Så var jag tillbaka i vardagen igen. New York var fantastiskt och det är något jag kommer att berätta mycket mer om. 
Men först en enorm personlig förlust. Och ni som aldrig haft husdjur och inte förstår dess kärlekskraft kan sluta läsa nu.

En katt, en livskamrat har vandrat vidare. Vi som är kvar sörjer med hjärtan så tunga. De senaste dagarna har varit ett helvete. 19 år! Så länge har Alf varit med på resan. Det innebär att han genomlevt hockeyfrillor, puffärmar, kavaj och cykelbyxor. Grungen med sina rutiga skogshuggarskjortor och kängor och tjugohundratalets massiva invasion av jeans med snurrigt många tvättar och modeller. Han avslutade i en varumärkeshysteri och ytans ideal. Alf har varit med under hälften av min egen levnadstid, den vuxna sidan av tiden.
Det var nog dags att gå.

Alf har även varit med under hela min elitkarriär i fotboll. Han symboliserar så oerhört mycket av mitt liv.
Han flyttade in i min första egna lägenhet i samma stund som jag bytte moderklubben BK Forward mot ÖSK 1989. Han sprang omkring i den stora våningen på Södra Promenaden i Norrköping medan jag fightades längre upp på Promenaden inne på Idrottsparken mellan 1992 och 1995. Under proffsåret i Kina 1996 åkte han som många tonåringar ut på en ett års "backpackingresa" för att återförenas med familjen lagom till åren i Stavanger mellan 1997 och 1999. Där blev han superstjärna och var lika ofta i tidningarna som jag själv. På norska Vestlandet hade dom aldrig sett en katt i koppel vandra omkring och såg väl familjen som ett obskyrt inslag i stadsbilden. Sedan Göteborg och några år i en mindre vindsvåning strax intill Scandinavium. Det var lite trångt och Alf längtade hem till rötterna. Så hans sista fem år fick han rusa omkring på 250 kvadratmeter och i en lummig trädgård i jorden där han var född och jag tror han njöt. Min fotbollskarriär var över sedan några år men han fortsatte vara ett stöd och en anledning till mental njutning via en cool och mjuk attityd. Han gillade alltid min musik vare sig det handlade om Flogging Molly, Tomas Andersson Wij eller Nick Cave. I hemmabaren drack vi whiskey och mörk ale, de senaste åren blev det en hel del vitt vin också, i alla fall under sommarmånaderna på uteplatsen. Kort sagt, han var en stjärna som aldrig kommer att försvinna ur tanke och hjärta. 
Alf kommer alltid att finnas i hjärtat hos oss i familjen. Jag hoppas att han kommer tillbaka och spökar från andra sidan.

Idag 09.20 drog han sin sista suck efter att ha fått en spruta i magen. Han somnade in i min och tjejens famn i ett sterilt rum på en veterinärmottagning i Örebro. Hans kropp var slut. Musklerna var borta, signalerna från hjärnan till kroppen var kraftigt nedsatta. Alf hade slutat äta, drack allt för lite och led mer och mer för varje dag. Jag tror han hade gett upp, åldern hade tagit ut sin rätt och det var över. Han blev alltså knappt 19 år och var inte sjuk en enda gång tidigare under sitt långa liv. Jag hoppas att han var nöjd med sin familj under alla de här åren, trots att hans öde var att bli en innekatt. 
Vi kunde i alla fall aldrig fått en bättre livskamrat!

Vi blev båda friska lagom till att midsommarhelgen tog slut, förstås. 
Nu finns det bara en sak i huvidet och det är den stundande resan till New York. Städernas stad, jordens huvudstad, The big apple. Jag längtar. Var där 1988 ihop med ett gäng vildhjärnor från fotbollsklubben BK Forward. New York var en väldigt farlig stad på den tiden, det är ett under att ingen i vårt gäng råkade illa ut då vi fulla med alkohol sprang omkring överallt där vi inte skulle. Men det gick bra, det var svinkallt i November och vindarna slog hårt när den tog fart mellan skyskraporna.
Vi hade varit i Florida innan och kläderna var av sommarkaraktär, det var inget bra val. Men vi överlevde även det och hade så otroligt skoj. Men det var nästan 20 år sedan, känn på den, 20 år! Hur gammal har man blivit? Surrealistiskt.

Annorlunda resa nu med flickvän och stor kamera på magen. Turist i allra högsta grad, precis som jag vill denna gång. Listan av sevärdheter ska betas av, shoppingvagnen ska rulla och barer ska intas.
Kanske kan man även åka till Brooklyn och leka Paul Auster. Filmen Smoke som är gjord efter Austers roman med samma namn är en favorit. Långsam, poetisk och med en känsla som liksom flyter in i blodet. Inga mord, inga explosioner eller biljakter. Bara drama med olika människoöden som korsar karaktären Auggie Wrens tobakshandel i ett gathörn av stadsdelen Brooklyn. Underbar.

Jag ska alltså ha semester. Datorn lämnas hemma. Man måste våga vägra datorn ibland. Så förvänta er inga inlägg på ett tag. Om jag inte hittar ett internetkafé och får återfall, det kan ske. Annars har jag mycket att berätta when I am back.
Katten och den tillfälliga värdfamiljen vaktar mi casa!

New York, New York...

Snake Plisken.

Det blev inget midsommarfirande i år. Nu handlade det inte så mycket om regnets piskande mot fönsterrutorna eller mördarsniglarnas invasion i trädgården. Nä, bacillerna tog över huset. Den kära låg i soffan och skakade av feber, jag själv hostade och andades stenlunga(kändes det som). Vi höll varandra i handen i tristessen.
Försökte ändå styra upp någon sorts firande och lyckades med konststycket att grilla upp några kycklingspett och koka lite färskpotatis. Ett par glas vitvin rann ner och jag försökte sedan rensa luftrören med ett par AAlborg Jubileums Akvavit. Det gick sådär. Försökte pigga upp oss med lite Traste Lindéns Kvintett, skivan "Jolly Bob går iland" och låtar som Spegeln och Svenska flaggans dag. Nostalgi alltså, sedan lite norsk dito med gruppen Mods. Därefter gick vi upp och la oss i tevesoffan och tittade på film. 

Har inte missat många midsommarfiranden som enligt mig är årets bästa tid. Visst har ungdomens okontrollerade drickande gjort en och annan midsommar något kort, andra har förstås regnat och blåst bort, men oftast har det varit det perfekta livet. Men en gång har jag missat hela högtiden helt och hållet. Det var under mitt år som proffs i Kina.

Jag satt med svår hemlängtan på ett hotellrum i Juni 1996. Våren hade varit tuff och psyket var nedmonterat och försvagat. Solen lös utanför fönstret, två hundar skällde i den tryckande värmen. Jag låg på sängen och zappade igenom alla meningslösa kinesiska kanaler som jag inget förstod av. Jag fortsatte med de japanska kanalerna och så plötsligt flimmrade en svensk flagga förbi på teveskärmen. Jag stannade upp min tumrörelse och fortsatte titta. Va fan...
Ett mer grymt tortyrmedel hade inte gått att finna denna dag. Mitt framför mig, i min egna melankoli, hade ett japanskt teveteam direktsändning från ett midsommarfirande i Dalarna. Vackert väder, midsommarstång, folkdräkter, sill och nubbe, färskpotatis, jordgubbar och kransar i håret. Hela den romantiska bilden av det svenska firandet kastades mitt i ansiktet. I över en timme pågick detta och ångesten skruvade runt magen ytterligare några varv. Jag ville hem, jag ville så in i helvete hem till Sverige igen.

Senaste krönikan på TT-Spelsajt är inne sedan i morse.
Läs gärna om gåtan Helsingborg IF inför derbyt mot Trelleborg FF.

Har plöjt igenom kvällstidningarnas kommentarer och krönikor efter gårdagens Stockholmsderby mellan Hammarby och Djurgården. De är alla besvikna, de känner sig lurade på kamp och tempo och verkar anse att det var ett av de sämsta derbyna på länge. I korridorerna under en av Råsundas läktare, vid omklädningsrummen, sprang jag även på samma åsikter från andra mediarepresentanter. Det var väl bara Aftonbladets Daniel Sjöberg som utryckte samma ställningstagande som mig och övriga Canal Plus crew. Den om att det var ett rätt bra derby. 
Alltid lika intressant det här med fotboll och tyckande. Känns ibland så otroligt surrealistiskt att man kan uppfatta något så i grunden trivialt så olika som efter gårdagens match.

Kanske är jag en lantis med inte lika många klassiska derbyn på kontot som många av de där herrarna och pojkarna och en del tjejer på pressläktaren i Solna. Men jag vågar ändå utifrån mina kunskaper i ämnet fotboll påstå att hela drösen i detta fall är ute på en kollektiv seglats på de sju haven. Det var på många sätt ett bra och underhållande derby. Den enda kritik jag instämmer i är det rent dåliga passningspel som lagen visade upp, annars var det mycket skoj att uppskatta.

Det sades att det var ett lågt tempo i matchen. Ändå hade tre Hammarbyare kramp under den andra halvleken efter att ha löpt sig stumma, samtidigt slet Djurgårdens mittfälate som galningar för att möta upp konkurrensen från motståndare. Att dom löpte fel och misslyckades i sina uppdrag är en annan sak. Det sades även att det var ett snällt derby utan nerv. Trots det var det länge sedan jag såg en så oerhört aggressiv centrallinje hos ett lag som hos Hammarby. Mittbackarna Sleyman och Traoré spelade som två hjärnskadade pitbullhundar( och det är alltså positivt denna gång), Chanko åt upp varenda yta som fanns och Eguren gjorde inte bara mål utan vann närkamp efter närkamp beroende på smartness och ruggigt målmedveten aggressivitet. Under matchen låg det spelare utspridda och utslagna vid flera tillfällen och Lance Davids höll på att krossa varenda ben i kroppen på Emil Johansson precis vid avbytarbänkarna. Vad begär medialäktaren egentligen? Massmord och snabbspolning?

Sedan var hela matchen ett himmelrike för snabba övergångar, eller gamla hederliga kontringar som vi också kan kalla det.  Stundtals var det vidöppet åt båda håll men mest åt Djurgårdens målställning. Och det är här som min enda kritik tar form. Med ett bättre passningspel, bättre kvalitet och fokusering i dessa moment hade matchen kunnat sluta åtminstone 
4-2.  Jag vandrade i alla fall hemåt med ett smil efter matchen.
Och avslutningsvis vore det kul att veta vad som var så oerhört mycket bättre i det förra derbyt där Djurgården vann mot AIK? För då var det ju magiskt enligt expertisen. Bortsett från Sjölunds dramatiska vändning på runt 79 sekunder var det inte många spår mer dramatiskt än det som hände igår på Råsunda.

Spanska ligan är precis färdigspelad. Real Madrid tog sin trettionde titel trots ett panikartat spel under större delen av sin hemmamatch mot Mallorca som till sist och med mycket möda slutade 3-1. De vann sedan ligan på inbördes möten gentemot Barcelona som hamnade på samma poäng efter att ha krossat Gimnastic med 5-1 på bortaplan. Allt det där har ni som läser det här säkert koll på så jag orerar inte mer om det.

Men hyllningarna! 
Jag blev helt tagen av den spontana glädje som exploderade i Madrid efter att Real gjort sitt andra mål. Man kunde känna, till och med hemma ifrån min teve-soffa, den befrielse som spelarna sprutade ut över arenan. Cassillas grät i målet, Van Nistelrooy hoppade skadad in på planen och deltog i kramkalas och stenansiktet Capello visste inte till sig av glädje. Inte heller visste han hur han skulle uttrycka sin lycka då spontana glädjeyttringar inte riktigt är hans grej. Det var verkligen rörande att se hur otroligt mycket klubben och spelarna längtat efter en framgång efter så många år i nederlag och besvikelser. Det var inte en glädje från söndersegrade fotbollsmiljonärer utan en glädje från segersugna och framgångshungriga fotbollsproffs som inte längre tar något för givet.  

Men allra mest ryckte det i tårkanalerna när arenan, klubben och medspelarna hyllade två som lämnar skeppet efter denna match. Först David Beckham som i strålkastarnas sken, med Engelska flaggan på ryggen och sina barn runt fötterna traskade in till stående ovationer från varenda själ på plats, och då var ändå det bara förrätten. Sedan kom Roberto Carlos, som spelat elva säsonger i klubben, ut ur skuggorna och in i strålkastarljuset med sin brasilianska flagga runt sin hals och med världens bredaste leende. Det var så vackert, så stämningsfullt och så oerhört värdigt. Det var fotboll när den är som allra, allra bäst. Sånt gör en så oerhört lycklig.

Rev ur den här artikeln från DN redan i slutet av april. Tycker att ni borde läsa den. Inför det franska presidentvalet skrev DN:s Birgitta Edlund den här texten:

Fotbollspelaren Lilian Thurams åsikter väger tungt inför andra omgången av det franska presidentvalet den sjätte maj. Det är inte som fotbollspelare man kommer att lyssna på honom utan som medborgaren Thuram, försvarare och förespråkare för republikens stolta devis: Frihet, jämlikhet och broderskap.
Han är en klart lysande stjärna med 128 landskamper bakom sig, spelade under fransk fotbolls guldår med VM-segern 1998 och segern i EM 2000, veteran från klubbar som Parma och Juventus och just nu Barcelona. Han är djupt självlärd och en förebild för unga i de problemförorter han växte upp i. 
I motsats till hans insatser på fotbollsplanen och hans obönhörliga nagelfarande av ledande partier och politiker sker hans arbete med samhällets olycksbarn i det tysta. Thuram föddes på Guadeloupe 1972, kom till Frankrike när han var nio år, växte upp med ensamstående mamma och fyra syskon med tre olika fäder och gick håglöst genom gymnasiet, innan han blev fotbollsproffs i Monaco. Av en slump köpte han en handbok i filosofi. Då upptäckte han att det fanns en värld utanför fotbollsplanen. Sedan dess har han aldrig slutat att läsa, att lära och bry sig.

Thuram säger att fotbollspelare inte är ödesbestämda att spela boll, göra mål, få medaljer och för övrigt hålla truten.
Han var en av dom som tillsammans med några andra kändisar med invandrarbakrund som uppmanade förortens unga att skriva in sig i röstlängderna efter de svåra upploppen 2005 istället för att bränna bilar. 
-Jag kommer aldrig att råda någon om hur man ska rösta, har han sagt. Det finns hederliga och bra människor i alla läger som arbetar för försoning och hopp. Det viktigaste är att rösta.

Han är medlem i HCI, det franska integrationsrådet sedan 2003. Han anser inte att Frankrike är främlingsfientligt men att där finns en latent rasism som i övriga västvärlden, ett arv av fyra hundra års kolonialism och slaveri.
-Vore jag inte spelare i landslaget skulle man inte se mig som fransman, utan som svart, har Lilian Thuram sagt. Hade jag sen på mig munkjacka med huvan uppfälld skulle man behandla mig som slödder.

För er som fortfarande inte hittat fram till mina krönikor på
TT-Spelsajt. Denna vecka Superettan.

David Bowie vs Rickie Gervais. Slutresultat: Gervais knockad efter tjugo sekunder.

Jag upptäckte häromdagen att jag levt en del av mitt liv i förnekelse. Det kan vara en brutal upplevelse för många att upptäcka, för mig är det mer underligt än allvarligt. Det jag pratar om är min musikaliska hemvist under uppväxten.
Ni som läst igenom mina skivtips under rubriken "Kulturrummet" här ovanför vet att hårdrock, eller heavy metal, lyser med sin frånvaro. Endast stackars Judas Priest och Black Sabbath har fått plats på en lista. Jag anser således att genren hårdrock inte funnits i mitt liv. Tydligen är det så. Men är det sanningen? 

Nej, det är inte det. Bryskt insåg jag alltså för några dagar sedan, efter att ha börjat läsa en bok som heter "Fargo Rock City", att det finns en historia som inte blivit berättad från mina dagar under det förvirrade 80-talet.
Boken med undertiteln "A heavy metal odyssey in rural Nörth Daköta är skriven av den amerikanske populärkulturskribenten och musikrecensenten Chuck Klosterman som växte upp som ett "metalhead" i en håla som heter Wyndmere i North Dakota. Jag återkommer senare med ett omdöme om boken när jag läst klart den, men slås redan i inledningen av boken att den där förnekelsen jag nämnde i början av denna text i högsta grad lever,

Chuck levererar en lång rad namn på hårdrocksband, eller hairband som det senare skulle komma att kallas, och jag har skivor av dom alla. Aerosmith, Poison, Guns N´ Roses, Cinderella, Skid Row, Ozzy Osbourne, Whitesnake, Bon Jovi( ja, jag vet...); White Lion, Hanoi Rocks, D.A.D, Twisted Sisters, Dio, Def Leppard och en handfull grupper till. Dock inte Klostemans ingång till sitt metalliska himmelrike, Mötley Crüe, som jag av någon märklig anledning inte klarade av. Jag påstår inte att de här banden betydde så mycket på djupet, i själen, men skivorna spelades och användes på förfester. Jag har inte heller en kärleksfull samling av någon av grupperna stående hemma i en garderob, de är troligen utspridda som ensamma öar ibland det som senare stannade i mitt medvetande och hamnade på "Kulturrummets" sida på blohm.se. 

Hårdrocken rasade senare hämningslöst i status i och med Nirvanas och Grungens intåg i musikhistorien, jag antar att även jag då gömde undan den här sidan av rocken då det blev fullständigt ohållbart att stå upp och tala om att man gillade hårdrock. De som blev kvar ansågs som kufar som fortfarande ville vandra runt i nitar och jeansvästar med Iron Maiden på ryggen. Även om rätt många lyssnade på sina plattor i smyg i sina medelklasshem. Nu har ju hårdrocken kommit tillbaka och till och med blivit folklig och rumsren i schlagersammanhang. Men i min hylla blir det nog inga nya inköp av pudlar eller Judas-läder och nitar. Däremot kan nog de gamla vinylerna åka fram och locka ut en och annan headbanger-rörelse efter några riviga glas svinäcklig Jack Daniels.