header
header
header
header
header
31 Augusti 17:17

Fuck It!

Det var i fredags.
Jag satt på tåget på väg ifrån Stockholm mot Örebro.
Jag var trött och slumrade med huvudet mot fönsterrutan medan pendlarnas mobiltelefoner spelade kammarmusik runtomkring mig.
Kvällen innan var det kick-off med Canal Plus på Berns. Vi hade heldag med information, frågestund och en liten miniföreläsning av Jonas Hallberg som snackade om retorik och hur man får budskap att nå fram.
Han är för skön, en fruktansvärt torr men rolig och konservativ språkvårdare.
Senare på kvällen var det åtta rätters asiatmat i Röda Rummet och lite party inne i den stora vackra lokalen med sina olika barer. Ute på terrasen stod hip-hop kepsar ihop med light stekare av båda kön och gungade ihop med musiken. Var ute och vände men insåg att det inte var en sådan dag för mig. Gick in och snackade med PH istället innan det var dags att ta farväl av natten som vi hade hunnit in i vid det här laget. Tog hissen upp till tredje våningen och slocknade snabbt.

Det var en på många sätt trevlig dag och tröttheten på tåget hem var vid en första anblick värd varje sekund av sliten bakfylleblick. Men så började jag fundera på vad som egentligen hänt och fick ett obehagligt sug i magen.
Det där snacket i början med en chef som tryckte på med ord som skulle smörja egot.
Du är viktig och inte vill väl vi...
Vad betydde det?

På presentationen för den närmaste framtiden i kanalens internationella program fanns inte mitt namn med någonstans.
Det visades reklamfilmer och PR-foton från olika forum där jag visst flimmrade förbi under en knapp sekund i en allsvensk trailer. Annars tomt. Inte ett ord. Jobbar jag verkligen för denna kanal, enligt ledningen? 
Nu visste jag ju redan att jag var petad ifrån söndagarnas Supersöndag där jag annars var rätt säker på att jag skulle köra vidare även denna säsong. För så har ju tongångarna gått sedan avslutningen i våras.
Detta, ihop med en okänslig rokad där ett dubbeluppdrag i England rök från schemat för mig, gör mig rätt illa till mods.
Informationen om strykningen kom dessutom ifrån en kollega.
Bara en sån sak...

Så när jag satt där på tåget kom jag att tänka på att det inte är så stor skillnad på att vara frilans inom expertkommentatorsområdet och att vara fotbollspelare.
Men sitter alltid fast i en obekväm beroendeställning till någon annan auktoritet som bestämmer och använder din person som en pjäs i ett parti schack.
I ena fallet är det en tränare i det andra någon av alla dessa mediabossar.
Jag hatar detta.
Många gånger verkar det även som om dom inte tror att man fattar någonting.

Bjuder på två klassiska scenarior ifrån spelarperspektivet.
För att fortsätta på schacktemat kan vi kalla det första för: 

Parti 1.
Tränaren tycker inte att du har presterat som förväntat den senaste tiden och vill ta bort dig men vågar inte säga det rätt ut.
Då börjar det helt plötsligt på en spelargenomgång.
Du får kritik för en massa små detaljer i den senaste matchen, detaljer som egentligen inte betyder någonting för utgången av matchen. Sedan fortsätter det veckan igenom med små knivstick på spel och avslutningsövningarna.
Hur man än gör så är det fel, tränaren samlar bara ihop paketet som ska se till att han ska kunna sätta dig på bänken nästa match. Ett motiveringspaket kan man säga. Å så på matchdagen kommer det...i bästa fall. Du är petad grabben.
Parti 2.
Kanske går det en månad, det är lite skador i laget, och tränaren måste ta in nytt blod i laget.
Han har troligtvis inte pratat med dig under hela den här tiden men så plötsligt en tisdag under en eftermiddagsträning börjar det dyka upp lite beröm. Gärna för någon enkel bredsidepassning eller något så banalt som en djupledslöpning där man inte ens fått bollen. Sedan fortsätter berömmet hela veckan, tränaren bygger och bygger spelarens självförtroende och han tror inte att man fattar. Dagen innan match kommer tränaren och dunkar dig i ryggen och talar om hur bra man varit under de senaste veckorna, tagit petningen rätt och visst är det imponerande att man jobbat på som man gjort.
Du är verkligen värd en plats i startelvan nu...
Å dom tror inte att man fattar spelet.

Så här är det även inom sport i teve-världen.
Eller, kanske inte exakt likadant. 
När man blir petad får man inte höra jotta förrens alla platser redan är inbokade och man för länge sedan själv insett att här är jag inte välkommen.
Vid omplacering får man veta hur oerhört bra och viktig man är i det nya forumet, du är handplockad för uppdraget grabben.
Du är ju en av våra bästa det är därför vi INTE vill ha dig i våra sändningar med de allra bästa lagen i Europa utan i program där du får bevaka de ointressanta och rent dåliga. Du är viktig för oss. Kom ihåg det.
Hur det är när dom verkligen vill ha en vet jag inte för den känslan har jag aldrig upplevt.

Jag går in i en oviss framtid.
I våras var jag fullsmetad med toppjobb, allsvenskan spelade två omgångar i veckan, EM låg framför mig och hösten skulle innebära nytt upplägg i Supersöndag med toppen av Premier League och numer även Serie A.
Men nu är frilanstillvaron som den är och ett halvår senare står jag med en nästan tom hand.
Å man undrar vad man gjorde för fel?

Men det 'är inte synd om mig.
Det här är ingen sympatiannons.
Jag är helt enkelt bara så förbannat irriterad på att ständigt behöva sitta i händerna på andra människor.
Vore så skönt att inte vara beroende av beslut som man inte kan påverka själv.
Hela livet har jag varit beroende av andra människors lynniga beslut.
Jag tror att dom är medvetna om det.
Vi kastar fram det där uppätna köttbenet till Pelle. Han är ju frilans så han behöver säkert få in degen, han hugger på betet, han har inget val.
Fuck It!








Kommentarer
StÀng
En Lars fel?

Heter den politiker som du beskriver Lars? Skulle skapa ett visst samband...:)
Skrivet av:Jonas A | 2008-09-03 23:42:19 |  Svara
 
FörstÄr dig mer Àn vÀl

Pelle! Det kan lÄta som en klyscha att sÀga \"been there done that\", men exakt sÄ Àr det. Tycker inte att jag fick de chanser jag förtjÀnade som frilansskribent utan fick nöja mig med; \"vi har dig som tÀnkbar kandidat\", 2vi vet vad du gÄr för\", \"du finns i vÄr plan\". Bla bla bla... Du Àr bra och det vet du. De vet Àven de som just nu satt dig pÄ bÀnken och jag kan bara hoppas att de kommer krypande. Allt gott hÀlsar vÀnnen Erik
Skrivet av:Erik Dahlberg | 2008-09-02 22:47:10 |  Svara
 
Re: Du stÄr la nÀr de andra faller?

OlleJ:
NÄgon gÄng Är 2000...Huva, det lÄter verkligen som att man Àr nÀrmare 80 bast. SÄ lÀnge sedan Àr det nÀstan som jag la av, det Àr alltsÄ tid att börja prata \"förr i tiden\" om en sjÀlv:) Tuff skit!

Magnus:
En agent Àr nog en bra idé! Har du nÄgra förslag pÄ namn sÄ tar jag gÀrna emot dom:)
Lovar att sÀtta in pressen igen!
Skrivet av:Blohm | 2008-09-02 17:34:49 |  Svara
 
Du stÄr la nÀr de andra faller?

I mÄndags visades det en massa gamla klipp pÄ en srbildsskÀrm pÄ GP. Utan ljud och mer som dekoration Àn nÄgot annat. DÀr var du plötsligt med i en tidigt insats för Canal+ som veckans profil nÄgon gÄng Är 2000. Det gick ju Ät h-vete, men du och klubben överlevde la det rÀtt bra. Ja, med lite distans alltsÄ...
Skrivet av:Olle J. | 2008-09-02 16:20:25 |  Svara
 
Pelle, det kommer fler transferfönster...

LÄter vansinnigt att sparka dig nedÄt men jag förmodar att du inte skriker tillrÀckligt högt i rutan.
Frilanstillvaron Àr underbar men osÀker. Du kanske ska skaffa dig en agent?
LÄter spÀnnande med bokprojektet!

Pressa dem högt Pelle!



Skrivet av:Magnus | 2008-09-02 07:36:14 |  Svara
 
Re: Petad

AndyG:
Kanske Àr det sÄ, att jag Àr för ickekontroversiell, vill helst bygga resonemang. Kanske Àr man trÄkig dÀrför.
Men Ă€r det som du skriver Ă€r det Ă€ndĂ„ positivt som jag ser det. DĂ„ Ă€r det jag i alla fall. Å tack!
Skrivet av:Blohm | 2008-09-01 11:47:50 |  Svara
 
Petad

Som vi Chelsea-fans sÀger: Fuck \'em all!
Du Àr nog lite för bra Pelle, och inte tillrÀckligt kontroversiell. Du pratar för sakligt om fotboll och lÀgger inte in egna vÀrderingar för att framhÀva dig sjÀlv. Hoppas du ser ironin i detta.
Deras förlust, och tyvÀrr oss tittares.
Ha det bÀst // AndyG
Skrivet av:AndyG | 2008-09-01 10:07:13 |  Svara
 


27 Augusti 22:09

Lite som att komma ut ur garderoben

Det sägs ju att mycket av det man upplever som barn följer med in i resten av livet och stannar där för att visa sitt fula eller möjligtvis vackra tryne då och då när någon händelse eller lukt stampar in i medvetandet och rör om.
Psykoanalysens Freud ville ju alltid ner och grotta i de mest mörka och dammfyllda hörn av livets erfarenheter för att finna lösningar på individernas gåtor. Han hade väl antagligen rätt, man samlar på sig ett lager av bra och dåliga erfarenheter där nere i det där innersta och mörka av ens medvetande. Sedan kan man alltid tvista om det är rätt att sticka ner sitt finger där för att röra om i grytan eller om man ska låta gravfriden råda.

Satt och jobbade i förrgår kväll framför teven, betalade räkningar, skrev lite, läste om en massa kollegor som fått nya jobb inom mediavärlden. Jag satt där och på teven gick en dokumentär om dansband. En under många år föraktad musikstil som endast "Loket" velat stå upp för när vindarna varit sibirienkalla. Programmet andades mycket 70-tal och därmed mycket av min barndom. Tänkte först inte så mycket på det men så började Flamingokvintetten dyka upp och lira lite låtar i programmet och då vaknade urmodern i mitt inre. Jag ville först inte veta av det men något vemodigt och lockande, eller var det kanske skrämmande, började skaka om runt i mellangärdet.  

Jag är nämligen uppväxt i en dansbandsälskande familj. Visst var Elvis den största idolen för min far men min mor som är en bondtös ifrån Viby på Närkeslätten älskade och älskar än idag låtar med blå ögon, kärlek och svek och brustna hjärtan.
Flamingokvintetten, Vikingarna, Streaplers, Cool Candys, Sten & Stenley, Sven-Ingvars, Stefan Borsch och många många fler stod uppradade i hyllan hemma. Å som ett litet barn är alltid föräldrarna idolerna som man vill efterlikna och göra samma saker som. Så självklart lyssnade jag på dansband när jag var liten.

För mig är det lite som att komma ut ur garderoben men Flamingokvintetten var mina allra första musikaliska idoler.
Ja, jag bjuder på den. Kommer ihåg ett album, som var favoriten, där bandet lite lätt och ledigt hoppar ner ifrån någon slänt, dom har rosa glänsande kostymer på sig och om jag kommer ihåg rätt långt hår, det var ju 70-tal.
I programet åkte en medlem i bandet till en nedlagd dansbana rätt ute i skogen någonstans, ruttna plankor, tak med hål i och en gammal sliten affisch som svagt visade att bandet en gång för många år sedan hade spelat på denna folkpark. 
Storhetstiden för dessa platser är sedan länge över men dansbanden är på väg tillbaka och nu i höst startar SVT en programserie i ämnet, har jag läst. 
Jag tänker inte följa serien. 
Jag slutade med dansband innan jag knappt börjat.

För det dröjde inte länge innan jag förstod vad jag höll på med och började göra uppror mot överheten, föräldarnas idéal var helt plötsligt fruktansvärt fel. Jag blev som alla andra med Sweet och Slade, kanske lite Status Quo innan jag nådde fram till åren med punk, svartrock och hårdrock.
Ordningen var med andra ord till vissa delar återställd.




27 Augusti 12:38

KvasilitterÀr bloggare!

Jag brukar aldrig köpa eller läsa Sportmagasinet S, det finns ingen tanke om varför utan det har helt enkelt bara blivit så.
Därför hade jag ingen aning om att listjournalisten Lars Nylin hade rankat sportbloggar i det senaste numret av magasinet. Men efter att min statistiksida visat att det helt plötsligt fanns en massa länkade ingångar ifrån tidningen Barometern så var jag tvungen att kolla upp varför. Där fanns jag på en lista som påstods komma ifrån S och där jag återfanns på plats 13 av 15 bloggar. Så jag gick och köpte magasinet S av ren egoistisk nyfikenhet.

Å där fanns jag med bild och allt.
Roligt förstås var den första tanken då det självklart är positivt att överhuvudtaget finnas med på denna exklusiva lista, en pr-plats som kanske kan leda till mer trafik. Men eftersom Lars Nylin väljer att vara lite elak också så blir det precis som vanligt och det är tyvärr mänskligt, jag stirrar mig blind på det negativa.
Nylin kallar bloggen kvasilitterär.
"Sila de mest uppblåsta pretentionerna..." skriver han.
Jag var tvungen att ta ordboken och slå upp den exakta betydelsen även om jag visste att det knappast var positivt.
"Oäkta och sken-halv, t.ex kvasivetenskap" stod det i Bonniers Svenska Ordbok.

Kanske menar Nylin med detta att vissa av mina texter är usla, det står jag i så fall ut med. 
Men om han verkligen menar det som kvasi verkligen står för så blir jag irriterad.
Allt det som skrivs här på blohm.se är äkta och kommer rakt ifrån mitt hjärta, Jag har pretentioner och har som ambition att vara litterär i delar av det jag skriver. Jag har en ambition att utvecklas för att till sist bli en så jäkla bra skribent som jag bara kan bli. Jag tränar och tränar för att lyckas och det är fan så äkta som det bara kan bli. 
Som Nylin skriver så har jag skrivit en bok, den lär knappast vinna några litterära priser även om många som köpt den skrivit tillbaka att de gillat den väldigt mycket. Jag är stolt över det bokprojektet. Mitt nästa litterära försök är inne på upploppet efter massor av träning och omarbetningar då det inte varit bra innan.
Men jag har ambitioner med mitt skrivande, jag har pretentioner även om jag  inte strävar efter konstnärlig bekräftelse.

Jag vet att jag inte kommer att lira i litteraturens Champions League, troligtvis inte ens i allsvenskan men den här bloggen och mina andra texter som jag skriver tänker i alla fall sträva efter att bli så bra som är möjligt. För äkta är det redan.
Så ni som tar er in på min blogg får stå ut med mig och mina uppblåsta texter, jag kommer att fortsätta skriva så som jag vill skriva. Jag vet nämligen att det finns en hel del som gillar det, som uppskattar just de bitarna som far iväg i tankar och filosofiska resonemang som jag själv brottas med i mitt liv. 

På ett sätt kan man säga att min blogg inte är en sportblogg, den är min ventil till den andra världen. Jag lever med fotbollen i och med jobbet, men jag har så mycket annat inne i min skalle och det vill jag ut med här.
Det kan säkert kallas väldigt mycket.
Pretentiöst.
Uselt.
Pinsamt.
Men det kan inte kallas oäkta.



24 Augusti 21:44

Naturen tar över

Jag gör så ibland när jag är ensam på en lördagkväll.
Leker ungkarl igen.
Ja,ja,ja, ta det nu lungnt. Jag menar inte så som jag tror att ni tror just nu.
Det handlar mer om primitiva matlagningsförsök, dricka en burk öl och klia sig lite grann i skrevet framför teven.
Kanske hyr jag en film eftersom det alltid är piss på den där teven, men inte den här gången.
Ofta köper jag en stor påse med smågodis som jag trycker i mig efter middagen, men inte denna gång.
Jag hann dricka en glas rött innan jag kom på att jag inte varit iväg för att skaffa rätt proviant.
Å bil kör jag inte med ett glas rött i kroppen, det vore ju dumt.

Hade tänkt att göra en massa saker nu när jag var helt ensam hemma men istället blev jag helt tom och passiv.
Visst fick jag ihop fyra kapitel av min sista genomläsning av romanen som jag stångat mig blodig emot under en lång tid.
Men därefter låg jag med död blick under en filt och spanade in i bruset från teven.
Några promenader med doggen var tvungna att genomföras och dom gör man ju gärna.

Det är vid sånna tillfällen jag till slut hamnar framför pensionärskanalen VH1, musiknostalgi, men inte denna gång.
Jag fastnade på History Channel som visade ett coolt program om hur världen skulle se ut om vi människor plötsligt en dag helt sonika försvann ifrån jordens yta.
Vi tycker ju att vi är rätt bra, att vi gör så många bra saker, bygger skrytmonument för att framstå som unika, vi forskar fram helt sjuka kunskaper om vår kropp, vi gör maskiner och utvecklar den digitala världen så att man knappt tror att det är sant, vi klonar djur, genmanipulerar växter och bygger samhällen som bara blir större och större, högre och högre.

Men det intressanta var att allt det vi byggt upp och är så stolta över skulle försvinna helt och hållet inom ett par hundra år.
Till och med städer som New York skulle tas över helt och hållet av naturen om vi människor inte underhöll det vi byggt upp. Det lär inte stå upp om tusen år som mycket av de gamla sten och lermaterialen gjort.
Ett exempel ifrån Ukraina och Tjernobyl visade att en stad redan efter cirka tjugofem år nästan är helt demolerad när det kommer till material i hus och vägar. Växter bryter sig igenom allt och djuren återvänder och frodas då vi människor inte är där och skjuter ihjäl dom. 

Sedan fortsatte programmet och visade vad som skulle hända efter tjugofem år, femtio år, hundra år och upp till tvåhundrafemtio år, sedan klickade jag bort programmet. Det blev för deprimerande.
Väder och vind skulle bryta ner allt material tills det helt enkelt ramlade ihop i små högar, vägar skulle brytas sönder, broar skulle kollapsa, städer skulle falla ner i underjorden då vatten i avloppsgångar och tunnelbanor undergrävt jorden så att allt faller ner i djupa hål. Å så dessa djur och växter igen som gjort städerna till skog och djungel.
Dessutom skulle böcker, filmer, fotografier, datainformation och all annan kunskap som sparats genom årtusenden försvinna. Allt vi strävat efter, alla landvinningar, all kunskap, all forskning skulle vara helt borta.

Skulle någon komma flygande genom rymden och landa på jorden om femhundra år då skulle vår existens vara utraderad och ingen skulle veta att det en gång i historien fanns något som hette människor på denna planet.
Visst är det faschinerande. Vi skulle vara gone in the wind.
Det är sånt man inte alltid vill veta.




22 Augusti 20:39

PÄ liv och död

Ett telefonsamtal häromdagen satte livet på sin yttersta existensiella spets.
Det handlade om liv och död.

Varje dag när man läser morgontidningen och bläddrar förbi familjesidorna så finns de där sida vid sida.
De nyfödda och dödsannonserna.
Två ytterligheter vi tvingas förhålla oss till varje dag även om ingen i vår absoluta närhet behöver vara inblandad.

När det kommer till de nyfödda så är allt så naturligt, det är lycka, stolthet, stora känslostormar och varje gång en ny förälder får komma till tals så är det det absolut största dom varit med om i livet.
Det är till och med det enda livet handlar om enligt den nyföddes föräldrar.
Om detta vet jag inget då jag inte har några egna barn.
Man jag får helt enkelt lita på dom.

När det kommer till den andra sidan av livet som alltid, förr eller senare, slutar med döden så är allt mycket tystare.
Vi pratar inte om döden i det här landet.
Jag pratar inte gärna om döden, jag är livrädd för den.
Livet är så fint att jag inte vill skiljas ifrån det.
Trots eller tacka vare dess toppar och dalar.

Ändå så tvingas vi konfronteras med dödens kraft när vi minst anar det.
Men ingen talar om det. 
Vi gömmer undan tårarna, vi gömmer undan känslorna.
Varför är döden så skrämmande?

När jag var liten, säkert inte mer än tio år, så dog min farfar, eller den som var farfar för mig.
Familjen var på Gran Canaria när han fick hjärtinfarkt.
Han var inte gammal då det hände och för mig var det traumatiskt då jag gillade honom väldigt mycket.
Innan begravningen så hade man möjlighet att ta farväl genom att besöka den öppna kistan där han låg i sin vila.
Jag vågade aldrig gå dit, vågade inte se på en död människa, men så jag har ångrat mig efteråt. 

Det finns dom som säger att man inte vet någonting om livet så länge man inte fått uppleva kraften från den andra sidan.
Alla som luktat på döden men överlevt vittnar om den enorma livskraften som uppstår då man glidit ur greppet.
Andra kulturer hyllar de döda, de sjunger och dansar till de dödas ära.
Jag vet inte riktigt vad vi gör förutom att dricka kyrkkaffe och gå hem för att sörja i våra mörka vrår.
Vi vågar inte prata om det med varandra, det är smutsigt, på något sätt skamfullt.
Vi vet inte vad man ska säga till de som drabbas av sjukdomar och död, så vi håller hellre tyst
Å samtidigt ska man vara starkt och inte lipa.
Ändå är den en så stor del av livet.
Döden.

Jag kan med största säkerhet säga att jag inte är särskilt sugen på att stirra den där döden i vitögat.
För som jag tidigare skrev, jag är rädd för honom.
Men jag är lika säker på att jag skulle lära mig tusen saker mer om mig själv om jag blev tvungen att göra det än genom det liv jag nu vandrar igenom.
Jag skulle med största säkerhet även uppskatta det jag har på ett helt annat sätt än vad jag gör.
För man tar dagarna och nätterna för givna.
Jo, man gör det.
Men det är verkligen något man inte borde göra. 








19 Augusti 23:54

En karriÀr tar slut...


Till hösten är det åtta år sedan jag la ner min karriär i en sportbag och placerade den i ett hörn i tvätt rummet.
Den står kvar där även om jag plockade ut några trasor för att ha möjlighet att hålla igång lite grann.
Jag använder dom ibland när fåfängan knackar mig på ryggen och säger:
Hey, you!
Nu har du väl ändå fettat till dig.
Eller som morsan sa för någon vecka sedan när jag var hos henne i Lindesberg och firade födelsedag.
Pelle, jag tror allt att du blivit lite rund om magen...
Å det var innan middagen, sedan trodde hon att jag skulle käka tårta till efterrätt.

Men sanningen kommer alltid ifrån mammor även om de är feltajmade.
Så nu har jag börjat träna på riktigt, igen.
Under karriären kommer jag ihåg att jag alltid gick ut och sprang i skogen när jag ville köra slut på mig själv.
Ett par år efter den samma tog jag mig ut och joggade när jag ville hålla mig i form.
Numer lufsar jag runt i spåret utan att knappt lyfta på fötterna, för några veckor sedan snubblade jag på ett löv.

Hittade bilden här ovan på nätet när jag letade bilder på mig själv ifrån Gaistiden.
Man skulle kunna säga att det var precis där som min karriär tog slut på riktigt, i den andra matchen av den allsvenska säsongen 2000. Jag har precis blivit utvisad efter en tackling på Alexander Östlund som spelade för IFK Norrköping då. Kycklingen!
Tejpen runt knät kommer ifrån ett uttänjt ledband som Mikael Blomberg fixade till under den första halvleken. 
Det var en tackling han gav mig tidigt i matchen som förstörde karriären, ledbandet är kroniskt inflammerat så jag har fortfarande ont då och då. Det blev inte så många fler matcher där jag kunde spela på maxnivå, jag höll mig runt sjuttio procent av kapaciteten tills jag blev avslöjad som en börda för laget istället för den ledare jag borde varit. Så jag kröp in i mitt skal och försvann ifrån arenorna för alltid. Eller i alla fall ifrån det gröna gräset.
Får erkänna att bilden gör mig lite bitter då jag vet hur storyn slutade.
Det hade ju kunnat bli så bra.

Intressant också att se hur dåliga domarna var även för åtta år sedan.
"Domarna håller en löjlig nivå."
Numer är det alltid domarens fel när ett lag förlorar i den allsvenska fotbollen.
Inte en omgång kan passera utan att en spelare eller tränare skyller på domaren istället för på egna svaga prestationer vid förluster. Tryggt då att bli uppmärksammad på att ingenting egentligen har förändrats...




19 Augusti 21:47

Äntligen en uppdaterad musikflik i kulturrummet

Hemskt länge sedan jag la in några tips och tankar om skivor som jag lyssnar på.
Anledningen är till viss del att jag känner att jag inte riktigt har språket för att skriva engagerande texter om musik.
Jag läser recensioner i olika tidningar och magasin och inser att musikjournalisternas ordförråd är på ett sätt jag själv aldrig skulle hitta in i. 
För mig blir det väldigt mycket...
...det här är typ bra liksom.
Å det här är inte så bra och detta är kass.
Torrt och trist blir det.

Därför blir det i fortsättningen enbart raka listor på vad som snurrar i min cd-växlare och vad som gömmer sig i min Iphone.
OK!?
Inte så mycket nytt men väldigt bra...



17 Augusti 23:05

London tur och retur

Det är sannerligen ett märkligt jobb man håller på med.
Reser ut med ett stackars krisdrabbat SAS-plan under fredagkvällen så att man landar i London runt kvart i tio, sedan tåg rakt in på Piccadilly Station, checkar in på Hilton, vandrar ut för lite sen junkfood, vatten och en liten alibi-fruktsallad som avslutning innan dubbelsängen tog emot en. Sedan väckning redan innan klockan blivit sex morgonen därpå.

Jag och NH-Geeraaard skulle göra en så kallad ståuppa i TV4:s Nyhetsmorgon på cirka 2-3 minuter, vi skulle göra den på Emirates Stadium. Så för de stackars minuterna åkte vi alltså redan på fredagen för att stå upp i ottan och sedan mer eller mindre vara med och öppna Arsenals hemmaarena inför Premier League-premiären. Det är så TV fungerar ibland...

Det är lätt att förblindas av alla pengar och all glamour runt Premier League, inte konstigt då ligan sänds i över 200 länder världen över och där de flesta av de bästa spelarna spelar. Men i grunden är det verkligen ingen skillnad på enorma Arsenal och...låt säga ÖSK. Det märkte jag när man vandrade runt inne på Emirates och såg stadion vakna ur sin långa sommarvila. Personalen kom gående in genom sin entré och spred ut sig mot sina ansvarsområden, tevebussarna var där och drog sina sladdar och förberedde sin teknik, maten och drycken fylldes på via en lastbilsparad inne under läktarna.
Förberedelserna var på samma sätt som på Behrn arena, bara så mycket större och med ett intensivare säkerhetspådrag.
Men samma till synes idéella krafter av unga pojkar och flickor, något äldre kvinnor och män och pensionärer drog runt och fixade till det som behövdes för att få hjulen att rulla. Skönt att se att det nere vid rötterna fortfarande verkar vara ungefär samma sport som här hemma i allsvenskan.

Något senare gjorde vi ytterligare en ståuppa för Canal Plus-sändningen innan vi drog oss in i pressrummets restaurang tillsammans med den norske kommentatorn Kenneth. Strax bakom vid ett annat bord satt den rutinerade managern och expertkommentatorn Ron Atkinson och  vid ett annat bord satt Alan Smith den gamle Arsenalliraren. Vi satt där och käkade klassisk engelsk frukost och såg pressrummet fyllas av fler och fler journalister.
Matchen mellan Arsenal och West Bromwich var inte mycket att snacka om då 1-0 kom tidigt och sedan hände inte mycket mer.

Direkt efter slutsignalen hastade vi iväg till en förbeställd taxi med föraren Usama...han väntade två kvarter bort då området runt arenan var helt avstängd. Sedan tog mannen, som hade kört taxi i London i tjugofem år, oss på en lite väl trixig väg från norra London till Heathrow on the other side of the city. Det tog tid, jag han se bostadsområden och fotbollsarenor och parker under vägen, men vi nådde flyget i god tid. Hann till och med trycka i oss några Buffalo Wings och en mineralvatten på TGF innan planet drog iväg mot Arlanda.
Sov någon timma under den två timmar långa flygningen och landade safe i Stockholm, där sa jag bay, bay till NH-Geeraaard och hoppade in i min miljöbov, stannade på Shell, köpte två vatten, en glass, en korv och lite svart kaffe innan jag gasade iväg mot Örebro där jag passerade statsgränsen runt halv ett på natten.
Hämtade damen och doggen på middag, slafsade i mig lite rester innan vi runt två for hem till huset där någon dunkade klubban i min skalle å så vaknade jag upp halv elva idag söndag. 

Det var nästan så att jag funderade på om jag verkligen hade varit iväg på den där resan eller om jag bara hade drömt.
Hasade mig upp för frukost, tryckte på espressoknappen på kaffemaskinen i köket och gnuggade ögonen.
Jo visst låg det väl en remsa med en flygstolsplatsnummer på bordet, några pund låg bredvid tillsamman med en ackreditering till Emirates Stadium. Å på golvet stod en Bushmills whiskey och en Jägermaister i en påse, det stod World Duty Free på den, så visst hade jag varit iväg dit där borta på andra sidan engelska kanalen även om det på något sätt kändes som om jag aldrig lämnat sängen på hemmaplan. Det är därför det här jobbet verkligen känns en aning märkligt ibland. Man vet knappt vart man är eller vart man varit.



13 Augusti 18:32

Ny gÀstskribent-Philip OŽConnor

Philip O´Connor är en 37-årig irländare som bor i Stockholm där han är marknadsförare på ett mediaföretag.
Han är fotbollsgalen och följer både svensk och irländsk fotboll med största intresse. 
Philip skrev artiklar för Reuters om svensk fotboll inför EM men har trots denna fotbollsfixering även kärleken kvar till de irländska nationalsporterna Gaelisk fotboll och Hurling. 
I texten "Kampen om Sam Maguire-bucklan" skriver han om den stora förhoppningen att hans blå favoritlag från Dublin, i Gaelisk fotboll, ska vinna All-Ireland mästerskapet. 
Den tredje söndagen i september får vi se om han får jubla... 



12 Augusti 17:58

Arenanostalgi och grovhÄngel i första klass

NH Geeraaard inledde sändningen i Canal Plus, på Örjans Vall i Halmstad, med en naturbetraktelse. Han såg ut över arenan, pekade med hela handen mot ån Nissan med sina tävlingsroddbåtar och gröna trädgrenar som doppar sig i vattnet och sa:
-Välkomna till idylliska och charmiga Örjans Vall...

Man brukar ju säga just så om Halmstad BK:s hemmplan.
Det har blivit någon sorts sanning som alla måste påtala utan att reflektera över att arenan är hopplöst omodern och sjukt omysig numer. I en gammal verklighet var kanske den parkliknande omgivningen med nämna Nissan i bakgrunden en mycket tilltalande syn men numer är den mer ett otidsenlig monument som sticker utvecklingen i ögonen med mossig nostalgidyrkan. 

Men visst, om jag snabbt blinkade till med ögonen och satte in mig i en svartvit värld med män i rockar och hatt och kvinnor i nätta sommarklänningar, då kunde jag se den forntida charmen med arenor som Örjans...
Folket kom vandrande nedför den långa grusgången (asfalt nu) ifrån stora insläppet in mot stan, lite Åshöjden liksom, lite Kopparvallen i Åtvidaberg och kanske Stora Valla i Degerfors.
Byn vallfärdar till byns huvudattraktion som i ett forna industrialiserat Storbrittanien. Visslan ljuder för helgkrökandet och folkets underhållning. Kollektivets marsch emot byns livlina och stolthet, fotbollslaget och identitet.
Det sistnämnda är kanske inte helt rätt i Halmstads fall men det märkte jag inte förren jag blinkade igen och fick tillbaka färgen i min blick. Jag var tillbaka i modern tid och den är mycket kallare för män i rockar och hattar i svartvita filmscener.

På natten på väg hem till mitt hotell efter match och en pint Newcastle Brown på pub stod ett par och hånglade i en portuppgång och jag undrade om det blivit vår igen. Överallt har jag de senaste dygnen sett förälskade par stå och suga på läppar, slingra sina tungor runt varandra och låta händer smeka kroppar.
I vagn 11 på SJ Intercitytåg på väg mot Göteborg smög två superjuniorer ner i sätet snett framför mig.
Killen med kepsen på svaj började lira nån typ av gameboy, jag blundade till en stund, vaknade och där satt han plötsligt och grovhånglade med sin tjej. Fan dom var ju knappt tretton bast ändå satt dom där och hade sex utan penetrering i den rätt öde tågvagnen. Konduktören vankade fram och tillbaka och visste inte vad han skulle göra, hade dom ens biljett till första klass verkade han tänka. Han kliade sig i huvudet och försvann.
Där satt jag och kände mig som en äcklig fluktare, på två barn.
Moralpanik!?
Så får man väl för fan inte göra? Tänkte jag om de två frigjorda högstadieungdomarna och kände mig plötsligt fruktansvärt gammal och trött.

Ja, ja. Började pilla på min nyinköpta IPhone efter ett tag (typ cybersex då) och gladdes över att ha blivit frälst.
Äntligen en teknisk pryl som jag förstår mig på. Musik, e-post, surfande, och allt som har med telefon att göra så enkelt och pedagogiskt genomarbetat att vem som helst kan fixa pillandet. Världsklass tänkte jag tills jag öppnade DN och läste att telefonen får massiv kritik för sin batterikapacitet. Värdelös plötsligt med andra ord, så mycket för min svindyra glädjekälla. 

Kom hem idag igen.
Sophie Zelmani ledsagade mig via Iphonen.
Going Home...
Precious Burden...
Väntan i Skövde i en och en halv timma.
En sömnig stad.
En kyrka, ett torg med kullersten, en fontän, några bänkar och blomlådor och lite folk som var på lunchpromenad.
Obligatoriska Lindex, Expert, Akademibokhandeln, Ginatricot, Gallerix och Konsum.
Satte mig på Café Princess, ett sunkigt konditori, köpte en klassisk köttbullemacka och en kopp knegarkaffe.
Jag och ett getingbo käkade upp mackan tillsammans.
Befriande att för ett ögonblick slippa alla dessa Waynes och Espresso Houses med alla likriktade äppelkakor och Salami-Brie eller Mozzarella-parmaskinkamackor och alla dessa föbannade trettiofem olika kaffevarianter.
Det är dags att lyfta fram det gamla långtradarfiket igen, svart tjärkaffe, ägg och köttbullemackor.




 


Pelle Blohm


Pelle Blohm

– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.

– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.

– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.

– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.  

– Föreläsare. 

Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.

 I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlÀgg