Solen gick precis ner bakom grannens hustak.
I morse när jag gick upp " It was raining worse then anything that I have ever seen" för att kopiera Shane McGowan i låten The Boys From The County Hell. Det har varit några dagar av manodeppressivt väder.

I fredags när jag var ute på sista dogrundan var det stjärnklart, de nedfallna löven hade tagit över gångbanorna i villaområdet. Som en terrakottafärgad vägg i Rom.
Dimman hängde nonchalant i små tuffa gäng någon meter ovanför asfalten.
Jag såg höga hattar, Jack the Ripper, i smala gränder i Londons East End.
Det var tyst och kusligt.


Några timmar innan hade Emmylou Harris smörjt oktobermelankolin via hennes vemodiga låtar på senaste CD:n "All I intended to be". Till och med omslaget går hand i hand med senhöstens kala trädgrenar och gråa naturkuliss. Jag gillade inte skivan direkt men nu efter ett antal lyssningar har låtarna sjunkit in. "Red Dirt Girl fastnade direkt fast ljudbilden i grunden är likadan.

Har gått hela dagen och väntat på att den inre ron ska infinna sig så att jag kan fortsätta med "En jakt på livet". Jag skriver bäst på hösten och vintern. Mörkret, kylan och bisterheten i kinden lockar fram min melankoli och det är ur den som skrivglädjen huggs ut. Men solen som sprack upp någon timma efter lunch gjorde sinnet allt för ljust och det dåliga samvetet för dammhögarna i hörnen pockade på uppmärksamhet. Dammsugarn åkte fram för att fara runt i någon timma över 250 kvadratmeter. Öppnade en ny Maasdamerost som belöning, med stora hål i, och skar av en imponerande bit som jag tuggade i mig. Fixade till en kopp kaffe och satte mig för att analysera IFK Göteborg och Hammarby inför morgondagens match på ett troligen öde Ullevi. Det blir nog en whiskey ikväll, kanske en kaffe till, lite glass och bara slappa i soffan med otvättat söndagshår och skägg. 

Jag är inte van med lediga söndagar, lediga helger, men om det är så här det ska bli framöver så är det inte helt oävet. 
Bara en sån sak som att umgås med sambon under former där inte jag är stendöd, vilket gäller tidiga mornar, eller på kvällarna där hon är det. Lediga helger betyder synkronisering av vår tid, det betyder att man kan ströva omkring på stan och hälsa på folk, handla lite kläder, köpa en hyllad dvd som blev en besvikelse och käka en fantasiskt god varm macka gjord av Ali på Rosalis vid Järntorget. En tomat, mozzarella och pesto-macka från himlen. En specialare utanför menyn, jo jag har sådana friheter där, och en kaffe latte istället för min vanliga vansinniga kaffekick via en dubbel espresso med vanligt kaffe påfyllt upp till ett halvt latteglas.

Jag tror min själ att det har varit en rätt skön helg, trots allt...

Jag sov dåligt i natt.
Började tänka samtidigt som jag släckte lampan. Å tänka är inte bra när man ska sova.
Står återigen "at the crossroad" och blickar ut över öppna landskap.
Långa dammande grusvägar som leder bort mot något som jag ännu inte vet någonting om.

Det är länge sedan jag senast stod där med förvirrade tankar om en osäker framtid för en pensionerad och skadeskjuten fotbollsspelare. Det var höst i Göteborg, jag hade vandrat av ett söndersprunget och lerigt Ruddalen i min sista elitmatch i karriären. Ett tjugominuters inhopp som noterades av några hundra åskådare som kurade under taket på ena sidan av planen. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra från denna dag och framåt genom livet. Det fanns inte mycket att luta sig tillbaka på, marken skakade. En nioårig grundskola och sponsrade barmhärtighetsplatser på de mest märkliga arbetsplatser genom åren hade knappast gett mig den tyngd i en civil karriär utanför familjen som krävdes.
Jag var ute och vandrade på en mycket smal stig ner mot mörka dalar dit solen sällan når.
Domaren hade börjat räkna ner mot knock out men hejdade sig på åtta.

För någonstans långt därute till havs kom ett skepp emot mig, med färgglada segel och något som kallades PPV, eller pay per view, i bagaget. Com Hem började sända allsvenska matcher i sitt utbud, varje match i varje omgång skulle sändas och det behövdes kommentatorer och bisittare. Ungefär samtidigt fick jag erbjudande om att börja skriva krönikor för tidningen Svensk Fotboll och något senare den numer nedlagda morgontidningen Örebro Kuriren.
Detta var perfekt och jag bestämde mig för att satsa helhjärtat på utmaningen att börja jobba som frilansjournalist. Det var min gratischans i livet och jag tog mig an uppgiften men den seriositet som hela min person vibrerar av. Jag ville slå mig in i mediavärlden, jag ville vara bra och inte se det som något hobbyprojekt vid sidan av ett "riktigt" jobb.
Det var därför jag under mina tre första år gjorde mellan fyrtio och femtio allsvenska matcher varje säsong. Jag ville lära mig, jag ville bli jävligt bra och arbetade hårt. Var den bisittare/expert som varje år jobbade på flest matcher.
Jag skrev krönikor för brinnande livet och fick fler uppdrag för varje år tills jag någonstans innan sommarens fotbolls-EM stod på någon sorts topp med mer, fler prestigefyllda uppdrag än någonsin tidigare. Jag trodde att jag var där för att stanna. Men jag visste inte att den där smala stigen ner emot orons mörka skog lurade bakom den där toppen.

Men som den där klyschan brukar säga: Inget ont som inte har något gott med sig.
Jag har nu enbart fyra sändningar kvar för Canal Plus, den tredje november är det slut och vinterns planeringskalender står tom och övergiven. Det känns förstås inte okej och vad är egentligen bra med det?
Tja, det är en fråga om perspektiv förstås. Men vissa människor behöver få en eldgaffel i baken för att komma loss med nya projekt. Jag jobbar gärna vidare med TV, kanske gör jag också det igen snabbare än jag själv tror. Kanske gör jag det inte. Hur som helst så har jag i vilket fall som helst den där eldgaffeln där bak å jag måste få bort den, det gör ont.

Det innebär att jag från och med idag kommer att ändra fokus på mitt liv.

I åtta år har jag kämpat som en galning för att slå mig in i mediaeliten för att kunna överleva året runt på tevejobb och skrivande. På ytan kan det se ut som att jag lyckats mer än väl men i realiteten står jag fortfarande utanför fönstret och tittar in på festmåltiden. 
Det är mitt livs historia. Att vara med men ändå inte. 
Jag är som den där ständige inhopparen som drömmer om att bli ordinarie men som tränaren ständigt försöker övertyga om att din tid kommer, ha tålamod. Men tålamodet är slut.

Så nu inleds operation färdigställ och avsluta.
Jag har fem kapitel kvar på den sista makeovern på min delvis självbiografiska roman "En jakt på livet".
Den ska jag ge ut på något sätt men sedan får det vara nog med författardrömmarna.
Det kommer ändå aldrig att hända.

Om Nerikes Allehanda vill så kommer jag säkert att fortsätta skriva mina krönikor där men mitt jagande efter ett större erkännande och fler uppdrag är över.
Det kommer ändå aldrig att hända.

Åtta års kamp räcker. 
Har jag inte haft vad som krävs fram till nu så lär det inte förändras om ett år, om två år eller om fem år.
Jag tycker ju att jag är bra men det betyder naturligtvis ingenting alls i detta sammanhang.

Men bloggen blir kvar.

Å mina fyra tevejobb ska genomföras med största koncentration och arbetslust.

Därefter ska jag satsa på saker där jag kan påverka min egen framtid.

Till exempel på mitt(och två kollegors) relativt nya företag som jobbar med idrottare på väg in i eller på väg ut ifrån sina  karriärer. Livsvägledning och coachning för att sätta namn på det men som innehållar många lager av djup.

Mina första föreläsningar är inbokade. Det kommer jag också att satsa hårt på. Det hänger även ihop med ovanstående.

Det blir förhoppningsvis även en del jobb inom olika events, ett samarbete är redan klart.

Sedan har jag ett ännu hemligt projekt på gång. Ingenting är klart men går jag in i det så är det någonting helt annat än vad jag tidigare gjort. Så lockande, så spännande. Men tufft.

Så jag sover dåligt just nu. 
Det finns så mycket att tänka på, så mycket planering och hårt arbete som väntar.

Wish me luck! 

Fortfarande mentalt mörbultad efter ytterligare en superweekend ihop med NH-Geeraaard i England och Liverpool tänkte jag att idag kan allting bara bli bättre.
Det var då kollegan ifrån Radiosporten ringde och meddelade mig om en liten feting i nyllet. 
Med en hälsning om Grüss gut aus the motherfucking främlingsfientliga landet Österreich sände han iväg en retroaktiv bötessedel ifrån det för länge sedan avslutade EM-slutspelet i fotboll.
Grüss gut my as.
En feting på över tvåtusen spänn för en fortkörning mitt i natten är vad de satarna ska ha efter snart fem månaders byråkrati. Jag var säker på att faran var över men blir nu orolig för att fler obehagliga överraskningar ska ligga i pipelinen. Den här lappen kom natten efter premiärmatchen i Basel då jag glömde min väska med allt vad jag ägde och hade på en vägkrog på gränsen mellan Österrike och Schweiz. I panik trampade jag gasen i botten ifrån Seefeldt flera timmar bort för att eventuellt kunna undgå undergång och hastig död. Med rödsprängda ögon och ångestmage gasade jag genom tunnel efter tunnel efter tunnel å någonstans där fanns troligen en kamera, som i maskinell kyla helt utan medkänsla för min panik över en borttappad väska med allt jag ägde, fotade bilens regnummer.
Å nu kommer alltså böteslappen.
Allt är Jörg Haiders fel...

Men, men.
Visst lyser solen och visst är det en underbar höstdag där löven gnistrar i sina röda och gula nyanser.
Jag borde vara glad.
Men det är något som far runt i kroppen och irriterar, skaver och gnager.
Kanske är jag bara trött efter den där svängen i lördags då jag följde i mina egna gamla spår för två veckor sedan.
Stockholm, Köpenhamn, Manchester, Liverpool, Manchester, Frankfurt, Stockholm.
Rock´n Roll resande på något vis.

Å så vaknar man upp på Sky city och käkar frukost på balkongen vid hotellet och blickar ut över panoramarutorna. 
Thai air står som vanligt vid ena gaten med sitt Jumbojet, lite längre bort en liten tanig sak ifrån Czech airlines och på motsatta gatetarmen ett gäng blåvita SAS-plan på rad.
Det var ingen bra match mellan Everton och Liverpool i lördags. Men Liverpool var bättre utan att imponera.
Skillnaden är enkel, Pool har världsspelare i sitt lag å sånna avgör matcher när inte allt stämmer i övrigt.

Inne på Goodison Park var personalen mycket vänlig, precis som på Anfield, kanske är det en Liverpool-grej. har aldrig besökt stan som turist så det är svårt för mig att säga men på fotbollsarenorna runt Stanley Park är i alla fall ett ställe att vara om man vill träffa snackpåsar med glimt i blick.
Däremot var själva arenan ingen adrenalinkick, veckad plåt, betong och gamla trästolar, trångt och skitigt. Skräp på gatorna, stora sopcontainrar som skymde sikten mot arenan, murar å tunga blå metalldörrar och spelares och ledares lyxbilar bredvid. Men vi satt jäkligt bra där vi kommenterade matchen ifrån, planen var lika bra som alltid i England och stämningen innan och under match var härlig. Inte så mycket sånger, mer vrål och individuell frustration över domaren och det egna lagets spel. Men en rejäl ljudmatta var det. 

Efteråt i en lika trång spelargång som på Anfield, då NH-Geeraaard väntade på ett intervjuoffer, stod jag och hängde mot den kala väggen. TV-folk från Sky, BBC, Frankrike, Holland, Norge och Danmark sprang omkring för att få ihop ett bra dagsverke. Den forne Arsenal-skyttekungen, Alan Smith, stod med block och penna, Alan Stubbs stod mitt emot mig med fru och barn. Han såg snäll ut när han hade kostym istället för fotbollsdress. Benitez och Moyes sprang stressade förbi för att göra intervjuer, sedan vandrade hela Liverpools lag förbi för att ta sig ut på planen och jogga ner och strecha.
Jamie Carragher i spetsen av följet, Gerrard, Kuyt, Keane, Torres, Skrtel, Alonso och resten av gänget, Sami Hyypiä ledde sitt eget gäng av reserver som fick träna extra efter matchen. Dom såg inte så glada ut.
Evertonspelarna lyste däremot med sin frånvaro, endast nyförvärvet Fellaini ifrån Belgien irrade omkring i spelargången, och Arteta med donna i mörkt långt hår gled förbi.

Jag har skrivit det förut, men som gammal spelare är det märkligt hur vardagligt allt blir när man får ta sig ner i spelargångar och omklädningsrum. De som ute på planen inför tevekameror springer omkring som superstars inför många miljoner tittare ter sig där nere i gångarna som the boy next door. 
Jag skulle knappt känna igen någon av dom utan fotbollsdressen.
Men det säger kanske mer om mig egentligen.  

Läste en intervju med Peter Birro i DN idag.
Han berättade att han befunnit sig i Italien under en lång tid och inte läst svenska tidningar eller sett svensk TV.
Han har gjort det för att distansera sig från Sverige för att kunna berätta bättre storys, enligt honom själv.
Peter har inte velat ha någon koll på vilka kändisar som är heta, vilka teveserier eller såpor som gäller, han har velat ta steget ut ur mediabruset och börja om på nytt.

Jag tror att det är något som fler borde göra om man har möjlighet till det.
Då inser man hur liten den lilla ankdammen är.
Vad lite det betyder vad mediaeliten egentligen tycker och tänker om saker.
Hur flyktiga personer och händelser är om man inte bryr sig så mycket om det.
Man inser också hur litet vårt land är och va betydelselöst mycket av det som händer i Sverige är.
Det kan vara bra att "open your eyes and see the bigger picture"

Jag lärde mig mycket av att bo utomlands under några år. Framförallt året i Kina var en orgie i livsvisdom.
Det var under en tid då en dator inte var varje mans egendom, det gick inte att se teve eller lyssna på radio via datorn, att skicka mail var en sak för företag och inte privatpersoner, mobilnät hade precis börjat byggas, Skype fanns inte ens på idéstadiet och inte gratis telefonsamtal heller. 
För att hålla kontakten med de där hemma fick man faxa eller ringa korta femminuters samtal till familjen. 
Man kände sig ofta väldigt ensam och utlämnad.
Man var avskärmad.
Det var 1996.

Men man lärde sig också hur obetydligt mycket av det man hade sett som oumbärligt var när man befann sig på andra sidan jorden. Jag insåg hur manipulerade vi är när det handlar om nyhetsflöde, politik och populärkultur.
Allt vi får matat in i våra kommunikationskanaler kommer ifrån USA och det vi kallar västvärlden.
Och visst hade jag CNN och BBC på hotellrummet, men jag hade även flera asiatiska mastodontkanaler.
Skillnaden mellan de båda sidorna om hur man skildrar världen var chockerande.
Tro fan att så kallat vanligt folk aldrig kan sätta sig in i världshändelserna på ett objektivt sett då man här i Sverige alltid blir hjärntvättad av den ena sidan. 

Likadant är det i Sverige där det som händer i Stockholm alltid anses som så viktigt och värt att spegla i varenda tidning, magasin och teveprogram. Alltid samma människor som syns, samma personer som rullar runt i olika medier och dessutom regnar det pseudohändelser som man kan få för sig att dom verkligen är intressanta för hela det svenska folket.
Jag har själv dragits med i det här och läser och tittar fast det ofta suger.
Dessutom deltar jag ju till viss del.
På slutet har jag dock märkt att när man besöker städer som Göteborg eller Malmö så skiter faktiskt rätt många i vad som händer i det som stavas 08-området. 

Vad jag nu vill säga med det här vet jag inte riktigt.
Kanske bara det att det är viktigt att ställa sig utanför ibland och titta in.
Kanske bara det att det kan vara bra att se bortom det som vi hela tiden blir matade med för att inse att det finns en annan värld om man bara orkar bry sig.
Öppna fönster, vädra ut och släpp in ljuset.

Ska snart sätta mig i bilen för att åka iväg på ett mycket dystert allsvenskt möte mellan IFK Norrköping och Malmö FF.
Det känns som att åka iväg till en begravning.
Endast ett mirakel kan rädda hemmalaget från att sjunka ner i anonymiteten igen och bortalaget har verkligen varit helt lost efter EM. Storklubben med ekonomiska muskler som alltid ska vinna guld. Men som sällan har täckning rent sportsligt för att lyckas, å så skakar allt in i en kris som inte skulle behöva vara det om det sportsliga målet var realistiskt.

Nåväl, vägen till Norrköping är en en usel väg som jag åkt så många gånger att jag nästan kan åka den med förbundna ögon. Framförallt den slingriga Finspångsvägen som är ett par mil kortare än den över Katrineholm men som tar ungefär lika lång tid att köra. Eller gjorde. Efter ombyggnaden av vägen mellan Finspång och Norrköping tjänar man in en massa tid då den vackra men tidsödande vägen genom Svärtinge, där utsikten över sjön Glan och pappersmassafabriken i Skärblacka på andra sidan sjön, vissa dagar är rent magisk. Andra dagar kan den vara kall, ful och ångestframkallande.

Det fanns en tid då min gula sponsrade Toyota Celica med namnet stort på dörrarna susade fram och tillbaka i skogarna mellan Örebro och Norrköping. Det var rally av värsta sort och en tid då inga snutar eller kameror brydde sig om skogsvägar. Pålsboda, Svennevad, Hjortkvarn, Ljusfallshammar, Hällestad, Sonstorp å så Finspång.
Jag kan dom alla, vet varje kurva, varje avtagsväg, varje raksträcka för att kunna susa om de förhatliga långtradarna som täpper till sikt och bilkörningens avslappnande njutning.
Det var under mina första två år i IFK Norrköpings tröja som Celican glödde som allra mest.
Det fanns inte mycket som jag saknade i min hemstad just då.
Familjen förstås.
Annars var det lördagarna på rockklubben Ritz vid Stortorget som drog.
Under mitt första år i Norrköping så åkte jag så ofta jag kunde för att kunna hänga i baren tillsammans med en brokig samling rockare, fotbollspelare, krogfolk, rikemanssöner och tillfälliga återvändare som jag själv.
Ritz är ett legendariskt ställe som alla nostalgijunkies i min generation fortfarande tjatar om när Örebros nöjesliv kommer på fråga. Varför finns inget sådant ställe längre suckas det...
Tja kanske för att inga går ut längre nu när familjer bildats och åldern talar om att krogen kanske inte är det roligaste stället att umgås på. För juniorerna i stan bubblar nöjeslivet om jag förstår vibbarna rätt, olika klubbar kommer och går.
Hos dom finns ingen saknad över platsen där Ritz fanns.
Numer äter man dansk biff i den avlånga lokalen som har haft dålig karma ända sedan nedläggningen av Ritz.
Allt går i KK där, det sägs att även dansken skakar. 

I slutet av augusti hade Dagens Industri en stor artikel om de brittiska pubarnas massdöd.
Rökförbud men kanske framförallt kraftigt höjda skatter på öl har gjort att britterna flyr de anrika inrättningarna för att istället inhandla billig kampanjöl i livsmedelsbutikerna. En hel kultur håller på att gå förlorad, samvaro och gemenskap håller på att ramla över i traditionell svensk vi-sitter-väl-hemma-för-oss-själva och dricker öl ihop med teveapparaten.

Jag vet inte, men jag har en känsla av att det håller på att bli så här över hela Europa. Livet som levts på små familjeägda restauranger, caféer, pubar och barer är kraftigt hotat av likriktade och byråkratiserade EU-beslut. Allt ska regleras in i minsta detalj, allt ska se likadant ut. Globaliserade affärskedjor och franchiseingföretag väller in och tar över utrymmet för de små unika som står för intimitet och själ. Man behöver inte åka någonstans i Europa (eller världen) för allt ser snart exakt likadant ut, i alla fall citykärnorna. Att resa kommer vara meningslöst i framtiden. 
Priser och skatter på mat och dryck går upp. 
Människor stannar hemma och samhället blir kallt.

Det ironiska är att vi här uppe i kalla nord så länge strävat efter värme och socialt kontinentalt liv på restauranger och barer.
Men vi har samtidigt behållit delar av vårt introverta beteende och framförallt super både på lokal och i hemmet.
Kan det vara så att samtidigt som vi i Sverige vill vara internationella och leva våra liv utanför våra hem så kryper stora delar av Europa in i sina hem för att leva där för att de inte längre har råd att gå ut. 
Vi lever i en själlös tid.

Det är fredag och jag har legat i soffan under större delen av förmiddagen och läst tidningar.
Var ändå uppe i ottan(nåja) och skjutsade damen till jobbet.
Då blir man ju lätt lite seg...

Garvade stort även denna morgon åt serierutorna längst bak i DN.
Ja, mest åt Rocky då. Även Nemi är skoj.
Brukar även gilla Pondus(tror jag att den serien heter) som väl är på helger om jag inte snurrar till dagarna. 
Har mer och mer börjat uppskatta de där serierutorna igen. Kanske börjar barnet i mig komma tillbaka igen, det sägs ju att det gör det ju äldre man blir. Man föds som ett barn och man dör som ett barn.

Det fanns en tid i mitt liv då föräldrarna bedrev kioskverksamhet runt om i Örebro.
Framförallt gatuköket Fyrkanten vid idrottsplatsen Trängens IP på väster i stan.
Då var jag kung på serietidningar.
Jag läste allt jag kom över och älskade det. Jag satt därinne i kiosken och mulade in smågodis, sötdricka, vårrullar och stora hamburgertallrikar. Samtidigt var näsan nerplöjd i någon serietidningsvärld.
Jag var ett intellektuellt barn som ni förstår.
Det spelade liksom ingen roll vad det var, jag läste allt, förutom Agent X9 då.
Den var svartvit och trist seriös.
Kalle Anka, Fantomen, 91:an, Buster, Knasen och en hel massa tidningar till, jag läste ta mig fan även Gnuttarna.

Det var de officiella tidningarna. Sedan läste jag annat också. jag blev en mästare på smuggla undan material som numer står gömda på den översta hyllan i butikerna. FIB-aktuellt, Lektyr, Aktuell Rapport, Hustler och tidningar som hette som serietidningar men innhöll en aning grövre prylar, typ Piff eller om det var Puff. 
Kan nog säga att jag under en period hade västra Örebros största samling med så kallade herrtidningar.
Jag hade många goda vänner under de åren.
Allt jag lärt mig om sex och samlevnad kommer ifrån de där tidningarna.
Ahh, oj då, eller, jag menar...
Jag fick en skev sexsyn som ung tonåring.
Eller också fick jag nog.

Sedan många år varken köper eller läser jag dessa tidningar. Gjorde till och med en grej av att inte köpa mildare tidningar som Slitz eller Café. I fotbollslagsbussar cirkulerade alltid den här typen av tidningar med en massa hö,hö,hö-skratt som efterföljande effekt. Nu säger folk att Café inte längre visar unga babes i underkläder och brösten blottade, men jag vet inte själv. Det är många år sedan jag slog upp en sån här tidning. Jag är ingen moralpredikant men jag tycker det är onödigt att utsätta sig om man inte behöver. Det är precis som med skvallertidningar, dokusåpor eller annat skit på TV, visst kan man fastna i gyttjan för att det låga och trashiga på något sätt är lockande precis som en trafikolycka är det.
Men om man inte har det framför sig så saknar man det inte.
Åtminstone så gör inte jag det i alla fall.

Oj, lång utläggning om detta blev det fast det var serietidningarna jag var ute efter.
Efter många års bildningskomplex och en vilja att kunna ses som en aning smart och intellektuell så har jag vågat uppskatta serierna igen. Har förstått att det nästan är lite inne och kanske är det därför jag omedvetet har dragits mot det.
Det dräller ju av kompetenta serietidningstecknare, eller vad dom kallas. Under många år har jag nästan bara läst böcker, gärna tunga och svåra men jag tror att mina komplex börjar försvinna en aning. 
I dag är det okej för mig att läsa en serietidning igen.

Jag har plockat upp Pluras bloggbok igen. Hans resa genom ensamheten.
Började läsa den redan när den kom ut men fastnade fullständigt efter cirka åttio sidor.
Texten gav mig ingenting trots att han skrev om gator och platser i Norrköping som jag själv fått ta del av under mina fyra år i staden i början av 90-talet. Det var torrt, trist och skrivet på ett för mig jobbigt och orytmiskt sätt. 

Men nu har jag börjat läst igen och helt plötsligt så har jag stor behållning av bokens innehåll, helt plötsligt finner jag hans korta blogginlägg intressanta och att följa de olika skivornas skapandeprocesser är riktigt kul.
Eldkvarns resa är verkligen som en av Pluras kokaintrippar, upp och ner. För varje sida jag vänder blir jag mer och mer intresserad av vad mannen ska avslöja härnäst. 

Läsande är märkligt ibland, som så mycket annat handlar det om tajming. Man måste vara redo, mentalt inställd just för den här typen av litteratur, annars går det inte. Jag plöjde två andra böcker innan jag kom tillbaka till någonting som inte alls hade förändrats. Det var bara jag som hade förändrats. Nu tar jag nog Plura i handen och vandrar med honom ända till den svarta bloggens slut.

En kul sak i boken(kanske inte för Plura i och för sig) är hans "black out" under 80-talet.
Han kommer nästan inte ihåg någonting av vad som hände under hans värsta drogår. Kanske förtränger han minnena för att de är för smärtsamma, kanske väljer han att inte komma ihåg.
Men det intressanta är att hur borta de där minnena än är så har han nästan alltid glasklara minnen av måltiderna.
In i detalj kan han räkna upp maträtternas olika beståndsdelar, vart han åt dom, och vad som fanns i glasen.

Det får mig att tänka på filmen Black Jack där Reine Brynolfssons karaktär Robert ständigt är packad och gör bort sig under helgernas dansbandskvällar. Bland annat tänder han ju eld på Julbocken i Gävle.
Men dagen efter kommer han inte ihåg någonting, säger han.
"Det är halt blankt, borta! Kommer inte ihåg någonting."
Förutom att någon lånat pengar av honom då...

Så känns det lite med Plura. Han vill inte komma ihåg. 
Kanske är de där åren allt för smärtsamma för att släppas fram.
Även om maten var god.

Jag har hört så många prata om det men jag har aldrig upplevt det själv.
Liverpools sång "You´ll never walk alone" som supportrarna sjunger innan matchstart.
Fantastiskt!
Jag var tvungen att ta av mig mina hörlurar i direktsändning i Canal Plus för att få med mig upplevelsen i sin helhet.
När tevekamerorna zoomade in en familj som stolta stod där med sina halsdukar och flaggor och sjöng med Liverpool identiteten i hela kroppen då var jag nära att släppa ett par tårar. Å det händer inte ofta på en fotbollsarena, det kan jag lova.
Nu var det en lite speciell dag denna gång med en ärkerival i Manchester United som hemmlaget inte vunnit över under hela Benitez tid i klubben. Det hade varit en morgon med mycket nerver och förhoppningar om en vändning för Liverpool.
Supportrar hade protestmarsch mot ägarna innan matchen och jag tror att även Benitez kände isande vindar komma in ifrån irländska sjön. Det var den här dagen Liverpools framtida ligatitelsambitioner skulle ta fart på allvar och det enda sättet att göra det på var att vinna matchen. Efter tre minuter stod det 0-1, men efter nittiofyra stod det 2-1 och hela Anfield Road sjöng igen medan United-supportrarna smög ut bakvägen.

Liverpool är ett sådant där lag som en sån som jag som är född 1967 har fått nerstoppat i halsen vare sig man velat det eller inte beroende på storhetstiden under 80-talet. Klubben spelade en underbar fotboll under den perioden och alla började hålla på dom, ungefär som IFK Göteborg i Sverige efter deras cupframgångar, med den skillnaden att Blåvitt mest sparkade långa bollar med ett mer utpräglat brittiskt spel än britterna själva. Jag som av någon anledning alltid ska vara motvals hade väldigt svårt att uppskatta Liverpool efter den dominansen, de blev en "svennebonnklubb".
Motsägelsefullt nog så måste jag ändå tillstå att det var rätt coolt att som nittonåring 1986, få möta det klassiska laget som åt Europacuptitlar till frukost i en träningsmatch på Eyravallen i Örebro inför nästan tiotusen åskådare.
Ian Rush, Kenny Dalglish, Sammy Lee, Jan Mölby, Craig Johnston, Bruce Grobbelar och resten av gänget var motståndare i en match som Liverpool vann med 3-1. Har ett skönt tidningsurklipp från matchen där jag och Sammy Lee kastar oss in i en glidtacklingsituation mot en ensam stackars boll, Jan Mölby står bredvid och tittar på. 

I lördags på Anfield stod jag i den extremt trånga spelargången ut mot planen där den berömda skylten "This is Anfield" sitter, jag väntade på dagens laguppställningar. Då dök han upp, Sammy Lee, och för ett kort ögonblick stod vi öga mot öga mot varandra igen. Jag tror inte att han kände igen mig...

Överhuvudtaget var det en väldigt trevlig upplevelse att få jobba på och besöka Liverpools hemmaarena.
Hela stället andas verkligen fotbollshistoria och den äkthet som håller på att försvinna via nya fräscha med rätt döda lyxprojekt till fotbollsarenor fanns här hur mycket som helst. Allt ifrån de stora grindarna utanför med You´ll never walk alone på och statyer och minnesmonument över tragiskt bortgångna supportrar i katastrofer som klubben tvingats genomlida. Bostadshusen vägg i vägg med arenan som visar den självklara plats i samhället som de brittiska fotbollsklubbarna haft ända sedan artonhundratalet. Men den tiden är snart över även för LFC som ska bygga nytt inom en framtid som inte ligger allt för långt bort. Den nya tiden behöver den nya tidens krav på bekvämlighet och lyx.

Anfield kändes oerhört familjärt och personalen var så trevlig som de endast brukar vara i småklubbar som måste anstränga sig för att bli intressanta. Men som sagt, historien viskade mig hela tiden i örat. Framgångsfotografier på väggar som var trist industrisamhälle beiga och gula, röda slitna heltäckningsmattor förstås. Det var murrigt, inrökt och ombonat med mörka träinslag, som en typisk traditionell brittisk pub. Jag älskade det gamla som jag antar att många nu tycker är det fula och som måste bort. Men visst var det trångt, i pressrummet där den engelska frukostbuffén intogs fick jag stå och äta inklämd i ett hörn, men jag trivdes.

NH-Geeraard, som var kommentator, och jag gjorde en egen liten superweekend under lördagen och söndagen. Fyra länder på nitton timmar. Jag steg upp 04.45 lördag morgon på ett hotell på arlanda. Flyget till Köpenhamn gick 06.20, sedan vidare 08.20 från Danmark till Manchester där vi bokat taxi som tog oss de cirka fyra-fem milen till Liverpool och Anfield där en så kallad ståuppa skulle spelas in utanför arenan. Direkt efter matchen samma taxi tillbaka till Manchester, lite mat på flygplatsen, sedan avresa till Frankfurt, en timmas väntan å så vidare till arlanda igen it vi anlände strax innan tolvslaget. Jag stapplade iväg till Sky City SAS/Radison och dunade in. Dagen efter var det Söderstadion och Hammarby mot Kalmar FF. Men det är en helt annan historia.

  

Har i ett par dagar sett rubriker på aftonbladets nyhetssajt om forskares arbete med att återskapa någon sorts Big Bang.
Det ska visst vara farligt säger andra.
Nyss läste jag att experimentet var lyckat.
Hur det nu en må vara med det så fick artiklarna mig att tänka på en gammal otäck historia som jag haft i mitt huvud sedan många, många år tillbaka. Jag vet inte var den kommer ifrån, jag vet inte hur den kom in i mitt huvud.
Det kan ha varit via en film jag sett som barn.
Det kan ha varit när min fröken läste högt ur böcker under lågstadiet.
Det kan vara en dröm som stannat i medvetandet.
Eller också är jag helt enkelt synsk och har sett framtiden för vår planet, vilket jag verkligen inte hoppas att jag gjort.
Om någon känner igen mina fragment till en helhetsstory så ge mig gärna ett besked.
Ingen annan har gjort det.
Säg bara inte att det är apornas planet...

En besättning på en rymdfarkost som varit ute på uppdrag landar på en planet som liknar jorden. Dom ger sig iväg för att utforska platsen dom kommit till. Dom möter till en början inget liv men naturen ser ut som dom är vana vid från hemplaneten. Ingen bebyggelse finns och inga tecken på att dom ska finna någon finns heller.
Efter ett tag kommer dom till en stor djungel och när dom går in där märker dom ett sprudlande djur och växtliv, som om hela djungeln vore glad och på gott humör. Djuren verkade leva ett gott liv och växterna såg alla friska ut, som om dom var nyplanterade. 

Dom gick vidare djupare in i vegetationen och tillslut  kom dom fram till någon sorts dörr eller öppning gjord av någon metall. När dom gick in i det som var en dörr eller öppning så öppnade det sig en jättestad som var byggd neråt i underjorden. Den gick djupt ner och allting var byggt i någon sorts metall. Det var långa trappor och hissar som man kunde ta sig neråt på.  Allting såg väldigt Science fiction-aktigt ut. Men inga människor eller andra varelser syntes till. 
Besättningsmännen fortsatte neråt och in i denna underjordiska stad för att försöka hitta någon sorts liv eller i alla fall  försöka förstå  vad dom kommit till för plats. Dom sökte igenom olika byggnader men det enda som dom till en början hittade var en massa tekniska apparater och maskiner de aldrig tidigare sett. Men fortfarande inget liv.
När de kommit en bra bit ner in i detta samhälle hittade dom några rum där det låg människoformade dammliknande kadaver på golven runt dom. Det såg ut som döda människor men dom hade inte ruttnat och blivit skellett utan istället blev dom damm. Crazy va?

Längst in i ett hörn var det ett rum där en av dessa, vad det nu var, satt vid ett bord och hängde över någon sorts bandspelare som fortfarande verkade fungera. Det blinkade och lät lite grann om den i alla fall. Dom satte på bandspelaren och satte sig ner för att lyssna. Rösten på bandet  började med att säga att anledningen till detta meddelande var att försöka lära och informera eventuella efterkommande att inte göra om samma misstag som denna befolkning gjorde.

Rösten berättade att dom hade levt i fria och friska luften i naturen ovanför dom, men att pengahunger och brist på respekt för allt levande i kombination med en allt snabbare acceleration i den tekniska utvecklingen hade gjort det omöjligt att bo ovan jord. Skogen försvann, likaså djuren och växterna. Dom blev tvungna att flytta under jord där dom med hjälp av forskare och senaste tekniken kunde bygga en stad att leva i. Men utan att tänka efter så fortsatte hetsen i utvecklingen, dom byggde fler och mer avancerade maskiner för var dag. Tillslut så hade dom byggt en maskin som dom kallade för helvetesmaskinen och den hade löpt amok och dödat hela mänskligheten. Ingen kunde stoppa den för den hade lärt sig av människorna hur allt skulle gå till. Och tilloch med blivit så avancerad att människorna inte förstod sig på den längre.
Planeten dog och allt liv med den. Bara denna stad fanns kvar.

Besättningen på rymdfarkosten tog sig tillbaka till sin bas där dom konstaterade att denna planeten hade gått in i väggen och dött beroende på sina invånares blindhet för farorna i den snabba utvecklingen av tekniken. Men planeten hade börjat om igen, skogen, djungeln hade kommit tillbaka, likaså djuren och växterna. 
Men än så länge fanns det inga människor. Å tur var kanske det...