Hur porträtterar man bäst en stormrik byggherre, med ett förflutet som elitfotbollspelare, när han plötsligt blir avslöjad som en omoralisk och eventuellt kriminell affärsman?

Jo, man visar en spelsekvens från ett gammalt svartvit teveinslag  då han bakifrån, mycket fult och cyniskt, sparkar ner en motståndare(Bosse Larsson i MFF) för att förhindra en kontring.
Så klart att denne man inte är någon att lita på, det ser man ju.
Det är på sitt sätt briljant. Inga ord behövs, alla fattar direkt vilken filur de handlar om.

Det var vad Janne Josefsson gjorde i Uppdrag Granskning där han avslöjade ÖIS-mannen Stefan Allbäck som en bestickare och bedragare som tillsammans med köpta kommunpolitiker snott pengar från folket till sin egen personliga vinning via lyxhus vid vatten, attraktiva vindsvåningar, semesterhus och dyra middagar.

Nu väntar jag bara på del 2.
Upplösningen!

Gudfadern var den första riktiga roman som jag läste, Sicilianaren var den andra. Böckerna var ingången till litteraturen för mig så på sätt och vis är jag evigt tacksam för att dessa böcker om maffiafamiljen Corleone fanns där för att ta mig in till en annan värld. Jag fångades, som så många andra, av den mystik och romantik som målat maffians värld cool och något att eftersträva.
De starka familjebanden, kläderna, stilen, tomatsåsens perfektion, lojaliteten, deras version av respekt, pengarna, partyn, snygga brudar och snabba bilar.

Men visst är det så att vi borde komma överrens om att det är tid att säga nej till denna vurm för maffian i alla dess olika former.
Maffian är en storindustri, en politisk maktfaktor, en enorm jävla bläckfisk som suger pengar och släcker liv över hela vårt jordklot.
Dom är inte värda någon respekt överhuvudtaget. Förakt är det enda och riktiga omdömet över organisationer som via hot om våld och utförande av våld och död tar kontroll över allt större delar av samhället och dess ekonomi.

Det kan handla om vapenstrider på gatorna i Göteborg eller Malmö, knarkhandel i Stockholm, Italien med sina arméer Camorran, Cosa Nostra och det som Tomas Lappalainen skriver om i sin bok, I Ndrangheta. Den kalabriska maffian.
Vi har knarkkrig i Mexico och sedan tidigare Columbia, asiens alla maffiaklaner, ryska maffian som dödar folk i parti och minut. Sedan finns ju Hells Angels, Bandidos och en drös andra mc-gäng som vill skapa sina egna samhällen.

Maffian är ett virus som sprider rädsla, hot, lidande och död som vilket annat virus som helst. Maffian är ett hot mot demokratin och vår rätt av fria leva som vi vill, säga vad vi vill och ta de beslut som vi vill.

Jag vill förstås inte förbjuda någonting av följande men man kan ju fundera över glorifieringen av filmer som Gudfadern, Scarface eller Sopranos. Massor av unga grabbar fastnar i maffiaidealet och fattar nog inte vad det egentligen innebär.
Överallt runt oss pågår den riktiga maffians verksamhet och den är, tror jag, långt ifrån glamourös...

Livet har stannat upp för en kort stund.
Att sitta och stirra på en vägg med rörliga bilder är något annat.
Två dagars utmejslande av bilder från sju fotbollsmatcher kräver sin man.
Å Wigan vände till 3-2 de sista tio minuterna mot Arsenal.
Även på reprisen.
I morgon är det examen...

X2000 stannar snart i Alvesta för att släppa av och plocka upp resenärer.
I mitten av 80-talet bytte jag ofta tåg just där för att ta mig till min militärtjänstgöring på I11 i Växjö.
Det var mitt första trevande försök att bryta upp från hemstaden och bli vuxen på något sätt. Bort från gamla vänner och lagkamrater under veckorna, bort från mammas beskyddande famn.

Ibland tänker jag på hur livet sett ut om vissa beslut blivit annorlunda under den knappt åtta månader lååånga tiden i de småländska skogarna.
Tänk om till exempel om den legendariske Östers IF-ordföranden Stig Svensson tyckt att jag varit något att satsa på efter min väldigt lyckade testmatch i klubben 1986. Dåvarande tränaren Bosse Johansson och de lokala medierna ropade succé efter matchen, där även skyttekungen Hasse Eklund deltog, men Stig Svensson tyckte jag var för temposvag och ville inte ha mig.

Samma år, mitt i vintern, for jag upp till Sundsvall och tränade med Giffarna där Anders Grönhagen var tränare och den rätt så välbekante Tomas Brolin var ny i klubben. Efter några lyckade inomhusträningar ville Giffarna ha mig och vi pratade kontrakt men kom inte överrens.
Just kontraktet visade inte lika mycket att dom ville ha mig som deras smörjande ord. Men det var ett väldigt trevligt besök och jag var trots allt nära att flytta upp dit där dåvarande bästa kompisen, Nicklas Karlström, spelade.

Istället stannade jag kvar i Örebro och BK Forward.
Vi kvalade oss upp till dåvarande division 1 norra inför säsongen 1987.
Vårt lag slog Falkenberg FF i bäst av två matcher där en viss ung Per Zetterberg satt på bänken enligt en gammal laguppställning hemma i lådan.
Jag flyttade hemifrån till min första egna lägenhet på andra sidan stan.
Från Väster till Öster.
Ett gigantiskt kliv närmare ÖSK där jag hamnade några år senare.
"The rest is history"

Så nära men ändå så långt ifrån.
En gammal klyscha som kommer väl till pass efter att jag bläddrat igenom min maillista. Långt ner på förra årets lista låg tre mail som andades förhoppning om att nå en stor publik i mitt skrivande.
Men tystnaden talar för att jag föll på slutrakan.
Lite synd men samtidigt finns det nog en mening med det också.

Tanken var att jag eventuellt skulle bli fotbollens svar på Leif Boork i Expressens sportavdelning. Teoretiska och taktiska texter om svensk och internationell fotboll som skulle förtydligas via taktiska ritningar. Ungefär så.
I november förra året hade jag ett möte med två representanter från Getingen på Espresso House på Vasagatan i Stockholm.
Dom förklarade hur dom tänkt och jag förmedlade hur jag såg på intresseförfrågan.
Några dagar senare skickade jag ett mail för att kolla hur dom tyckte att mötet kändes. Jag fick ett svar i slutet av november att de tyckte att mötet kändes utmärkt och att jag spontant kändes intressant.
Tydligen inte tillräckligt intressant.
De skulle återkomma med besked inom två veckor, var tvungna att dra igenom idén med högre ansvariga och motivera allt ekonomiskt.
Fullt förståeligt naturligtvis.
Ja eller nej.

När jag för någon vecka sedan såg en kollega/konkurrent med en text i Expressen inför en Champions League-match med precis den touch som samtalen innehållit förstod jag slutgiltigt att jag fallit bort trots att jag "spontant kändes helt rätt."
Fortfarande fem månader efter det senaste mailet har jag formellt inte fått ett besked. Jag är nog lite naiv.
Trodde nog att jag ändå skulle få ett besked utan att själv ringa, maila och ligga på.

Nu är nog deras beslut det rätta trots allt då jag inte brinner för det rent fotbollsteoretiska i textform. Min styrka och glädje ligger i det friare formatet där jag kan väva in fotbollen i vitt skilda sammanhang.
Analyser om skeendet i och utanför själva spelplanen.
Samtidigt hade jag hoppat på tåget och gjort mitt bästa om erbjudandet hade kommit.

Det enda jag är besviken på är att jag överhuvudtaget inte fick något besked efter mötet och det sista mailet.
Den sjukan är en mediasjuka.
Negativa besked får man oftast från kollegor eller utomstående om man får besked överhuvudtaget.
Det gäller alla medieformer jag jobbat med så här långt.
 

Hur många år tar det innan en minnesplats blir övergiven av oss människor.
Tankarna brukar komma då jag hamnar på kyrkogårdarnas gravplatser.
De första åren minnesstenar omgivna med blomsterprakt och renputsad yta, senare mer övervuxna stenar som förmedlar sorglig ensamhet.

I april 2003 dog två Djurgårdssupportrar i en trafikolycka mellan Västerås och Enköping när dom var på väg hem ifrån en fotbollsmatch i Örebro mellan ÖSK och DIF. Varje gång de senaste sju åren som jag passerat platsen påminns jag om denna tragedi. I den gryende våren släcktes två liv och på ett staket invid olycksplatsen har det sedan dess hängt någon hyllning till de som gick bort.
Tröjor och halsdukar med Djurgårdens märke på som lyst upp väggrenen och talat om för oss andra att här dog två av "oss i familjen" som följer laget runt om i landet.
Det har varit vackert, det har varit sorgligt men även talat om att ingen är ensam i sin sorg om man är en i gruppen, en av Djurgårdsfamiljen.

Jag åkte förbi platsen igår igen, solen lös och vårvärmen slet för att få bort nattkylan ifrån landskapet. Mina nya pilotsolglasögon dämpade ljuset lite grann och jag njöt verkligen av omgivningens förhoppningar inför den årstid som komma ska.
På staketet hängde enbart några slamsor kvar av de hyllningar jag tidigare sett. Kanske har den grymma vintern och all hemsk snö slitit för att förstöra denna minnesplats, detta utan tanke på de som sörjt och sörjer.
Kanske är det så att nu, snart exakt sju år sedan olyckan, har minneplatsen spelat ut sin roll.
Livet har gått vidare och även om människor aldrig helt kommer att glömma så har ändå just denna plats med sina minnesmarkörer sjunkit in i den jord som även de två supportrarna återvänt till.

Själv hoppas jag på att Djurgårdare på drift stannar till en stund nästa gång de far förbi och förgyller platsen med nya färgglada klubbmarkörer som får sitta och fladdra i vinden på staketet. I all sin tragik och sorg ger det ändå nån sorts hopp och källa till den gemenskap som fotbollen, ja idrotten överhuvudtaget, ger när den visar sig från sin finaste sida.
Låt minnesplatsen fortsätta leva.
Det tror jag till och med att motståndarsupportrar kan ha sympatier med.
För det skulle ha kunnat vara deras fans det handlade om.

Jag vet att man ska säga att man skriver blogg för att man älskar att skriva och inte för att samla på en massa läsare i första hand.
Men jag tror det handlar om att lura sig själv för det tro fan att man vill ha många läsare när man har ambitionen att skriva bra och underhållande.
Annars skulle man ju lika gärna skriva texterna i dagböcker av papper eller i worddokument och samla på hög enbart för sig själv.
Som jag gör i min idé och tankebok som är helt för mig själv och ständigt finns i min närhet om jag skulle behöva den.

Det senaste halvåret har mitt analysverktyg visat stadiga men usla läsarsiffror för den här bloggen. Idag kom en ny dyster rapport.
I och med att jag lägger ned så mycket ambition på att göra texterna innehållsrika är det lite frustrerande med ett diagram som säger att det inte händer mycket och om det händer så är det ned det går i läsarsiffror.

Vet att jag har en trogen läsekrets och förstår om ni känner er dåligt uppskattade i och med detta inlägg men det är inte min mening för jag är verkligen glad över er närvaro via läsning och små kommentarer ibland. Hoppas ni känner att jag ärligt menar det här och nu.
Ni är värdefulla för mig!

Samtidigt är det som med all verksamhet som man vill ha utveckling i.
Det behövs små kickar för att orka hålla ambitionsnivån uppe.
Ett företag behöver vinster för att orka överleva.
En blogg, eller åtminstone min blogg, behöver starkt öka sin läsekrets för att kännas meningsfull med tanke på den tid jag lägger ner.

Jag är inte ute efter bekräftelse just nu även om jag haft inlägg av den här typen förut där det starkt luktat egobegär och bekräftelsebehov.
Det är alltså inte beröm i sig jag fiskar efter, jag fiskar efter fler läsare.
Som i sig ger kraft till att skriva oftare och bättre.

Jag är lite orkeslös just nu.
Kanske måste jag förändra bloggen?
Kanske behöver jag lägga ned den?
Blir så avundsjuk på alla som har inspiration och kraft att blogga om samma ämne om och om igen hela tiden.
Om fotboll.
Om musik.
Om politik.
Om bilar.
Om hundar.
Ja ni har fattat för länge sedan.

Jag fungerar inte så utan rastlöst kastar jag mig mellan mina desperata tankar och upplevelser och det blir så spretigt.
Jag vänder mig mot alla eller inga.

Drömmer ibland om att göra sidan mer som en internettidning med innehåll som en tidning eller mer magsinsmässigt. Proffsig och till viss del kommersiell.
Andra gånger drömmer jag om att ha en reseblogg som gjorde att man gick runt ekonomiskt och som gav mig chansen åka runt Europa och fotografera och skriva. Kanske ska jag ha rörliga bilder på sajten?
Göra små inslag i rörlig bild istället för detta skrivande om allt och inget.

Ni får ursäkta mig för mina tillkortakommanden men jag vill nå ut, mycket, mycket längre än jag gjort det senaste halvåret.
Jag vill bli läst av fler för jag tycker att jag är värd det och jag vågar precis nu för första gången skriva det också. Jag vill nå längre med mitt skrivande.
Har alltså inte skrivkramp, är inte slut på idéer, utan brinner av kreativitet som inte får plats. Är bara lite orkeslös just idag.
Lite trött som Torsten Flinck sjunger ibland...

Ouppnåeliga storstjärnor eller bara vanliga grabbar som lirar fotboll?
Det ligger nog i betraktarens ögon.
Men för de flesta är Premier Leagues superstars övermänniskor som ofta sätts upp på pidestal och dyrkas som gudar.

Det är lätt att förblindas av den vackra packeteringen, av all glamour, all kommersialism och den enorma bevakningen från medier över hela världen.
Det är som med kungahus, filmstjärnor och rockstars.
Övermänniskor som upphöjs till någonting dom inte alltid är eller vill vara.
Men människors behov av att skapa hjältar varkar vara nedärvt i generna.

Tänkte lite på det när jag efter matchen mellan Manchester United och Chelsea stod i spelargången tillsammans med kommentatorkollegan Anders Fredriksson(samt halva Europas och delar av resten av världens TV-bolag) och väntade på intervjuobjekt. Stämningen var ordentligt avslappnad där jag med stora öron stod mitt emellan Alex Ferguson och Carlos Anchelotti för att försöka höra deras efteranalyser i olika kanalers sändningar. Dom vallades runt och fick svara på samma saker om och om igen. Två män med ansvarstagande jobb men i grunden bara två män som skulle kunna ha varit Mr Johnson och Signore Barbarossa.

Sen kom spelarna på löpande band. Manchester Uniteds lirare i sina overaller och med en liten weekend resväska på hjul rullandes bakom dom. Fletcher, Macheda, Scholes, Park och Giggs. Killar som i det forumet såg ut som vilket pojklag som helst.
Chelsea var av förklarliga skäl gladare den dagen, Malouda hälsade glatt när han gick förbi med musikspelaren i handen, Drogba busade med samme Malouda när han gjorde en intervju, snodde en reporters hatt som han satte på Maloudas huvud. Joe Cole fick berätta för minst sex olika kanaler hur han klackade in 0-1 målet på Old Trafford. Fredriksson tog en rövare och snodde Drogba i mängden av reportrar och fick en intervju om matchen men även några ord om Sven-Göran Eriksson. Av någon anledning gick visst inte den intervjuen ut i sändning, synd, inte varje dag den typen av spelare når fram till Canal Plus Sverige.
Men bra jobbat Fredriksson!

Mitt i allt detta dök John Terry upp och såg otroligt avslappnad ut och jag tänkte att det är förbannat stark med tanke på den "twister" som parkerat över honom under hela senvintern. Han snackade med allt och alla och skrattade som om inget hänt. Sedan gick han ut genom järnporten mot bussen och möttes av en vägg med burop från Unitedfans.

Som gammal spelare borde jag inte bli överraskad över denna vanlighet hos spelarna men även jag blir förstås påverkad av medias massiva bevakning av de här världsspelarna. Jag inser att det finns dom som skulle ge bort ben och armar för att få ha stått där i spelargången med mig och känna på pulsen av världens största sport i just nu världens största liga.

Men, och detta är säkert trist för många, faktum är att om man skalar bort den lyxiga ytan, river bort skalet på kungar, filmstjärnor, rockstars och världens bästa lirare så är vi alla av samma sort.
Människor helt enkelt.
Med våra fel och brister. Förtjänster och kunskaper.
Allt det andra är vad VI vill göra av oss och dom.
Halleluja vad fin jag är!

Tänk att man måste ända ner i skiten innan man orkar skaka om viljan och förnuftet och inleda vägen tillbaka igen. Jag har varit så långt ner man bara kan komma, längre än jag varit i hela mitt liv. Jag har inte varit intressarad av annat än att sitta på min feta röv och käkat och druckit, frusit genom ben och märg i den överjävliga vintern och tyckt att livet varit allmänt sketet.

Det är runt ett halvår sedan jag gjorde någonting som ens liknade träning. Jag har varit trött, ointresserad, allergisk ja nästan apatisk inför allt som luktat rörelse.
Kroppen har inte velat vara med, två sorters antibiotika har käkats under en tid av över tio veckor, naproxen ännu längre, och piller för att lugna och hålla koll på en mage som varit på väg mot krasch.
Dessutom en stor oro för vad kroppen håller på med, vad som gömt sig där inne.

När jag varit ute på dogwalk i skogen har bröstet värkt som om jag supit T-Sprit i ett halvår, pulsen har dunkat som basen i en Eurodiscolåt.
Kanske är det så här det är om man levt rock´n roll liv under större delen av sina fyrtio år. Kröka, röka å göka, typ. Har alltid funderat på det. Hur fan ett par av de där balsamerade gubbarna i till exempel Rolling Stones kan stå upp.

När jag nu bestämde mig för att börja vägen tillbaka tänkte jag att det kommer att ta lång, lång tid innan jag överhuvudtaget skulle orka jogga. Tänkte långa promenader i nån månad, lite lätt styrketräning på skakmaskinen Powerplate och sedan börja hasa mig fram längs gatorna i villaidyllen.
Experterna säger ju att man inte kan lagra träning i kroppen utan det mesta försvinner rätt snabbt. Åtminstone sa man det under mina aktiva år.

Men nu har jag varit ute och joggat tre gånger på kort tid och även om bröstet värker precis som i skogen och inte går det snabbt så tycker jag ändå att konditionen konserverats hyfsat. Idag drog jag trots allt en runda på 40 minuter, den tar normalt runt 35 minuter. Godkänt i min bok åtminstone.
Sen att jag går runt och har muskelvärk hela dagarna är i detta fall enbart skönt.
Jag ser ljuset och sa till Å idag när jag satte mig i soffan med en kopp te efter joggingen att fy fan va skönt det är att vara trött.
Men efter träning trött istället för fet och lat trött!