Synthrock läser jag i en recension i DN. Kents nya album är elektroniskt. 

Poeten och Räven har länge suttit och gnidit händerna i samstämmig eufori...

Jag har lite svårt att förhålla mig till det här med premiärer.

En av de elaka i lunchgänget tyckte hånfullt att jag borde ordna releaseparty på Lilla Örebro för att göra en stor sak av en som dom tycker liten sak.

 

Å visst är det så.

Det är ingen världshändelse direkt men ändå så otroligt skoj för mig personligen.

En rejäl kick efter att ha stirrat mig trött på min gamla version.

Men självklart önskar jag att även ni läsare ska uppskatta ansiktslyftningen på blohm.se.

Skriv gärna några rader och kommentera det nya utseendet.

 

Ni kommer förhoppningsvis märka att det blir lite mer dynamik och balans på sidan från och med idag. Bilder och text, lite musiklänkar och andra små tips som kommer att dyka upp i högerspalten. Redan nu finns två Spotifylänkar att plocka hem för er som har Spotify. 

 

Jag kommer alltså inte att slänga på mig partyhatt och ge mig ut i vimlet ikväll för det här, jag är mer som AIK:s Daniel Tjernström. 

Njutningen och glädjen manifisterar sig genom ett förnöjsamt lugn.

Är ingen personlighet som skriker ut min glädje, är ingen som står och hoppar för att synas. Men ta inte miste.

Jag är grymt nöjd.

 

Så har jag då precis lämnat Göteborg bakom mig.
Ännu en gång.
Vi ses på söndag igen då den stora allsvenska guldmatchen ska spelas på åkern som kallas Nya Gamla Ullevi.
Gick över den efter gårdagens drabbning mellan Blåvitt och annorlunda Blåvitt från Halmstad.
Planen är en katastrof, en sandlåda, ett söndertrampat grönområde efter en rockfestival.
Där ska alltså en av de viktigaste och mest rafflande fotbollsmatcher på evigheter avgöras.
Det är inte smickrande för Göteborg att presentera denna skitplan inför avgörandet.
Kom ihåg då att Örgryte ska spela en match där innan söndagens frontalkrock mellan de båda storstadsgiganterna.
Hmm, vi får väl se hur det blir...

Sitter på ett X2000 igen.
En vän frågade för någon vecka sedan om jag reflekterar bra på tåg.
Han hade märkt det på mina texter, ofta färgade av blicken ut genom tågfönstret där livet passerar revy i expressfart.
Men här inne i den tysta vagnen med det lätta suset och det avlägsna dunkandet i rälsen blir världen på något sätt avstannande. Det går inte att göra så mycket mer än att sitta här, gå in i sig själv och reflektera över livet där vi är just nu.
Det finns dom som hatar detta stillasittande, som har svårt att möta sig själva, som helst vill vara framme nu för att virvla vidare genom samhällets mänskliga trafikkaos.
Jag tillhör dom där som skulle kunna ha mitt kontor på ett X2000, åka fem timmar om dagen och vara kreativ som satan i denna miljö. Jag blir fokuserad på tåget, tankar som legat i hjärnans väntrum knackar på dörren för uppmärksamhet.
Å jag öppnar dörren och idéer kommer i långa rader, som en flick-flackande gymnastikgrupp på uppvisningsturné.

Är på väg till Stockholm nu och matchen mellan AIK och ÖSK som spelas ikväll.
Ska bli kul även om slutmatchen i Göteborg blir avgörande hur som helst.
Det är lätt att bli bortskämd för på slutet har nästan alla matcher som vi gjort med Canal Plus varit stora publikmatcher på arenor som sväljer en stor publik. Det har varit dramatik och ett jäkla liv på läktarna i positiv bemärkelse.
Malmös hemmastadion ger rysningar med stämningen som publiken sjunger ut, precis som i Göteborg med IFK och på den gamla illaluktande betongborgen Råsunda i Solna. När AIK går bra då är Norra Stå en fantastisk plats att bevittna via vår tevestudio som nästan svävar ovanför den sjungande klacken.
Det är i de stunderna man glömmer öde idrottsplatser i förorter och i industriområden, det är då man förtränger två-tretusen tysta möss på arenor i städer där vinden alltid kommer från norr och underhållningen från hin håle djupt där nere i heta södern.

Fem dagar återstår till allsvenskans sista slag, fem dagar tills vi vet vilka som vinner guld och vilka lag som åker ur.
Det har varit väldigt mycket mörka rubriker i år, mycket oro över huliganism, ekonomi, sportsliga tillkortakommanden från våra klubblag men även landslaget som inte klatade av att gå till VM i Sydafrika.
Framtiden för vår inhemska fotboll ser nattsvart ut men just nu glädjer jag mig mig över det fruktansvärt spännade slutet på serien. Göteborg kommer att vara en belägrad stad i helgen. Största pådraget sedan det europeiska stormötet 2000 då jag själv bodde i Göteborg och fick bära en identifikationsbadge runt halsenför att ens komma hem till min egen lägenhet.
Jag hoppas att allt kommer att gå lugnt till men min mest realistiska sida säger att det kommer att bli ett jävla liv, innan och efter matchen på söndag. Oron över bråk inne på arenan finns, det märkte jag igår på de kommentarer som flög ut genom stela munnar. Pratade med en av supporterpoliserna men han var lugn som vanligt och lovade att vår C+ studio skulle vara bevakad då den ligger lite risigt mitt bland publiken i ena hörnet av arenan.
Själv ska jag vara bisittare och kommer att sitta högt upp ovanför de flesta åskådarna på ena långsidan.
Där är jag inte heller helt säker men det skulle vara överraskande om eventuella bråk skulle nå dit upp.
Glädje och oro.
Det är de känslor som dominerar de närmaste fem dagarna i slutet av oktober år 2009.

Både Mentorn och Mr Rare har länge varit på mig om att jag måste göra någonting åt min hemsida.
Det kan fan inte stå "Välkommen till nya blohm.se" när den legat ute i över två år.
Å så klart har de båda trendoraklen rätt.
Nu är därför en ny design på blohm.se på gång.
Håll uppmärksamheten uppe för inom en inte allt för avlägsen framtid så kommer min hemsida att se bra mycket fräschare ut.
Modernare, mer pedagogisk och mycket snyggare om ni frågar mig.
Ännu viktigare för mig personligen är att även administrationsidan kommer vara uppdaterad.
Nu har jag inte fått utbildning på den än men en ambition är att kunna använda egna personligt tagna bilder på bloggen på ett sätt som jag inte haft möjlighet att göra tidigare.
Ser ut att finnas även en hel del andra små finesser när jag spanar in demoversionen.

Jag kommer även rensa upp lite grann i min meny och ta bort all bråte och koncentrera mig på det som jag gör just nu och vad jag ska göra framöver. En hel del av det jag tidigare gjort får lämnas i arkivet.
Ja, ja, mer tänker jag inte berätta. Ni får helt enkelt logga in och hälsa på.
Plötsligt, när ni minst anar det, har Blohm möblerat om i hemmet.

Det var lite "Gilbert Grape" över landskapet några minuter utanför Lund i den tidiga morgondimman när jag återigen vände hem efter ett arbetsdygn i Malmö.
Lite amerikansk mellanvästern.
Platt med åkrar, långa raka vägar, trädaléer, mörka stolpar med hängande kraftledningar och en avlägsen ladugård med traktor på uppfarten.
Lite vemodigt på något sätt. Men ändå skönt stämningsfullt.

Det har blivit många av dessa resor på slutet.
Men nu har jag nog glidit ut från Malmö Central för sista gången i år, sett de vackra gamla husen längs kanalen passera, sett den fula slitna reklamskylten med Zoegapaketet av kaffe som tar plats invid spåret strax innan Kenneth´s däckfirma.
Jag har egentligen inget förhållande till Malmö. Har nästan aldrig varit där mer än för att spela fotboll eller numer arbeta med fotboll. Var på en födelsedagsfest hemma hos Niklas Kindvall och därefter ute på lokal i slutet av 90-talet annars är det rätt blankt i besöksboken.
Nu är jag alltså ofta där men hinner inte mer än till Swedbank  Stadion, hotellet och sedan är det hemresa igen.
Igår hann jag ändå med en fika ihop med mr Sjöholm som hjälpt mig enormt mycket med mitt romanmanus, ett manus som vi nu hoppas att något förlag ska fastna för.
Litteratur och fotboll.
Jag kan ha fel men just det där är någonting som verkar ligga väldigt nära varandra i Malmö.
Litteratur, fotboll och övrig kultur verkar sammankopplat på ett helt annat sätt än vad jag får uppfattningen att det är på andra håll. Kanske att Norrköping kan spela på samma planhalva men annars?

Jag tror att jag skulle trivas i Malmö.
Det känns som att stadens puls och själ dunkar i takt med mig.
I alla fall i min vuxna kropp då den där pulsfrekvensen förändrats rätt kraftigt genom åren.
Om det inte vore så fasansfullt långt hem till slätta i Närke skulle jag nog försöka spendera mer tid där nere.
Malmö är en småstad i storstadsdrapering.
Jag gillar småstaden, rätt ofta gillar jag även storstaden.
Det är alltså fullt möjligt att jag skulle gilla Malmö.
Så är det ju nära till kontinenten också...
Ha,ha,ha.

Jag får frågan ibland.
Vem är din favoritförfattare?
Har alltid lika svårt att svara på det, min läsning är väldigt spretig och upptäckaraktig.
Började ju läsa så sent. Har ägnat mina vuxna år till att ta igen tappade läsår från ungdomen.
Men jag vet att jag gillar Ulf Lundell, eller gillade tidigare.
Läser väldigt gärna Hjalmar Söderberg och Göran Tunström och Hemingway är stundtals förjäkla bra.

Å så har jag för rätt länge sedan insett att Paul Auster är någonting för mig.
Även om jag inte plöjt igenom överdrivet många av hans böcker.
Läste precis ut den tunna men innehållsrika romanen "Resor i Skriptoriet."
Som vanligt briljerar Auster med ett språk som tilltalar mig, på något sätt enkelt men ändå svårt.
Hans luring att alltid berätta flera historier i samma roman kan kanske vara förvirrande för vissa men jag gillar det.
I denna bok återkommer gamla figurer ifrån hans tidigare romaner.

För i ett rum sitter en gammal man isolerad, han har tappat minnet och försöker luska ut vad han gör där, vem han är och vilka alla dessa personer är som då och då stiger in och hälsar på.
Mr Blank som han heter känner att han har koppling till alla dessa personer men vet inte hur.
På ett skrivbord ligger högar av papper och fotografier.
Manuskript?

Mer litterturanalytiska personer än mig menar att handlingen i boken är om en författare i skrivarångest.
Så kan det mycket väl vara.
Intressant då att Auster gör en roman av en massa mindre bitar som blir en riktigt bra helhet.
Ska jag säga nått negativt ur eget perspektiv, som egentligen är en styrka hos Paul, är hans enormt detaljerade beskrivningar av olika saker som för mig kan bli extremt segt och ointressant.
Som i "Illusionernas bok" där han har ett helt kapitel om en stumfilmskomiker som heter Hector Mann och som berör romanfiguren i den boken hårt. Jag hoppade över nästan hela det kapitlet. Segt som sagt.

 

 

Egentligen är det ju strålande att fotbollsförbundet gav böter till Örgryte för den där banderollen till stöd för den fängslade Dawit Isaak. Det har gjort att denna extremt långvariga och många gånger glömda fråga debatteras just nu.
Jag hoppas att utgången blir att fler fotbollsintresserade sätter sig in i frågan och gör ÖIS-supportrarna sällskap vid banderollen.
Idrotten, fotbollen och dess utövare borde bli mycket mer engagerade i frågor som mänskliga rättigheter och rättigheten att tycka och tänka fritt i samhället. Det har jag skrivit massor av gånger på olika platser sedan jag inledde min bana som skribent och sport i TV-arbetare. Istället finns regler och paragrafer som sätter stopp för aktiva att ta ställning i dessa frågor.
Å sätter inte dom stopp för det så gör sponsorerna det eftersom dom inte vill bli förknippade med politiska frågor, dom ska ju bara sälja och tjäna pengar.

Jag är medlem och har tidigare även varit aktiv i Amnesty International.
1999 försökte jag göra Gais till en klubb som tog ställning i den här typen av frågor genom att få klubben till en officiell Amnestyklubb.
Det misslyckades tyvärr men många i och runt laget blev medlemmar.
Bland supportrarna var det väldigt delade åsikter kring detta.
Några jublade, andra tyckte att det var skandal att jag fick använda Gais hemsida till att propagera för Amnesty.
Men jag skrev en text på Gais hemsida 2001 då Amnesty fyllde 40-år, den snappades sedan upp och publicerades i Expressens sportbilaga under rubriken "Sport i all ära-men det är viktigare med omtanke."
Det är ju några år sedan så texten haltar kanske lite men grunden och andemeningen i budskapet är det samma.
Då var det Kina, Tibet, Bush, dödsstraffsdebatt men precis som med Dawit Isaak även fängslade journalister och politiska samt religiöst styrda mord.

International All-stars-Viktigare än VM

En text från en irländare med perspektiv på tillvaron.
Läs hans text om International All-stars som förra helgen spelade sin första organiserade fotbollsturnering.
Fotbollsmässigt gick det sådär.
Men vilka hjältar dom är ändå...

 

 

Inte för att jag inbillar mig att någon ska komma ihåg mig för det så är det ändå lite coolt att ha varit inblandad i Kanal 5 "all time high" när det kommer till tittare.
Över två miljoner som topp under Danmark-Sverige är fantastiskt.
Sen att de delar jag var inblandad i från studion hade mellan fem och sexhundratusen tittare är en annan sak.
Coolt i alla fall med tanke på att jag normalt säkert inte jobbar inför fler än cirka tjugo till femtiotusen.
Roligast av allt var att sändningen var så snygg, och bra enligt väldigt många.
Det är lika viktigt för mig som tittarantal även om inte kanalen skulle hålla med mig eftersom femman är en reklamfinansierad kanal och har som mål att sälja som satan för att blidga och göra alla kunder nöjda. 

Nu är man alltså inblandad i tittarrekord på Kanal 5.
Lägg till att jag var med och klippte premiärbandet på samma arena i Köpenhamn för den då helt nya Kanal 9 under en Royal League match runt 2005-2006.
Kanal 9 som är samma företag som K5.
Världens största sax, blågult band och en tom arena var receptet då på den stora premiärdagen.
Inte så glamouröst men historiskt på sitt sätt.

Precis som förra matchen på Parken i Köpenhamn då den där fyllekillen skulle slå domaren i skallen med en besviken högerkrok.
Historiskt, dramatiskt och något som man kommer prata om i all oändlig framtid när de båda grannarna ska mötas i fotboll i Danmark och Köpenhamn.
Kanal 5 har inte mycket fotboll men när dom har det då händer det grejer.

Glöm inte heller Liga Europa och det första Kristallen-priset för bästa sportprogram som vi fick 2006.
Det gjorde fyrans dåvarande sportmedarbetare så arga och gröna av avund att dom inte gjorde annat än baktalade oss.
I ett års tid försökte dom med ironi skoja bort deras tilltuffsade egon och långa ansikten i Fotbollskanalen via Ola Wenströms vädjande om att det skulle vara deras tur att vinna nästa gång.
Vi hade för få tittare tyckte dom så vi räknades inte. Att programmet var av allra högsta kvalitet glömde dom.
Händer fortfarande då och då att det kommer fram unga(framförallt grabbar) som hyllar programmet och vill ha det tillbaka.
Då är det ändå snart fyra år sedan Liga Europa lades ner.

Att jag även varit inblandad i Royal League-fiaskot glömmer jag idag även om det var historiskt på sitt sätt.
En Skandinavisk toppturnering som många sa att dom ville ha men ingen visade att dom ville det.
I snö, minusgrader, regn och blåst spelades matcher som gud för länge sedan glömt att skriva in i kalendern.
Tre fina minnen från turneringen:
1, Halmstad och Odense åkte från sina hemstäder till Örebro i snöstorm för att spela på stadens konstgräs inför 86 åskådare.
2, När Håkan Mild stänkte in en rökare i stormvind på Ullevi där det bakom målet var en enorm snöhög som prepareras för att ta emot världscupen i sprintåkning med skidor någon dag senare.
3, Skräcken av att sätta sig i ett mörkt helt igensnöat och isigt miniflygplan på Gardemoen i Oslo där piloten öppnade fönstret och skrapade bort isen som på en bil innan han tuffade iväg igenom en meter tjockt lager av snö.
Tankarna hann gå runt en del innan planet efter tio minuters mörkerkörningen genom snön nådde bebodda trakter där en avisningsdusch tog emot planet innan avfärd.

Förresten, ett minne till:
Lapskojsen i Oslo som normännen bjöd på innan sändningarna där.
Såg ut som bajs.
Har inte ätit bajs så jag vet inte om det smakade som det men jag kan tänka mig att det påminner lite om varandra.

Historiskt. Dramatiskt.
Å pinsamt dåligt.
Ibland.