Från Kutztown till New York och ut i världen.
Kutztown. En liten håla i Berks County, Pennsylvania, USA med drygt 5000 invånare.
Avslutade lördagskvällen med att spana in ett gammalt K-Special på SVT-Play.
Det handlade om konstnären Keith Haring som var en kultfigur inom New Yorks pop art och graffiti art under 80-talets boom av streetkultur. Han hamnade i samma krets som bland andra Andy Warhol och Basquiat.
Haring gick vidare och blev en world wide artist med sina karaktäristiska streckgubbar och figurer. Han dog i aids 1990 endast 31 år gammal.
Programmet berättade Keith Harings historia där allt började i just den lilla hålan Kutztown i Pennsylvania. Jag vet inte varför men jag blir alltid lika inspirerad och faschinerad av dessa amerikanska gudsförgätna platser in the middle of nowhere där världsartister av olika slag föds ur tristess och trångsynthet.
Sverige är ju fullt med liknande historier med personer från Molkom, Boden, Staffanstorp eller Dyltabruk. Men av någon anledning är det inte lika sexigt med svenska småorter som de amerikanska ödesamhällena som skildrats så ofta i filmer.
Det vilar något tragicooliskt över den där amerikanska drömmen som bygger på att slå sig fri från den lilla monotona och likriktade sportnördshålan och göra karriär i någon av de stora städerna på väst eller östkusten. Att få slå sig fri och leva som man vill utan det snåla småsamhällets trånga bojor.
Jag är ingen USA-vetare men den bilden jag har är att den där drivkraften att flytta dit jobben eller drömmen finns är påtagligt mycket starkare over there än här i Sverige och övriga Europa. Det ligger i kulturen och folksjälen att bryta nytt när drömmen där man bor fades away. USA är en nation av emigranter som slagits hårt för sin frihet och önskan om ett gott liv på en plats där allt kan infrias.
Att de tankarna numer säkert är mer en romantisk kuliss för de flesta i det stora landet i väster så dunkar hjärtat lika fritt innanför bröstkorgen på många av dom.
Det ligger något kreativt och desperat i att växa upp på en plats där ingenting finns om man går utanför de gängse ramarna. Keith Harings intresse var konst, han var även öppet homosexuell i det tidiga åttiotals-amerika, vilket inte kan ha varit lätt i ett litet samhälle uppe i nordöstra USA. Precis som många rockgrupper gjort kan man använda utanförskap och trisetss till att skapa stordåd.
Jag tror man måste ha tråkigt ibland för att kunna skapa stor konst, det roliga blir i själva skapandet, för sånt tar tid, finns det för mycket annat nöje som lockar är det lätt att bli ofokuserad och splittrad.
Påstår inte att jag själv skapar stor konst för närvarande men jag har det rätt tråkigt. Villaidyllen är tyst och mörk, resorna är få. Det frigör tankarna och det blir roligare att skriva. Idéerna blir fler och nyfikenheten ökar.
Jag är säker på att jag skriver mer intressant just nu än vad jag gjort under en period av hysteriskt flackande runt i Sverige.
Å det är tristessen som frigör kreativiteten.
Stäng |
Hej Pelle!
Jag försökte få tag på din mejl via fliken "kontakt" men det fungerade inte så jag skriver här istället.
Jag och mina vänner går 3:e året på Virginska gymnasium i Örebro och håller nu på med vårt projektarbete. Vi skirver om fotboll i olika länder och skulle uppskatta om du ville hjälpa oss.
Släng gärna iväg ett mejl vare sig du är intresserad eller ej så jag vet ifall jag ska leta information på andra håll.
Tack på förhand - Anton Öhrn
...Kul att du skriver om K.H, diggar så läsning!
R.S
Keith var grymt kul och duktig, men bra droger föder bra konst och musik.
Detta är kärlek
www.modohockey.se/nyheter.cfm?nyhet=4648&rows=5
Har du några nyheter om min gamla klubb, Rynninge IK ? Och när ska du hänga med till England på "riktig" fotboll ?
Ett fynd funnet i ett våldsamt Johannesburg
För drygt tio år sedan var jag i Johannesburg på träningsläger med Viking FK från Stavanger. En drömresa som i efterhand var mer intressant än dröm.
Johannesburg var en livsfarlig stad där vi blev beordrade att inte gå mer än ett halvt kvarter ifrån hotellet vi bodde på. Utanför den zonen var våldtäkter, rån, bilkapningar och annan brottslighet en vardag. Förarna av de minibussar vi ofta åkte i hade alla fulladdade vapen i handskfacket. Bilarna stannade inte vid rödljus men träningsplanerna var av högsta kvalitet. När vi väl släpptes ut ifrån hotellet blev vi skjutsade till fina varuhus och köpcenter med beväpnade vakter inne i city eller till inhängnade nöjesområden med passkontrollsliknande ingångar. Som ett Liseberg för enbart vuxna och utan åkattraktioner. Jag var glad när vi lämnade landet och hoppas att dom lyckats rensa upp rejält inför mästerskapet 2010.
Jag blev påmind om resan när jag häromdagen botaniserade i min inte allt för tunga CD-samling. Längst ner på ena hyllan stod en gammal bortglömd favorit.
Köpte "Mazzy Stars" skiva "Among My Swan" när jag en av dagarna smög omkring på egen hand i ett av de där stora inhängnade nöjesområdena. Hade precis norpat åt mig en tung biografi om David Bowie från en väggplats när Mazzy Star CD:n stod där en bit bort. Hade läst om skivan precis innan resan så den åkte förstås med i köpet i den där bok och musik-affären.
Vad är det för speciellt med den då tänker ni?
Tja, det blev ingen försäljningssuccé men är en fantastiskt underbar höstplatta.
Lågmäld, dov och lite drömsk, ett sound för regniga och blåsiga dagar då solen aldrig visar sig. Tänd de levande ljusen, smutta på ett glas tungt rött vin och smyg ner under filten i soffan och njut av Hope Sandovals mjuka men intensiva röst. Gillar man Cowboy Junkies, Sophie Zelmani och till viss del Anna Ternheim måste man bara köpa Mazzy Star och skivan Among my Swan.
To all you bompers out there...
Känslan sköljer in över mig, våg för våg tills att jag tror att det är sant.
Jag gick ut första gången idag runt halv två då det redan hade börjat skymma, inte ens regnets tunga droppar kunde skingra mörkrets marsch över himlavalvet. Det är tuffa tider nu.
Himlen hänger våt och bedrövad några centimeter under gatubelysningen medan man försöker hitta in till city.
Möten avbokas, influensatider med massvaccinering, långa köer för barn och gamla men där medelålders och friska armbågar sig fram till sprutorna.
Själv sitter jag och skriver, planerar och smörjer för något som i den bästa av värld snart iscensätts.
Håller på att bli en multimediaidiot, det är mobiltelefoner, kameror, datorer, mms, pdf, usb, zip, jpeg, mp3... ...krasch, error...
Så blev jag avbruten, igår är igår, idag är en ny dag som vaknar med ett ursinnigt spöregn på köksfönstret för att därefter spricka upp i solsken.
Hej solen, jag trodde att du övergivit mig.
Ett leende på läpparna trots att bandet fortsatte spela "Waltzing Mathilda".
Känner mig mindre ensam idag.
Men funderar över tystnaden på blohm.se.
Sedan jag bytte utseende på sajten har min statistiktermometer varit ur funktion och jag har ingen aning om någon läser sidan längre.
Å jag som är så stolt över min nya sida som är grymt snygg om ni frågar mig.
Om ni finns, och läser det här.
Jag har några sköna trogna kommentarvänner som hjälper mig att hålla cyberensamheten borta. Uppskattar er verkligen.
Annars känns det som att jag blivit övergiven sedan make overn.
Ungefär som med solen.
Nu ska jag hoppa in i bilen och åka och käka lunch med gänget.
Om dom finns kvar.
Alla är sjuka och snoriga, mötena har fortsatt att avbokas så denna veckan blir inget vettigt gjort som det ser ut nu.
Men kanske att lunchfolket finns kvar i sofforna och i de svarta stolarna.
To all you bompers out there, take care and have a safe ride home...
Nowhere to run, nowhere to hide...
Den stora längtan är lite mindre nu
En lång skön söndag till ända.
Inte en sekunds tevetittande efter frukosten.
Varför gör man sig inte oftare av med tevens blinkande och larmande.
Ser på varandra och umgås.
En sån skön tystnad som belägrar huset.
Eftermiddagens mörker, levande ljus fladdrar på hyllor och i fönster.
Som en katolsk katedral.
Avrundar med ett glas rött och Tom Waits skrovliga röst tillsammans med hans piano.
Tänk att få hänga på nån ruffig tom bar i Boston med Waits som underhållare.
Som i en film, två små whiskey och en butelj med Samuel Adams framför sig, det hånglande paret vid bordet i hörnet, den prostituerade med rufsigt hår på barstolen vid diskens ena kant snackandes med bartendern.
In kommer den okände och sätter sig på stolen bredvid.
Tar fram en cigarett, beställer in en whiskey on the rocks.
Sveper och inleder ett samtal.
Livet rullar förbi mellan whiskeysnapsarna, skratt, gråt och förståelse.
Sedan en promenad i regnet, armkrok med den vackra men olyckliga, lika olycklig som han i hatten och den mörkbeiga rocken där kragen är uppdragen och halsduken slänger i vinden som drar in ifrån Massachusetts Bay.
Någon bro i bakgrunden och en taxi som fort kör förbi och stänker upp vatten som dom precis undkommer.
Waits spelar Downtown Train medan de båda stannar upp i en portuppgång och kysser varandra, ingen säger något, hon gömmer sitt ansikte innanför hans rock och de håller hårt om varandra medan livet fortsätter rinna fram genom vattnet som forsar längs med trottoarkanten i det lätta nedförslutet.
Å jag är glad, jag ler och ser framtiden i en ram med små gnistrande stenar.
Det kommer att bli bra, det kommer att bli jäkligt bra.
Den stora längtan är lite mindre nu.
En ovanligt bra dag
Jag tog bilen till Stockholm, parkerade under Park Hotell och gick ut på stan som en helt vanlig man.
Hade två möten under dagen, fikade på Espresso House, snattade två plastskedar och har sedan dess ständigt sett mig över axeln efter lagens väktare.
Körde hem igen på eftermiddagen genom kaosartad trafik men med en hel del uprising i sinnet. En glutt på I-phonens mail och ett par telefonsamtal fick mitt blod att om inte rusa så ändå trippa på lätta snabba tår.
Det där isblocket som jag har ägnat så mycket tid att ta mig igenom börjar visa täcken på svaghet.
-Hämta spättet, börja bryt för fan Pelle, ropar rösterna i huvudet.
Så jag rusart runt och försöker hitta spättet men har inget, plockar ner min yxa istället och börjar hugga så att det yr isbitar över mig.
Men så anfaller natten och söver ivern.
Jag vaknar upp till en ny dag med trötta, grumliga ögon och ett förvirrat tillstånd.
Va jag i Stockholm igår, hur va det med dom där mailen och telefonsamtalen?
Inga snutar utanför dörren men jag ser de två skedarna på diskbänken.
Slår upp NA och bläddrar förstrött, hockeylaget blev visst avklätt i Västerås igår.
Såg dock inga nakna atleter utanför Rocklunda på min genomresa men det var väl för tidigt. Ser i aftonbladets nätupplaga att luddhatet ökar. Bedrövligt.
Männsikor sprängs sönder i Afghanistan och Pakistan men svenskar slår nästan ihjäl varandra i tvättstugor för lite ludd i torktumlaren.
Kollar ut på en lätt snöbeklädd bil på uppfarten och gläds över att jag har möjlighet att få köra runt i sådan vacker sak. Morgonmörkret har gått över i ljus medan jag sitter i morgonstassen och dricker kaffe och läser DN och svarar på mail.
Staden gör sig redo för lunchen men jag sitter här och myser medan doggens lugna andetag ifrån sin säng i hallen även gör mig lugn.
Det är med andra ord en hel del som just nu rör sig åt rätt håll.
Men jag vore inte jag om jag inte la ut lite mental snubbeltråd för mig själv.
Söker ofta melankolin, det vet ni som läser här allt för väl.
Nakna träd och grå himmel inbjuder till det och misstaget begicks förstås någonstans mellan nio och tio.
Mitt irländska hjärta tryckte på play på Spotify och en massa sorgsna folkvisor i ny tappning sjungna av briljante George Murphy spred vemod genom köket och jag tog en kaffe till. Så nu mår jag väldigt bra men på ett vemodigt sätt.
Ett motsägelsefullt tillstånd jag är en mästare på.
Utsikt från en läktare...
Folken Stavanger 1998: Ett briljant Kent
Det blir säkert bra i morgon igen...
Äntligen! Nya blohm.se ute i det fria...
Jag har lite svårt att förhålla mig till det här med premiärer.
En av de elaka i lunchgänget tyckte hånfullt att jag borde ordna releaseparty på Lilla Örebro för att göra en stor sak av en som dom tycker liten sak.
Å visst är det så.
Det är ingen världshändelse direkt men ändå så otroligt skoj för mig personligen.
En rejäl kick efter att ha stirrat mig trött på min gamla version.
Men självklart önskar jag att även ni läsare ska uppskatta ansiktslyftningen på blohm.se.
Skriv gärna några rader och kommentera det nya utseendet.
Ni kommer förhoppningsvis märka att det blir lite mer dynamik och balans på sidan från och med idag. Bilder och text, lite musiklänkar och andra små tips som kommer att dyka upp i högerspalten. Redan nu finns två Spotifylänkar att plocka hem för er som har Spotify.
Jag kommer alltså inte att slänga på mig partyhatt och ge mig ut i vimlet ikväll för det här, jag är mer som AIK:s Daniel Tjernström.
Njutningen och glädjen manifisterar sig genom ett förnöjsamt lugn.
Är ingen personlighet som skriker ut min glädje, är ingen som står och hoppar för att synas. Men ta inte miste.
Jag är grymt nöjd.
Ännu en gång.
Vi ses på söndag igen då den stora allsvenska guldmatchen ska spelas på åkern som kallas Nya Gamla Ullevi.
Gick över den efter gårdagens drabbning mellan Blåvitt och annorlunda Blåvitt från Halmstad.
Planen är en katastrof, en sandlåda, ett söndertrampat grönområde efter en rockfestival.
Där ska alltså en av de viktigaste och mest rafflande fotbollsmatcher på evigheter avgöras.
Det är inte smickrande för Göteborg att presentera denna skitplan inför avgörandet.
Kom ihåg då att Örgryte ska spela en match där innan söndagens frontalkrock mellan de båda storstadsgiganterna.
Hmm, vi får väl se hur det blir...
Sitter på ett X2000 igen.
En vän frågade för någon vecka sedan om jag reflekterar bra på tåg.
Han hade märkt det på mina texter, ofta färgade av blicken ut genom tågfönstret där livet passerar revy i expressfart.
Men här inne i den tysta vagnen med det lätta suset och det avlägsna dunkandet i rälsen blir världen på något sätt avstannande. Det går inte att göra så mycket mer än att sitta här, gå in i sig själv och reflektera över livet där vi är just nu.
Det finns dom som hatar detta stillasittande, som har svårt att möta sig själva, som helst vill vara framme nu för att virvla vidare genom samhällets mänskliga trafikkaos.
Jag tillhör dom där som skulle kunna ha mitt kontor på ett X2000, åka fem timmar om dagen och vara kreativ som satan i denna miljö. Jag blir fokuserad på tåget, tankar som legat i hjärnans väntrum knackar på dörren för uppmärksamhet.
Å jag öppnar dörren och idéer kommer i långa rader, som en flick-flackande gymnastikgrupp på uppvisningsturné.
Är på väg till Stockholm nu och matchen mellan AIK och ÖSK som spelas ikväll.
Ska bli kul även om slutmatchen i Göteborg blir avgörande hur som helst.
Det är lätt att bli bortskämd för på slutet har nästan alla matcher som vi gjort med Canal Plus varit stora publikmatcher på arenor som sväljer en stor publik. Det har varit dramatik och ett jäkla liv på läktarna i positiv bemärkelse.
Malmös hemmastadion ger rysningar med stämningen som publiken sjunger ut, precis som i Göteborg med IFK och på den gamla illaluktande betongborgen Råsunda i Solna. När AIK går bra då är Norra Stå en fantastisk plats att bevittna via vår tevestudio som nästan svävar ovanför den sjungande klacken.
Det är i de stunderna man glömmer öde idrottsplatser i förorter och i industriområden, det är då man förtränger två-tretusen tysta möss på arenor i städer där vinden alltid kommer från norr och underhållningen från hin håle djupt där nere i heta södern.
Fem dagar återstår till allsvenskans sista slag, fem dagar tills vi vet vilka som vinner guld och vilka lag som åker ur.
Det har varit väldigt mycket mörka rubriker i år, mycket oro över huliganism, ekonomi, sportsliga tillkortakommanden från våra klubblag men även landslaget som inte klatade av att gå till VM i Sydafrika.
Framtiden för vår inhemska fotboll ser nattsvart ut men just nu glädjer jag mig mig över det fruktansvärt spännade slutet på serien. Göteborg kommer att vara en belägrad stad i helgen. Största pådraget sedan det europeiska stormötet 2000 då jag själv bodde i Göteborg och fick bära en identifikationsbadge runt halsenför att ens komma hem till min egen lägenhet.
Jag hoppas att allt kommer att gå lugnt till men min mest realistiska sida säger att det kommer att bli ett jävla liv, innan och efter matchen på söndag. Oron över bråk inne på arenan finns, det märkte jag igår på de kommentarer som flög ut genom stela munnar. Pratade med en av supporterpoliserna men han var lugn som vanligt och lovade att vår C+ studio skulle vara bevakad då den ligger lite risigt mitt bland publiken i ena hörnet av arenan.
Själv ska jag vara bisittare och kommer att sitta högt upp ovanför de flesta åskådarna på ena långsidan.
Där är jag inte heller helt säker men det skulle vara överraskande om eventuella bråk skulle nå dit upp.
Glädje och oro.
Det är de känslor som dominerar de närmaste fem dagarna i slutet av oktober år 2009.
Pelle Blohm
– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.
– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.
– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.
– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.
– Föreläsare.
Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.
I övrigt en jäkla fin kille...
Tidigare inlägg