Idag satt jag uppe på en liten kulle vid ett vackert sommarhus uppe i Bergslagen och såg ut över sjön Älvlången.
Solen lös som en ficklampa rakt ner över tomten jag satt på.
Runtomkring rullade åskan och blixtarna exploderade där borta i horisonten.
Vi badade i den mörka inlandssjön och käkade lax och färskpotatis.
Åskan fortsatte att rulla runt oss, på tryggt avstånd, och det kändes storslaget.


Även om det "bara" var Bergslagen jag njöt av kunde jag inte undgå att få filmen "In to the wild" framför mina ögon.
Filmen om killen som inte finner sig tillrätta i samhället och flyr ut i det vilda men blir fast och dör.
Sean Penn regisserade den verklighetsbaserade berättelsen och gör det suveränt.
Det bjuds på fantastiska naturscenarior, ljuset är överväldigande och musiken som framförs av Eddie Vedder från Pearl Jam är så perfekt inramad till bilderna. Jag gillar verkligen filmen även om människoödet är tragiskt.
Han ville ju bara fly ifrån samtidens girighet och kommersialism som för honom var ett sjukdomstecken på vårt samhälle.
I jakten på friheten fastnar han på fel sida av vårfloden och mister sin jordeliga frihet.
Jag avslöjar inget här, slutscenen var redan skriven i verkligheten om nu någon skulle börja sura.
Filmen ser man för att den berör och ibland lockar till känslan att själv lämna allt bakom sig och ge sig ut i det vilda.
Jag fick en sån känsla idag vid sjön Älvlången någon mil utanför Gyttorp någon halvmil utanför Nora.

Society:
Oh, it's a mystery to me
We have a greed with which we have agreed
And you think you have to want more than you need
Until you have it all you won't be free

Society, you're a crazy breed
Hope you're not lonely without me...

When you want more than you have
You think you need...
And when you think more than you want
Your thoughts begin to bleed
I think I need to find a bigger place
Because when you have more than you think
You need more space

Society, you're a crazy breed
Hope you're not lonely without me...
Society, crazy indeed
Hope you're not lonely without me...

There's those thinking, more-or-less, less is more
But if less is more, how you keeping score?
Means for every point you make, your level drops
Kinda like you're starting from the top
You can't do that...

Society, you're a crazy breed
Hope you're not lonely without me...
Society, crazy indeed
Hope you're not lonely without me...

Society, have mercy on me
Hope you're not angry if I disagree...
Society, crazy indeed
Hope you're not lonely without me...

Jag är inte känd för att vara nån munter jäkel.
Realist är den stämpel jag bankar in i pannan på mig själv när folk tycker att jag är negativ.
Har svårt för att se det ljusa i nått som uppenbarligen är mörkt.
Att försöka lura sig själv funkar inte då jag känner mig själv allt för väl för att ens försöka.
Vet att många andra försöker, kanske lyckas dom.
Bra för dessa individer i så fall.

Men nu kan jag säga att den senaste veckan har verkligen varit fantastiskt.
Då förstår ni att jag på allvar har haft det bra.
Har gått omkring och njutit som besatt av den ledighet och den värme som parkerat över min stad.
Trots slit i huset och trädgården har dagarna varit så avspänt sköna att jag lagt alla krav och förhoppningar i vänthallen.
Som frilans finns normalt alltid någon sorts oro inom en som gör att man inte kan slappna av.
Måste vara med, måste hänga med, måste ringa nån och skvallra lite, får inte glömmas bort.
HALLÅ, här är jag...

Men jag har inte ens varit stressad över att inte få arbeta med varken Confederation Cup eller U21-EM.
Innan var jag satans så sugen på just U21-EM, hade vissa förhoppningar på Radiosporten efter ett samtal.
Senare skickade jag ett mail till chefen jag pratat med för att kolla läget men fick inget svar alls.
Inte ens ett nej.
Kanske gick inte mailet fram.
Sedan var mästerskapet igång och jag var faktiskt inte så ledsen över det.

Har gått omkring på min nya altan och njutit i solskenet, har suttit och softat i brassestolarna, legat i solsängen och vilat i skuggan, jobbat en massa, skrivit lite, tagit ett glas vitt vin å grillat å grillat å grillat på den nya grillen.
Som ett barn som fått en ny leksak.

Har sprungit och tränat mountainbike, kollat lite fotboll på kvällarna men inte med analysblicken utan med den så kallade vanlige familjesupporterns mer avslappnade blick.
Väldigt avslappnad inför Confederation Cup, mer intresserad av U21-EM, ännu lite mer intresserad av Sveriges charmiga framfart men aldrig hysterisk och hejaklack.

Vänner och släktingar har kommit och gått under dagarna och jag har tänkta att det måste vara så här det är att vara en Svensson som borde vara Johansson. En kaffe här, lite glass och kanske nån bulle där.
Lite lek med doggarna som har galet skoj trots hettan.

Jag har varit lite farligt nära total harmoni.
Som en 2000-tals Siddhartha.
Inre Frid å Peace and Love.

Nu närmar sig denna semester sitt slut.
Å som den sanna person jag innerst inne är kommer självklart den krypande känslan.
Vilken katastrof väntar runt hörnet?
Så här bra kan man inte få ha det utan att straffas.
Som en sommarsemester under fotbollskarriären.
Sex dagars ledighet och sedan fyra dagars stenhård löpning som straff.
En flinande tränare bredvid planen.

Jag har inte haft en klocka på mig under fyra dagar.
Vilken befrielse det har varit, som att sväva fritt i kosmos.
Å och jag har semester som firas hemma i huset med ett avslappnat Jamaica-schema som jag fritt  följer.
Totalrensning i hus och förråd och garage och trädgård.
Sedan kaffe och glass.
Fortsättning...
Och ett glas vitt vin som belöning.
Wicked but nice.

Det är ju sommar å sol och man borde ligga med kort å cool på någon badplats.
Men man jobbar i huset.
Rensar ut det förflutna och koncentrerar sig på nuet.
En big fucking container vid häcken utanför parkeringsplatsen som nu är överfull.
Rensa bort, kasta bort.
Träplankor, kakel, tapeter, lastpallar, badkar och en antik sliten rullstol.
Kläder, skor, väskor, parfymer, stekpannor och lampkronor.
Skivspelare, högtalare, mobiltelefoner, kameror och freestyles.
Allt som legat och skräpat utan att användas under ett par år flög ut genom dörren och ner i containern.
En del fick det att göra ont i magen.

Sjukt nog blev jag som allra mest sentimental när jag drog ut en stor kartong där jag förvarat gamla kassettband sedan sent 80-tal. Tänkte att det kan kanske vara kul att plocka fram blandband ifrån tiden då man fortfarande ansågs ung och lovande.
På flera områden if you know what I mean...
Men så blev aldrig fallet, de har bara vilat i olika föråd i olika städer och länder genom åren.

Nu stod jag där ihop med Å, vi hade kartongen mellan oss vilande på containerns vassa kant.
En tunn tår syntes i ögonvrån.
Sedan började vi plocka, band för band, minne efter minne, spår från vem man var då.
Djupa och noggrant ihopplockade låtlistor, som på Spotify, men sämre kvalitet.
Men också hastigt inspelade band för att man behövde en kassett till bilen.

Där åkte The Saints ner ibland avfallet ihop med Iggy och The Cult.
En kasset med Killing Joke dök upp och försvann.
Spear of Destiny, The men they couldn´t hang, The Waterboys, The Smiths och The Unforgiven.
En jävla massa "The" band men inte "The The".
Kasetter ifrån min röda period med band som Red Guitarrs, Red Rockers och Red Rider.
Men inte Simply Red.
Lite italienska blandband med smörsångare efter smörsångare och någon rockare.
Å Psychadelic Furs, å Steve Perry.
Plus en hel rad med kasetter ifrån den melodiösa hårdrocksperioden.
Samt en näve med piratband köpta på Bali 1987, bara australiensiska band på tejperna, å Pink Floyd, å The Police.
Som sagt, piratkopierade kasetter med usel kvalitet.
Tiderna var alltså inte så annorlunda då med den skillnaden att jag köpte piratinspelad musik på den tiden vilket jag inte gör idag.

Men det där tog hårt på mig och jag var inte mig själv på ett långt tag.
Det var en stor del av min historia som dog idag i containern.
Men med lite distans så inser man att det mesta går att få tag i idag i den virtuella världen via Spotify eller I-tunes.
Eller också fixar CD-mannen på Najz Prajz biffen.

I morgon en ny dag och solen ska lysa åter över våra huvuden.
Det mesta är klart nu så det blir nog lite brassestol och avkoppling på altanen.
Jag vet inte hur jag ska uttrycka min totala njutning av livet i sommarvärmen.
Bäst utrycker sig min vän ifrån västkusten.
Life is absolutely deep down wonderfully Rare...

Midsommarnatten är alltid som vackrast när mörkret blinkat till och morgonljuset återigen reser sig upp på himlen.
Att sitta och möta gryningen när folket sedan länge gått och lagt sig är underligt rogivande.
Satt på altanen med Jouma, klockan började närma sig halv fem, det var kallt i luften, det hade regnat i ett par timmar men nu lyste solen som tagit ny sats i sin jakt efter den riktiga sommarvärmen.
Resten av festdeltagarna hade åkt hem eller gått och lagt sig i huset.
Men Jouma som är från Haparanda låter ingen kyla och regn i världen komma emellan en bra konversation en tidig morgon.
Vi satt med varsin grappa och natten snurrade en smula.
Nu var alla världens problem lösta så det var bara att luta sig tillbaka och njuta av fågelsången.

Det hade varit en lyckad midsommarfest.
Invigningen av den nya uteplatsen, som jag slitit som en lungsjuk pormask för att få klar, blev alltså av.
Grillade på den nyinköpta gasolgrillen som tar upp halva utrymmet men som var fantastisk att laga mat på.
En halvprofessionell Primus Trio med kokplats och två stora grillytor.
Svennebanan.

Å så musiken då.
Alltid lika viktig på de här festmiddagarna där det inte dansas och skrålas.
Brukar leta efter bortglömda darlings vid dessa tillfällen eftersom det nästan bara är jag som bryr mig om bakgrundsstämningen. Å Jouma förstås, å även Å. Men inte några av de andra.

Självklart hann jag gå igenom rätt många cd:s men följande hade helt glömts bort men borde inte ha blivit det.
Possum Dixon som inte föll i så god jord då bandet är/var rätt udda med en musik som inte alltid är helt som man förväntar sig, lite som jazz där inte musikerna alltid spelar tillsammans utan svävar iväg på egen hand.
Men det går alltid ihop i slutändan och det är inte jazz. Cd:n heter som gruppen och är ifrån 1993.

Spelade även REM och deras "Out of Time" vilket jag inte gjort på år och dag, ni den med hitlåtarna "Losing my religion" och "Shiny Happy People" vilken den sistnämnda passade oss perfekt denna midsommarnatt.

Sweet Chariots skiva "Beat based/Song Centered/Spirit Led är en kanonplatta med ett skönt laidback gung.
Bandmedlemmarna är Niklas Frisk som numer spelar i The Cardigans och före detta Popsiclesångaren Andreas Mattson.
Att jag glömt bort denna pärla i samlingen är en skam. Ni måste bara jaga rätt på den om ni inte redan sitter inne med plattan.

Sist en gammal bredbent amerikan som jag inte spelat sedan det amerikanska inbördeskriget.
John "Cougar" Mellencamp släppte storsäljaren "Big Daddy" 1989 och jag blev faktiskt överraskad över hur bra jag tyckte att denna platta var nu när den åkte på runt 00.30. Var säker på att den skulle kännas helt daterad när jag drog på den men no way. Annars är det väl mest hans megasuccé "The Lonesome jubilee" från 1987 som nämns när man pratar Mellencamp.

Var på BK Forwards 75-års jubileumsmatch mot ÖSK på Trängens IP igår kväll.
En varm och skön kväll(faktiskt) med god kyckling och pastasallad i partytält snett bakom ena målet inne på arenan.
Var inbjuden för att bli intervjuad i paus tillsammans med Magnus Erlingmark, Marino Rahmberg och så Magnus Wikström som förstås fortfarande spelar i backlinjen i ÖSK.
Hasse Borg var också inbjuden men tackade som vanligt nej till evenemanget, Abgar Barsom trodde jag skulle komma men dök inte upp. Mycket att göra i Norge kanske.

Ni förstår kanske temat för dagen. Gamla fotbollspelare som tog sina första stapplande steg i de gulsvarta BKF-dräkterna för att sedan ge sig ut i världen. Vi är ju några stycken som är sprungna ur den ungdomsverksamhet som BK Forward haft sedan starten 1934. Många har gått hela vägen ifrån knattelagen, andra har dykt in efter några år, men vägen till toppen är ingen omöjlighet om man lyckas ta sig igenom klubbens tuffa träningssatsningar.

Satt och åt bredvid Dixie Eriksson som är pensionerad kulturjournalist och denna dag hade hand om intervjuerna, han berättade om en rad spelare långt bak i tiden som fått utbildning i BKF och sedan gått vidare, till bland annat ÖSK.
Jag är lite historielös när man går allt för långt tillbaks i tiden, men jag kommer att få lära mig när jubileumstidskriften kommer ut senare under året. Med det vill jag säga att för mig börjar allt med Hasse Borg. Han var den store spelaren under ungdomsåren. Som ungdomspelare i BKF fick man åka och hälsa på Hasse i dåvarande Västtyskland när han spelade som fullblodsproffs för Eintracht Braunsweig. Det var stort då.

Därefter kom jag själv och Erlingmark sedan har det rullat på i talangfabriken, alla har inte nått allra längst upp men spelare ifrån Forward har hjälpt till att fylla de lokala lagens trupper om de inte lyckats ta sig vidare mot större uppgifter. Nog så viktigt bara det. Just nu återfinns ett antal unga spelare ifrån Forward i de allsvenska trupperna, Jiloan Hamad och Jimmy Durmaz i Malmö FF och Jesper Florén i Elfsborg. Kollar man in ungdomslandslagen så är det inte helt omöjligt att det inom några år blir ett par till. Ja hela Örebro Län har de senaste åren varit fantastiskt duktiga på att ta fram lovande spelare.
Båda ärkerivalerna Karlslund IF och ÖSK Ungdom har fin verksamhet för sina ungdomar.

Jag fick frågan vad BK Forward betyder för mig?
Otroligt mycket är svaret. Kanske nästan allt under några stormiga ungdomsår.
I en orolig tid i miljonprogramsområdet Markbacken var BKF och idrottsplatsen Trängens IP min väg ut ifrån en eventuell mycket struligare uppväxt. Jag bodde cirka trehundra meter ifrån a-planens ena målställning, bakom den andra hade mina föräldrar ett gatukök. Jag har mer eller mindre växt upp inne på idrottsplatsen och har Forward att tacka för väldigt mycket.
Hjärtat dunkar hårt och varmt för min moderklubb.
I en tuff ekonomisk verklighet vet ingen hur framtiden kommer att se ut för klubbar som Forward.
Samhället förändras, att jobba idéellt och ställa upp är inte längre någon självklarthet.
Klubbar som BKF har levt på idéella krafter, ekonomi till att avlöna ledare och spelare på olika nivåer är en omöjlighet.
I en tid där kommuners ekonomier kraschar även dom lär ingen hjälp finnas därifrån trots att klubbens kanske största insats är den fostrande delen i ett i övrigt väldigt tufft socialt klimat i de förortsområde som breder ut sig i de västra delarna av Örebro.

Lottovinster händer inte ofta även om reklamen säger att plötsligt så gör det visst det.
Hade mina egna proffsår varit lite längre och bra mycket mer ekonomiskt inbringade hade jag gärna lagt en stor del i min moderklubbs skrala kassakista. Lätt att säga nu säger ni.
Kanske det, men ni får helt enkelt lita på mig.
Så länge håller jag tummarna för att en okänd eller välkänd välgörare dyker upp och utan anspråk på att leka Premier League-boss stöttar klubben i dess fortsatta liv som fostrare i första hand och talangfabrik i andra.
Tillsammans ska de stå starka.

I soffan som en seg gubbe efter fem timmars hard work i den äckligt överväxta trädgården som håller på att bli lite mindre överväxt. Livet som T-mästare är inte så illa ändå. Men enbart uatv en enda anledning. Det är bra träning.
USA mot Italien på TV i Confederation Cup, Spanien mot Tyskland i U-21 EM.
Passar bra när den sega gubbens feta arsel inte orkar röra sig.

Bakis som en kamel igår efter en sen fest i Ljunga, på landet utanför Norrköping, i lördags.
De där tre romstänkarna runt två halv tre i lördags natt var inte alls genomtänkta.
När det kommer till alkohol så blir man aldrig vuxen.
Men visst var det en trevlig fest.

Hela dagen var förövrigt trevlig.
Tog miljöboven på förmiddagen och gasade Finspångsvägen till Norrköping.
Passade på att göra stan när vi ändå skulle dit, shopping, fika och senare fotboll.
Shopping säger ni och rynkar på näsan. I Norrköping?
Jorå, det finns några guldkorn.
Å handlar alltid skor på "La Stampa" som även jag inser att det är en av Sveriges bästa damskoaffärer.
Bara italienska märken, högsta kvalitet, högsta trendnivå och alltid minst en säsong före resten av Sverige.
Sedan kläder på "D & Company", mycket hög småstadsnivå, framförallt ett gediget utbud på Rare.
När jag inte har tid att åka till Göteborg för Rare-inköp så är Norrköping ett alternativ.
Jäkligt cool och duktig personal dessutom.

Fotboll senare på nybyggda Idrottsparken.
Marknadschef Lindahl bjöd på mat i den fina restaurangen, buffé, mycket god lax med färskpotatis.
Å som är grymt allergisk kunde inte äta nåt på grund av kryddningen men då visade personalen i restaurangen hög, hög klass då dom med ett snabbt ryck i sidled levererade en specialtillagad lax till Å som såg exakt lika fräsch ut som min.
Oftast brukar man mötas av en stor suck, man är ett problem, och sedan kommer nåt själlöst inslängt på bordet.
Inte här. Bara leenden och god service.

Bara det är imponerande med tanke på hemmalaget, IFK Norrköpings, usla säsong så här långt.
Bottenstrid och uppgivenhet i stan medan klubbens företrädare naturligtvis måste se det positiva i varje situation.
2.900 åskådare på "nya" Idrottsparken är förståeligt men ändå en smula tragiskt.
Hemmalaget tog ledningen två gånger i matchen mot Landskrona efter läckra skott men förlorade till sist.
Som vanligt suckade bänkgrannarna.
Hyfsade inledningar men sedan gamnacke och förlorarkaos på planen.
Ett lag i ruiner utan självförtroende? Ja, kanske, men även skador och andra motgångar.
Säsongen 2009 handlar enbart om att rädda livet och klara sig kvar i Superettan.
Jag hoppas verkligen att dom klarar det.

Till hotellet efter matchen, ombyte, en Mariestad direkt ur flaskan, och därefter taxi förbi alla åkrar och traktorer på den långa raksträckan bortanför Norrköpings flygplats. Vi var väntade att vara sena så vi var sist till partyt.
En snabb välkomstdrink, därefter inleddes den långa vägen mot den tunga bakfyllan söndag morgon.

Å körde hem miljöboven då jag inte var körbar.
Finspångsvägens kurvor där man möter sig själv då och då var en mardröm.
Klarade mig ändå hem utan stopp och somnade tillsammans med doggen på köksgolvet.

Det var inte riktigt meningen.
Hade varit ute och käkat en sen lunch, vädret var finare än vad som hade utlovats, så jag tog en liten extra sväng genom småstan. Sånt straffar sig alltid.
När jag gick förbi skivbutiken Najz Prajz sögs jag helt viljelöst rätt in igenom dörren trots att jag egentligen inte var sugen på skivköp. Var på väg hem för att lufta doggen som sovit i ett par timmar.

Smög omkring och agerade rätt tveksamt, pliktskyldiga blickar över cd-fulla vägghyllor.
Skulle precis gå, men stannade upp mitt i ett steg och drog på mig ett par lurar och började lyssna.
Plötsligt föll jag in i ett flow å så var man igång och tog ansvar för konsumtionssamhället.

Under större delen av min ungdom så var det den brittiska musiken som jag var slav under.
Nästan alla favoritband, utom de svenska, var ifrån Storbrittanien.
Punken, syntharna(Kraftwerk undantaget), svartrockarna, independent music å så vidare...
Britter, irländare och kanske en och annan australiensare, några få amerikaner å nån tysk .

Märker att ju äldre jag blir desto mer vrider jag mina känselspröt allt längre västerut.
Köper jag inte svenskt så är det nästan alltid amerikansk numer.
Å med Anders på Najz Prajz som har grym koll på country, americana, och annat som luktar amerikansk western eller som liras på barerna i Austin eller de andra festivalhålorna i staterna. Det finns hur mycket som helst om man vet var man ska leta, det vet han men inte jag även om jag mer eller mindre ramlade in i den skiva som triggade igång mig idag.

En skiva ifrån 1995 med Billy Eli & Lost in America satt där på väggen med lurarna under å så jäkla bra den var.
Precis ovanför satt Ryan Bingham and The Dead Horses senaste som även den satte sig rakt in i känslocentrat.
Har tidigare lyssnat på honom men avfärdat det, idag var jag redo att ta emot honom så jag köpte både den nya "Roadhouse Sun" och den tidigare ratade "Mescalito". Love it.
I farten ryckte jag med mig Elvis Costellos senaste cd, "Secret, Profane, & Sugercane, ni vet den där skivan som fick Andres Lokko att göra slut med sin forna idol. Han dödade inte skivan i sig men kärlekshistorien var över och de flyttade isär som vänner.

Jag hade tänkt att stanna där när Anders dök upp med två lådor med rea-skivor som inte gick att sälja med riktiga priser för att det var något slitna efter att ha ingått i en annan butiks sortiment och där av någon anledning slitits en aning.
Tjugo spänn skivan var budet. 
-Den här ska du ha i rent utbildningssyfte sa han och slängde först fram The best of Texas Tornados.
 Som jag plockade med mig förstås.
-Å den här också...sa han och la en liveplatta med Nils Lofgren Band bredvid mig.
Sedan två plattor med Eva Cassidy som tyvärr dog 1996.
Först "Live at Blues Alley" och sedan en samlingsplatta kallad "Songbird".

Det blev några fler tjugokronorsfynd som inte var så amerikanska men bra ändå.
En fantastisk köpfest var till ända och 600 spänn senare gick jag iväg med tolv nya cd:s att lira när den nya uteplatsen blir klar lagom till midsommarnattens underbara ljus.
Då ska jag sitta och snurra på en brun, smutta, lukta. Luta mig tillbaka och drömma om ett amerikanskt kulturarv jag gillar allt mer. Ju svagare USA blir, desto mer sårbart världens polis är, desto mer verkar jag fastna för landet jag på många sätt föraktat men samtidigt älskat. I USA finns alltid både och av allt. Visst är det det som är charmen. 
Heaven and Hell.

 

Inte en enda människa har kommenterat min text som jag skrev för Expressens helgtidning "Fotboll i början av maj.
Verkar inte vara så många som köper tidningen, eller också valde dom helt enkelt bort min text när dom bläddrade igenom materialet. Hur som helst. Nu får ni möjlighet att läsa den här på min hemsida.
Inte lika läsvänligt eftersom jag tycker att Expressen hade redigerat det väldigt snyggt med coola bilder ifrån det glada tidiga nittiotalet. Får säga att jag är jäkligt nöjd med den texten. Förstår inte att jag inte får skriva på fler ställen...
Läs Mitt livs match-Jag fick stå i centrum i två veckor.

När Peter var sex år gammal gjorde han bort sig inför sin familj under ett födelsedagskalas, alla ställde sig upp och gapskrattade, slog sig på låren i förtjusning av den lilla grabbens tabbe.
Familjen menade förstås inget illa men händelsen satte sig djupt i Peters medvetande.
Genom livet har så Peter burit på den känslan och rädslan av att återigen stå själsligt naken inför människor medan dom skrattar sig blå över Peters misslyckanden.
Inget kan vara värre än att bli hånad och förödmjukad i offentlighetens ljus, va domen han la över sig själv.

Så Peter drog sig undan, levde ibland skuggorna på bakgator, eller smög omkring på stora torg på natten medan kommunens renhållningsarbetare förberedde operation storstädning. Peter ville egentligen ingenting annat än att bli sedd, uppmärksammad, men hur skulle det gå till. Han skrev noveller på dagarna medan vanligt folk gick till jobbet, käkade lunch, och gick hem ifrån jobbet, till barnens fotbollsträning. Men Peter bara skrev och skrev, han visste att han var bra, han läste ju andras texter å Peter var inte imponerad.

Men ingen visste ju om att Peter skrev egna texter, långa berättelser om livet utanför. Om skräcken för att bli avslöjad som bluff och massornas gapskratt medan han sakta klättrade ner ifrån den pedistal Peter ägnat år för att ta sig upp på.
Människor som pekade och viskade och flinade på stan. Misslyckanden som han aldrig skulle bjuda på.
Men vem vill egentligen ha något av mig, tänkte han igen? En livrädd och ljusskygg man som levt sitt liv i mörkret.
En man som inte kan någonting...
Defensiva tankar som alltid slog ner de optimistiska när verkligheten kom för nära honom.
När självförtroendet faktiskt började närma sig någon sorts mänsklig värdighet.

Då stod dom där och skrattade igen, demonerna, la famiglia.
Ansiktena ifrån den barndom som inte var allt för illa men som grusades genom några minuters förödmjukelse på ett födelsedagskalas när Peter var sex år gammal.
Peter skulle aldrig komma in i livet, han förlorade, gick hem till sin lilla etta och packade sin sportbag.
Sedan dess är det ingen som har sett honom, även om ryktena säger att det bor en man i en koja i skogarna utanför Finnerödja. Ingen har sett denne man men bygdens invånare vittnar om att dom ofta finner handskrivna lappar i sina brevlådor. Lappar som alltid innehåller samma budskap.

Ser ni mig? Varför ser ni aldrig mig?
Under texten finns alltid en illustration av en liten pojke, ihopkrupen på golvet, med händerna över öronen.
Ovanför står de vuxna med pekande fingrar och hånskrattar åt den lille pojken.

Ett hårt och kallt regn slog ner över Stockholm, en bredbent Bruce Springsteen stod  på Stadion å försökte skingra det totala mörkret via 1,2,3,4 å lets go...
Själv stod jag på en terass ovanför Hötorget och lyssnade på cover-Bono och cover-Kiss som lirade på firmafesten.
Plötsligt dök Bono upp bakom min rygg och sjöng "In the name of love" å han gjorde det rimligt bra. Viskade till mitt sällskap att det där var jag för femton år sedan. Bono var mitt smeknamn, jag var Bono, men jag kunde inte sjunga.
Regndroppar från partytältet blötte ner min arm men den enorma wokgrytan med någon sorts paella värmde gott i ryggen där jag stod och spanade mot den lilla scenen vid terassens ena ände.

Det var mingelparty och kollegor och branschfolk flöt runt och snackade med varandra i timmar.
Stockholmsmode på tjejerna som stod där i klänningar och kjolar i mönster och starka färger, påfågelfjädrar, medaljonger å prickar i rött å gult å svart å blott. Tanter i unga kroppar. Exakt likadana kläder som min eleganta farmor alltid bar när hon var mellan femtio och sextio år.
Det märks allt mer att man levt ett halvt liv . Har varit med om hela rundan nu. 30-40-50-60-70-80 och 90-talet har redan haft revivals sen börjar allt om igen fast med små, små detaljförändringar så att ingen kan använda gammalt utan måste köpa nytt för att vara rätt om man inte är över modetrender och kör vintage rakt av.
Det var ett småputtrigt men väldigt trevligt party men det avmattades rätt tidigt och jag orkade inte gå vidare så jag tog min jacka, drog upp min krage och vandrade genom regnet, Kungsgatan fram, till hotellet och la mig.

SJ hem idag i en vagn som gud glömde, säten som var trasiga, bord som inte gick att fälla upp, tvåhundra vilda barn som gapade medan föräldrarna satt och pratade om dåliga pojkvänner som gjort dom gravida och sen skitigt i dom för att lämna dom med taskig ekonomi. Det stank barnbajs i hela vagnen och jag höll på att bli galen.
Trött, bakis och full av dåligt tålamod satte jag i lurarna till I-phonen i öronen och tryckte på fantastiska Fleet Foxes.
Tog fram Dennis Lehanes "Ett land i gryningen" och började äntligen läsa igen.
Nästan direkt dyker meningen upp:
"Jag tänker sova, din gamla hora, viskade Ruth till natten, till horisonten, till doften av slaktat kött."
Så vackert, så brutalt jävla vackert...