Det finns bra veckor och det finns sämre.
Den som just nu hasat sig fram kan knappast anses som en av de bättre.

Jag hade tagit ledigt från helgjobb på teve, tänkte göra lite annat under veckan än att förbereda analysyser och kloka formuleringar om fotboll. Det finns liksom fler sidor av livet än fotbollen om nu någon missat det, prova någon gång, ni kanske gillar det. Men kom gärna tillbaka efter det. Eller förresten, det är ett krav.

Hur som helst, hjärnan skulle slappna av under ett gäng dagar och då händer det som så ofta händer när man för en gång skull får slappnar av. Jag blir sjuk. 

Fem dagar, fyra med en svår magsjuka som hållit mig nedbäddad, inpacketerad och nästan levererad med budbil mot de sälla jaktmarkerna. För det är ju så det känns när man ligger där som ett kolli utan möjlighet att göra ett skit av sitt liv. Allt blir ointressant och man tänker bara på sin miserabla situation. Egoistic bastard!

Eller också handlar det bara om att vara man...

Men nu är kulmen passerad och frisk lär jag vara lagom till måndag morgon när fabrikens klocka åter tjuter över land och hav. Det kan låta bistert men är nog rätt okej trots allt. För är det något man längtar till när man ligger där och vältrar sig i självömkan så är det normalitet och vardag. Som vanligt lovar man sig själv att prisa varje ny dag som bjuder än på en frisk och kry kropp och själ. 

Nu lovar jag mig det igen!

Varje år i slutet av fotbollssäsongen så tänker jag tillbaka till gamla känslor, gamla tankar som yrde runt i kroppen vid den här tidpunkten.

Glädje, sorg, bitterhet och ilska.

Allt beroende på hur det hade slutat.

Men om jag koncentrerar mig på glädjen så blir jag alltid lika nyfiken på vad som försigår innanför alla skriken, alla vilda rop som vräks ut från de spelare som gjort jobbet och vunnit något.
I söndags på Ullevi i Göteborg, dagen efter på Götaplatsen i samma stad eller kanske på Tyska torget i Norrköping där IFK blev hyllade av en nästan lika stor folkmassa för sitt allsvenska avancemang som Blåvitt för sitt guld.

Eufori, utåtagerande jubel och fåniga hattar. 
Är alla verkligen så där oerhört besinningslöst glada på utsidan?
Eller måste man bara vara det, förväntas det av än?

Bengt Andersson sa något efter matchen mot Trelleborg som gjorde mig glad. Kanske handlar det om ålder och mognad.
När folkmassan sprang in på gräsmattan blev han fast i den och rädd för kraften. När han kom ut ur den och tvingades vänta på tevereportrar och inte gå in och fira med kompisarna uttalade han en njutning av lugnet. Att få känna innåt, att längta efter att sätta sig ner och låta en mental massage skölja genom kroppen. Ja, just så sa han kanske inte men han prisade lugnet och ron i själen istället för den vildsinta sångkören om sm-guld.

Jag har inte vunnit några guld. 
Men jag har vunnit tre kval, ett till gamla divison ett norra, ett för att hålla sig kvar i allsvenskan och ett för att gå upp i den samma. 

Alla gånger har jag gjort mitt yttersta för att hänga med i euforin och skrika ut min vildsinta lycka till världen, eller i alla fall supportrarna och lagkamraterna. Men varje gång har jag fyllts med ett visst vemod, det har varit mer njutbart att sätta sig ner, samla sina tankar och fullständigt falla ihop i en mental orgasm. Den inre tillfredsställelsen har slagit knock out på den yttre glädjen. Ändå har jag stått där med champagnen i handen och sjungit segersånger beroende på att det förväntades av än fastän jag helst av allt hade velat sitta i en tyst och varm miljö med en pint Guinnes eller en sugande whiskeypinne. 

Bengt Andersson gläntade lite på den där dörren i söndags. 

Jag undrar hur många fler som tänker så?

Även om man kan tro det ibland så handlar det faktiskt inte bara om jag, jag, jag på denna sajt.
Därför är det nu dags för ännu en gästskribent här på blohm.se.

Emma Kvennberg är skribent och ett stort Everton fans och var nyligen över till England på det tuffa Merseyside-derbyt mellan Liverpool och Everton. Här har hon skrivit om sina upplevelser från resan som verkar ha varit riktigt lyckad, bortsett från tveksamma straffar, mål i baken och ännu en derbyförlust för Toffees.

Glad är inte heller småländskan Emma över klassiska Östers degradering ut ur elifotbollen då hon även är ordförande för East Fronts avdelning i Umeå. 

Frågan är hur många medlemmar den avdelningen innehåller? Sorry Emma, var bara tvungen...

Som väntat blev det IFK Göteborg som tog det där allsvenska guldet när alla spelare till sist sprungit sina sista djupledslöpningar för året. Många (inklusive jag) ville göra sista omgången mer spännande än den kanske var och spelade upp Trelleborg som ett hot på ett fullsatt Ullevi och ett eventuellt målkalas på Stadion i Stockholm när Djurgården skulle möta BP. Men det var förstås falska förhoppningar då Trelleborg var alldeles för dåliga för att kunna sätta press på IFK Göteborg. Det hjälpte inte heller att deras högerback, Andreas Wihlborg, i princip slog in bollen i eget nät som en extra gåva åt Blåvitt efter cirka 6 minuter. Hoppas han fick med sig lite pyttipanna i spelarbussen hem, det var han värd.

Antar att det svenska fotbollsförbundet sitter och skriker av glädje nu när IFK Göteborg plockar sitt första guld på elva år, inte för att det är just IFK, utan för att de vinner via ett konservativt skutt tillbaka till åttio och nittiotalet där egna svenskuppfödda produkter med det så svårdefinerbara ordet karaktär inbankat innanför pannbenet varit vägen till framgången. Laget före individen, liksom. Det kommer i alla fall perfekt då förbundet står i stargropparna för ett projekt som ska främja den svenska modellen där "uppfödning av spelare med det rätta virket" ska fram. Vet inte exakt vad det kan innebära men gissar att målet är att plocka fram fler Tobias Linderoth i svensk fotboll.

Hursomhelst, i slutändan var Blåvitt verkligen värda guldet efter ett makalöst fint facit sista halvan av serien där laget inte förlorade på 14 matcher, tror jag att det var. Tillsammans med Kalmar FF, som även dom spelade äckligt effektiv fotboll efter sina två 0-5 ras, har dom visat styrka när det som bäst behövdes.
I IFK Göteborg vill jag gärna lyfta fram högerkanten med Adam Johansson och Niclas Alexandersson som spelat riktigt snygg fotboll. Mittbacken Ragnar Sigurdsson har lyfts av alla och även mig i denna text. Gustav Svensson på mittfältet likaså med Thomas Olsson som när han nu fått vara frisk visat vilken bra spelare han är. Pontus Wernblooms förvandling från en misslyckad slitvarg på mitten till en elak jäkel därframme med målkänsla och passningsfot är osannolik och speglar på något sätt denna mycket märkliga allsvenska säsong. Och Bengt Andersson, tretton nollor och storspel mot AIK borta som var den verkliga guldmatchen för IFK Göteborg. Första guldet som 41-åring! Grattis!
Det är stort förstås och tiden då vi spelade tillsammans i de blågula färgerna på juniornivå känns förstås oerhört långt borta. 

Ser man nu kort ut i horisonten, mot våren 2008, kan man konstatera att trenden i allsvenskan nu vänt tillbaka från Elfsborgs, AIK:s, Hammarbys och Helsingborgs vilja att vinna på ett spel där det egna bollägandet varit viktigt och där matcherna skulle styras i land av kreativitet och individuella prestationer a la latino lover-fotboll. 
Ovan uppräknade lag intog de fyra första positionerna 2006.

2007 heter de tre första lagen IFK Göteborg, Kalmar FF och Djurgårdens IF. Det gemensamma med dom är att de alla i första hand spelat en fotboll där man väntar på motståndarnas misstag och sedan kontraslår när tillfälle ges för att sedan direkt gruppera sig i lagdelsblock i defensiven igen. De har visserligen gjort det på olika sätt, Blåvitt har legat högre än Kalmar och Djurgården men likafullt har det varit laget först och individen sedan i en kollektivitetens Woodstock. Kanske är det rätt väg att gå för att lyckas igen i de europeiska cuperna, jag vet inte, för inget verkar fungera. 

Men ur mitt perspektiv om hur jag vill att fotboll ska spelas blir det onekligen några trista år framöver om den nygamla trenden får fäste. Jag vill så gärna tro på den kreativa vägen till framgång. 
Men så har jag ju alltid varit en drömmare.

Var på Folkets Hus i Örebro i lördags kväll. 
Det är ett sådant där historiskt vackert gammalt hus med takmålningar, vackra pelare som bär upp den breda trappan och små prång här och var tillsammans med ett par scener för uppträdanden. Det är ett sådant där hus som ständigt är hotat för att man inte får lönsamhet i verksamheten som om jag förstår saken rätt mest bestått av ungdomsprojekt de senaste åren. Det var första gången jag var där i alla fall. Slogs av vilket slöseri det vore om man rev ner och byggde om detta stolta hus som jag tror kallas kulturhus numer i stället för det mossiga Folkets Hus som basuneras ut på framsidans fasad.

När den klassiska röda ridån, som säkert hängt där sedan tidernas begynnelse, gick upp stegade Marcus Birro in på scenen med ett par av sina böcker i sin famn...

Jag har läst Birros blogg under något halvår och där upplevt honom som en svartsynt och deppig jäkel som många gånger ser sig förfördelad gentemot kollegor på den så kallade kulturscenen. Upplevde det som att han ständigt slogs mot orättvisor och djävulskap, vilket kanske är sant då han ofta öppnar sitt hjärta och berättar om personliga tragedier ihop med sin älskade. Om detta har han skrivit i boken Svarta Vykort. 
Gillar ändå att läsa bloggen trots, eller tack vare mörkret.
Jag träffade sedan Marcus i en panel i Canal Plus där fotboll diskuterades. Han är galen i Italiensk fotboll och skriver om det på Svenska Fans. Som alltid när man träffar människor man sett och hört i andra sammanhang och tror sig ha grepp om visade det sig att bilden av honom från hemsidan enbart var en sida av myntet. Marcus skrattade en hel del och var helt enkelt en trevlig kille.

...i en timme höll han sedan hov inför cirka hundra personer som skrattade sig andfådda åt Marcus berättelser från hans liv som världsfrånvänt författargeni. Han drömde om att bli fotbollsproffs eller rockstjärna men landade som en missförstådd poet som föraktade vanliga människor, speciellt Göteborgare och LO-gubbar med enorma gruvlabbar. 
Med en underbar självdistans till sina egna tillkortakommanden blir Birros show en stand-up föreställning av hög klass. Blandningen av allvar och humor, skratt och sorg, berättelser och högläsning gav lördagskvällen en extra kick då jag sjönk ner i hemmet lite senare med en stor kopp te i mina händer.

Har ni möjlighet att besöka Marcus Birro på turnén så rekommenderar jag det starkt. Föreställningen är riktigt bra, möjligtvis lite kort då jag gärna hade tagit emot mer. 
Men det är en petittess.

Steg upp runt åtta i morse, duschade och åt sedan en lång skön frukost med den lokala morgontidningen i handen. 
Tre koppar kaffe rann ner i strupen, allt för att stärka moralen i kroppen innan jag satte mig tillsammans med darling i bilen och for västerut. Fjugesta, Villingsberg, Karlskoga, Kristinehamn och sedan med gps:en rätt ut i skogen, förbi komiskt homogent klädda älgjägarfjantar på små pallar, och sedan vidare tills bilen stannade mitt ute på ett myr utan ett enda hus i närheten och med diken paraderande på båda sidor om de fyra kraftiga däcken. 

Vi var på jakt efter en kennel som föder upp Irländska varghundar men den där gps:en var inte något att lita på. Ett telefonsamtal och ett par leriga mil åt andra hållet på allt mindre vägar och stigar tills en röd liten stuga stod i vägen där vägen tog slut. Vi visste att vi var framme när två monster, väldigt stiliga och söta, stod och stirrade på oss genom buskarna och över staketet. Vi är på jakt efter en hund, fem månader efter Alfs sista andetag är det tid att gå vidare. Jag har varit tveksam men darling vill absolut ha en hund och det jag har sagt är att om vi nu ska ha hund då ska vi tamme fan ha det största man kan hitta vilket då är Irländsk varghund. Återstår att se när var och hur.



Men de irländska jättarna är verkligen coola, snälla, intelligenta och ödmjuka då de är så stora att de inte behöver visa attityd gentemot mindre och hetsigare mopsliknande fyrbenta vänner, inte heller mot människor. 
Men det bästa av allt. De springer och tränar om du vill springa och träna. De sover och slappar framför teven om du vill sova och slappa framför teven.  För mig är det den perfekta hunden.

Inbjuder er till att ta del av mina åsikter kring ÖSK:s avgörande match mot Elfsborg i Borås. Det är mitt sista inlägg i det forumet för den här säsongen i alla fall. Ni hittar det på NA Webb-TV.

Vill ni sedan läsa lite om varför Sven-Göran Eriksson skulle passa lika bra som väckelsepredikant och FN-medlare som fotbollstränare kan ni göra det under TT-Spelsajt.

Peace & Love

Upptäckte häromdagen en fasansfull tanke inne i mitt huvud.

Jag tror att jag har råkat ut för läsångest.

Det är vid den här tiden på året som jag normalt sätt brukar läsa som mest böcker. Mörkret, de korta dagarna inbjuder till tidig plats i fåtöljen. Våren och sommaren är glädje och aktivitet, då finns ingen tid för mig att plöja ner näsan i böcker. Men hösten och den bittra bitande vintern är min tid för skön läsning. Men något har hänt, jag får ingen ro. Kan inte slutföra ett enda uppdrag, har problem med koncentrationen till och med när jag försöker med lättvindiga humorromaner.

Som till exempel isländske Einar Már Gudmundssons roman "Beatlesmanifestet" som jag nu har ägnat flera veckor att få fason på. Jag får inget flyt i läsandet och kan nu cirka femtio sidor före slutet inte bestämma mig om jag gillar det. 
På nattduksbordet ligger en liten hög av påbörjade böcker och ler åt min gnagande läsfasa.

Jenny Diskis "Främling på tåg" gillade jag länge innan jag steg av hennes resa efter första varvet runt USA. Nu sitter hon på Starbucks på Seventh Avenue vid Penn Station i New York och planerade sin andra resa och jag har så svårt att följa med.

Ovanför Diski ligger Göran Tunström och rullar runt i den värmländska myllan. En författare jag normalt tycker mycket om att läsa, ändå nådde jag inte längre än drygt en tredjedel in i "Berömda män som varit i Sunne" innan jag la den ifrån mig för att jag blev uttråkad, kom inte in i boken helt enkelt. Vissa säger att det då är helt okej att lägga bort boken om man inte gillar det man läser men för mig är att läsa böcker, förutom lusten och njutningen, ett projekt som jag helst vill avsluta. Därför ligger den kvar där vid min sida medan andra högar på andra platser i huset växer sig oregerliga. 

På skrivbordet finns sedan länge Chuck Klostermans "Fargo Rock City" som jag tyckte var underbar innan jag kom på att det just då var jobbigt att läsa på engelska eftersom jag precis då läst ett par andra böcker på det språket, bland annat en biografi om Patti Smith. Behövde komma tillbaka till det svenska språket ett tag.

Förutom dessa icke färdiglästa monster ståtar en liten stapel av nya läsprojekt som jag så oerhört gärna vill syna i pärmarna. Närmast återfinns Marcus Birros roman om Sveriges osynliga människor, "Landet Utanför" heter den. 
Därefter blir det "Beröring långt ifrån" av Deborah Curtis. 
Den handlar om Joy Division och gruppens genialiske eller galna sångare och låtförfattare Ian Curtis som tyvärr tog livet av sig innan livet ens börjat.
Utöver det väntar Bob Hanssons roman "Gunnar" och slutligen en dokumentär av Peter Fröberg Idling som heter "Pol Pots leende" och handlar förstås om Kambodja och de fruktansvärda åren då de radikala kommunistiska röda Khmererna utövade massmord på sin egen befolkning.

Är det konstigt att jag lider under någon sorts lindrigare form av traumatisk stress där ångesten växer sig starkare och starkare. Jag behöver komma in i en bok där jag hittar den rätta känslan igen. Bara då kan jag nå flytet.

Samtidigt vet jag att läsningen är ett krav för att skrivandet ska fungera. Så även om jag inte får tänka så vet jag att det är ett måste att nå fram till det lugn jag tidigare hade inför mina älskade böckers parad.

Jag lovar därmed att mitt liv som en läsande individ ska återupptas innan denna vecka är slut och då ska jag med jämna mellanrum återkomma med någon sorts recensioner i mitt Kulturrum. 

Först ut är de sista femtio sidorna hos den där islänningen jag inledde denna bokmanifestation med.

 

 Det fanns en period då det kändes som att hela mitt fotbollsliv gått ut på att sabotera, rasera och sänka gamla klubbar ner i dyn. Inte för att jag vill sätta mig på allt för höga hästar och göra min påverkan mer än den egentligen varit. Men dysterheten över de negativa resultaten från forna klubbar har varit påtaglig.

Har de senaste åren funderat en hel del över vilken vägar mina klubbar tagit genom åren, från debuten i BK Forward 1983 och dit där fotbollskarriären avslutades via en degradering från allsvenskan med Gais hösten 2000.

Två år efter degraderingen från allsvenskan spelade Gais i division 2(numer div 1), IFK Norrköping har släpat sina trötta förlorarben år efter år i Superettan och varje storsatsning har slutat i besvikelse. ÖSK har varit tvångsnedlyttade till Superettan efter ett ekonomiskt kaos som var minuter från konkurs och min moderklubb BK Forward såg under en period ut att ha förlorat all kraft att producera talanger som kunnat förstärka sitt a-lag. Kvartersklubben verkade tyna bort i en grop av ointresse och dåligt engagemang.

När nu årets fotbollssäsong närmar sig sitt slut börjar det äntligen ordna upp sig igen. De har alla äntligen promenerat in på en upplyst gata i stan istället för sina vilsna steg i utmarkens mörker. Nu är alla hemma igen i det som brukar kallas fotbollens finrum.

 

 Bortsett från BK Forward då. Men den lilla klubben har ändå en förbluffande positiv säsong bakom sig i sin division 1 serie där de trots ett extremt ungt man, eller pojkskap var nära att nå en uppflyttningsplats till Superettan. Personligen var jag innan säsongen mest rädd för att de skulle trilla ur. Klubben sprutar återigen ut talanger och senast lämnade mittbacken Markus Gustavsson BKF för Halmstad BK. Jiloan Hamad hamnar troligtvis i Malmö FF och fler kan försvinna. Bra för spelarna förstås, sämre för klubben som måste gräva upp ännu fler a-lags produkter nere i juniorleden.

 

IFK Norrköping hälsas välkommen tillbaka till allsvenskan. Det ska bli mycket spännande att se hur deras satsning kommer att se ut. Publiken finns där, arenan ska bli ny, spelare ska köpas in och staden brinner för sitt IFK. Det känns som att Norrköping är på väg att kunna ta tillbaka sin plats som mäktig fotbollsklubb med rik historia och en ljusnande framtid.

 

Gais har i flera år byggt och byggt sin klubb och ser idag relativt stabil ut. Ekonomin som när jag var där sköttes i en portfölj som vandrade fram och tillbaka mellan två individer har på senare år blivit stark, starkare än sina alliansvänner, men det kommer nog förändras nu (om) när de blåvita vinner SM-guld. Väntar även på den nya tränaren vem det nu blir. Där är nyckeln om Gais ska fortsätta utvecklas på planen och kunna attrahera nya spelare till klubben.

 

ÖSK har lite av den samma situationen. De väntar på ny tränare, spelarna väntar på den nye tränaren för att planera framtiden och i styrelsen arbetas det på nyförvärv, ekonomisk tillväxt och framförallt stabilitet inför 100 års- firandet nästa höst. Just ordet stabilitet är kanske det viktigaste av allt för sportklubben. Stabilitet innebär att man kan jobba långsiktigt och inte enbart hålla på med att släcka bränder som klubben blivit tvingad till i flera år nu. Hösten och vintern blir oerhört viktig för Örebro Sportklubb.

 

 

Do you know how it feels to be lonesome?
Meningen är plockad från en av Gram Parsons sångtitlar och speglar på något sätt den där perfekta ensamheten som jag har fått för mig att den amerikanska prärien står för. Jag har hela livet drömt om att få stå där, "at the crossroad" , med sentimentala dammiga grusvägar åt alla fyra väderstreck att välja mellan. Som Tom Hanks i slutet av filmen Cast Away. Åker han norrut hamnar han tillslut i Kanada, västerut stannar inte vägen förren han landar i Stilla Havet, långa spikraka vägar som slukas av horisonten. Där ska jag någon gång susa fram med håret fladdrande i vinden, armbågen ut genom fönstret och smetig vemodig country dånande i vrålåkets högtalare.  Det är ingen ovanlig dröm, många delar den.

Den där känslan kom över mig igen häromdagen då jag steg in i min lokala skivbutik och mötte en röst så stämningfull den bara kan vara. Jag fungerar så med musik, det handlar om små nyanser i en stämma, en refräng. en skön vändning eller en svårförklarlig känsla som slår hårt in i hjärtat. För mig är inte musik förströelse som susar i bakgrunden utan den tar mig alltid någonstans. Om jag så lagar mat, kör bil eller hänger i en soffa hemma med ett litet glas livets vatten framför mig startar alltid de låtar jag gillar en mental process. För det mesta vet jag vilka knappar emotionellt  jag trycker på när valet av cd far in i stereon. Jag väljer vilken stämning jag ska hamna i helt enkelt. Men nu steg jag alltså in i skivbutiken och bildlikt talat föll rätt in i "The American dream".



Mark Olson has lived in many worlds, all of them exciting.
Born in Minneapolis, he was the founding member of The Jayhawks, and has traveled the world, dining with kings and sleeping in cold vans. Through England, Germany, Poland and lands beyond, he documents his years abroad with often shocking but always engrossing tales of a man facing his darkest fears alone.

Jag kan inte bestämma mig om texten på The Salvation Blues cd:ns baksida är briljant eller bara ett uttryck från någon som tar sig själv på lite väl mycket allvar. Men det spelar kanske mindre roll när de två första låtarna som sänds ut är så ljuvliga att tårkanalerna fylls av förälskelse. 
My Carol och Clifton Bridge tar tag i mig och förflyttar min själ ut på de dammiga vägarna med håret fladdrande i vinden, armbågen ut genom sidorutan och framtiden liggandes där vägen slukas av himlen långt borta i horisonten.