-Äter ni alltid så här mycket i Sverige? Jag kommer inte orka gå efter de här dagarna.
Chris som jag mötte på en resa på Irland förra året satt nu i Örebro i Sverige och förundrades över de mäktiga frukostborden, de tunga luncherna och middagarna på kvällarna. Jasmine satt bredvid och skrockade lyckligt. Hon höll med och orkade aldrig äta upp en enda hel portion. Efter ett tag började de två dela på en laddning mat.
Jag trodde nog aldrig på allvar att Chris skulle ta vägen förbi Sverige och Örebro på sina resor runt om i världen. Vi har haft mailkontakt sedan vi skiljdes på ett hotell i södra Dublin för nästan exakt ett år sedan. Vi har skrivit ned planer om att ses någonstans i Europa för att göra nått jobb ihop. Skriva och fotografera. Prata med folk. Prata med varandra. Förutsättningslöst och sedan se vad det blir. Så skickade jag över en länk om konstprojektet Open Art i Örebro. En trigger så spännande att han bestämde sig för att åka hit och kombinera ett möte med mig och ett par uppdrag kring utställningen. Att sedan musikfestivalen Live at Heart pågick samtidigt var en vältajmad tillfällighet. Vi hade drygt två dagar ihop och det var fantastiska dagar där jag på allvar för första gången fick vara guide och ambassadör för min egen hemstad. Vilket blev som det brukar bli. En resa mellan peptalk och svartsynt ärlighet om de sämre sidorna. På något annat sätt kan jag inte vara.

Chris är från Nya Zeeland med släktband i Nederländerna. En hårt arbetande man som förvandlat dåliga förutsättningar till att bygga ett liv han just nu njuter av. Som han sa i en diskussion en av kvällarna: 
-Pelle, you don´t get jobs. You create them yourself. There is no other way. 
Från en familj med sex-sju barn. Fick aldrig grepp på vilket. En stenhård pappa som visade lite känslor och en dålig skolgång gav honom inga val. Han var tvungen att göra det själv. Nu äger han fastigheter. Har jobbat som arkitekt men är numer skrivande journalist och en otroligt bra fotograf. När man pratar med honom har han varit nästan överallt på vår jord. En mycket spännande man som menar att han pejlade in på min frekvens under en middag strax söder om Drogheda. En lyssnande och lågmäld man med många djup som långsamt sipprade ut under samtalen. 

Jasmin har jobbat med Chris i många år. En skönt levnadsglad kvinna som ser det vackra och positiva i allt eftersom motsatsen är helt meningslös som hon sa. Jasmin har en spännande historia. Hon är uppväxt i Indien och levde länge ett helt vanligt traditionellt familjeliv med man och barn utan tankar på någonting annat. Så bestämde mannen att dom skulle flytta till Nya Zeeland och där förändrades allt. Hon skiljde sig och fick långt senare en digitalkamera i sin hand. Det förändrade hela hennes liv sa hon den sista kvällen medan vi satt och drack öl och vin på Bishop Arms. Nu reser hon ofta ihop med Chris och är även hon en grym fotograf. De små detaljernas fotograf. Så imponerande hur hon kunde hitta vinklar och små, små detlajer där jag hela tiden såg den stora bilden. Där har jag mycket att lära. Hennes nyfikenhet och kunskap i en briljant symbios. 

Det är det här jag älskar. Att möta människor och ta del av livshistorier. Sitta timmar på caféer eller barer och dela med sig av erfarenheter som är väsenskilda på vissa sätt men så lika på andra. Jag har alltid levt med en dröm att få åka runt världen och göra det som Chris och Jasmin gör men det lär aldrig bli av rent professionellt. Just nu är jag på väg in i en ny fas som känns spännande men annorlunda. Texter kommer i och för sig skrivas här, människor kommer jag möta och resor lär det bli en och annan ändå. Men jag är mycket glad över att ha fått möta dessa två personer som under dryga 48 timmar gav mig fullt av energi inför hösten men även en smula melankoli och tomhet när vi skiljdes på Köpmangatan efter en avslutande romdrink på Lilla Örebro.   

Jag gick gatorna fram och tillbaka i det allt mer höstliknande stadslandskapet där mörkret kommer tidigare än förut och där Ai Wei Wei:s arbetaroveraller mot kommersialismen vajade i den tilltagande vinden. Från södercity till norrcity, in på klubbar och restauranger, i jakten på musik under Live at Heart. Det är så enkelt att bli likriktad trots en musikfestival fullt med olika gangers. Själva charmen ligger ju egentligen i att bli överraskad och hitta nytt. Men jag tittade i programmet och såg allt det irländska och andra underrubriker med folk som jag gillar. Jag jagade americana och någon enstaka rockrubrik som även det spelas hemma. Till exempel David Södergren Hot Fives som är grymma, eller Shamrock med sina covers på Flogging Molly och Dropkick Murphys samt de mer traditionella Tullamore Brothers. Dessutom Rickard Lindgren och Six String Yada. Och det var okej men väldigt samma hela tiden. Tillsammans med mig hade jag gäster från utlandet med andra musikreferenser och de tröttnade och ville ha nått annat. Vi hamnade fel på Teatercaféet och Akosia, på Kulturhuset och Billy Momo som förvisso var charmiga på scen men parodiska i sina hipsterskägg och Brooklynoutfits. Lite som ett svenskt sjuttiotalsdansband i sin enhetlighet men med en basist i svennekläder.

När min nyvunna vän Chris utropade att det var dags för en sista drink innan natt då de skulle vidare mot Köpenhamn dagen därpå så ramlade vi lite på chans in på East West där pop-punkbandet Ladida från Göteborg körde hårt. På scen stod en reinkarnerad Debbie Harry och rockade stenhårt med en grym karisma. Varje rörelse blev en pose men det kändes ändå aldrig konstlat. Gitarristen hoppade omkring som om han lirade i The Jam men såg en aning för glad ut. Kanske är det bara jag men han borde sett argare ut med den energin bandet gav oss. Basisten satt på golvet och gömde sig och trummisen någonstans bredvid. Säkert fanns det en tanke med det då sångerskan och gitarristen tog allt utrymme på scenen. De var showen och jag är mycket glad att jag avslutade hela mitt deltagande på Live at Heart med att americanatrött släntra in på East West och mötas av en chockvåg med energi. Lyckligare gick jag iväg och drog i mig en spritig romdrink på Lilla Örebro som avslutning på denna intensiva helg.     

Jag har suttit här nu i två dagar och sett den blåa himlen och den starka solen långsamt försvinna för att förvandlas till de svarta ångestladdade moln som precis just nu drar in över Karintorp och min sommarstuga. Molly Malone ligger som vanligt framför mig och snarkar i gröngräset. Bob Dylans variant av House of the Risin´Sun spelas tyst på min dator och det känns verkligen som att det börjar dra ihop sig. Sommaren är på väg att ta slut. Kanske tar den slut precis just nu när regnstänk börjar färga bordet på uteplatsen. Hösten i antågande och det är som vanligt inte bara naturens eviga kretslopp som går in i sin vilopaus, det är även min frilanstillvaro som går mot sin vila. Allsvenskan har sin slutspurt. Nio omgångar kvar tills en vinnare utses och det är även mållinjen för mina uppdrag som hänger ihop med den svenska fotbollen. 

Jag skulle tro att 2015 kommer bli det år då Örebro ramlade in i toppen av Sveriges eventstäder. Till stora delar beroende på stans 750-års festande som färgat innerstan under hela året. Men inte bara därför. Det finns en rad entreprenörer och idémakare som ser till att vi andra får ha skoj. Och det är inte slut än. Hösten står för dörren och där fortsätter stan att vibrera av aktivitet. Pridefestival, filmfestival och musikfestival. Tre sköningar som står på tur. 

Det här är alltså bara en förlängning på mitt förra inlägg eftersom jag ville ha in några fler fotogafier. Lite mer solnedgångsporr för de som gång igång på sånt. Det är ju så fint men samtidigt extremt konventionellt. Men har jag brytt mig om sånt förut? Ja visst! Men inte idag...

Västra hamnen i Malmö är den där gamla konstruerade delen av staden som Kockum och varvsindustrin byggt ut från den ursprungliga strandlinjen. Under många år och under sin storthetstid på 1950- och 1960-talet var varvet ett av världens största. Sen kom nedgången och till sist nedlägningen. Nästan alla hamnstäder har haft de här slitna områdena som inte klarat konkurrens och förslummats. För att när 2000-talet närmade sig börja vakna och rustats upp. Vill man vara elak kan man säga att det är inget unikt med Västra hamnen i Malmö. Det finns hur många hamnstäder som helst som gått igenom samma makeover från rostig och skitig industri till glasfasader och uppseendeväckande arkitektur.