Susan Cain om de introverta i vårt samhälle
Stäng |
in vid I do not own it and am just previewing it! That said I don't rekocn you would wear it in the summer because it would be way too hot but for winter spring and autumn it is mint!
I might try and get one of the sponsors' to be goeurnes and give us a spot prize and run a competition or two .mmmmmmm ..you have me thinking now this might work. Watch this space!
NA-Krönikor
Väggmålningar i Bogside, Derry Nordirland
We came because we heard about Ze Harp...
Is mise Pelle Blohm...
Boulevard i P4 Radio Örebro
Under onsdagen var jag med i Arne Holmbergs program Boulevard i P4 Radio Örebro. En knapp timma där vi avslappnat snackade som om vi satt på ett kafé eller hemma i soffan. Om musik, om förändringarna i mitt yrkesliv, lite Kina och en del annat. Det är verkligen en ynnest att få möjlighet att medverka i ett sådant program.
Å jag säger det varje gång möjligheten dyker upp: Radio är verkligen kul och något jag skulle kunna tänka mig att jobba med.
Jag hade även skickat in en Spotifylista till programmet där jag mellan snacket spelade låtar från den. Tolv låtar finns på listan, jag hann väl med att spela knappt hälften vilket känns okej. Resten finns på Boulevards hemsida och deras lista. Eller min här ovan förstås.
Ni kan lyssna på programmet under Boulevard P4 Örebro:
Klicka på den rosa knappen med ljudmegafonen till höger:
Min del börjar 1.04.00 in i programmet.
Rock on!
Mina krönikor i NA-Nerikes Allehanda
På sikt är det meningen att den här hemsidan ska förändras och förnyas lite grann. Så jag slarvar med att fylla på under rubrikerna i rullgardinen ovanför. Använder mest bloggen just nu igen efter en rätt lång paus under förra året där jag experimenterade med andra texter på denna blogg. Nu har jag puttrat igång igen och känner mig redo att uppdatera lite oftare. Allt beroende på hur min vardag ser ut.
I januari körde jag igång med krönikor igen i NA. Jag har bytt sportsidorna mot Örebrosidan. Sportkrönikor mot allmänna krönikor om det som faller mig in och väcker mina tankar. Det har varit buskul så här långt.
En helt annan respons ger en helt annan kreativitet och iver från mig.
Om ni är intresserade av att läsa så kommer här de texter jag skrivit fram tills dags datum. Den senaste först. Enjoy!
-En orsak att flytta från Örebro.
-Vasatorget borde väckas ur sin Törnrosasömn.
-Är det så här vi vill ha det?
-Dom är inte värda den respekten.
-En kärleksaffär med det slitna, skavda och fula.
-Dags igen för obekväma sanningar.
Tillfälligt besök hos Expressen?
Det var inget skämt. Det var antagligen ett tillfälligt besök, eller kanske ett av några stycken besök, det får framtiden visa.
Men första april åkte jag upp till Stockholm för att vara med i Sportexpressens webbsändningar under en del av premiäromgången av den allsvenska fotbollen. Axel Pileby var programledare, Daniel Kristoffersson tidningens expert och så jag samt Elisabet Gunnarsdòttir(tränare för Kristianstad DFF) som gäster.
Det var avslappnat och trevligt, det krävde inte några större förberedelser, så det kändes bra att göra det. För det är det ständiga kravet att alltid vara uppdaterad om allting inom den allsvenska fotbollen som var en stor anledning till mitt avhopp från C More. Jag behöver göra plats i min skalle för andra saker. Det klarade jag inte med denna allsvenska fotboll, med dess alla statistiska fakta, dessa krav att veta allt, kunna allt, som ständigt surrar runt där inne. Jag behövde bli fri. Å det känns så skönt.
Än så länge åtminstone...
Men så länge jag inte har något mer fast, något mer krävande uppdrag inom ett annat område så gör jag gärna små avstickare tillbaka till fotbollen. Landslaget självklart varje gång. Det är ju inte så ofta.
Men även in i allsvenskan då och då. Bara jag kan välja tillfället själv.
Live i RTÈ Radio 1
Det är ju några dagar sedan nu men eftersom jag har lagt upp en länk på varenda plats där jag finns på de sociala medierna så borde jag förstås även lägga in den här. Blohm.se är ju ändå mitt hem och min borg. Länken finns längst ner till höger som ni kanske ser.
Marian Finucane är en populär radioröst och har en talkshow varje söndag i RTÈ Radio 1 mellan 11 och 13. Showen har cirka fyrahundratusen lyssnare enligt min kollega och vän Philip O´Connor. Ämnena varierar och kan handla om allt ifrån politik, nöjen, sport och samhälle.
I söndags var jag med i direktsändning via telefon. Jag skulle prata om matchen mellan Sverige och Irland samt David Beckhams resa i Kina som nybliven ambassadör för den kinesiska fotbollen. Det gjorde jag också.
Men jag halkade även oplanerat in i ett samtal med den forne irländske landslagsmannen och Manchester City och Sunderland-spelaren Niall Quinn. Vi pratade om när karriären tar slut och de problem som många före detta proffs får när strålkastarna släcks. Det pratades om sjuka löner och vad det gör med unga spelare. Ungefär. Ett favoritämne som passade mig perfekt. Jag var rätt nervös för min engelska innan men det gick bra.
Vill ni lyssna på programmet så lägger jag det under Marian Finucane. Börja lyssna efter en timma, där inleds den del jag är med i.
En missad smash om Derry City
Kommentator Petter Johansson la ju upp bollen så snyggt där i den andra halvleken mellan Sverige och Irland att det bara va för mig att smasha in bollen. Men jag tvekade en hundradels sekund och då var ögonblicket förbi. Magin va borta och det gick inte återta tråden. Men så är det att vara bisittare live. Man måste hugga när chansen dyker upp.
Nu var det förvisso inget avgöranda för matchen men det hade kunnat bli en skön sidostory. Den om Irlands James McClean och hans fotbollsuppväxt i staden Derry/Londonderry i Nordirland. En stad jag besökte för någon dryg månad sedan. En stad som enligt nationalisterna och katolikerna, som är i starkt övertal i den delade staden, borde ha hamnat på andra sidan gränsen in till Republiken Irland. Men Derry tillhör Nordirland och James McClean spelade landslagsfotboll i Nordirlands U21-landslag innan han tackade nej till en plats i A-landslaget för att istället invänta en plats i Republiken Irlands landslag. McClean gjorde även 78 matcher i Derry City innan han flyttade vidare till Sunderland där han nu spelar tillsammans med till exempel svenska Sebastian Larsson.
Vill ni läsa en intressant historia om McClean så finns det en på bloggen "Our man in Stockholm."
Derry City, även kallade The Candystripes, är en intressant klubb på många vis. Derry spelar i den Irländska ligan sedan 1985 trots att klubben alltså geografiskt befinner sig i Nordirland. Klubbens arena, Brandywell Stadium, ligger i det katolska område där den politiska och religiösa oron i slutet av 60- och början av 70-talet med The Troubles och Bloody Sunday ägde rum. Oron och våldet fick till följd att inga protestantiska lag vågade åka in dit och spela sina matcher. Det var den offentliga versionen medan representanterna för Derry City menade att det inte var farligare där än på någon annan arena under de här åren. Men man menade att Unionisterna ville bli av med Derry City och använde det som en politisk handling. Hursomhelst så blev Derry City tvingade att spela sina hemmamatcher nästan fem mil bort på neutral plan i den protestantiska staden Coleraine. Men efter bara en säsong, mellan 1971 och 1972, ville Derry tillbaka hem igen men blev nedröstade av det Nordirländska fotbollsförbundet. Det ledde fram till att klubben drog sig ur serien, la ner sitt a-lag och spelade under tretton långa dystra år med ett juniorlag i den lokala sunday morning league. 1985 ansökte klubben om att få gå in i den irländska ligan och fick dispens för det. Sedan dess har Derry City spelat sina matcher i republikens seriesystem. Och det inte utan framgång.
En annan sak som jag var tvungen att reda ut när jag väl var på plats i Derry var det här med punkpopbandet The Undertones och deras förhållande till klubben. Bilden är från omslaget till singeln "My Perfect Cousin" från 1980. Det är lätt att tänka sig att killarna i bandet var stora fotbollsfans och då i synnerhet supporters till Derry City. Men när jag träffade basisten Michael Bradley och frågade honom om omslaget skrattade han lite grann och sa att: "Visst, vi gick på matcherna men var väl inga stora fans. Sångaren och frontfiguren Feargal Sharkey som i en musikvideo sprang omkring och sparkade och nickade en boll var inte speciellt intresserad. Vi ville väl visa vårt stöd till klubben under de tuffa åren men det var inte så mycket mer."
Men när man tänker på att bandet även hade bokstäverna Derry City F.C på singeln "Get Over You" så undrar jag om det inte var lite mer än så. Eller också var det väl så att man ville visa identitet var man kom ifrån. Jag fick inte så mycker fler svar från Bradley som annars var en väldigt trevlig kille.
Pelle Blohm
– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.
– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.
– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.
– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.
– Föreläsare.
Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.
I övrigt en jäkla fin kille...
Tidigare inlägg