man inte ens fått bollen. Sedan fortsätter berömmet hela veckan, tränaren bygger och bygger spelarens självförtroende och han tror inte att man fattar. Dagen innan match kommer tränaren och dunkar dig i ryggen och talar om hur bra man varit under de senaste veckorna, tagit petningen rätt och visst är det imponerande att man jobbat på som man gjort.
Du är verkligen värd en plats i startelvan nu...
Å dom tror inte att man fattar spelet.

Så här är det även inom sport i teve-världen.
Eller, kanske inte exakt likadant. 
När man blir petad får man inte höra jotta förrens alla platser redan är inbokade och man för länge sedan själv insett att här är jag inte välkommen.
Vid omplacering får man veta hur oerhört bra och viktig man är i det nya forumet, du är handplockad för uppdraget grabben.
Du är ju en av våra bästa det är därför vi INTE vill ha dig i våra sändningar med de allra bästa lagen i Europa utan i program där du får bevaka de ointressanta och rent dåliga. Du är viktig för oss. Kom ihåg det.
Hur det är när dom verkligen vill ha en vet jag inte för den känslan har jag aldrig upplevt.

Jag går in i en oviss framtid.
I våras var jag fullsmetad med toppjobb, allsvenskan spelade två omgångar i veckan, EM låg framför mig och hösten skulle innebära nytt upplägg i Supersöndag med toppen av Premier League och numer även Serie A.
Men nu är frilanstillvaron som den är och ett halvår senare står jag med en nästan tom hand.
Å man undrar vad man gjorde för fel?

Men det 'är inte synd om mig.
Det här är ingen sympatiannons.
Jag är helt enkelt bara så förbannat irriterad på att ständigt behöva sitta i händerna på andra människor.
Vore så skönt att inte vara beroende av beslut som man inte kan påverka själv.
Hela livet har jag varit beroende av andra människors lynniga beslut.
Jag tror att dom är medvetna om det.
Vi kastar fram det där uppätna köttbenet till Pelle. Han är ju frilans så han behöver säkert få in degen, han hugger på betet, han har inget val.
Fuck It!

Det sägs ju att mycket av det man upplever som barn följer med in i resten av livet och stannar där för att visa sitt fula eller möjligtvis vackra tryne då och då när någon händelse eller lukt stampar in i medvetandet och rör om.
Psykoanalysens Freud ville ju alltid ner och grotta i de mest mörka och dammfyllda hörn av livets erfarenheter för att finna lösningar på individernas gåtor. Han hade väl antagligen rätt, man samlar på sig ett lager av bra och dåliga erfarenheter där nere i det där innersta och mörka av ens medvetande. Sedan kan man alltid tvista om det är rätt att sticka ner sitt finger där för att röra om i grytan eller om man ska låta gravfriden råda.

Satt och jobbade i förrgår kväll framför teven, betalade räkningar, skrev lite, läste om en massa kollegor som fått nya jobb inom mediavärlden. Jag satt där och på teven gick en dokumentär om dansband. En under många år föraktad musikstil som endast "Loket" velat stå upp för när vindarna varit sibirienkalla. Programmet andades mycket 70-tal och därmed mycket av min barndom. Tänkte först inte så mycket på det men så började Flamingokvintetten dyka upp och lira lite låtar i programmet och då vaknade urmodern i mitt inre. Jag ville först inte veta av det men något vemodigt och lockande, eller var det kanske skrämmande, började skaka om runt i mellangärdet.  

Jag är nämligen uppväxt i en dansbandsälskande familj. Visst var Elvis den största idolen för min far men min mor som är en bondtös ifrån Viby på Närkeslätten älskade och älskar än idag låtar med blå ögon, kärlek och svek och brustna hjärtan.
Flamingokvintetten, Vikingarna, Streaplers, Cool Candys, Sten & Stenley, Sven-Ingvars, Stefan Borsch och många många fler stod uppradade i hyllan hemma. Å som ett litet barn är alltid föräldrarna idolerna som man vill efterlikna och göra samma saker som. Så självklart lyssnade jag på dansband när jag var liten.

För mig är det lite som att komma ut ur garderoben men Flamingokvintetten var mina allra första musikaliska idoler.
Ja, jag bjuder på den. Kommer ihåg ett album, som var favoriten, där bandet lite lätt och ledigt hoppar ner ifrån någon slänt, dom har rosa glänsande kostymer på sig och om jag kommer ihåg rätt långt hår, det var ju 70-tal.
I programet åkte en medlem i bandet till en nedlagd dansbana rätt ute i skogen någonstans, ruttna plankor, tak med hål i och en gammal sliten affisch som svagt visade att bandet en gång för många år sedan hade spelat på denna folkpark. 
Storhetstiden för dessa platser är sedan länge över men dansbanden är på väg tillbaka och nu i höst startar SVT en programserie i ämnet, har jag läst. 
Jag tänker inte följa serien. 
Jag slutade med dansband innan jag knappt börjat.

För det dröjde inte länge innan jag förstod vad jag höll på med och började göra uppror mot överheten, föräldarnas idéal var helt plötsligt fruktansvärt fel. Jag blev som alla andra med Sweet och Slade, kanske lite Status Quo innan jag nådde fram till åren med punk, svartrock och hårdrock.
Ordningen var med andra ord till vissa delar återställd.

Jag brukar aldrig köpa eller läsa Sportmagasinet S, det finns ingen tanke om varför utan det har helt enkelt bara blivit så.
Därför hade jag ingen aning om att listjournalisten Lars Nylin hade rankat sportbloggar i det senaste numret av magasinet. Men efter att min statistiksida visat att det helt plötsligt fanns en massa länkade ingångar ifrån tidningen Barometern så var jag tvungen att kolla upp varför. Där fanns jag på en lista som påstods komma ifrån S och där jag återfanns på plats 13 av 15 bloggar. Så jag gick och köpte magasinet S av ren egoistisk nyfikenhet.

Å där fanns jag med bild och allt.
Roligt förstås var den första tanken då det självklart är positivt att överhuvudtaget finnas med på denna exklusiva lista, en pr-plats som kanske kan leda till mer trafik. Men eftersom Lars Nylin väljer att vara lite elak också så blir det precis som vanligt och det är tyvärr mänskligt, jag stirrar mig blind på det negativa.
Nylin kallar bloggen kvasilitterär.
"Sila de mest uppblåsta pretentionerna..." skriver han.
Jag var tvungen att ta ordboken och slå upp den exakta betydelsen även om jag visste att det knappast var positivt.
"Oäkta och sken-halv, t.ex kvasivetenskap" stod det i Bonniers Svenska Ordbok.

Kanske menar Nylin med detta att vissa av mina texter är usla, det står jag i så fall ut med. 
Men om han verkligen menar det som kvasi verkligen står för så blir jag irriterad.
Allt det som skrivs här på blohm.se är äkta och kommer rakt ifrån mitt hjärta, Jag har pretentioner och har som ambition att vara litterär i delar av det jag skriver. Jag har en ambition att utvecklas för att till sist bli en så jäkla bra skribent som jag bara kan bli. Jag tränar och tränar för att lyckas och det är fan så äkta som det bara kan bli. 
Som Nylin skriver så har jag skrivit en bok, den lär knappast vinna några litterära priser även om många som köpt den skrivit tillbaka att de gillat den väldigt mycket. Jag är stolt över det bokprojektet. Mitt nästa litterära försök är inne på upploppet efter massor av träning och omarbetningar då det inte varit bra innan.
Men jag har ambitioner med mitt skrivande, jag har pretentioner även om jag  inte strävar efter konstnärlig bekräftelse.

Jag vet att jag inte kommer att lira i litteraturens Champions League, troligtvis inte ens i allsvenskan men den här bloggen och mina andra texter som jag skriver tänker i alla fall sträva efter att bli så bra som är möjligt. För äkta är det redan.
Så ni som tar er in på min blogg får stå ut med mig och mina uppblåsta texter, jag kommer att fortsätta skriva så som jag vill skriva. Jag vet nämligen att det finns en hel del som gillar det, som uppskattar just de bitarna som far iväg i tankar och filosofiska resonemang som jag själv brottas med i mitt liv. 

På ett sätt kan man säga att min blogg inte är en sportblogg, den är min ventil till den andra världen. Jag lever med fotbollen i och med jobbet, men jag har så mycket annat inne i min skalle och det vill jag ut med här.
Det kan säkert kallas väldigt mycket.
Pretentiöst.
Uselt.
Pinsamt.
Men det kan inte kallas oäkta.