En försmak av den svenska vintern mötte mig i fredags, grått och disigt, vinden sög sig in under kläderna och blötsnön slog hårt i ansiktet. Jag kände då att det knappast kunde bli värre. Men som vanligt har djävulskapen inga gränser.

På kvällen gick min miljöfientliga Suv mot Värmland igen. I mörker och långtradarljus om vartannat tog jag mig förbi de vinterhala vägarna förbi Karlskoga och Kristinehamn och landade där mitt ute i skogen igen för att hämta vår Irländska Varghund. Det var dags för helgbesök i det nya hemmet. 

På vägen hem igen hände det som inte fick hända. Hunden som troligtvis blir Molly efter Molly Malone i den irländska sången släppte iväg några sköna dragskott från avfallshålet där bak. Bilen uppfylldes redan vid Kristinehamn igen med aromer som man inte gärna vill ha när man kör bil på hala vintervägar med långtradare hela tiden in your face.

När vi landade i hemmet var hela bakskuffen full med drit, sopsäckar och oömma täcken räddade bilen men en timmas resan var knappast den där dansen på rosor som många snackar om. Den var en mardröm. Det blev debut i duschen och rengöring av bakdel innan helgens lära känna varandra event satte fart. 

Nu ett dygn senare är vi polare med allt vad det innebär av käkande och promenader genom sterila villaområden. Redan nu tror jag faktiskt att Molly och jag kan bli de bästa av vänner trots den något stinkande starten på förhållandet.
I jul är hon här för att stanna!

Ett djupt andetag sedan stegade jag och min co-driver Fredrik Carlsson in framför den fullsatta puben i det innersta av Behrn arenas huvudläktare. Det var meningen att vi skulle ha ett avslappnat samtal om ÖSK:s identitet och själ. Med enbart en mikrofon som man var tvungen att pussa när man pratade blev inte samtalet speciellt avslappnat utan rätt uppstyltat och uppenbart regisserat. Sedan försvann själen och snacket kom att handla om identitet och profil.

Det kan naturligtvis vara dumdristigt att ge sig in och tala om för de redan frälsta hur de defineras ur ett utanförperspektiv.
Men jag kände att jag ville göra det och efter alla krönikor med budskap så är nog mitt munläder inte någon chock för dom.

Chocken borde istället kommit när jag levererade resultatet från drygt tjugo intervjuer och samtal som jag fört med allt från spelare, tränare, agenter. journalister, supportrar, historiker och forskare om just ÖSK:s profil och klubbens identitet.

Här är resultatet och några av de omdömen som kom fram:
-Profillös klubb, profillösa spelare.
-Sticker inte ut.
-Inte spännande
-Osexig.
-Berör inte.
-Tråkighetsunderdog.
-Har inte hängt med i utvecklingen.
-Tystnadens klubb, man kommer inte in på livet på dom.
-Snåla och återhållsamma.
-Tuffa och jobbiga att möta.

Efter den salvan och ett antal minuter om hur jag ser på hur klubben måste förändra sitt sätt att jobba för att komma på kartan och ta plats i den svenska fotbollsfamiljen så vände jag mig om och satte på mig störtkrukan och inväntade ruttna tomater och tomflaskor mot scenen. 

Men inget hände.
Ingen verkade bli riktigt förbannad.
Flera satt och nickade när jag pratade.

Möjligtvis exploderade flera inombords, kanske förhindrade den närkingska blygsamheten flera att tala ilskan tillbaka mot mig eller också var det så enkelt att en hel del höll med mig och tog till sig av det jag sagt.

Så här dagen efter så är tystnaden total. Inga mail, inga insändare, inga telefonsamtal.

Livet går vidare...

I morgon kväll är jag inbjuden till ÖSK:s årliga medlemsmöte för att tala inför den innersta kretsen av starkast färgade svartvita själar. Det är verkligen att ge sig in i lejonens kula. Framförallt då jag som anses som utböling ska prata om ÖSK:s identitet och själ. Det kan bli känsligt och en smula gnager det allt i magtrakten.

Lite märkligt är det allt det här med utböling. Eller fienden kanske man också kan kalla det. För det är så jag ses genom många ÖSK:ares ögon. För ett par år sedan var jag till och med ÖSK-hatare enligt många supportrar, mest beroende på ett antal starkt kritiska krönikor som jag skrivit i stadens lokala tidningar genom åren. Men säkert också beroende på att jag för ett halvt liv sedan lämnade klubben med hårda ord och sviken själ i bagaget. 
Det var sorgligt och ingenting jag själv ville. Men allt detta har fastnat och bilden av mig har blivit en sanning för de som inte känner mig.

Därför har det blivit så att allt jag säger när det handlar om Sportklubben så passerar det de här fördomarnas palats och förblindar budskapet. Jag är ute efter att hämnas, jag vill klubben illa och hela mitt yrkesliv går ut på att sabotera för den klubb jag en gång representerade.

Det "roliga" är också att framförallt de yngre supportrarna som varit med att bygga upp en läktarkultur i Örebro som inte fanns på min tid ofta ser mig som en misslyckad och bitter gammal sliten mittfältare som försvann med svansen mellan benen. En oteknisk spelare som spred bollar ut på Rudbecksgatan bakom gamla trä. Det får dom gärna tro men bilden stämmer inte riktigt överrens med verkligheten. Den ser helt annorlunda ut.

Därför vill jag för ovanlighetens skull bara redogöra några fakta om ÖSK-åren.

Jag spelade alltså för ÖSK i tre säsonger mellan 89 och 91, Jag gjorde totalt 71 allsvenska matcher(inklusive SM-semifinaler) och 6 mål som defensiv mittfältare. Utöver det kommer lite internationella matcher med Ajax mötet i Uefacupen som den mest prestigefulla matchen. Detta är väl inget ovanligt och konstigt men man kan konstatera att jag inte missade många matcher under mina ÖSK år.

Efter en trög start under debutårets vårsäsong var jag sedan ordinarie i uppställningen så länge jag var frisk och kry. 
1989 spelade jag min enda U21-kamp mot Polen borta ihop med Magnus Erlingmark. Ett år senare gjorde jag min enda A-landskamp i karriären mot Tyskland på Råsunda, vid båda tillfällena tillhörde jag ÖSK. 

Samma år som matchen mot Tyskland blev jag vald till årets spelare i ÖSK från tre olika håll.
1, Svarta handens årliga pris som då var en målning av konstnären Thomander.
2, Årets Kronblom som gav mig en hushållsanpassad kopia av den där statyn utanför Behrn arena.
3, En Rolexklocka som under många år delades ut av Edwalls Ur till den bäste spelaren för året.

Det gick rätt bra med andra ord!

Året efter blev tyngre även om jag spelade de flesta matcherna från start. Här började det som ledde fram till min sorti ut från staden och dess allsvenska klubb. Men jag påpekar gärna att ÖSK ville ha mig kvar och erbjöd mig ett kontrakt som jag tackade nej till.

Så, då har jag framhävt mig själv för flera år framåt. 
Har aldrig lagt fram det här tidigare i några officiella sammanhang men kände att det var rätt läge nu.

Jag kommer ändå aldrig att bli respekterad i min hemstad på samma sätt som jag blivit i alla andra städer och klubbar jag representerat. Trots att jag spelmässigt varit sämre på andra håll. Det är en märklig känsla.

Men fakta är fakta och det kan ingen ta ifrån mig. 

Som så många andra fotbollsintresserade har mina tankar idag gått till Nils Liedholm.
Inte för att jag kan påstå att jag sett så mycket av honom som spelare, oftast har det handlat om gamla svartvita klipp från VM-finalen 1958 och ligamatcher från Italien. Mest har jag lyssnat noga på äldre bekanta som berättat om hans storhet både som lirare, tränare, mentor och kanske framförallt som människa.

Men som före detta IFK Norrköping-spelare har jag haft förmånen att då och då få springa in i gamla legendarer på besök i staden. Alltså då när jag tillhörde stjärnans klubb mellan 1992-1995. Liedholm fick jag tyvärr aldrig skaka hand med som med Gunnar Nordahl men jag såg hans eleganta italienska framtoning runt Idrottsparken en och annan sommar då han besökte Norrköping. Han förde sig som en statsman och var en gentleman ut i fingerspetsarna och såg sin omgivning.

Till och med min sambo som är totalt ointresserad av fotboll smälte den dagen då Nils Liedholm stegade in på hennes jobb, i långrock, blanka skor och sidenscarf, och med den största av uppmärksamhet i blicken tog henne i hand och hälsade med några vackra ord. Hon var ledsen igår när beskedet kom men stolt och glad över den där dagen i Norrköping i början av 90-talet.

Man får nog säga att han med åren blev allt mer italienare än svensk, det räckte som sagt att enbart se på honom för att förstå det. Med tanke på hyllningarna i Italien så tror jag nästan att även italienarna såg honom mer som deras egen hjälte än den store playmakern och Baronen från Sverige.

Det finns bra veckor och det finns sämre.
Den som just nu hasat sig fram kan knappast anses som en av de bättre.

Jag hade tagit ledigt från helgjobb på teve, tänkte göra lite annat under veckan än att förbereda analysyser och kloka formuleringar om fotboll. Det finns liksom fler sidor av livet än fotbollen om nu någon missat det, prova någon gång, ni kanske gillar det. Men kom gärna tillbaka efter det. Eller förresten, det är ett krav.

Hur som helst, hjärnan skulle slappna av under ett gäng dagar och då händer det som så ofta händer när man för en gång skull får slappnar av. Jag blir sjuk. 

Fem dagar, fyra med en svår magsjuka som hållit mig nedbäddad, inpacketerad och nästan levererad med budbil mot de sälla jaktmarkerna. För det är ju så det känns när man ligger där som ett kolli utan möjlighet att göra ett skit av sitt liv. Allt blir ointressant och man tänker bara på sin miserabla situation. Egoistic bastard!

Eller också handlar det bara om att vara man...

Men nu är kulmen passerad och frisk lär jag vara lagom till måndag morgon när fabrikens klocka åter tjuter över land och hav. Det kan låta bistert men är nog rätt okej trots allt. För är det något man längtar till när man ligger där och vältrar sig i självömkan så är det normalitet och vardag. Som vanligt lovar man sig själv att prisa varje ny dag som bjuder än på en frisk och kry kropp och själ. 

Nu lovar jag mig det igen!

Varje år i slutet av fotbollssäsongen så tänker jag tillbaka till gamla känslor, gamla tankar som yrde runt i kroppen vid den här tidpunkten.

Glädje, sorg, bitterhet och ilska.

Allt beroende på hur det hade slutat.

Men om jag koncentrerar mig på glädjen så blir jag alltid lika nyfiken på vad som försigår innanför alla skriken, alla vilda rop som vräks ut från de spelare som gjort jobbet och vunnit något.
I söndags på Ullevi i Göteborg, dagen efter på Götaplatsen i samma stad eller kanske på Tyska torget i Norrköping där IFK blev hyllade av en nästan lika stor folkmassa för sitt allsvenska avancemang som Blåvitt för sitt guld.

Eufori, utåtagerande jubel och fåniga hattar. 
Är alla verkligen så där oerhört besinningslöst glada på utsidan?
Eller måste man bara vara det, förväntas det av än?

Bengt Andersson sa något efter matchen mot Trelleborg som gjorde mig glad. Kanske handlar det om ålder och mognad.
När folkmassan sprang in på gräsmattan blev han fast i den och rädd för kraften. När han kom ut ur den och tvingades vänta på tevereportrar och inte gå in och fira med kompisarna uttalade han en njutning av lugnet. Att få känna innåt, att längta efter att sätta sig ner och låta en mental massage skölja genom kroppen. Ja, just så sa han kanske inte men han prisade lugnet och ron i själen istället för den vildsinta sångkören om sm-guld.

Jag har inte vunnit några guld. 
Men jag har vunnit tre kval, ett till gamla divison ett norra, ett för att hålla sig kvar i allsvenskan och ett för att gå upp i den samma. 

Alla gånger har jag gjort mitt yttersta för att hänga med i euforin och skrika ut min vildsinta lycka till världen, eller i alla fall supportrarna och lagkamraterna. Men varje gång har jag fyllts med ett visst vemod, det har varit mer njutbart att sätta sig ner, samla sina tankar och fullständigt falla ihop i en mental orgasm. Den inre tillfredsställelsen har slagit knock out på den yttre glädjen. Ändå har jag stått där med champagnen i handen och sjungit segersånger beroende på att det förväntades av än fastän jag helst av allt hade velat sitta i en tyst och varm miljö med en pint Guinnes eller en sugande whiskeypinne. 

Bengt Andersson gläntade lite på den där dörren i söndags. 

Jag undrar hur många fler som tänker så?

Även om man kan tro det ibland så handlar det faktiskt inte bara om jag, jag, jag på denna sajt.
Därför är det nu dags för ännu en gästskribent här på blohm.se.

Emma Kvennberg är skribent och ett stort Everton fans och var nyligen över till England på det tuffa Merseyside-derbyt mellan Liverpool och Everton. Här har hon skrivit om sina upplevelser från resan som verkar ha varit riktigt lyckad, bortsett från tveksamma straffar, mål i baken och ännu en derbyförlust för Toffees.

Glad är inte heller småländskan Emma över klassiska Östers degradering ut ur elifotbollen då hon även är ordförande för East Fronts avdelning i Umeå. 

Frågan är hur många medlemmar den avdelningen innehåller? Sorry Emma, var bara tvungen...

Som väntat blev det IFK Göteborg som tog det där allsvenska guldet när alla spelare till sist sprungit sina sista djupledslöpningar för året. Många (inklusive jag) ville göra sista omgången mer spännande än den kanske var och spelade upp Trelleborg som ett hot på ett fullsatt Ullevi och ett eventuellt målkalas på Stadion i Stockholm när Djurgården skulle möta BP. Men det var förstås falska förhoppningar då Trelleborg var alldeles för dåliga för att kunna sätta press på IFK Göteborg. Det hjälpte inte heller att deras högerback, Andreas Wihlborg, i princip slog in bollen i eget nät som en extra gåva åt Blåvitt efter cirka 6 minuter. Hoppas han fick med sig lite pyttipanna i spelarbussen hem, det var han värd.

Antar att det svenska fotbollsförbundet sitter och skriker av glädje nu när IFK Göteborg plockar sitt första guld på elva år, inte för att det är just IFK, utan för att de vinner via ett konservativt skutt tillbaka till åttio och nittiotalet där egna svenskuppfödda produkter med det så svårdefinerbara ordet karaktär inbankat innanför pannbenet varit vägen till framgången. Laget före individen, liksom. Det kommer i alla fall perfekt då förbundet står i stargropparna för ett projekt som ska främja den svenska modellen där "uppfödning av spelare med det rätta virket" ska fram. Vet inte exakt vad det kan innebära men gissar att målet är att plocka fram fler Tobias Linderoth i svensk fotboll.

Hursomhelst, i slutändan var Blåvitt verkligen värda guldet efter ett makalöst fint facit sista halvan av serien där laget inte förlorade på 14 matcher, tror jag att det var. Tillsammans med Kalmar FF, som även dom spelade äckligt effektiv fotboll efter sina två 0-5 ras, har dom visat styrka när det som bäst behövdes.
I IFK Göteborg vill jag gärna lyfta fram högerkanten med Adam Johansson och Niclas Alexandersson som spelat riktigt snygg fotboll. Mittbacken Ragnar Sigurdsson har lyfts av alla och även mig i denna text. Gustav Svensson på mittfältet likaså med Thomas Olsson som när han nu fått vara frisk visat vilken bra spelare han är. Pontus Wernblooms förvandling från en misslyckad slitvarg på mitten till en elak jäkel därframme med målkänsla och passningsfot är osannolik och speglar på något sätt denna mycket märkliga allsvenska säsong. Och Bengt Andersson, tretton nollor och storspel mot AIK borta som var den verkliga guldmatchen för IFK Göteborg. Första guldet som 41-åring! Grattis!
Det är stort förstås och tiden då vi spelade tillsammans i de blågula färgerna på juniornivå känns förstås oerhört långt borta. 

Ser man nu kort ut i horisonten, mot våren 2008, kan man konstatera att trenden i allsvenskan nu vänt tillbaka från Elfsborgs, AIK:s, Hammarbys och Helsingborgs vilja att vinna på ett spel där det egna bollägandet varit viktigt och där matcherna skulle styras i land av kreativitet och individuella prestationer a la latino lover-fotboll. 
Ovan uppräknade lag intog de fyra första positionerna 2006.

2007 heter de tre första lagen IFK Göteborg, Kalmar FF och Djurgårdens IF. Det gemensamma med dom är att de alla i första hand spelat en fotboll där man väntar på motståndarnas misstag och sedan kontraslår när tillfälle ges för att sedan direkt gruppera sig i lagdelsblock i defensiven igen. De har visserligen gjort det på olika sätt, Blåvitt har legat högre än Kalmar och Djurgården men likafullt har det varit laget först och individen sedan i en kollektivitetens Woodstock. Kanske är det rätt väg att gå för att lyckas igen i de europeiska cuperna, jag vet inte, för inget verkar fungera. 

Men ur mitt perspektiv om hur jag vill att fotboll ska spelas blir det onekligen några trista år framöver om den nygamla trenden får fäste. Jag vill så gärna tro på den kreativa vägen till framgång. 
Men så har jag ju alltid varit en drömmare.

Var på Folkets Hus i Örebro i lördags kväll. 
Det är ett sådant där historiskt vackert gammalt hus med takmålningar, vackra pelare som bär upp den breda trappan och små prång här och var tillsammans med ett par scener för uppträdanden. Det är ett sådant där hus som ständigt är hotat för att man inte får lönsamhet i verksamheten som om jag förstår saken rätt mest bestått av ungdomsprojekt de senaste åren. Det var första gången jag var där i alla fall. Slogs av vilket slöseri det vore om man rev ner och byggde om detta stolta hus som jag tror kallas kulturhus numer i stället för det mossiga Folkets Hus som basuneras ut på framsidans fasad.

När den klassiska röda ridån, som säkert hängt där sedan tidernas begynnelse, gick upp stegade Marcus Birro in på scenen med ett par av sina böcker i sin famn...

Jag har läst Birros blogg under något halvår och där upplevt honom som en svartsynt och deppig jäkel som många gånger ser sig förfördelad gentemot kollegor på den så kallade kulturscenen. Upplevde det som att han ständigt slogs mot orättvisor och djävulskap, vilket kanske är sant då han ofta öppnar sitt hjärta och berättar om personliga tragedier ihop med sin älskade. Om detta har han skrivit i boken Svarta Vykort. 
Gillar ändå att läsa bloggen trots, eller tack vare mörkret.
Jag träffade sedan Marcus i en panel i Canal Plus där fotboll diskuterades. Han är galen i Italiensk fotboll och skriver om det på Svenska Fans. Som alltid när man träffar människor man sett och hört i andra sammanhang och tror sig ha grepp om visade det sig att bilden av honom från hemsidan enbart var en sida av myntet. Marcus skrattade en hel del och var helt enkelt en trevlig kille.

...i en timme höll han sedan hov inför cirka hundra personer som skrattade sig andfådda åt Marcus berättelser från hans liv som världsfrånvänt författargeni. Han drömde om att bli fotbollsproffs eller rockstjärna men landade som en missförstådd poet som föraktade vanliga människor, speciellt Göteborgare och LO-gubbar med enorma gruvlabbar. 
Med en underbar självdistans till sina egna tillkortakommanden blir Birros show en stand-up föreställning av hög klass. Blandningen av allvar och humor, skratt och sorg, berättelser och högläsning gav lördagskvällen en extra kick då jag sjönk ner i hemmet lite senare med en stor kopp te i mina händer.

Har ni möjlighet att besöka Marcus Birro på turnén så rekommenderar jag det starkt. Föreställningen är riktigt bra, möjligtvis lite kort då jag gärna hade tagit emot mer. 
Men det är en petittess.

Steg upp runt åtta i morse, duschade och åt sedan en lång skön frukost med den lokala morgontidningen i handen. 
Tre koppar kaffe rann ner i strupen, allt för att stärka moralen i kroppen innan jag satte mig tillsammans med darling i bilen och for västerut. Fjugesta, Villingsberg, Karlskoga, Kristinehamn och sedan med gps:en rätt ut i skogen, förbi komiskt homogent klädda älgjägarfjantar på små pallar, och sedan vidare tills bilen stannade mitt ute på ett myr utan ett enda hus i närheten och med diken paraderande på båda sidor om de fyra kraftiga däcken. 

Vi var på jakt efter en kennel som föder upp Irländska varghundar men den där gps:en var inte något att lita på. Ett telefonsamtal och ett par leriga mil åt andra hållet på allt mindre vägar och stigar tills en röd liten stuga stod i vägen där vägen tog slut. Vi visste att vi var framme när två monster, väldigt stiliga och söta, stod och stirrade på oss genom buskarna och över staketet. Vi är på jakt efter en hund, fem månader efter Alfs sista andetag är det tid att gå vidare. Jag har varit tveksam men darling vill absolut ha en hund och det jag har sagt är att om vi nu ska ha hund då ska vi tamme fan ha det största man kan hitta vilket då är Irländsk varghund. Återstår att se när var och hur.



Men de irländska jättarna är verkligen coola, snälla, intelligenta och ödmjuka då de är så stora att de inte behöver visa attityd gentemot mindre och hetsigare mopsliknande fyrbenta vänner, inte heller mot människor. 
Men det bästa av allt. De springer och tränar om du vill springa och träna. De sover och slappar framför teven om du vill sova och slappa framför teven.  För mig är det den perfekta hunden.