Upptäckte häromdagen en fasansfull tanke inne i mitt huvud.

Jag tror att jag har råkat ut för läsångest.

Det är vid den här tiden på året som jag normalt sätt brukar läsa som mest böcker. Mörkret, de korta dagarna inbjuder till tidig plats i fåtöljen. Våren och sommaren är glädje och aktivitet, då finns ingen tid för mig att plöja ner näsan i böcker. Men hösten och den bittra bitande vintern är min tid för skön läsning. Men något har hänt, jag får ingen ro. Kan inte slutföra ett enda uppdrag, har problem med koncentrationen till och med när jag försöker med lättvindiga humorromaner.

Som till exempel isländske Einar Már Gudmundssons roman "Beatlesmanifestet" som jag nu har ägnat flera veckor att få fason på. Jag får inget flyt i läsandet och kan nu cirka femtio sidor före slutet inte bestämma mig om jag gillar det. 
På nattduksbordet ligger en liten hög av påbörjade böcker och ler åt min gnagande läsfasa.

Jenny Diskis "Främling på tåg" gillade jag länge innan jag steg av hennes resa efter första varvet runt USA. Nu sitter hon på Starbucks på Seventh Avenue vid Penn Station i New York och planerade sin andra resa och jag har så svårt att följa med.

Ovanför Diski ligger Göran Tunström och rullar runt i den värmländska myllan. En författare jag normalt tycker mycket om att läsa, ändå nådde jag inte längre än drygt en tredjedel in i "Berömda män som varit i Sunne" innan jag la den ifrån mig för att jag blev uttråkad, kom inte in i boken helt enkelt. Vissa säger att det då är helt okej att lägga bort boken om man inte gillar det man läser men för mig är att läsa böcker, förutom lusten och njutningen, ett projekt som jag helst vill avsluta. Därför ligger den kvar där vid min sida medan andra högar på andra platser i huset växer sig oregerliga. 

På skrivbordet finns sedan länge Chuck Klostermans "Fargo Rock City" som jag tyckte var underbar innan jag kom på att det just då var jobbigt att läsa på engelska eftersom jag precis då läst ett par andra böcker på det språket, bland annat en biografi om Patti Smith. Behövde komma tillbaka till det svenska språket ett tag.

Förutom dessa icke färdiglästa monster ståtar en liten stapel av nya läsprojekt som jag så oerhört gärna vill syna i pärmarna. Närmast återfinns Marcus Birros roman om Sveriges osynliga människor, "Landet Utanför" heter den. 
Därefter blir det "Beröring långt ifrån" av Deborah Curtis. 
Den handlar om Joy Division och gruppens genialiske eller galna sångare och låtförfattare Ian Curtis som tyvärr tog livet av sig innan livet ens börjat.
Utöver det väntar Bob Hanssons roman "Gunnar" och slutligen en dokumentär av Peter Fröberg Idling som heter "Pol Pots leende" och handlar förstås om Kambodja och de fruktansvärda åren då de radikala kommunistiska röda Khmererna utövade massmord på sin egen befolkning.

Är det konstigt att jag lider under någon sorts lindrigare form av traumatisk stress där ångesten växer sig starkare och starkare. Jag behöver komma in i en bok där jag hittar den rätta känslan igen. Bara då kan jag nå flytet.

Samtidigt vet jag att läsningen är ett krav för att skrivandet ska fungera. Så även om jag inte får tänka så vet jag att det är ett måste att nå fram till det lugn jag tidigare hade inför mina älskade böckers parad.

Jag lovar därmed att mitt liv som en läsande individ ska återupptas innan denna vecka är slut och då ska jag med jämna mellanrum återkomma med någon sorts recensioner i mitt Kulturrum. 

Först ut är de sista femtio sidorna hos den där islänningen jag inledde denna bokmanifestation med.

 

 Det fanns en period då det kändes som att hela mitt fotbollsliv gått ut på att sabotera, rasera och sänka gamla klubbar ner i dyn. Inte för att jag vill sätta mig på allt för höga hästar och göra min påverkan mer än den egentligen varit. Men dysterheten över de negativa resultaten från forna klubbar har varit påtaglig.

Har de senaste åren funderat en hel del över vilken vägar mina klubbar tagit genom åren, från debuten i BK Forward 1983 och dit där fotbollskarriären avslutades via en degradering från allsvenskan med Gais hösten 2000.

Två år efter degraderingen från allsvenskan spelade Gais i division 2(numer div 1), IFK Norrköping har släpat sina trötta förlorarben år efter år i Superettan och varje storsatsning har slutat i besvikelse. ÖSK har varit tvångsnedlyttade till Superettan efter ett ekonomiskt kaos som var minuter från konkurs och min moderklubb BK Forward såg under en period ut att ha förlorat all kraft att producera talanger som kunnat förstärka sitt a-lag. Kvartersklubben verkade tyna bort i en grop av ointresse och dåligt engagemang.

När nu årets fotbollssäsong närmar sig sitt slut börjar det äntligen ordna upp sig igen. De har alla äntligen promenerat in på en upplyst gata i stan istället för sina vilsna steg i utmarkens mörker. Nu är alla hemma igen i det som brukar kallas fotbollens finrum.

 

 Bortsett från BK Forward då. Men den lilla klubben har ändå en förbluffande positiv säsong bakom sig i sin division 1 serie där de trots ett extremt ungt man, eller pojkskap var nära att nå en uppflyttningsplats till Superettan. Personligen var jag innan säsongen mest rädd för att de skulle trilla ur. Klubben sprutar återigen ut talanger och senast lämnade mittbacken Markus Gustavsson BKF för Halmstad BK. Jiloan Hamad hamnar troligtvis i Malmö FF och fler kan försvinna. Bra för spelarna förstås, sämre för klubben som måste gräva upp ännu fler a-lags produkter nere i juniorleden.

 

IFK Norrköping hälsas välkommen tillbaka till allsvenskan. Det ska bli mycket spännande att se hur deras satsning kommer att se ut. Publiken finns där, arenan ska bli ny, spelare ska köpas in och staden brinner för sitt IFK. Det känns som att Norrköping är på väg att kunna ta tillbaka sin plats som mäktig fotbollsklubb med rik historia och en ljusnande framtid.

 

Gais har i flera år byggt och byggt sin klubb och ser idag relativt stabil ut. Ekonomin som när jag var där sköttes i en portfölj som vandrade fram och tillbaka mellan två individer har på senare år blivit stark, starkare än sina alliansvänner, men det kommer nog förändras nu (om) när de blåvita vinner SM-guld. Väntar även på den nya tränaren vem det nu blir. Där är nyckeln om Gais ska fortsätta utvecklas på planen och kunna attrahera nya spelare till klubben.

 

ÖSK har lite av den samma situationen. De väntar på ny tränare, spelarna väntar på den nye tränaren för att planera framtiden och i styrelsen arbetas det på nyförvärv, ekonomisk tillväxt och framförallt stabilitet inför 100 års- firandet nästa höst. Just ordet stabilitet är kanske det viktigaste av allt för sportklubben. Stabilitet innebär att man kan jobba långsiktigt och inte enbart hålla på med att släcka bränder som klubben blivit tvingad till i flera år nu. Hösten och vintern blir oerhört viktig för Örebro Sportklubb.

 

 

Do you know how it feels to be lonesome?
Meningen är plockad från en av Gram Parsons sångtitlar och speglar på något sätt den där perfekta ensamheten som jag har fått för mig att den amerikanska prärien står för. Jag har hela livet drömt om att få stå där, "at the crossroad" , med sentimentala dammiga grusvägar åt alla fyra väderstreck att välja mellan. Som Tom Hanks i slutet av filmen Cast Away. Åker han norrut hamnar han tillslut i Kanada, västerut stannar inte vägen förren han landar i Stilla Havet, långa spikraka vägar som slukas av horisonten. Där ska jag någon gång susa fram med håret fladdrande i vinden, armbågen ut genom fönstret och smetig vemodig country dånande i vrålåkets högtalare.  Det är ingen ovanlig dröm, många delar den.

Den där känslan kom över mig igen häromdagen då jag steg in i min lokala skivbutik och mötte en röst så stämningfull den bara kan vara. Jag fungerar så med musik, det handlar om små nyanser i en stämma, en refräng. en skön vändning eller en svårförklarlig känsla som slår hårt in i hjärtat. För mig är inte musik förströelse som susar i bakgrunden utan den tar mig alltid någonstans. Om jag så lagar mat, kör bil eller hänger i en soffa hemma med ett litet glas livets vatten framför mig startar alltid de låtar jag gillar en mental process. För det mesta vet jag vilka knappar emotionellt  jag trycker på när valet av cd far in i stereon. Jag väljer vilken stämning jag ska hamna i helt enkelt. Men nu steg jag alltså in i skivbutiken och bildlikt talat föll rätt in i "The American dream".



Mark Olson has lived in many worlds, all of them exciting.
Born in Minneapolis, he was the founding member of The Jayhawks, and has traveled the world, dining with kings and sleeping in cold vans. Through England, Germany, Poland and lands beyond, he documents his years abroad with often shocking but always engrossing tales of a man facing his darkest fears alone.

Jag kan inte bestämma mig om texten på The Salvation Blues cd:ns baksida är briljant eller bara ett uttryck från någon som tar sig själv på lite väl mycket allvar. Men det spelar kanske mindre roll när de två första låtarna som sänds ut är så ljuvliga att tårkanalerna fylls av förälskelse. 
My Carol och Clifton Bridge tar tag i mig och förflyttar min själ ut på de dammiga vägarna med håret fladdrande i vinden, armbågen ut genom sidorutan och framtiden liggandes där vägen slukas av himlen långt borta i horisonten.

Bokrecension skriven av mig i dagens Nerikes Allehanda, Kultur & Nöje.

Spela bollen, jag är fri!: Trettio europeiska författare skriver om fotboll.
En antologi.

Vill bara göra er uppmärksammade på att recensionen är skriven innan min debut i Författarlandslaget.
Ja, innan jag ens var påtänkt för en mittfältsroll i de blågula färgerna.

Jag skulle aldrig ha tryckt i mig den där hamburgertallriken i Hummelsta två och en halv timma innan match. Den la sig som en död säl strax nedanför mellangärdet och ville inte flytta sig därifrån. 
Att pumpa speedad Dropkick Murphys i bilens växlare och samtidigt halsa muggar med kaffe hjälpte knappast mig att nå toppformen när jag tillslut nådde Sundbybergs IP för min debut i Stockholmsjournalisternas landslagströja. 

Vi skulle möta Svenska spel som plockat ihop ett fräscht gäng fotbollsarbetare, ja bortsett från Benno Magnusson då, och som skulle visa sig vara rätt svåra att rå på. När jag innan matchen fick frågan om hur formen var av förbundskapten Jakob Sillén på TT svarade jag: 
Inget vidare!
Att jag skulle vara så rätt ute kunde jag knappast ha gissat själv, orden var ju uttalade med en falsk ödmjukhet.
Men på en gräsplan där de gröna stråna gick mig upp till knävecken och leran i botten påminde mig om ett risfält joggade jag omkring i ett ingemansland under en timmas fotbollspel. Tempoväxlingar var enbart ett ord från en tid som sedan länge bleknat bort och bollkontakt ett ord jag inte längre kunde stava till. 
Som central mittfältare var nog tanken att de andra som inte spelat lika mycket boll som mig skulle ha mig som någon sorts trygg playmaker i uppspelen och defensivt ankare när motståndarna stormade fram. 
Men bollarna ven som haubitsar ovanför min skalle samtidigt som jag halkade omkring i den leriga sörjan när jag väl försökte röra mig med den där sälen fortfarande död inne i magen. Under hela matchen var jag aldrig nära bollen, aldrig nära en motståndare men ändå helt slut i kroppen.

Det får bli pasta som uppladdning nästa gång.

Om jag nu får vara med fler gånger?

Jag kände mig verkligen som en klassisk videojugge!

Kvällen på Råsunda i en vip-loge blev knappast mycket bättre det. 
Okej, själva vistelsen i logen med en massa Gotlänningar som drack öl medan man själv höll sig till vatten och kaffe var trevlig. Men matchen som utspelade sig i strålkastarnas estrad var nästan på samma nivå som den på Sundbybergs IP tidigare på dagen. De svenska spelarna stod stundtals nästan lika stilla som jag gjorde.
Undrar om dom också åt hamburgertallrik till lunch?
I Hummelsta?

Det var trist att Sverige inte kunde avgöra det här EM-kval racet på hemmaplan inför nästan 34.000 åskådare, men det var kul att se glädjen hos Nord-Irländarna och framförallt dess supportrar som sjöng "ska ni gå hem nu", fast på engelska förstås, till den svenska publiken när de lämnade läktaren efter matchen. Att de sedan såg ut som fånar i sina sjuka gröna hattar och peruker är deras ansvar. 

Och målskytten Kyle Lafferty blev fotograferad och hyllad som om Nord-Irland vunnit EM-guld.

Var hemma vid halv två på natten efter att ha gasat hem tillsammans med hela världen på motorvägen mot Närkeslätten.
Frågan är om det vara några Stockholmare på Råsunda, alla åskådare måste ha bott i Västmanland, Närke, Värmland, Västergötland och vem vet var. Det var som en raggarkaravan mot Power Big Meet-träffen i Västerås. 

Och när jag tillsist fick gå och lägga mig låg den döda satans sälen fortfarande kvar och skvalpade.

En sen matchanalys är också en matchanalys!

Gå in och se mig snacka om ÖSK mot Kalmar FF i den förra allsvenska omgången.

ÖSK-KFF

På lördag åker ÖSK till Borås för att möta Elfsborg medan Kalmar FF fortsätter sina attacker mot toppen av serien på bortaplan mot Brommapojkarna.

Kampen går vidare...

Och här hyllar jag liraren Lars Larsen som gjort enormt mycket för ÖSK genom åren men som nu tagit beslutet att lägga ner sin karriär och satsa på annat.

Häromdagen var jag ute och joggade. Jag brukar göra det några gånger i veckan. Det hjälper mig att rensa i systemet och frigöra kreativa tankar som till exempel kan användas för att skriva. 
Nyckeln är att inte springa så fort så att din hjärna enbart formerar sig till ett mörkt och suddigt tunnelseende. 
Det ska vara njutbart och välbalanserat, då kommer det fram saker från minnenas trädgård som man för länge sedan trodde var glömda. Hjärnans arkiv är ett mysterium med nya och gamla tankar som snurrar runt i en evig tombola.

När jag rundade ett hus i ett bostadsområde på norr med den lokala symbolen Svampen högt ovanför mig slog en doft rätt emot mig. Doften sögs upp i näsan och in i medvetandet och direkt utan att jag hann reagera rullade en filmsekvens framför mina ögon.

Där stod min mamma framför spisen på Lertagsgatan 26 och panerade fläskkotletter. Jag var runt 14år och satt vid det vita runda bordet i köket. Jag var hungrig. Snart skulle en tallrik med stekta panerade fläskkotletter, kokt potatis, en ljuvlig brun gräddsås och massor av stekt lök stå framför min tonårssvultna uppenbarelse. Det skulle även stå hemmagjord lingonsylt på bordet och kanske skulle de gröna ärtorna lysa upp tallriken. Det sistnämnda kan vara en romantisk tanke från vuxenvärlden som infiltrerat barndomen då jag har för mig att ärtor inte var något för mig på den tiden men är det i allra högsta grad idag. Men likaväl fanns de där framför mina ögon när jag joggade upp för Norrängsvägen på min väg tillbaka mot hemmet.

Efter någon kilometer började historien att suddas ut igen. Frekvensen tappade fokus och bilden blev till ett myller av myrornas krig på den gamla teveapparaten. Plötsligt började hjärnan arbeta med helt andra bilder och jag började höra min andning igen som slog i takt med mina tunga steg i asfalten.

 

Samtalet är en en ljuv gåva.
En gåva värd att använda så ofta man bara kan så länge det leder fram till konstruktiva tankar om livet och världen.
Det innebär att man måste kunna hantera både den största utmaningen av dem alla nämligen att lyssna och att därefter ha förmågan att reflektera över det man hört och sedan kanske föra ett eget resonemang kring det man hört och reflekterat över. Det är en konstart jag långtifrån behärskar på ett ens i närheten fulländat sätt. Men om man ändå klarar av att lyssna så lär man sig alltid något på vägen. 

Nu var det så att jag förra lördagen satt på Ó Learys i Uppsala och åt lite mat samtidigt som jag pimplade mineralvatten. Jag satt under en period på stolen bredvid en läkare. Runtomkring oss i lokalen visades som vanligt ett myller av fotbollsmatcher. Längst in i lokalen flockades efter en stund ett stojigt gäng med starka röstresurser. De var inte vidare intresserade av fotboll utan slog sig nöjt ned framför kvartsfinalen i Rugby-VM som skulle spelas mellan hemmanationen Frankrike och utmanaren Nya Zeeland. 

Jag och läkaren vände bort blickarna från fotbollen och mötte den i mitt medvetande något kaosartade rugbyn. En sport där en massa monster stora som Belgium Blue tar sats med sprintermuskler och rammar varandra med huvudet först nästan helt utan skydd. 

Bang, smack, spadonk!

Jag började med beundran i rösten prata till den här läkaren om modet de visar och slängde lite retoriskt ut en fråga hur fan de överhuvudtaget överlever de här skalle mot skalle invitationerna. 
Läkaren berättade då att det ligger en hel del rugbyspelare runt om i vår värld med svåra nack och ryggskador. Skador som i värsta fall kan leda till allvarliga komplikationer när det kommer till det där att leva normalt efter sin karriär. 

Jag frågade aldrig var han plockat upp denna kunskap, om han var en auktoritet på området. Men enligt denna man var nack och ryggskadorna för rugbyspelarna vad knäskadorna är för fotbollspelarna. Med andra ord ett allvarligt gissel för utövarna. På något sätt kändes det då rätt skönt att ha spelat fotboll.

Det är sådana insikter man plockar upp en rätt vanlig lördag i början av oktober när man ger sig ut i verkligheten för att äta en bit mat och dricka lite mineralvatten fast man i sin mäktiga törst egentligen längtade efter en stolt pint.

Hej Pelle. 

 

Vem kunde ha valt en bättre match än gårdagskvällens i Air Canada Center !!!!!  

"Svindyra" biljetter men utmärkta platser värda varenda cent.

 

Leafs hammer Islanders 8-1.

What a game. Newspaper today. 

Sundin makes history.  How Swede it is.

Sundin stands where no Leaf has before.

Milestone Mats.

Hats off to Mats.

Mats amazing. 

390 goals breaking Darryl Sittlers record.

917 Sundins Leafs point total also passing Sittler.

 

Bara en del exempel!

 

7-1 målet från Sundin följdes av enorma hyllningar. Alexander Steen gjorde också sitt första mål for säsongen. Efter matchen fick Sundin 1star 2 stars 3 stars vilket jag aldrig sett förut. Som du förstår var det ståpäls som Gunde Swan brukar säga. Har lugnat mig nu.

Kanske inte så för en "soccerlover" så jag skulle hälsa från svärsonen att här finns plats och säsongsbiljetter till Toronto FC som spelar på nybyggda BMO Field. Nått att tanka på.  

 

IT WAS A GREAT EVENING!!!!!

 

Lars R

Är gud demokratisk? 
Den frågan ställdes efter den danska dokumentären angående Mohammedteckningarna i Jyllands-Posten som sändes på SVT ikväll i serien som heter: 

Varför demokrati?

Svaren varierade kraftigt från land till land angående demokratigraden hos herren men de nådde däremot någon sorts konsensus att han i alla fall predikade jämlikhet och behandlade alla människor på samma sätt. 
Ingen är viktigare än någon annan så att säga. 
Ingen borde alltså vinna över någon annan utan alla borde hamna på samma plats.

Därför blir jag alltid lika förundrad när idrottare efter stora triumfer tackar diverse gudar för deras framgångar på fotbollsplaner eller friidrottsarenor för att nämna ett par av de forum där vinnare och förlorare utses.
Betyder det då att herren inte gillar dom som inte lyckas knipa några förstaplatser? 
Eller finns det någon förutbestämd ordning uppe i himlen där chefen sitter och håller ordning på rättvisan?
Ok, idag är det Pelles tur. 
Jesus, plockar du fram guldmedaljen. Det är dags för Blohm att dricka champagne och skrika SM-guld, SM-guld, SM-guld idag.

För visst är det märkligt. Jag trodde verkligen att grundtanken med religionen var alla människors lika värde. Att "The big boss" skulle sätta någon före någon annan i något så simpelt som idrott vore högst osannolikt.
Men vad vet jag, kanske måste man bli frälst för att komma till insikt om så stora komplexa frågor. Eller finns det kanske en ansökningsblankett på skattemyndigheten som man kan fylla i för att få statlig hjälp i frågan.

Nä, jag tror att om "the all mighty" fick bestämma så skulle alla fotbollsmatcher sluta 0-0 och alla löpare skulle passera målsnöret samtidigt. Med andra ord så hoppas jag att han, eller möjligtvis hon, däruppe ägnar sin tid åt himmelska ting och överlåter idrotten till oss vanliga dödliga.



Å andra sidan så skulle kanske lite mer andlighet hos de svenska spelarna hjälpa till att bättre få distans till sin idrott och inte gräva ner sig fullständigt under de riktigt tunga perioderna av karriären.
I länder som Brasilien och Portugal och många av de afrikanska nationerna där religionen är ett naturligt inslag i vardagen har jag upplevt att spelarna är mycket mer avslappnade. Det är lätt att förundras över hur bekymmerslösa och avslappnade många av de här spelarna är över saker de inte kan påverka. Till exempel negativ kritik som braksågningar i tidningar.
Svenska spelare går ner sig totalt i destruktiva tankar om det dagen efter en match står att man varit usel.
Är man troende så kan man lämna över ansvaret till gud. Blir man uthängd i en tidning som det sämsta som joggat omkring i ett par skruvdobb så är det meningen att så ska ske, det är en prövning och guds vilja.

Jag kan bli lite avundsjuk på människor som är så övertygade om att en högre makt finns att de sällan oroar sig för värdsliga spörsmål. Själv grubblar jag ständigt och pendlar mellan tankar om andra världar och liv samt den mer depraverande inställningen att vi enbart är en del, en art i vår fauna som när vi dör ramlar ihop, ruttnar och förvandlas till jord igen. 

Avslutningsvis kan man ändå fundera lite över om inte gud trots allt kan bli lite "pissed off" ibland på oss mänskliga jordvarelser, speciellt de som han gett den stora gåvan till att utföra mirakel men som sedan missbrukar sin begåvning.

Maradona gjorde länge allt rätt i sin mission att frälsa folket och bjuda på fotbollskonst ingen tidigare sett. Han belönades med guds hand i matchen mot England i VM-86. Därefter gick allting åt pipan och hans liv blev ett drog och kaoshelvete.

Så endera väckte han guds vrede av någon anledning. Eller också misstog han sig kanske på den där hjälpande handen.
Är  Maradona verkligen helt säker på att inte handen hade en eldgaffel mellan sina fingrar?