Varje år är det samma sak. 
Melankolin lägger sina händer på mina axlar och trycker in mig i någon sorts förlamning under skymningstidens månader.
Det är inte bara negativt även om det kan se ut så på ytan. Det finns stunder att njuta i denna tungsinthet. 
Och allra bäst njuter jag i regn och slask.
Dagens stickande sol går inte hand i hand med mina känslor. Några få minusgrader, torr luft och klar himmel, inget för mig. Det om något gör mig deprimerad och rastlös.

Igår eftermiddag.
Jag tog den lilla Aygon från kontoret inne i stan och åkte hemåt. Vid Järntorget var det dunkelt, lampornas gula sken spred en mystiskt stämning. Slottet låg som en överrock i kulissen, ett par bussar röt när de for förbi.
Fläskigt blöta snöblaskflingor landade som rymdfarkoster på bilrutan där vindrutetorkaren arbetade hårt för att ge fri sikt i den tunga trafiken. Sikten var begränsad, vinden ruskade om den lilla Toyotan, på P1 flöt en lugn röst omkring.

I hemmet, innan jag började laga mat hällde jag upp en lagom stor Bushmills single malt, plockade sedan ut Brett Andersons självbetitlade soloalbum. Ett album som försvann oförklarligt snabbt från uppmärksamheten. Ett album som andas alla de känslor jag bar på denna svarta eftermiddag i regn, slask och blåst. Denna lågmälda, dova men ändå så starka och emotionella cd tog plats i huset och gjorde kycklingklippandet och ostrivandet till en automatisk rörelse i farten.
När en så imponerade samling låtar försvinner så fort och lämnas så lite utrymme då är världen upp och ner.

Så här skrev Henrik Rydström i Barometern i slutet av april i år:
"Kanske var han tvungen att låta tiden ha sin gång, låta livet leva, låta förgängelsen föra honom framåt för att kunna skapa musik som betydde något igen. Kanske var han tvungen att vaggas i tillvarons grundvillkor, i födseln,
i ensamheten, i döden och i gemenskapen för att förstå. Och kanske var det så att det i och med faders bortgång frigjordes något i honom - en melankoli, ett allvar, en värdighet, som fick honom att skriva Love is dead, To the winter, Scorpio Rising, The Infinite Kiss, Colour of the night, The more we possess och låten till sin far, Song for my father. Det är underbara låtar. Är det bara jag som förstår det? Vad är det för fel på er andra? Är era hjärtan förstockade"

Nej Henrik, mitt hjärta är inte försstockat. Jag står på samma sida som dig och Brett.
Den här plattan är oerhört bra och häpnadsväckande förbisedd.

Peter Rahm satt i skinnfåtöljen i sitt alldeles för stora hus i utkanten av sin uppväxtstad.

Han var hemma igen. Ensam efter att ett långt förhållande plötsligt hade tagit slut. Så fort karriären var över drog den stora kärleken. Sofia som hon hette försvann med en framgångsrik låtskrivare till gaygalan schlagerfestivalen. Detta ytliga förbannade evenemang som varje år våldtar den svenska befolkningen. Peter hatade skiten och ironin i att bli brädad av en schlagerfantast var outhärdlig. Men Sofia ville vara kvar i ljusets sken. Hon hade varit tillsammans med fotbollspelaren Peter Rahm. Stjärnan. Sofia var förändrad nu. Tio år hade de varit tillsammans. Allt detta kändes bortkastat och helt dött. Peter kände sig lurad. Det var ju nu de skulle börja leva på riktigt. Det var ju nu de skulle få tid för varandra.

 

Desillusionerad och med Nick Caves vemodiga ackord som en tröstande bädd flöt tankarna ut i förvirrade återblickar från en karriär, ett liv fullt av minnen. Den värmande cognacen han höll i sin hand spred sin doft upp till hjärnans epicentrum. Axlarna for upp och ner i en stor suck och han viskade för sig själv.

Va i helvete ska jag ta mig till?

I två år har jag famlat i mörkret och grubblat över min framtid.

Fan, jag är verkligen helt lost, totalt vilsen.

Ett mentalt vrak.

En föredetting utan framtid.

Peter smuttade lite på cognacen, suckade igen och for sedan iväg i hopplösa funderingar över ett liv han inte längre ville vara en del av. Ett gammalt liv.

 

För Peter ville ut från fotbollsrörelsens masspsykos. Han kände sig inte hemma där men var ändå fastnitad i fotbollsfacket trots att det var en identitet han instinktivt ville göra revolt mot.

Peter skulle få betala ett högt pris för sina nya drömmar. Otryggheten bankade på dörren som en otålig skuldindrivare. Han var rädd. Rädd och ensam.

 

Efter en stund svepte Peter de sista cognacresterna i botten av cupan. Han reste sig och gick fram till sin brittiskinspirerade bardisk som han inhandlat dyrt efter att ha hittat den gömd i ett hörn i en antikhandel utanför Göteborg. Han skruvade av korken på flaskan med Larsens XO och fyllde på sitt glas igen. Därefter vände han sig till stereon strax intill och knäppte på The Ship Song på Nick Caves briljanta platta The Good Son innan han återtog sin plats i fåtöljen. Tårarna började rinna innan han vaggades in i ett rus där han kunde slappna av. Det dröjde inte länge innan kroppen började rycka och sömnen slog till. Men precis innan medvetandet kopplades ur for han iväg med sina tankar igen. De snurrade runt som fragmentariska bilder och han undrade:

Hur kunde det bli så här?

Vad var det som hände på den långa vägen hit?

Hur ska jag någonsin kunna ta mig ur bedövningen?

Ett utdrag ur "En jakt på livet"
En outgiven roman om Peter Rahm

 

Det finns en njutning inom fotbollen som både spelare och publik ser som den ultimata känslan av både lycka och förnedring. Ögonblicket uppstår när den tekniske yttern närmar sig sin motståndare, en stelbent trist vänsterback, och med ett par sköna kroppsrörelser samt ett litet ryck lurar skjortan av sin kombattant och skickar upp honom på läktaren för att köpa korv.   

 

Uttrycket har funnits ända sedan jag var barn och säkert sedan min pappa var barn och när hans pappa var barn. Korv med bröd och fotboll har gått hand i hand sedan den förste britten steg i land med en boll i vårt land. Å andra sidan finns det de som påstår att bandyn var det första fästet för korvätande då dess värme och form var mumma för den idrottsliga själen.

 

Själv växte jag mer eller mindre upp i en korvkiosk. En korvkiosk som låg vid en idrottsplats där jag själv senare skulle spela A-lagsmatcher för kvartersgänget BK Forward.

Ofta stod jag under uppväxten inne på den idylliska arenan Trängens IP och följde föräldrarna när de krängde kokta korvar med bröd till pauspubliken.

För mig var korven vardag, men jag kunde se de andras stadiga steg mot kiosken så fort domaren blåst i sin pipa för vila. De kom i långa rader. Jag såg förtjusningen i de klara och uppspärrade ögonen och hörde det dova mumsandet av belåtenhet när korven och brödet och senapen och ketchupen försvann ner i svalget.  

 

Man brukar ibland jämföra fotbollen med religionen. Jag antar att traditionen med att vandra mot korvens altare är fotbollens svar på kristendomens ritualer där vinet och brödet utstakar vägen till frälsning. Korven och brödet ger istället sin frälsning i en livsficka mellan lunchen och middagen. Man stillar sin hunger så att man klarar sig fram till kvällens mat, samtidigt mättar inte korven och brödet så pass mycket att nervositeten över favoritlagets öde på planen exploderar i illamående och orolig mage. Den heliga alliansen mellan korven och brödet är helt enkelt den perfekta måltiden för de fotbollsfrälsta. 

Texten är publicerad i gratistidningen Nya Upplagans novembernummer. En tidning som kommer ut på Österlen i Skåne. www.nyaupplagan.se   

 

Vaknade upp på hemmaplan igen denna bistra och rätt igenom ben och märg, råa och kalla morgon.
SMS-jingeln ljöd ifrån köket.
En vän bosatt i Barcelona meddelade att matchen mellan Spanien och Sverige enbart sågs av 6 miljoner spanjorer, det vill säga cirka 15% av befolkningen. "Ytterligare ett bevis på att befolkningen skiter i sitt landslag", basunerade han ut.

Det kan inte vara lätt att vara spansk landslagsman, laget har precis lekt bort ett av europas bästa defensiva landslag och ingen bryr sig. Märkta av historiens alla besvikelser och bakslag har befolkning gett upp sitt lands fotbollslag. Tillsammans med skyhöga krav där en utslagning i en kvartsfinal i ett stort mästerskap ses som en enorm motgång. Det är motsägelsefullt och en aning svårbegripligt, men jag inser hur svårt det måste vara att blidga den spanska fotbollspubliken. Antar att endast ett EM eller VM-guld kan förändra den spanska befolkningens attityder till sitt landslag.

Madrid bjöd på grått och mulet väder som avskedsgåva när taxin rullade ut mot flygplatsen Barajas igår morse. 
Kanske hade staden tröttnat på att försöka övertyga mig om sin storhet då den blåa himlen och den vårvarma solen gått och satt sig på avbytarbänken och överlåtit spelplanen till den i moll målade naturscenen. De breda gatorna in mot stan var proppade av bilar på väg mot måndagens arbetsstart medan vägen ut stod vidöppen och fri. Jag antar att folk måste in och fäktas och slåss i sin vardag precis som i övriga delar av världen. "Arbete och slit" som Ebba Grön uttryckte det på någon skiva. 

Men som en sista liten flört och vädjan att, snälla, kom tillbaka och ge oss en chans till, bjöd taxichauffören mig på ett stort leende och vänliga fraser om försoning när jag hoppade ur bilen vid terminal 2 på Barajas. Incheckningen via e-ticket maskinerna smekte fram ett mjukt samarbete och väskan försvann snabbt och smärtfritt in vid incheckningsdisken bakom ytterligare en vit bred tandrad av den vackra kvinnan där bakom. 

Via Köpenhamn kom jag denna gång hem till Arlanda i tid trots den rutinmässiga förseningen från Madrid, som dock flögs in. En hyrbil och två timmars slagsmål mot trehundra långtradare var jag så framme vid huset i villaförorten. 
Ögonen var röda och slitna, det susade mellan de två öronen och hjärnan var seg som en modemuppkoppling.

Jag var rätt sliten när jag i morse drog upp gardinerna från mitt panoramafönster ut mot den kaotiska busstationen vid Paseo de la Castellana. Solen lös återigen från en klarblå hösthimmel trots gårdagens svenska mörker på Santiago Bernabeu. Madrid bjuder verkligen på sitt allra vackraste leende under de här korta dagarna jag är på besök. 
Kanske är det ett försök att be om ursäkt och mildra den utklassning som Spanien bjöd på i matchen mot Sverige sent igår kväll.

Det är knappast någon idé att ge sig in i några djupgående analyser här och nu då alla medier i hemlandet redan kramat ut allt som går ur dansen på Bernabeu. Men låt mig bara konstatera att om jag stod med en pistolmynning mot min tinning och ett snabbt beslut att ta om hur fotboll ska spelas under resten av mitt liv, då skulle jag alla dagar i veckan välja Spaniens sätt att leka fotboll. Visst är det naivt ibland, kanske är det överromantiskt i en cynisk mästerlig italiensk försvarsvärld, men det är vackert. Jag älskar varje sekund av deras metodiska passningsuppbyggnad innan det dödande sticket kommer från den klarblåa himmel jag vandrat under hela dagen.

Har aldrig tidigare varit i Madrid. Har heller aldrig varit så dåligt förberedd inför ett möte med en ny stad som inför denna resa. Visst var det jobb det handlade om. Men jag vill veta var jag är, känna på atmosfären, studera gatulivet och registrera platser och njuta av arkitektur. Förvirrad landade jag och några av mina kollegor via en tunnelbanelinje på Calle de Mayor.
Sedan vandrade vi först planlöst runt i stadens centrum. En lunch bröt detta slöseri, en karta kom fram och vi intog torg, avenyer och parker. Jag fotade fantastiska byggnader och palats. Vi kikade på söndagsstängda affärsstråk och luktade på centralstationens inköpta regnskog, vi noterade hysterin utanför Prado museumet och den många hundra meter långa kön som slickade trottoarkanten ut mot Paseo del Prado. Jag har alltså bara skrapat en smula på denna stads yta. Vet inte inte mycket mer om Madrid än innan jag kom. Men precis som många andra städer i sydeuropa bjuds man på storslagna gatuscener och maffiga torg. Mentaliteten hos befolkningen är jag dock mer tveksam till, det verkar vara en hård och ointresserad stad. Man bjuds på få leenden men desto mer trumpna och trötta ansikten.

Varför kan aldrig ett flyg gå i tid?
Jag reser relativt mycket och känner för varje gång en motvilja till detta hemska sätt att förflytta sig.
Det fungerar ju aldrig.
Man sitter där med lång näsa och väntar och väntar på att få gå ombord på dessa boskapsvagnar som transporterar människor runt om i världen. Jag skulle till Madrid, via Wien. Jag kom till Madrid, via Frankfurt och nästan fyra timmar senare än planerat. Det var ju inte Fidjiöarna jag skulle till. Började dagen i Örebro klockan 06.30 och steg in på Abbas hoteles på Paseo de la Castellana i Madrid klockan 21.00. Vicken dag.

 På Arlanda var jag tvungen att sitta och titta på vuxna normalt fungerande människor som super sig fulla klockan tio på morgonen bara för att de ska åka på semester, samtidigt som jag själv drack kaffe och Ramlösa och käkade en torr macka för nästan 150 spänn. Härligt. På Spanairplanet från Frankfurt hade passagerarna tagit med sig hela bohaget och stuvat in prylarna överallt så att folk mer eller mindre fick sitta på sina väskor i sätena. Med charteravstånd mellan stolarna satt de flesta fast och flygvärdinnorna bara skakade på huvudet och slog ut med händerna. Vi kan inget göra, sörru!
Jag är glad att ingen olycka hände för då hade vi alla suttit fast i infernot utan möjlighet till räddning. Makalöst.

Stämningen blev irriterad när folk svor och levde rövare. Det var då jag plockade fram mitt gamla Kina-tålamod. Förmågan att gå in i sig själv, bli apatisk på egen vilja och bara låta tiden gå. Det är bra ibland att enbart kunna sitta och stirra in i en spretig tusshjässa som nästan kittlade i näsan utan att bli varken upprörd eller uppgiven. 

Vid bagagebandet sprang jag in i svenska fans och en känd radioröst som väntat i flera timmar på bagage som inte kommit och svor över flyg som inte gått. Jag var inte ensam i mina prövningar. Flygbranschen är en fars.

Men en av människans bästa egenskaper, eller i alla fall mina, är att man glömmer fort. Jag blev mycket gladare när natten välkomnade mig med en skön middag ihop med gänget på en Argentisk köttrestaurang några hundra meter från hotellet.
En öl, ett glas rödvin, en köttbit, lite potatis och en avslutande espresso. Sedan hamnade jag här framför datorn.
Och om cirka fem minuter sover jag sött, om man nu kan göra det som vuxen.

Det har varit och är fortfarande en kamp mot klockan.
Näsan rinner, ögonen rinner och långt nere i luftrören står en bacillarmé och kastar upp hostattacker för att rensa systemet. Att jobba i teve är ingen idealisk situation med ovanstående symptom hängande över en. Det är faktiskt det värsta tänkbara. Men det är fortfarande två dagar till match, så det måste gå.



Åker i alla fall till Madrid i morgon bitti. Tidningsreportrarna och tevebolagens representanter har sedan länge varit där. Själv flyger jag in fredag eftermiddag, jobbar lördag och stannar sen en dag extra dag för lite turism. Det är ju lika bra då man aldrig vet när det blir läge att åka dit igen, det finns ju så många andra sköna platser att besöka. Samtidigt är det en lärdom från de aktiva fotbollsåren. Har besökt nästan hela Europa men sett oerhört lite av platserna. Mest hotell och fotbollsplaner. Har därför lovat mig själv att så ofta det bara går fånga två flugor i samma hov.

Veckan har i övrigt mest gått åt till förberedelser inför matchen mellan Spanien och Sverige på Santiago Bernabeu. Som jag skrivit tidigare har jag spanat in Danmark mot Sverige, men även den taktiskt perfekta insatsen av Sverige mot Spanien på Råsunda som vanns med 2-0 och även Danmarks förlust hemma mot Fabregas och compani. Mycket bra fotboll faktiskt där alla de här tre matcherna bjöd på ett stort underhållningsvärde förutom de nördiga analysbitarna jag letar efter.

Har inte hunnit kommentera veckans oro inom den italienska fotbollen. Det krävs enormt mycket för att ge sig själv den rollen att ha synpnkter om vad som är fel i den italienska fotbollen, samhället, politiken eller vad det nu handlar om. Åsikterna har jag men inte tiden att formulera dom här i bloggen. Rekommenderar istället en annan blogg som jag tycker belyser en intressant sida av det som hänt. Läs Malena Johanssons texter om Italien och dess fotboll.


Men jag orkade faktiskt upp på stan under några timmar i tisdags, detta mest beroende på de där magncylen jag stoppat i mig. Var bara tvungen att hämta den beställda dokumentären om Townes Van Zandt. Be here to love me heter den.
"The best songwriter in the whole world" som Bob Dylan visst ska ha sagt enligt DVD-omslaget. Den följer med mig till Madrid. 


Och jag kan tyvärr inte gå in i en butik full med DVD:er och CD:s utan att komma ut med mer än en sak i påsen. 
Sprang in i en tjock liten minibox full med B-sidor och andra märkligheter från The Cure. Fyra skivor uppdelade på tidiga år, 1978-1987, sedan 1987-1992, därefter 1992-1996 och slutligen 1996-2001. Vi får se vad det innehåller, första skivan pendlade rätt friskt från bra till skoj och vidare mot, nä det här var inte bra.

Passade även på att plocka ner The Hives senaste, samt Christian Kjellvanders och Interpols "Our Love To Admire.
Sedan åkte jag hem, nöjd och glad över vad jag lyckats åstakomma under någon timma på Najs Prajs.

Sju månader har det gått sedan jag började blogga på blohm.se.
Jag började för att få skriva av mig tankar som inte bara handlar om fotboll vilket är det som jag vanligtvis skriver och pratar om i olika sammanhang. Men även för att få ur mig saker som inte platsar i långa krönikor i tidningarna.

Vet inte vad jag hade väntat mig när det kommer till läsare av min blogg. Visst hoppades jag att texterna skulle kunna vara intressanta och att jag skulle få en del att gå in och besöka mitt rum i cyberrymden. Men hur många var förstås lite osäkert då jag inte direkt har en enda profil på ämnena. Många bloggar är nischade och då är det nog lättare att marknadsföra sidorna i olika forum än när det spretar som hos mig.

Ändå har läsarantalet på blohm.se ökat för varje månad som gått och är nu uppe på rätt hyfsade siffror enligt de som kan det här med kommunikation på internet. Jag är oerhört glad för det och tackar alla som är inne och läser mina texter.
Ibland får jag reaktioner via mejlen men inte så ofta. Så vilka det är som besöker mig står skrivet i stjärnorna. 
Men jag är en nyfiken person, vore kul att lära känna er närmare.

Därför har jag nu snickrat ihop en kommentarfunktion som är kopplad till mina inlägg på bloggen. 
Jag uppmanar er därför att skriva i denna! 
Det vore som sagt kul att lära känna er, samtidigt som ni kanske kan lära känna varandra och skapa dynamik i bloggmiljön. 

Jag vill att ni ska veta att jag litar fullt och fast på er men vill ändå bara påpeka för säkerhets skull, så inga missförstånd kan uppstå, att jag tar mig rätten att kunna plocka bort kommentarer som är direkt olämpliga i mina ögon.
Det kommer att vara högt i tak och kritiska inlägg är välkomna så länge de andas respekt och saklighet. 
Påhopp, slag under bältet och rent skit plockas bort.

Välkomna in och kommentera!

Slötittar på fotbollsgalan på TV. 
Skulle varit där. För en gång skull hade jag en kunglig plats på golvet mitt ibland eliten på G. 
Men saker kom emellan, till exempel ytterligare en sjukdomsbild.  
Valde därför att vara hemma då en Madridresa ligger i pipelinen. Ska jobba med Kanal 9 på lördag, Spanien mot Sverige, en riktig höjdare trots skadekavalkad i båda lagen.

Har därför suttit större delen av måndagen och analyserat gamla landskamper. 
Återupplevde den stora skandalmatchen på Parken som Sverige till slut vann med 3-0 efter att den där dansken gav sig på domaren. Med backspegeln i handen kan man konstatera att det var oerhört trist att allt fokus hamnade på själva skandalen. Inte bara beroende på skandalen i sig utan även för att det verkligen var en fantastisk fotbollsmatch.

Sverige spelade under den första halvleken något av den mest underhållande anfallsfotbollen jag upplevt på många år. Johan Elmander var strålande och löpte och löpte i djupled där framme, Christian Wilhemsson löpte lika mycket och utmanade ständigt sin motståndare på sin högerkant. Ljungberg likaså och Allbäck. Suveränt!
Dessutom var matchens dramaturgi i världklass där den tunga offensiva hemmamaskinen hamnar i underläge med tre mål och borde blivit knäckta. Men Daniel Agger dunkade in Danmarks första mål i slutet av första halvlek. Sedan jobbade de sig ikapp och hade frän doft av vinst när Christian Paulsen gör bort sig, orsakar straff när matchen mer eller mindre är slut, en straff som aldrig får slås beronde på den ölstinna dansken som skulle spöa domaren.
Matchen i Köpenhamn blev verkligen en match som man förevigt kommer att kalla en klassiker. 

Matchen mot Spanien i Madrid blir nog knappast samma sprudlande lek med trasan som Danmarkskampen. Skadeproblematiken sätter stopp för det. Alla de ovan nämnda spelarna är eller har varit skadade och det kommer naturligtvis påverka Lagerbäcks strategi. Å andra sidan är Zlatan med. Med den form han befinner sig i kanske han kan bära upp tre skadade offensiva spelare på sina axlar. Dessutom tog han emot guldbollen på fotbollsgalan för någon timma sedan, i och med hans måltorka i den blågula dressen är det väl hög tid nu att stänka in ett par bollar mot Spanien som någon sorts tacksamhetstanke.

En försmak av den svenska vintern mötte mig i fredags, grått och disigt, vinden sög sig in under kläderna och blötsnön slog hårt i ansiktet. Jag kände då att det knappast kunde bli värre. Men som vanligt har djävulskapen inga gränser.

På kvällen gick min miljöfientliga Suv mot Värmland igen. I mörker och långtradarljus om vartannat tog jag mig förbi de vinterhala vägarna förbi Karlskoga och Kristinehamn och landade där mitt ute i skogen igen för att hämta vår Irländska Varghund. Det var dags för helgbesök i det nya hemmet. 

På vägen hem igen hände det som inte fick hända. Hunden som troligtvis blir Molly efter Molly Malone i den irländska sången släppte iväg några sköna dragskott från avfallshålet där bak. Bilen uppfylldes redan vid Kristinehamn igen med aromer som man inte gärna vill ha när man kör bil på hala vintervägar med långtradare hela tiden in your face.

När vi landade i hemmet var hela bakskuffen full med drit, sopsäckar och oömma täcken räddade bilen men en timmas resan var knappast den där dansen på rosor som många snackar om. Den var en mardröm. Det blev debut i duschen och rengöring av bakdel innan helgens lära känna varandra event satte fart. 

Nu ett dygn senare är vi polare med allt vad det innebär av käkande och promenader genom sterila villaområden. Redan nu tror jag faktiskt att Molly och jag kan bli de bästa av vänner trots den något stinkande starten på förhållandet.
I jul är hon här för att stanna!