Både Mentorn och Mr Rare har länge varit på mig om att jag måste göra någonting åt min hemsida.
Det kan fan inte stå "Välkommen till nya blohm.se" när den legat ute i över två år.
Å så klart har de båda trendoraklen rätt.
Nu är därför en ny design på blohm.se på gång.
Håll uppmärksamheten uppe för inom en inte allt för avlägsen framtid så kommer min hemsida att se bra mycket fräschare ut.
Modernare, mer pedagogisk och mycket snyggare om ni frågar mig.
Ännu viktigare för mig personligen är att även administrationsidan kommer vara uppdaterad.
Nu har jag inte fått utbildning på den än men en ambition är att kunna använda egna personligt tagna bilder på bloggen på ett sätt som jag inte haft möjlighet att göra tidigare.
Ser ut att finnas även en hel del andra små finesser när jag spanar in demoversionen.

Jag kommer även rensa upp lite grann i min meny och ta bort all bråte och koncentrera mig på det som jag gör just nu och vad jag ska göra framöver. En hel del av det jag tidigare gjort får lämnas i arkivet.
Ja, ja, mer tänker jag inte berätta. Ni får helt enkelt logga in och hälsa på.
Plötsligt, när ni minst anar det, har Blohm möblerat om i hemmet.

Det var lite "Gilbert Grape" över landskapet några minuter utanför Lund i den tidiga morgondimman när jag återigen vände hem efter ett arbetsdygn i Malmö.
Lite amerikansk mellanvästern.
Platt med åkrar, långa raka vägar, trädaléer, mörka stolpar med hängande kraftledningar och en avlägsen ladugård med traktor på uppfarten.
Lite vemodigt på något sätt. Men ändå skönt stämningsfullt.

Det har blivit många av dessa resor på slutet.
Men nu har jag nog glidit ut från Malmö Central för sista gången i år, sett de vackra gamla husen längs kanalen passera, sett den fula slitna reklamskylten med Zoegapaketet av kaffe som tar plats invid spåret strax innan Kenneth´s däckfirma.
Jag har egentligen inget förhållande till Malmö. Har nästan aldrig varit där mer än för att spela fotboll eller numer arbeta med fotboll. Var på en födelsedagsfest hemma hos Niklas Kindvall och därefter ute på lokal i slutet av 90-talet annars är det rätt blankt i besöksboken.
Nu är jag alltså ofta där men hinner inte mer än till Swedbank  Stadion, hotellet och sedan är det hemresa igen.
Igår hann jag ändå med en fika ihop med mr Sjöholm som hjälpt mig enormt mycket med mitt romanmanus, ett manus som vi nu hoppas att något förlag ska fastna för.
Litteratur och fotboll.
Jag kan ha fel men just det där är någonting som verkar ligga väldigt nära varandra i Malmö.
Litteratur, fotboll och övrig kultur verkar sammankopplat på ett helt annat sätt än vad jag får uppfattningen att det är på andra håll. Kanske att Norrköping kan spela på samma planhalva men annars?

Jag tror att jag skulle trivas i Malmö.
Det känns som att stadens puls och själ dunkar i takt med mig.
I alla fall i min vuxna kropp då den där pulsfrekvensen förändrats rätt kraftigt genom åren.
Om det inte vore så fasansfullt långt hem till slätta i Närke skulle jag nog försöka spendera mer tid där nere.
Malmö är en småstad i storstadsdrapering.
Jag gillar småstaden, rätt ofta gillar jag även storstaden.
Det är alltså fullt möjligt att jag skulle gilla Malmö.
Så är det ju nära till kontinenten också...
Ha,ha,ha.

Jag får frågan ibland.
Vem är din favoritförfattare?
Har alltid lika svårt att svara på det, min läsning är väldigt spretig och upptäckaraktig.
Började ju läsa så sent. Har ägnat mina vuxna år till att ta igen tappade läsår från ungdomen.
Men jag vet att jag gillar Ulf Lundell, eller gillade tidigare.
Läser väldigt gärna Hjalmar Söderberg och Göran Tunström och Hemingway är stundtals förjäkla bra.

Å så har jag för rätt länge sedan insett att Paul Auster är någonting för mig.
Även om jag inte plöjt igenom överdrivet många av hans böcker.
Läste precis ut den tunna men innehållsrika romanen "Resor i Skriptoriet."
Som vanligt briljerar Auster med ett språk som tilltalar mig, på något sätt enkelt men ändå svårt.
Hans luring att alltid berätta flera historier i samma roman kan kanske vara förvirrande för vissa men jag gillar det.
I denna bok återkommer gamla figurer ifrån hans tidigare romaner.

För i ett rum sitter en gammal man isolerad, han har tappat minnet och försöker luska ut vad han gör där, vem han är och vilka alla dessa personer är som då och då stiger in och hälsar på.
Mr Blank som han heter känner att han har koppling till alla dessa personer men vet inte hur.
På ett skrivbord ligger högar av papper och fotografier.
Manuskript?

Mer litterturanalytiska personer än mig menar att handlingen i boken är om en författare i skrivarångest.
Så kan det mycket väl vara.
Intressant då att Auster gör en roman av en massa mindre bitar som blir en riktigt bra helhet.
Ska jag säga nått negativt ur eget perspektiv, som egentligen är en styrka hos Paul, är hans enormt detaljerade beskrivningar av olika saker som för mig kan bli extremt segt och ointressant.
Som i "Illusionernas bok" där han har ett helt kapitel om en stumfilmskomiker som heter Hector Mann och som berör romanfiguren i den boken hårt. Jag hoppade över nästan hela det kapitlet. Segt som sagt.

 

 

Egentligen är det ju strålande att fotbollsförbundet gav böter till Örgryte för den där banderollen till stöd för den fängslade Dawit Isaak. Det har gjort att denna extremt långvariga och många gånger glömda fråga debatteras just nu.
Jag hoppas att utgången blir att fler fotbollsintresserade sätter sig in i frågan och gör ÖIS-supportrarna sällskap vid banderollen.
Idrotten, fotbollen och dess utövare borde bli mycket mer engagerade i frågor som mänskliga rättigheter och rättigheten att tycka och tänka fritt i samhället. Det har jag skrivit massor av gånger på olika platser sedan jag inledde min bana som skribent och sport i TV-arbetare. Istället finns regler och paragrafer som sätter stopp för aktiva att ta ställning i dessa frågor.
Å sätter inte dom stopp för det så gör sponsorerna det eftersom dom inte vill bli förknippade med politiska frågor, dom ska ju bara sälja och tjäna pengar.

Jag är medlem och har tidigare även varit aktiv i Amnesty International.
1999 försökte jag göra Gais till en klubb som tog ställning i den här typen av frågor genom att få klubben till en officiell Amnestyklubb.
Det misslyckades tyvärr men många i och runt laget blev medlemmar.
Bland supportrarna var det väldigt delade åsikter kring detta.
Några jublade, andra tyckte att det var skandal att jag fick använda Gais hemsida till att propagera för Amnesty.
Men jag skrev en text på Gais hemsida 2001 då Amnesty fyllde 40-år, den snappades sedan upp och publicerades i Expressens sportbilaga under rubriken "Sport i all ära-men det är viktigare med omtanke."
Det är ju några år sedan så texten haltar kanske lite men grunden och andemeningen i budskapet är det samma.
Då var det Kina, Tibet, Bush, dödsstraffsdebatt men precis som med Dawit Isaak även fängslade journalister och politiska samt religiöst styrda mord.

International All-stars-Viktigare än VM

En text från en irländare med perspektiv på tillvaron.
Läs hans text om International All-stars som förra helgen spelade sin första organiserade fotbollsturnering.
Fotbollsmässigt gick det sådär.
Men vilka hjältar dom är ändå...

 

 

Inte för att jag inbillar mig att någon ska komma ihåg mig för det så är det ändå lite coolt att ha varit inblandad i Kanal 5 "all time high" när det kommer till tittare.
Över två miljoner som topp under Danmark-Sverige är fantastiskt.
Sen att de delar jag var inblandad i från studion hade mellan fem och sexhundratusen tittare är en annan sak.
Coolt i alla fall med tanke på att jag normalt säkert inte jobbar inför fler än cirka tjugo till femtiotusen.
Roligast av allt var att sändningen var så snygg, och bra enligt väldigt många.
Det är lika viktigt för mig som tittarantal även om inte kanalen skulle hålla med mig eftersom femman är en reklamfinansierad kanal och har som mål att sälja som satan för att blidga och göra alla kunder nöjda. 

Nu är man alltså inblandad i tittarrekord på Kanal 5.
Lägg till att jag var med och klippte premiärbandet på samma arena i Köpenhamn för den då helt nya Kanal 9 under en Royal League match runt 2005-2006.
Kanal 9 som är samma företag som K5.
Världens största sax, blågult band och en tom arena var receptet då på den stora premiärdagen.
Inte så glamouröst men historiskt på sitt sätt.

Precis som förra matchen på Parken i Köpenhamn då den där fyllekillen skulle slå domaren i skallen med en besviken högerkrok.
Historiskt, dramatiskt och något som man kommer prata om i all oändlig framtid när de båda grannarna ska mötas i fotboll i Danmark och Köpenhamn.
Kanal 5 har inte mycket fotboll men när dom har det då händer det grejer.

Glöm inte heller Liga Europa och det första Kristallen-priset för bästa sportprogram som vi fick 2006.
Det gjorde fyrans dåvarande sportmedarbetare så arga och gröna av avund att dom inte gjorde annat än baktalade oss.
I ett års tid försökte dom med ironi skoja bort deras tilltuffsade egon och långa ansikten i Fotbollskanalen via Ola Wenströms vädjande om att det skulle vara deras tur att vinna nästa gång.
Vi hade för få tittare tyckte dom så vi räknades inte. Att programmet var av allra högsta kvalitet glömde dom.
Händer fortfarande då och då att det kommer fram unga(framförallt grabbar) som hyllar programmet och vill ha det tillbaka.
Då är det ändå snart fyra år sedan Liga Europa lades ner.

Att jag även varit inblandad i Royal League-fiaskot glömmer jag idag även om det var historiskt på sitt sätt.
En Skandinavisk toppturnering som många sa att dom ville ha men ingen visade att dom ville det.
I snö, minusgrader, regn och blåst spelades matcher som gud för länge sedan glömt att skriva in i kalendern.
Tre fina minnen från turneringen:
1, Halmstad och Odense åkte från sina hemstäder till Örebro i snöstorm för att spela på stadens konstgräs inför 86 åskådare.
2, När Håkan Mild stänkte in en rökare i stormvind på Ullevi där det bakom målet var en enorm snöhög som prepareras för att ta emot världscupen i sprintåkning med skidor någon dag senare.
3, Skräcken av att sätta sig i ett mörkt helt igensnöat och isigt miniflygplan på Gardemoen i Oslo där piloten öppnade fönstret och skrapade bort isen som på en bil innan han tuffade iväg igenom en meter tjockt lager av snö.
Tankarna hann gå runt en del innan planet efter tio minuters mörkerkörningen genom snön nådde bebodda trakter där en avisningsdusch tog emot planet innan avfärd.

Förresten, ett minne till:
Lapskojsen i Oslo som normännen bjöd på innan sändningarna där.
Såg ut som bajs.
Har inte ätit bajs så jag vet inte om det smakade som det men jag kan tänka mig att det påminner lite om varandra.

Historiskt. Dramatiskt.
Å pinsamt dåligt.
Ibland.

Bara tio minuter försenat denna gång.
Förra gången som jag skulle byta tåg till eleganta X-2000 i Mjölby på väg mot ett jobb i södra Sverige var det minst två timmar sent. Jag fick ta taxi till Jönköping och bli upplockad av en kollega för att hinna till Helsingborg i tid för sändningsstart.
Det är alltid ett litet riskmoment att resa samma dag till ett tv-uppdrag när man far med SJ och dessutom måste byta någonstans.
Nu sitter jag i alla fall på X-2000 och nästa stopp är Nässjö. Hoppas på en lugn och skön resa hela vägen in mot Köpenhamn framåt halv fyra. Men det vete fan, finns alldeles för många gula och blåa landslagströjor i vagnen, å visst hör jag små glasflaskor av starkvaror klinga och burkar pysa. Kan bli livat framåt Lund.

En annan sak som gör mig nojjig i dessa förskylningstider är alla hänsynslösa hostare och snörvlare i vagnarna.
En junior satt och hostade och drog kletiga loskor ifrån deep down och hävde ut dom i papperskorgen när vi passerade någonstans ute på Närkeslätten. Sedan bytte han vagn och en något äldre man tog vid med en smula mer modesta harklingar.
Jag har inte tid att bli sjuk just nu, vill förstås aldrig bli det men om någon sorts förutbestämt öde vill att jag ska bli det vore livet topp om man kunde vänta tills vi når första veckan i November.
"Men det lär väl aldriiig gå"...

Landskamp i Köpenhamn idag.
En av Sveriges viktigaste landskamper sedan 90-talet någon gång.
Danmark mot Sverige på Parken.
Det är inte ofta som jag blir nervös inför tv-sändningar numer men idag spinner magen lite grann.
Det är så mycket som står på spel på planen, stora delar av Sverige lär stå stilla under de 90 minuterna plus lite till som matchen pågår. Många fotbollsfans har de senaste tio åren planerat sina semestrar efter de stora mästerskapen som Sverige hela tiden lyckats kvala in till.
Va fan ska dom göra nästa sommar om Sverige förlorar ikväll?
Vi lär få en nation full av deprimerade fotbollsneurotiker som irrar runt i parker letande efter öltält och storbildsskärmar.
Det kommer kosta samhället stora pengar att ta hand om dessa förvirrade själar.
Det kommer också stå det svenska fotbollsförbundet dyrt om mästerskapet missas, precis som de svenska elitklubbarna som till stora delar lever på att få del av den stora pengakakan som reklamavtal och andra inkomster inbringar vid mästerskap.
Landslaget är och har länge varit vår stolthet då allsvenskan oftast hånas över sin kvalitativa svaghet i jämförelse med övriga ligor i Europa. Skulle även vårt landslag misslyckas vore det inte mycket mer att glädjas över förutom några lyckade proffspelare. Allt, å då menar jag allt, svenska tidningar då skulle skriva och rapportera om vore Zlatan och Barcelona.
Med andra ord ber jag på mina bara knän om en seger för Sverige ikväll.
Allt annat skulle vara outhärdligt.

Det är egentligen ingen överraskning.
Det räcker att ta en titt i passet så vet man att åldern äter sig in i köttet för varje soluppgång jag får uppleva.
Små, små tecken blir explosioner när dom kommer emot mig.
Igår kom ytterligare ett sorglig åldersbevis.
Jag åkte 30 mil ifrån Göteborg till Småstaden i natten helt utan musik.
Tystnaden var skön, tänkte jag...

Det var då jag kom på att jag inte heller köpt en enda cd på ett par månader, inte heller har jag laddat ner någonting.
Spotify finns där i ena rutan på min"Spaces" på Macbook men jag söker sällan något nytt utan trycker kanske på någon av de listor som redan finns där medan jag kokar min bulgur.
Jag är enastående trist just nu.
Kan inte ens skylla på att jag blivit pappa eftersom jag inte blivit det.
Det är ju då de flesta musikintresserade konsumenterna slutar att lyssna på musik.
Dom går från what the fuck-ungdom till schhhhh hon sover-vuxenvärlden.

I övrigt vandrar jag i någon sorts lamslagen väntan.
Ingenting är så jobbigt som att vänta på någonting som man inte vet när det kommer att ske och i några fall om det överhuvudtaget kommer att ske.
Jag är där nu, mitt i det där väntandet.
Som vanligt sitter man i händerna på andras välvilja och beslut.

Tre projekt pockar på dörren.
Ett blir av då jag beställt det själv och kommer att få betala för det.
Ett annat har jag jobbat jävligt länge och hårt med men det verkar inte vilja lossna å tiden går.
Det sista är en förfrågan som dök upp för ett par veckor sedan, jag tror den är ärligt menad även om känslan av att vara lurad dunkar tinningen blå. Är den seriös och det blir ett jobb är det riktigt spännande, ett litet minigenombrott.

Det är tur att jag har så mycket jobb med fotbollen för närvarande annars hade jag väntat mig galen på besked.
Allsvensk slutspurt som vibrerar av spänning å så då helgens stora drabbning i Köpenhamn.
Kanal 5 köpte rättigheten att sända matchen Danmark-Sverige.
Jag var där förra gången, ni vet då kaoset uppstod med snubben som löpte in på planen och skulle spöa domaren.
Nu får jag åka dit igen, på en av Sveriges viktigaste landskamper på år och dag.
Tack för det Kanal 5.

Jag vet inte exakt vad jag hade förväntat mig egentligen.
Men recensioner och artiklar talade om en Paul Auster-lik Nesser när han nu hade flyttat till New York och la sin berättelse i storstadsmiljö och hillbillyland några timmar utanför Manhattan.
Jag tänkte att wow, härligt, New York.
Brukar sluka det mesta med utgångspunkt i denna fantastiska stad.

Men nu är Nesser Nesser och Auster är Auster och aldrig mötas de två.
Därför tyckte jag när jag läste "Maskarna på Carmine Street" att den inledande tredjedelen var en trist och seg historia.
Språket kändes torrt och alla beskrivningar av miljöer och platser, barer och restauranger fick mig inte alls att längta till NY som det brukar göra. Jag fick ingen känsla av inlevelse utan bara en sorts "been there done that."
Jag var besviken och började tappa intresset men kom då ihåg en text jag läst som manade till tålamod för att det skulle bli bättre när rabblandet upphörde och den mystiska intrigen satte igång.

Å visst blev det så.
Boken blev spännande och ointresset övergick till den där berömda jag-vill-snabbt-till-nästa-sida känslan.
Även om man relativt snabbt kunde gissa färdriktningen i berättelsen så var det ändå spännnade att följa jakten på Erik Steinbecks allt mer mystiska fru Winnie och hennes ord om att den kidnappade dottern faktiskt kunde vara i livet.
Jakten på sanningen blir intressant och språket varvar upp och tempot ökar mot slutet.
Det var länge sedan jag läste "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" och "Piccadilly Circus ligger inte i Kumla men i minnet upplevde jag båda de böckerna bra mycket bättre och mer intressanta.
Kanske för dess närkeanknytning.
Deckarna har jag inte läst och kan därför inte bedöma dom.
"Maskarna på Carmine street" är däremot en helt alright bok och en hyfsad underhållning men jag hoppar inte jämfota av glädje.

Det är möjligt att det var en storm i ett vattenglas.
Debatten om de flyttade målstolparna under matchen mellan ÖSK och IFK Göteborg.
Men fusk är det och några centimeter kan vara skillnaden mellan stolpe in och stolpe ut. Det kan vara skillnaden mellan guld eller inte, nedflyttning eller inte.
Hade jag fortfarande varit spelare hade jag tyvärr antagligen bagateliserat trixandet för när man lever i det så formas man in i en värld där alla pratar om fair play men agerar efter devisen att bara det gynnar mig så är det okej. Att vinna betyder då allt.

En enkät i Expressen dagarna efter matchen fick målvakterna i allsvenskan svara på om de fuskar medvetet. Hållningen är generellt överslätande. Alla fuskar ju, så varför denna uppståndelse. Det är en sorglig inställning. Samma debatt dök upp efter att Pontus Wernbloom fuskat med en överdriven filmning under U-21 EM. Pontus sa då ungefär så här ”Tror du att någon av deras spelare hade tvekat en sekund att göra det? Inte en jävla chans”.

Kanske är det så men den inställningen är verkligen kontraproduktiv.
Följden blir bara att ingen längre kommer lita på nån för att alla förutsätter att alla fuskar och trixar på olika ”oskyldiga” sätt. Då kommer alla ta chansen i varje läge och vi får en fotboll som fullständigt havererar.
Ett ytterligare problem är när tränare Stefan Rehn småflinande går ifrån intervjun där han ska ska stå till svars för om det är okej eller inte, om dom gjort det medvetet eller ej. Det är ledarna som måste gå före med gott omdöme. Bagateliserar ledarna fusket, eller till och med uppmuntrar eller kommer med idéern själva då är det självklart att spelarna förstärker och fortsätter med skiten. Det är en attityd och inställningsfråga.

Samtidigt gäller inte det här bara fotbollspelare.
Hela samhället genomsyras av fixande och trixande, från golvet och upp till de fina salongerna.
Så varför skulle fotbollspelare vara annorlunda än till exempel politiker?
Sverige och svenskarna som alltid sett sig som lite finare, lite ärligare har blivit en nation full med fuskare och trixare som böjer och bänder på regler och lagar för att vinna egna fördelar. Vi är bara bättre på att förtränga faktum och leva i dubbelmoral.
Antar att jag själv knappast är någon ängel utan deltar i vissa gråa ytor men jag försöker vara så snövit som jag bara kan.
Livet är en ständig kamp mellan det fräscha och det ruttna...