Under onsdagen var jag med i Arne Holmbergs program Boulevard i P4 Radio Örebro. En knapp timma där vi avslappnat snackade som om vi satt på ett kafé eller hemma i soffan. Om musik, om förändringarna i mitt yrkesliv, lite Kina och en del annat. Det är verkligen en ynnest att få möjlighet att medverka i ett sådant program.

Å jag säger det varje gång möjligheten dyker upp: Radio är verkligen kul och något jag skulle kunna tänka mig att jobba med.

Jag hade även skickat in en Spotifylista till programmet där jag mellan snacket spelade låtar från den. Tolv låtar finns på listan, jag hann väl med att spela knappt hälften vilket känns okej. Resten finns på Boulevards hemsida och deras lista. Eller min här ovan förstås.

Ni kan lyssna på programmet under Boulevard P4 Örebro:
Klicka på den rosa knappen med ljudmegafonen till höger:
Min del börjar 1.04.00 in i programmet.
Rock on!

På sikt är det meningen att den här hemsidan ska förändras och förnyas lite grann. Så jag slarvar med att fylla på under rubrikerna i rullgardinen ovanför. Använder mest bloggen just nu igen efter en rätt lång paus under förra året där jag experimenterade med andra texter på denna blogg. Nu har jag puttrat igång igen och känner mig redo att uppdatera lite oftare. Allt beroende på hur min vardag ser ut.

I januari körde jag igång med krönikor igen i NA. Jag har bytt sportsidorna mot Örebrosidan. Sportkrönikor mot allmänna krönikor om det som faller mig in och väcker mina tankar. Det har varit buskul så här långt.
En helt annan respons ger en helt annan kreativitet och iver från mig.
Om ni är intresserade av att läsa så kommer här de texter jag skrivit fram tills dags datum. Den senaste först. Enjoy!

-En orsak att flytta från Örebro.

-Var finns samtalet?

-Vasatorget borde väckas ur sin Törnrosasömn.

-Kraften i förändring.

-Är det så här vi vill ha det?

-Drömmar och rotlöshet.

-Tryggheten är borta.

-Örebro-en kulturstad.

-Dom är inte värda den respekten.

-En kärleksaffär med det slitna, skavda och fula.

-Dags igen för obekväma sanningar.

Det var inget skämt. Det var antagligen ett tillfälligt besök, eller kanske ett av några stycken besök, det får framtiden visa.
Men första april åkte jag upp till Stockholm för att vara med i Sportexpressens webbsändningar under en del av premiäromgången av den allsvenska fotbollen. Axel Pileby var programledare, Daniel Kristoffersson tidningens expert och så jag samt Elisabet Gunnarsdòttir(tränare för Kristianstad DFF) som gäster.

Det var avslappnat och trevligt, det krävde inte några större förberedelser, så det kändes bra att göra det. För det är det ständiga kravet att alltid vara uppdaterad om allting inom den allsvenska fotbollen som var en stor anledning till mitt avhopp från C More. Jag behöver göra plats i min skalle för andra saker. Det klarade jag inte med denna allsvenska fotboll, med dess alla statistiska fakta, dessa krav att veta allt, kunna allt, som ständigt surrar runt där inne. Jag behövde bli fri. Å det känns så skönt.
Än så länge åtminstone...

Men så länge jag inte har något mer fast, något mer krävande uppdrag inom ett annat område så gör jag gärna små avstickare tillbaka till fotbollen. Landslaget självklart varje gång. Det är ju inte så ofta.
Men även in i allsvenskan då och då. Bara jag kan välja tillfället själv.

Det är ju några dagar sedan nu men eftersom jag har lagt upp en länk på varenda plats där jag finns på de sociala medierna så borde jag förstås även lägga in den här. Blohm.se är ju ändå mitt hem och min borg. Länken finns längst ner till höger som ni kanske ser.

Marian Finucane är en populär radioröst och har en talkshow varje söndag i RTÈ Radio 1 mellan 11 och 13. Showen har cirka fyrahundratusen lyssnare enligt min kollega och vän Philip O´Connor. Ämnena varierar och kan handla om allt ifrån politik, nöjen, sport och samhälle.
I söndags var jag med i direktsändning via telefon. Jag skulle prata om matchen mellan Sverige och Irland samt David Beckhams resa i Kina som nybliven ambassadör för den kinesiska fotbollen. Det gjorde jag också.
Men jag halkade även oplanerat in i ett samtal med den forne irländske landslagsmannen och Manchester City och Sunderland-spelaren Niall Quinn. Vi pratade om när karriären tar slut och de problem som många före detta proffs får när strålkastarna släcks. Det pratades om sjuka löner och vad det gör med unga spelare. Ungefär. Ett favoritämne som passade mig perfekt. Jag var rätt nervös för min engelska innan men det gick bra.

Vill ni lyssna på programmet så lägger jag det under Marian Finucane. Börja lyssna efter en timma, där inleds den del jag är med i.

Kommentator Petter Johansson la ju upp bollen så snyggt där i den andra halvleken mellan Sverige och Irland att det bara va för mig att smasha in bollen. Men jag tvekade en hundradels sekund och då var ögonblicket förbi. Magin va borta och det gick inte återta tråden. Men så är det att vara bisittare live. Man måste hugga när chansen dyker upp.

Nu var det förvisso inget avgöranda för matchen men det hade kunnat bli en skön sidostory. Den om Irlands James McClean och hans fotbollsuppväxt i staden Derry/Londonderry i Nordirland. En stad jag besökte för någon dryg månad sedan. En stad som enligt nationalisterna och katolikerna, som är i starkt övertal i den delade staden, borde ha hamnat på andra sidan gränsen in till Republiken Irland. Men Derry tillhör Nordirland och James McClean spelade landslagsfotboll i Nordirlands U21-landslag innan han tackade nej till en plats i A-landslaget för att istället invänta en plats i Republiken Irlands landslag. McClean gjorde även 78 matcher i Derry City innan han flyttade vidare till Sunderland där han nu spelar tillsammans med till exempel svenska Sebastian Larsson.

Vill ni läsa en intressant historia om McClean så finns det en på bloggen "Our man in Stockholm."

Derry City, även kallade The Candystripes, är en intressant klubb på många vis. Derry spelar i den Irländska ligan sedan 1985 trots att klubben alltså geografiskt befinner sig i Nordirland. Klubbens arena, Brandywell Stadium, ligger i det katolska område där den politiska och religiösa oron i slutet av 60- och början av 70-talet med The Troubles och Bloody Sunday ägde rum. Oron och våldet fick till följd att inga protestantiska lag vågade åka in dit och spela sina matcher. Det var den offentliga versionen medan representanterna för Derry City menade att det inte var farligare där än på någon annan arena under de här åren. Men man menade att Unionisterna ville bli av med Derry City och använde det som en politisk handling. Hursomhelst så blev Derry City tvingade att spela sina hemmamatcher nästan fem mil bort på neutral plan i den protestantiska staden Coleraine. Men efter bara en säsong, mellan 1971 och 1972, ville Derry tillbaka hem igen men blev nedröstade av det Nordirländska fotbollsförbundet. Det ledde fram till att klubben drog sig ur serien, la ner sitt a-lag och spelade under tretton långa dystra år med ett juniorlag i den lokala sunday morning league. 1985 ansökte klubben om att få gå in i den irländska ligan och fick dispens för det. Sedan dess har Derry City spelat sina matcher i republikens seriesystem. Och det inte utan framgång.

En annan sak som jag var tvungen att reda ut när jag väl var på plats i Derry var det här med punkpopbandet The Undertones och deras förhållande till klubben. Bilden är från omslaget till singeln "My Perfect Cousin" från 1980. Det är lätt att tänka sig att killarna i bandet var stora fotbollsfans och då i synnerhet supporters till Derry City. Men när jag träffade basisten Michael Bradley och frågade honom om omslaget skrattade han lite grann och sa att: "Visst, vi gick på matcherna men var väl inga stora fans. Sångaren och frontfiguren Feargal Sharkey som i en musikvideo sprang omkring och sparkade och nickade en boll var inte speciellt intresserad. Vi ville väl visa vårt stöd till klubben under de tuffa åren men det var inte så mycket mer."
Men när man tänker på att bandet även hade bokstäverna Derry City F.C på singeln "Get Over You" så undrar jag om det inte var lite mer än så. Eller också var det väl så att man ville visa identitet var man kom ifrån. Jag fick inte så mycker fler svar från Bradley som annars var en väldigt trevlig kille.

Senast jag jobbade i TV med det svenska landslaget var matchen mellan Danmark och Sverige i Köpenhamn i oktober 2009. Danmark vann med 1-0 efter att Jakob Poulsen dragit in ett distansskott förbi Isaksson i målet. Matchen avgjorde att Sverige missade VM i Sydafrika 2010.

I studion stod förutom jag själv, programledaren Peter Henriksson och Marcus Allbäck, som precis hade slutat i landslaget om jag inte minns fel. Men hans upprördhet och problem att hålla distans till matchen var underhållande. Danmark vann för att dom var bäst men det höll han inte med om. Underhållande var det även att se hans svarta spelarögon kasta eldkulor ut över arenan. Men ja, det var en trist dag i övrigt för Sverige. Numer är Allbäck så kallad "Players Manager" och kan fortsätta att ha en spelare- och ledares syn på matcherna till skillnad från mig som en expertkommentator.

Men, men, det är historia och nu på fredag är det dags för mig igen. Men inte som studioexpert. Jag kommer vara bisittare/expert till kommentatorn Petter Johansson under matchen Sverige-Irland på Friends Arena. En viktig match i kvalspelet för att studsa tillbaka och delta i VM-slutspelet i Brasilien 2014. Sverige har inte råd med några misstag. Speciellt inte mot ett krisartat Irland med massor av interna problem.

Väl mött på Friends som man brukar säga.
Matchen börjar 20.45 fredag den 22/3 i Kanal 5!
Sändningen något tidigare.

Även om det inte är ett ständigt flöde av jobb och uppdrag som kommer till mig så måste jag ändå säga att jag stundtals har ett underbart jobb.
Den senaste veckan var en fin vecka. Speciellt sista halvan.

I onsdags tog jag bilen ner till Göteborg och checkade in på Liseberg Heden där Medieinstitutet Fojo hade beställt ett rum i mitt namn. Tidigt torsdag morgon var jag med på ett seminarie under Mediedagarna Meg13 i Svenska Mässan. Det var rätt välbesökt på stolarna framför den öppna scenen när vi körde igång vilket var kul då en viss oro funnits för motsatsen då vi var först ut den första dagen på Mediedagarna.
Seminariet handlade om plagiat-affären som skakade NA-Nerikes Allehanda för cirka ett halvår sedan. Den dåvarande chefredaktören och ansvarige utgivaren kopierade en text av mig som jag skrivit för magasinet Utmärkt Örebro. Vi gick igenom händelseförloppet från att jag läste texten och häpen lagt ut ett meddelande om det inträffade på Facebook till dagen då chefredaktören avgick. Deltagare på scenen var moderator Nina Hjelmgren från Medieinstitutet Fojo, Helena Sträng som är nuvarande chefredaktör på NA, Herman Nikolic webbchef på samma tidning och Jeanette Gustafsdotter som är vd på Utgivarna.
Resten av dagen gled jag omkring och lyssnade på andra seminarier, fikade och skakade hand med kända och okända människor i lokalerna.
Jag hade velat stanna kvar i Göteborg men jag var tvungen att ta bilen hem till Örebro igen. Var tvungen att packa en ny väska och skriva en krönika innan fredagen.

Nina Hjelmgren med ryggen mot kameran, Helena Sträng NA, Jeanette Gustafsdotter Utgivarna och Pelle Blohm.

Fredag morgon åkte jag med ÖSK och 148 sponsorer/samarbetspartners till Amsterdam. Första stop var en konferenslokal på Arlanda där Jens Spendrup och Per-Ola Ljung föreläste för gruppen. Därefter var det chartrat plan till Amsterdam. Middag och nätverkande första kvällen med inslag av fest. Jag tog några glas vin men var lugn och fin.
Lördagen var ju ändå min arbetsdag då jag med en halvtimmas föreläsning avslutade dagens föreläsnings-och informationspass med en nostalgiresa tillbaka till 90-talet. Jag pratade om ÖSK:s cuphistoria under just 90-talet men i synnerhet mötet med Ajax 1991 då jag var med och spelade. Det var inga roliga möten för mig och det försökte jag självironiskt och med humor berätta för en fullsatt mötessal. Det är en skön känsla att få cirka 140 personer att skratta och må gott till ett av min karriärs mörkaste insatser. Jag tror det gick bra och jag njöt som fan. Efter insatsen tog jag mig ut på stan och käkade på en sunkigt kineshak, som taget från en skum film. Trångt med kineser i mörka glasögon som tysta satt och tuggade på fyra små rätter. Ssedan gjorde jag som jag alltid gör när jag besöker storstäder. Jag börjar gå på chans. Försöker läsa av riktningarna sedan snurrar jag runt, fotograferar, fikar, snackar med folk. Det är en stor njutning det också.

Trettio minuters föreläsning som avslutning på lördagens konferenspass. Riktigt kul och en rejäl kick inför cirka 140 personer.

Söndagen innan hemresan tillbringade jag och alla andra på Amsterdam Arena. Ajax mötte Zwolle i en gäspmatch som Ajax vann med 3-0 inför 51.000 åskådare. En serielunk. Visst, en rätt trevlig serielunk på en skön arena men ändå. Fotbollsmatchen var död, knappt en enda närkamp under hela matchen. Spelare som sprang bredvid varandra utan att ta fighten. Är det framtidens fotboll då kommer inte jag att vara intresserad. Sorry.

Man vet aldrig vad man kommer att möta när man åker till en ny stad, en ny plats där man aldrig varit förut.
Derry eller Londonderry var ett välbekant namn för mig som intresserat mig för den irländska och den nordirländska historien. Där krig, revolutioner, uppror, terror och kampen för självbestämmande och mänskliga rättigheter har tagit väldigt stor plats. Britternas union och irländarnas republik. Det var alltså ingen vanlig grå anonym plats jag skulle besöka när jag tillsammans med kollega Philip O´Connor drog iväg till Derry för att filma, skriva, fotografera och dokumentera UK Culture City 2013.

Man hade kunnat förvänta sig en kall och misstänksam stad. Men det som mötte mig var en lång rad varma, vänliga, stolta och enormt inspirerande människor som kämpar för att sin stad ska bli någonting annat, känt för någonting annat än "The Troubles" och motsättningar mellan katoliker och protestanter. Staden har fortfarande stora problem med arbetslöshet och motsättningar finns kvar men viljan och kraften hos de människor som jag mötte under mina fyra dagar i Derry fångade mig. Det märks att dom är trötta på det som varit och vill blicka framåt mot en ljusnande framtid. Kanske är UK Culture City 2013 en start.

Här är en lång rad av de sköna och inspirerande människor jag mötte under dagarna i det som dom själva just nu kallar Legenderry City...

Eamonn McCann bredvid mig är journalist och författare men kanske allra mest känd som en av initiativtagarna till The Civil Rights Movement i Derry och som även var en av de överlevande under den tragiska Bloody Sunday i januari 1972 där 14 personer totalt blev dödade av brittisk militär. Eamonn va trevlig men stressad...

Michael Bradley är basist i kultbandet The Undertones som med sin hit Teenage Kicks blev välkända över europa.
Michael turnerar fortfarande med bandet även om hans ordinarie arbete är att vara programledare på BBC radio i Derry.

Martin McCrossan var vår guide under vandringen på Derrys berömda stadsmur som är byggd i början av 1600-talet. Skicklig guide, bra blick och tydligt tal. Här med Bogside i bakgrunden.

Patsy O´Kane äger och driver Beech Hill Country House Hotel en bit utanför stan. Här bodde jag och Phil i en väldigt trivsam miljö.
Patsy tog emot oss första dagen och bjöd på spännande och intressanta historier om huset som sett och hört en hel del i sina dagar.

Pauline Ross på The Playhouse var en av de mest engagerade och inspirerande och stolta Derrybor som jag mötte. Hon visade runt i det kulturhus hon själv startade 1992. Här finns det mesta från teater, konst, dans, komedi och utbildningsprojekt. Jobbar nära samhället och vill att konst ska vara något för alla.
Bilden under är också från The Playhouse. Jag fick tyvärr inte med mig namnet på medarbetaren som här berättar om sin verksamhet.

Koncentrerad gammal man njuter av solen bakom fönsterrutan.

"Gerry from Derry" som han kallade sig själv var guide på Tower Museum. Berättade om Irlands, Nordirlands och Derrys historia så att man aldrig ville gå därifrån. Personlig, noga med fakta och pedagogisk.

Spontankonsert i matsalen/kaféet på kulturcentrumet för irländsk gaelisk kultur. Cultúrlann Ui Chanáin. Jag var där för att få en kort lektion i gaeliska.

Best Boy Grip eller Eoin O´Callaghan som han egentligen heter. En popmusiker på väg mot stjärnorna. Gör allt själv. Varför lämna iväg nått när man kan fixa allt själv som han sa. Kille med kontroll som börjar med fru och tre barn och därefter siktar på karriären.

Johan Lundh sprang vi in i på Centre for Contemporary Art. Johan som är utbildad på Konstfack i Stockholm har bott utomlands i sex år men va rätt ny i Derry dit han åkte då staden blev UK Culture City 2013.

Damien Duffy hade hand om konstutbildningen inne i konstgalleriet The Void Gallery på Patrick Street. Ett fint galleri som stoltserade med en utställning av välkända och respekterade Candice Breitz från sydafrika. Utställningen heter Him + Her...
Nedan en elev på The Voids konstskola.

Traditionell irländsk musik på puben Peader O´Donell´s Bar precis som på bilden nedan fast på grannpuben Tracy´s Bar.

Äntligen en Guinness: På Custom House RestaurantIn i Derry.

Lördagsnöje för ungdomar i Derry?

Sist men inte minst: Intervju med Chris MacCann, kommunikations och pr ansvarig för Derry som UK Culture City 2013.

Även om det var självvalt att hoppa av C More och allsvenskan så kändes det vemodigt att få ett arbetsschema på mailen förra veckan utan att mitt namn fanns med.

 Men nu går arbetslivet vidare:

-I dag hade jag ett möte med Contour Air om ett troligt samarbete.
-På onsdag åker jag med Philip O´Connor till Dublin, Belfast och Derry/Londonderry i Nordirland för att skriva, filma och dokumentera "UK Culture City 2013." Alltså Derry!
-Förra veckan föreläste jag i Norrköping, jag bokade in en ny föreläsning med annan uppdragsgivare i torsdags och i morgon har jag möte med ytterligare en eventuell uppdragsgivare.
-Dessutom blir det trots allt lite fotbollsexpert under året.
-Å sist men absolut inte minst är jag muntligt överens angående ett jobb ni kommer att få höra talas om.
Mer om det när allt är hundra klart och redo för offentligheten.
Rock on!