Jag var mellan 14 och 15 år gammal. Sökte min identitet som jag hade väldigt svårt att finna. Pendlade mellan mina hårdrocksvänner, mods, punkare, synthare och sånna som inte var något annat än enbart sig själva. 
Under en period fick jag för mig att bli rastafari. Började lyssna på reggae, gjorde hål i jeansen som sedan gömdes bakom påsydda tygmärken med rastafärger. Sedan ökenkängor och en grötrock som skulle fyllas med bilder på Bob Marley och andra reggaeikoner. Nu hann jag aldrig sy på de där tygbilderna för en dag kom stadens reggaedrottning in på ett flipperhak där jag och mina vänner mer eller mindre bodde under långa perioder. Vid ett av de där flipperspelen klädde hon verbalt av mig alla drömmar om att bli en rastafari. Jag visste ju inte ett skit om det hon la fram som en religion. 
Efter ett gäng kontrollfrågor som gav tomma svar avfärdade hon mig och kamraterna som "nobodys". Vi var inte värda pappret runt hennes joint i fickan. Och det hade hon ju faktiskt rätt i. Samma dag la jag undan mina rastafari prylar och klev istället in i syntharnas världsbild där jag passade bra mycket bättre, just då.

Idag så vet jag inte så värst mycket mer om djupet i det som för mig är en musikrörelse och livsstil. Men jag har naturligtvis hört om mannen Ras Tafari som kröntes till Haile Selassie I, kejsare av Etiopien, och som jag nu läst mig till att av många jamaicaner anses som en Messias. Det handlar alltså, precis som reggaedrottningen påstod, om någonting som ses som en religion. Det hade varit bra att veta mer om där i början av tonåren. 

I staden Shashamane i Etiopien lever en koloni av utvandrande eller hemvändande(beror på hur man vill se det)  jamaicanska slavättlingar. I en tidningsartikel läser jag att de första nybyggarna anlände hit i början av 50-talet. Efter att ha fört en tynande tillvaro sedan Haile Selassies fall 1974 har kolonin i Etiopien börjat vakna till liv. 
Igår, den 11 september firade Etiopien sitt millenieskifte, ett firande som visst ska pågå i 35 dagar med massor av konserter och fester i Addis Abeba. Då har alla rastafaris som bekänner sig till tron chansen att förutom att partaja även resa på sin egna pilgrimsresa till Rift Valley i södra Etiopien. 

Jag är inte helt säker på varför jag gett mig in i den här utläggningen om något jag vet så oerhört lite om. Men jag läste den här artikeln(kommer inte ihåg var) och slogs av hur religioner kan uppstå. 
Och det är som artikelförfattaren skriver:
"Kanske är det inte underligare att anse att en etiopisk kejsare på 1900-talet är Messias än att tro att frälsaren var en judisk snickarson som levde för 2000 år sedan"

I tider av en allt mer expanderande religiös spänning där religionen mer och mer äter sig in i politiken och vill införliva de två till ett är det skönt att läsa om rastafaris som är totala pacifister och som lever sina liv i symbios med musiken och föga intresserar sig för ett aggressivt missionerande.  Marijuanan då, kanske någon säger. Ja, det är ju en moralisk fråga som mycket väl kan diskuteras. Men hellre en hög pacifist med god musiksmak som ledare än kristna och islamistiska mörkermän som vill ta oss tillbaka till medeltiden.

 

 

Två citat jag funderat en del över de senaste dagarna:

Först ett ifrån senaste Offside där Björn Andersson i Bayern München ger sin syn på Nils-Eric Johanssons tid som ungdomsproffs i klubben.
"Nisse såg det som att det räcker att träna och spela matcher, och sedan finns det annat i livet också. Men vill man nå den riktiga toppen måste man vara totalt hängiven".

I någon kvällstidning uttalade sig sedan Kim Källström om vad som krävs för att lyckas. Tidningen gjorde en jämförelse hur spelarna i Källströms gamla U-21 lag har tagit sig fram i den tuffa fotbollsvärlden. 
Där har jag inte det exakta citatet men andemeningen var densamma som hos Björn Andersson. 
Om man inte ger sig hän helt och hållet når man aldrig ända fram. Allt handlar om hur mycket man är beredd att offra för att lyckas. Fritid, andra intressen, kompisar, allt sånt måste gå i andra och tredje hand.

Jag har under många år propagerat för att ge möjlighet för unga spelare framförallt att inte bara stirra sig blinda på fotbollen utan även få inblick i det övriga livet. Utbildning förstås, men även inblick i politik, kultur och livets vardag för de som inte är fotbollsproffs. Antagligen är det för att jag själv alltid varit intresserad av så många saker utanför fotbollen. 
Och då menar jag inte traditionella fotbollsspelarintressen som snus, tv-spel, trav, lyxbilar, fåfänga och vackra brudar. 

Men faktum är att jag har börjat vackla i min övertygelse. Frågan är om det finns plats för något annat än fotboll, fotboll, fotboll om man i den omänskliga konkurrensen ska slå sig ända fram till landslag och de allra bästa ligorna i europa.
När man är inne i cirkusen reflekterar man inte över hur sjukt enahanda livet är för man umgås bara med likasinnade.
Två träningar om dagen, resor, matcher, äta rätt, sova, match igen, nya resor. Det kräver ett enormt starkt psyke för att klara av. Det är inte ett riktigt liv även om det kan vara ett riktigt behagligt liv. Spelarna lever i fotbollsfabriker och så länge man inte ser det som ett fängelse går säkert utvecklingen framåt och allt är fridens liljor.

Men:
Ofta rasar en karriär när upptäckten om att det finns ett annat liv därute kommer över en. För det finns ingen plats för ett annat liv. Det finns ingen plats för tvivel. Det finns det många exempel på. 
Jag vill ha fel men lägger nog in för många av mina egna värderingar i det här.
Å andra sidan nådde inte jag ända fram heller. En landskamp och proffsår i Kina och Norge är en klart godkänd karriär men med ett mer lobotomerat psyke hade jag nog kunnat nå längre.

Himlen var vidöppen när jag checkade ut från hotell Kung Carl i lördags förmiddag. Regndropparna var som bowlingklot när jag trippade över Birger Jarlsgatan och in i Sturegallerian där jag alltid stannar till för att genomsöka Hedengrens bokhandel. På undervåningen kan man lätt tappa bort tiden och irra runt i timmar om dagen är fri från åtaganden. Det är tyst och rofyllt som på ett bibliotek, människor sitter i stolar och läser, andra snabbläddrar stående invid de packade hyllorna medan personalen ständigt är beredda att plocka fram alster vid luriga förfrågningar. Det är min katedral.

När jag gick där kunde jag denna gång inte slå ifrån mig framtidens tankar om den här branschen. Läste nyligen ytterligare en artikel om framtidens köpmönster där allt fler beställer sina böcker över internet eller köper dom i snabbköpet eller på bensinstationer. Bokhandelns död förutses allt oftare. Samma sak gäller för skivbranschen som ansetts döende rätt länge nu. I framtiden påstås alla ladde ner sin musik från nätet och i en annan artikel läser jag att hela album kommer bli en allt mer sällsynt företeelse. Man ska visst köpa sin musik låt för låt från cyberrymden. Ingen vill ju längre betala för sin musik, allt ska vara gratis som om musiken bara finns där utan att någon anstränkt sig för att få fram den. 
I ljuset av prognoserna från de som borde veta ter sig min personliga framtid mörk ut. Hela mitt mönster för inköp av favoritintressen som musik och litteratur kommer att slås sönder. 

När det kommer till musiken så är jag övertygad om att det är sluthandlat för min del när den dagen kommer att skivbutikerna försvinner. Jag kommer inte köpa enstaka låtar, jag kommer inte heller ge mig ut och ladda ner via nätet. 
Det handlar inte om bakåtsträvan och rädsla för det nya, för jag fattar förstås möjligheterna med vad tekniken ger oss. 
Men jag vill kunna gå in i en butik och bläddra bland all musik, jag vill känna, läsa och insupa en känsla genom att se på omslagen. I och med att jag läser allt mer sällan om musik vill jag ha personalens kunskap och tips om vad som kommit ut, inte bara det uppenbara utan även det som oftast försvinner för att det inte passar i hit-hyllan. Jag köper alltid album, vill ha helhet och långvarighet, inte enstaka låtar som alltid spelas sönder. 

Det är likadant med böcker. Jag vill in och rota bland hyllorna, känna, lukta, bläddra. Det är en slags sinnenas sökande efter titlar som jag instinktivt vet passar mig. Det handlar inte enbart om läsande, det handlar om en fysisk relation med böckerna. Ett rum fullt med bokryggar ger mig själslig ro. Hemma har jag mitt eget "bibliotek" dit jag tar mig om jag känner mig stressad. Öronlappsfåtöljen är min plats för mental nedjogging och massage.

Men när det kommer till böcker kommer jag säkert att ändå köpa via nätet om bokhandlarna försvinner. Där får man ju fortfarande hålla en fysisk produkt i sin hand. Visst, jag vet att böcker går att ladda in i sin I-pod och ljudböcker säljer som smör. Men vägen mot själva bokens död som den ser ut idag lär ligga oändligt mycket längre bort än skivorna. 
Den revolutionen hinner jag förhoppningsvis inte överleva och när jag själv är död då skiter jag fullständigt i hur framtidens konsumenter närmar sig sina favoritintressen. 

Men mörkret och ösregnet på Stockholms gator i lördags påminde något om domedagen. Molokna blöta danskar med rödvita flaggor på ryggar gav även det en något sorgsen bild av den fest på Råsunda som flera timmar senare skulle gå av stapeln. Det kändes märkligt att jag själv inte skulle dit utan sent på eftermiddagen, när högar av blågula supportrar började anlända Stockholms central, istället satte mig på ett tåg tillbaka åt andra hållet mot Örebro. 
En konduktör med kraftig Degerforsdialekt stärkte den bilden när han förvirrat klippte min biljett och utbrast:
Men Pelle, borde inte du vara på väg åt andra hållet?

Det är lite märkligt att sitta så här cirka tre år efter att jag gav ut min bok "Pionjär i Mittens Rike" och prata om den i ett så stort fönster som Nyhetsmorgon med Lasse Bengtsson. Jag har ju pratat och gnatat, skrivit och slitit i diverse mindre sammanhang för att nå ut med den på eget förlag utgivna boken. Ibland är jag rätt trött på mig själv och historien som den var då 1996. Samtidigt är det mer aktuellt än någonsin tidigare med den här typen av historier och jag misstänker att det kan bli diskussioner med boken i botten ända fram till OS nästa år. Sedan är det nog dags att begrava storyn och gå vidare i livet. För inte orkar väl omgivningen höra ett ord till om min Kinaresa, inte orkar väl folk läsa en enda text till om äventyret.

Å andra sidan, varför inte ta vara på chansen och utnyttja varje lilla yta till att berätta. Som frilans är PR viktigt så kör för fan.
Den inre rösten för ständigt den här typen av resonemang. Ofta är jag alldeles för blygsam för mitt eget bästa.

Det är då jag tänker på Martina Haag. Chick-lit drottningen som via sina böcker och nu den aktuella filmen "Underbar och älskad av alla" är med överallt. Det är helt otroligt, hon måste själv vara, eller också har hon runt sig det mest effektiva PR-maskineriet i svensk historia. Hon är ta mig fan med i varenda forum som media kan erbjuda, det kan inte finnas ens en liten plats vid ett bord på en kafferast i SVT-huset där hon inte suttit och sagt exakt samma saker som hon gjort i ett par år nu. Jag skulle inte bli förvånad om hon satt på någon Shell-bensinstation i Mariestad och snackade när man stannar för att fylla tanken och köpa sig en kopp kaffe. Man kan inte undgå henne, Martina måste vara klonad. Det är makalöst.
Men hon har ju lyckats. Så det är bara att gratulera. Men personligen är jag totalt "feed up".

Så uttjatad vill jag aldrig bli. Men det är lätt att säga när jag inte har chansen.
Men nu har ni som inte såg inslaget lördag morgon chansen att göra det under "Pionjär...

Vet inte hur länge länken ligger uppe på TV4.

sitter jag i Nyhetsmorgon med Lasse Bengtsson och pratar om Kina och min bok "Pionjär i Mittens Rike" tillsammans med sinologen Johan Lagerqvist som även han skrivit en bok om Kina.
Vet ingenting om hur länge snacket kommer att pågå men hursomhelst är jag oerhört glad att äntligen få möjlighet att visa upp och prata om min bok och mina upplevelser i ett så stort fönster som TV 4.
Det är något jag kämpat länge med. Att nå ut i bruset är annars mycket svårt för en liten fotsoldat som mig som är helt utan bokförlagens pr-maskineri. Jag förväntar mig förvisso inga mirakel för det här men kanske kan det så ett lite frö hos någon att den där Pelle skulle vi kunna ha nytta av. Till exempel har jag haft funderingar på att skriva till några kapitel i boken om dagens Kina och de förändringar som jag upplevt hänt under den tidsperioden som gått sedan 1996 då jag bodde och spelade fotboll i Dalian. Kanske kan en återutgivning då bli aktuell, om nu förlagen fungerar på det sättet, vilket jag inte har någon aning om.

Jag gjorde ju ett återbesök förra sommaren som blev en personlig egotripp utan dess like med hyllningar, fester och varm gemenskap med nästan alla gamla lagkamrater. 
Om detta kan ni läsa i senaste numret av OFFSIDE där jag bidrar med en liten text kallad "Brevet" där jag även bjuder på några bilder från resan.

Mer bilder från den resan kommer jag lägga in på blohm.se längre fram. Troligtvis i slutet av September så håll ögonen öppna, jag tror ni kommer tycka om bilderna.

Det är dags för svensk landskamp i fotboll igen. 
Hur man vet det? 
Jo, tidningarna fylls av artiklar med och om Zlatan Ibrahimovic. Denna gång är han frisk och glad och snackar, i alla fall under presskonferenserna. Annars snackar Zlatan väldigt sällan med de svenska medierepresentanterna. Däremot snackar alla svenskar om Zlatan. 
Han har blivit en symbol för allt, både positiva och negativa saker. Folk älskar eller hatar honom, det finns inga mellanlägen. Det är som att diskutera religion, eller integration, eller politik. Det går inte för samtalen spårar så ofta ur för att åsikterna blir så starka. Eller också pratar man bara med likasinnade och hur trist är inte det.

Men som sagt, teorierna om Zlatan Ibrahimovic blir ibland lite väl intellektualiserade och djupa. 
Se bara på det här inslaget från Axess Webb-TV som jag tror har några månader på nacken.
Varför göra saker så extremt komplicerade?
Zlatan är ju Zlatan, liksom.

Stockholmsderby igår. När ni läser det här är nog det mesta redan skrivet och analyserat i det som kallas massmedia.
Men från min kommentatorsposition igår växte ett par tankar fram. 

1, Jag har under hela säsongen, trots alla märkliga resultat, hållit fast vid att Elfsborg tar guldet även vid årets allsvenska slutstation. Efter derbyt börjar jag för första gången tvivla. AIK har verkligen odlat och köpt på sig en enorm tro på sin egen storslagenhet. Jag har varnat för självförtroende på gränsen till högmod men måste nu inse att laget är oerhört komplett som det ser ut just nu. Mest av allt är det förstås Argentinarna Obolo och Valdemarin som gett offensiv kraft till ett lag som länge var i stort behov av viagra, men även inköpet av Nils-Eric Johansson är ett allsvenskt kap, trots två förvirrade grodor i derbyt där den ena ledde till Egurens 1-0 mål. Visst är det fortfarande många om budet och visst är det fortfarande en lång väg kvar och jada, jada, jada... Men AIK från Solna ser just nu ut som ett blivande mästarlag. Och denna gången blir det i så fall med offensiven i högsätet och inte den stentrista men effektiva defensiven med Stuart Baxter som chef.

2, Hammarby å sin sida springer omkring på tandköttet efter att ha gått runt med samma elva lirare mer eller mindre under hela den allsvenska säsongen, plus i det internationella äventyret som varit lyckat hittils. Är det konstigt att dom inte orkar.
Jag älskar verkligen Hammarbys sätt att spela fotboll när dom orkar vara så där aggressiva, löpvilliga och kreativa som dom kan vara i sina bästa stunder. Men det är krävande. Hörde spridda röster som förmedlade en tveksamhet över tränare Tony Gustavssons kunskaper i Råsundas inre. Det är att lägga misstroendet på fel plats. Tony gör vad han kan med en trupp som enbart innehåller tolv-tretton spelare som med självklarhet kan kallas färdiga allsvenska spelare. Jämför det med AIK eller Elfsborg som alltid har minst ett par spelare av toppklass på bänken som kan gå in och förändra en matchbild. Igår spelade Charlie Davids ensam på topp då Paulinho var småskadad och det var som att spela med en man mindre. Så bräcklig är Hammarbys trupp. Ska man lägga kritiken någonstans måste det bli på de som tar de sportsliga besluten högre upp i klubbens hierarki. Det är helt otroligt att ett lag med toppambitioner inte sett sig om på marknaden och köpt in minst ett par spelare som kan gå in och förstärka laget. Hammarby påstås ju ha en mycket god ekonomi, jamän använd den då. Och då menar jag inte på en spelare som Kleber Sarenpää.

Det blev solen som vann över melankolin under Gotlandsvistelsen. Mest under lördagen då bilen drog runt på ett underbart folktomt Fårö. Det karga landskapet är jag ett med, och fanns möjligheten skulle jag bo varenda dag resten av mitt liv i en miljö som den. Irlands gröna men karga klippor, Skottlands hedar och Stavangers kustlandskap ger mig samma lust som Fårö. Trodde man på liv före detta skulle det stå rätt klart att jag levt många liv som Viking och handelsresande på haven runt norra och västra europa. Har aldrig varit på Island eller längst upp i nordöstra USA men är helt övertygad om att det är platser jag skulle känna mig väl tillrätta i. Både i miljön och det kulturella arvet. 

Men nu var det Fårö där jag inte letade efter Ingemar Bergmans gravplats. Det känns för nära inpå och föga respektfullt om det nu överhuvudtaget är möjligt att nå ända fram till platsen. Men jag fikade hos sonen till de närmaste grannarna till Bergmans hus, han har sommarhus i trakten. På uteplatsen till det nybyggda huset i gammal Gotlandsstil berättade han om hur äckliga och icke respektfulla många av medias representater varit de dagar Fårö stod i världens centrum i och med begravningen. Bilförföljelser, jakt genom skogslandskap och extrem belägring av Bergmans familjs och grannarnas hus var några av elementen. Telefonterror till grannar för att få reda på information om detaljer de inte hade någon aning om var en annan taktik. Det var total kaos när konstnärssjälar och skådespelareliten tillsammans med journalisthorden tog över dagordningen under några dagar.

Men nu var det öde, lugnt och underbart tyst. En lätt bris for över ön där jag smög omkring och släppte lös min kamera. Ljuset var märkligt dovt och inbjudande och perfekt att fotografera i. Och till den lilla färjan över till Fårösund var det ingen kö alls när bilen ville tillbaka till den något mer livfulla men ändå glest befolkade stadsmiljön i Visby. 

Tillbaka på fastlandet igen sitter jag och bygger upp förväntningar på ännu ett Stockholmsderby som jag ska bevittna ikväll. Ska AIK fortsätta segertåget och kanske nå guldet som såg helt omöjligt ut att nå för någon månad sedan eller kommer Hammarby som slitit hårt med sin trupp och just därför imponerat trots en något tillbakadragen placering i det så kallade guldracet. Förra derbyt mellan Djurgården och Hammarby var fult, hårt men ändå fullt med charm. Vi får se vad kvällens drabbning kan leva upp till? Själv ska jag inom några timmar sätta mig i den bil jag ibland känner att jag bor i.

Jag skulle ha varit i Kina nu. 
Planen var att få ihop alla gamla svenska spelare som en gång för länge sedan representerat Dalian Wanda i den högsta kinesiska ligan och möta de kinesiska lagkamraterna i en välgörenhetsmatch på Peoples Stadium i Dalian inför förhoppningsvis rätt fulla läktare. På en första förfrågan svarade alla spelare ja till en sådan match.

Men tyvärr blev det inget av det. Turerna har varit många och tar för lång tid att gå igenom. Men jag har slitits mellan det klassiska hoppet och ren förtvivlan. Det hade ju varit så skoj att få ihop det.

Min gamla tolk från 1996 hade i princip rott allt i land, hela vår resa och uppehälle i Dalian var finansierad och klar via sponsorer någonstans i juni. I juli ringde han skamset med det tappade ansiktet rinnande genom telefonlinjen och talade om att det uppstått problem. Staden, som äger arenan, och polisen, som skulle bevaka arenan, ville ha mer pengar för att ställa upp på evenemanget, totalt nästan 200 000 i svenska kronor. De pengarna fanns förstås inte och idén dog över några minuters telefonsamtal. Trist som fan, men vad gör man när man sitter på andra sidan jordklotet bedövad. 

Jo,istället kommer jag trösta mig med några dagar på ett förhoppningsvis höstlikt Gotland. Tänker vandra på de långa stränderna på norra Fårö med vinden piskande i pannan och vågornas skum som överfaller mina kängor. Det är lagom terapi för en god idé för en god sak som gått i kras. Mörkret är på väg in över landet och jag gillar den melankoli den för med sig. Jag gillar hösten men hatar vintern. Varför kan vi inte bara ha sommar och höst i det här landet. Finns det någon del av vår jord där man kan få det? Skulle inte tro det. Jag gillar regn också, för det brukar jag få bannor av min omgivning. Men regn är romantiskt, tycker jag. Det tycker inte hon jag delar livet med, så vi får se vad som händer de närmaste dagarna. Hon får väl springa i butiker i Visby så vandrar jag i regnet på Fårö. Eller också sätter vi oss och fikar någonstans med regnet piskande på fönstret. Det ger även det en känsla av absolut melankoli.
Men det kan bli sol också. Då vet jag vet inte vad man ska göra. I sol måste man alltid vara glad, man måste må bra.

Hur som helst är det inte säkert att bloggen är så aktiv de närmaste dagarna. Vet inte vilken täckning som finns på norra Gotlands stränder. Men kanske hittar jag ut i cyberspace och lämnar några tecken från mänskligheten. Kanske gör jag det inte. Hur det än blir är ni lika välkomna in till mig här på blohm.se.
 

Att vittja brevlådan brukar vara en rätt så meningslös vardaglig syssla. Oftast är den överfull av reklam och räkningar.
Ingen sänder ju meningsfull post längre i tider av nätkommunikation.

Men idag var en bra dag.
Den beställda boken, "Rom-maten, människorna, livet," var levererad ner i postboxen. 
Det är frilansjournalisten Kristina Kappelin som skrivit om staden hon bor i, staden i hennes hjärta. Jag har så här långt bara hunnit skumma igenom några texter som verkligen andas värme och närhet. Ser fram emot en mer genomträngande läsning längre fram. Kappelin är en favorit som med sin säregna röst ger själ och trovärdighet framförallt till sina reportage i SVT. 

Sedan fotografierna...

Charlotta Smeds(som också bor i Rom) har tagit bilderna i boken och de är verkligen undersköna. De ofta rätt grovkorniga fotona speglar helt vanliga romares liv i den eviga staden. Men även maten, barer, cafeér och arkitekturen ges tillfälle att breda ut sig på sidorna. Arkitekturen ja, jag älskar verkligen Rom. Det är inte i första hand de nästan magiska och uråldriga husen jag faller för utan färgerna. De olika nyanserna av terracotta på fasaderna ger sådan värme ihop med de sandfärgade och ljuset får en så lugn och avslappnande effekt. 

Lugn och avslappnad miljö är däremot ingenting man förknippar med stadens fotboll. Där råder ständig kaos. Känslorna leker hela havet stormar och det finna enbart två lägen. Kaos eller kaos. 
Ändå spelar "stadens" lag i nästan samma lugna sköna färger som Rom är inbäddat i, mörkrött och orange 

I Roma återfinns kejsaren, eller prinsen av Rom i egenskap av Francesco Totti. 
Han är en spelare som väldigt många älskar att ogilla. För många svenskar står han för allt det som vi av tradition hatar, filmningar, divalater, fula trix och så den där spottloskan i ansiktet på dansken Christian Paulsen. I Rom är han den störste. För mig är han en hjälte. Totti har hånats för att vara ointelligent, han har också gjort en hel del ointelligenta saker på planen och har dessutom varit allvarligt skadad. Men han har kommit tillbaka, växt och tar mycket ansvar.
-Roma är mitt allt, säger Totti.
Totti är Roma, säger jag.
Bara det att spela hela sin karriär i en och samma klubb ger enorm respekt. Han är lagkaptenen, målgöraren, och passningsläggaren i en och samma artist.  

Vad det har med boken att göra vet jag inte. För "Rom-maten, människorna, livet" handlar ingenting om fotboll även om man inte kommer ifrån att livet i Rom handlar väldigt mycket om fotboll. Om det får man läsa på annat håll.