Varför gråter alltid Göteborg när jag anländer till staden?
Är det personligt? Något jag gjort?
Även denna gång låg de stålgrå molnbankarna och slickade huden när jag stegade ut från centralstationen medan vattendropparna stänkte ner under kragen.
Men det blåste nästan inte alls.
Otroligt och kanske även en liten flört mot försoning.

På gatorna i det skumma ljuset smög gråa själar med färgglada kassar omkring och försökte skapa julstämning. Utanför NK trängdes dagsturister utanför skyltfönstren och inne i upplysta butiker och fullsatta kaféer brann kontokorten. Jag själv drog runt helt oplanerat som en luffare med stor väska på ryggen och rockarrocken på och fet skön halsduk virad runt halsen. Väntade på mentorn som var på gång men alltid är försenad.

Senare blev det vinkväll på liten trivsam krog och ännu mer väntan på rockstjärnan som blivit fast på flygplatsen i Stockholm i många timmar men som kom tillslut med humöret nedsvärtat av ilska. Vi hällde i han några röda glas å så va den problematiken löst. Livet blev helt plötsligt en fest.

Ännu senare som en alien på en stekarbar där det hippa klientelet stod och gungade till obegripliga ljudslingor med den där massiva dunkande basgången som ledstjärna. Har aldrig och kommer aldrig att förstå mig på detta beteende där folk står och svettas på varandra med färgade drinkar i händerna och fåniga leenden för att man inte kan göra annat än att le för att överhuvudtaget kommunicera. Man kan se arg ut också, men det vinner ingen på förstås, och då är det bättre att flina falskt och skrika sig hes i öron.

Rockstj'ärnan och jag stod där som hängbjörkar och sökte samförstånd angående den vidriga musiklistan, eller ljudlådan, och precis när jag trodde att vi funnit det så börjar han orera om att den här är fan bra... Jag tog ett steg tillbaka med avsmak i blicken. 

Mentorn höll hov inne i baren där alla är tjenisar och hej och du med honom. Han hällde upp drinkar i olika färger och storlekar, log brett och gungade ihop med lokalen. Mentorn tog hand om sina apostlar i nattens gnistrande sken och det sista jag såg innan jag flydde lokalen för att få luft och vett att leva igen var hans smajl i gröten av fyra madammer.

Avslutade natten med en oglamorös fylleburgare ihop med rockstjärnan och sedan två timmars snack om riktig musik i soffan hos mentorn med vatten i glasen. Vi talade samma språk igen och det språket höll fast kurs fram till 05.00 då rösten sprack och dog.

Vandrar omkring i Örebro och kör bil genom Stockholm.
Överallt byggs det, nya hus på gamla tomter. Det rivs och byggs upp, allt slitet och gammalt ska bort, nytt ska skina rent och lukta gott. Allt ser likadant ut, fasader av glas, lägenheter inspirerade av Big Brother, som att leva i en glaskupa. Kontorskomplex, affärscentrum, allt i glas, ljust, trevligt, ofarligt och dött. Vart tar städernas själ vägen när ingenting längre får lukta, knarra, luta snett eller vara svagt och se slitet och trött ut.

Amir Chamdin, sångare i Infinite Mass och dessutom regissör numer, sa så här i en intervju för något år sedan:
"Vi håller på att renovera ihjäl oss. Det är påtagligt lite som får vara fult i Sverige. Alla rostfläckar ska bort, ytorna ska vara rena och vi river allt som är ruffigt i staden. Men jag tror att folk blir deprimerade av att aldrig se något trash. Vi gråter knappt på begravningar längre"

Jag håller med fullständigt. 
Hurtighetsfaschister har tagit över vårt land och bygger de inte om våra städer till perfekta Truman Show-plaststäder så sitter de i teve och mässar och föreläser på skolor och företag om hur bra man måste må och hur mycket bättre man mår om talar om för sin spegelbild på morgonen hur bra man mår trots att man innerst inne mår skit. Det ska vara perfekt och alla mår bra och skrattar och leker på ständigt solbestänkta sommarängar. 

Tänkte även på det när jag besökte New York i somras. Manhattan är finpolerad i nästan varenda kant. Det ruffiga, skitiga och lite galna håller på att försvinna helt och fram växer lyxbutiker och supertrendiga barer och restauranger på varenda gata i varenda område. Det tidigare totaltrashiga Meatpacking District är på god väg att bli just rostfritt och renspolat. Nu läser jag att även den ökända alkoholistgatan The Bowery, som huserat och accepterat de mestadels misslyckade manliga finansmännen och advokaterna i stan, är färdigrenoverad och upplyft till trendstråk med dyra hotell och hippa butiker.

Någonstans är väl detta bra.
Men oftast är det det gamla och något slitna som ger städerna sin charm och karaktär. Det andas historia, det talar och känns när man trycker sin kind mot fasaderna. Man vet att väggar och tak har miljontals historier att berätta, bord och stolar i inrökta barer bär tragik och romantik. Sorglösa själar bakom bardiskar och trasiga gardiner vet att berätta om livet som det sett ut på riktigt genom åren i sina älskade kvarter

Det gamla lever. Det nya är dött, stelt och absolut ointressant. 

Arkitekter brukar irriterat säga att människor är alldeles för fästa vid det gamla och förstår inte charmen med det nya och fräscha. Men det ligger förstås i deras eget intresse att förändra och ta bort för att få plats med sina inglasade runkbås där fönstertittare inte längre behöver ge sig ut och begå brott utan bara sitta på sin balkong med en cigarett och ett glas vin och följa liveshowen.   

Men man tycker att politiker och andra makthavare borde ha ett bättre förstånd att bevara och vårda historien.

Nej förresten, det är förstås ingenting som pekar på att de skulle ha det. 

Absolut ingenting!

November.
Äntligen över.
Den tunga ångesten kan nu ta sin väska med melankoli och tristess och fara ut på sin årslånga resa.
Även om vägen är lång så kommer det bli allt ljusare från och med nu.
Men januari är en jävla månad den också...

Vill ändå ta den mörka tidens dysterhet i hamn trots månadsskiftet som tagit oss in i julens glättighet. 
Innan detta meddelas att det finns en positiv nyhet inbakad i all tungsinne. 
Jag har börjat läsa böcker igen.
Det negativa är att den första boken jag grävt mig igenom är "Beröring långt ifrån". Det är boken om Ian Curtis, sångaren och den mytiska figuren i Joy Division som hängde sig i sitt hem i maj 1980. 
Boken är skriven av änkan Deborah Curtis som var den som fann Ian på golvet i köket i Macclesfield. 

Det finns många sätt att ta sig an den här berättelsen. Man kan välja att koncentrera sig på den mystifierade textförfattaren och sångaren som beskrivs som ett artistiskt geni med ett inre fyllt av depressioner och konflikter. Han är en hjälte i mångas ögon. Det brukar bli så med de artister som lever intensivt men kort, som unga begår självmord eller dör genom överdosering av knark och blir för evigt kultförklarade. Som Jim Morrison, Kurt Cobain, Janis Joplin och Ian Curtis.

Man skulle även kunna ta vinkeln på den svartsjuka, rädda, kontrollerande och nertryckande familjefadern som mer eller mindre struntade i sitt barn och fru och som ett enormt rockego enbart brydde sig om musiken och älskarinnan Annik. Detta berättat genom den bedragne och helt utestängda frun Deborah. 

Men jag väljer en annan intressant aspekt på bokens innehåll. Detta kanske beroende på att det är just Deborah som skrivit boken. Hon träffade Ian redan som sextonåring, långt innan stjärnstatusen. Deborah skriver om den kala och trista vardagskampen för att få ihop pengar till hyra och senare mat och annat som hör familjer till. Hon skriver om Ian och hans helt oglamorösa kontorsjobb och sitt eget vanliga Svensson, eller Smith eller vad man nu heter i England, liv.
I och med att hon blev helt utestängd från Ians rockliv och Joy Divisions karriär blev det det vardagliga som var viktigt för henne och i det vardagliga sammanhang som även Ian ingick i, ibland. Det gör att Ian Curtis framstår som rätt vanlig i sin rockmytskostym. 

Alla har vi eller har haft hjältar och idoler. 
För att få ha dom kvar är det bäst att se till att aldrig träffa dom, för det leder alltid fram till besvikelse. För de är alla som vem som helst. Inte vill jag heller veta för mycket om mina gamla idoler, av samma anledning. De blir alla vanliga.
Visst är det ett tråkigt sätt att se det på, men det är ju så. Vardagen är naken för oss alla.

För mig som inte har haft någon längre relation till Joy Division och Ian Curtis är den här boken en rak, osexig och rätt tragisk story som inte skapar någon hjälte av Ian. Men jag har som sagt inte suttit vid stereon och identifierat mig med hans svarta texter och Joy Divisions dystra men sköna sound. Allt hade säkert varit annorlunda då. Nu läser jag texten med vuxna ögon som för länge sedan lagt ungdomens ångest bakom sig. Jag konstaterar bara att jag vet en hel del mer om Ian Curtis och hans band efter denna läsning. 

Ian Curtis blev förövrigt bara 23 år, det är inget ärofyllt över det. 

Till sist:
Sista tredjedelen av boken innehåller alla texter som Ian skrivit, både klara och fragment av icke färdigställda texter. Plus en genomgång av alla inspelningar som gruppen gjorde, både med namnet Warzaw och Joy Division.
Och i januari kommer filmen som är baserad på "Beröring långt ifrån". Filmen är gjord av den fenomenale Anton Corbijns.

Jag är en missbrukare.
Det är i alla fall vad jag får höra då och då när man sitter i sådana där vuxna samtal om livet som man sitter i ibland.
Kickar.
Det är vad det handlar om. 
Att vara beroende av kickar i livet och ständigt uppsöka dom, kräva dom, sakna dom.

Det påstås att ett helt fotbollsliv där jag som spelare på elitnivå ständigt har fått stå i centrum har format psyket så att jag måste ha de där kickarna av uppmärksamhet, nervositet, adrenalinrus och spänning. Varje gång jag luftar lite på ett annat liv utanför TV-rutan i den där typen av samtal så kommer den dragandes, den korta meningen...

Det skulle du aldrig klara Pelle!

Antagligen har dom rätt. Inte med det där att jag skulle vara beroende av TV-rutan, men kickarna. Jag skulle sakna dom.
För att sitta i direktsändning ger precis samma sorts känslor som att vandra in på en fotbollsarena med en väntande publik som kräver resultat av dig. Vissa sändningar är som träningsmatcher och då ligger anspänningen lågt. Andra är som cupfinaler eller kvalspel, det är då man vet att man bara får en chans att ro allt iland, man måste vara bäst och vinna TV-tittarna. Som sändningen i Kanal 9 i Madrid då Spanien och Sverige möttes. 

Hela dagen laddar jag, läser på fakta, inför-analyser är redan gjorda på hemmaplan, nu handlar det om att fila på sina åsikter så att de verkligen är redo att komma fram när nedräkningen till sändningen är klar och vinjetten kör igång.
Det är härligt, spänningen i kroppen finns där hela dagen inför. Precis innan de första förlösande orden i sändningen flyger blodet runt i kroppen, jag blir rastlös, orolig. Samtidigt blir jag oförklarligt klar i skallen, koncentrerad, fokuserad. 
Det är som en högtryckstvätt på bilen, all skit försvinner men det vitala och relevanta finns kvar. 

Efter sändningen kommer den mentala tröttheten efter alla timmars spänning, luften går ur och jag faller ihop som en tom säck potatis. Surret från allt ljud jag haft i öronen bedövar tankarna. Jag tror det är det närmaste fullständig sinnesfrid jag kommit i mitt liv, som meditation. Fotbollen gav mig exakt samma sköna urlakande känsla, plus värkande smalben, trasiga tånaglar och förlamande lårkakor. Musiker och skådespelare brukar även dom förmedla de här post-föreställningsavslappnande tillstånden.

Du kommer aldrig klara dig utan kickarna säger dom.

Kanske är det sant, kanske söker man andra vägar till den mentala lyckan. Kanske är det här förklaringen ligger att så många före detta idrottare, fotbollspelare har hamnat i alkoholträsket, i drogruset och på sexmissbrukarhem för rehabelitering. Andra gömmer sig i mörka depressioner medan några springer eller kör styrketräning tills de spyr, detta bara för att döda oron som kommer när man inte får söka utlopp för energin på planen längre.

Det klart jag blir orolig. Vågar jag förändra mitt liv om jag skulle vilja det. För jag erkänner, jag njuter och behöver kickarna i mitt liv för att må bra. Det behöver hända saker som gör mig nervös, osäker, saker som kräver något extra. Jag behöver känna mig sårbar för att kunna stänga igen butiken och bevisa för andra och mig själv att jag klarar DET, vad DET nu handlar om. Det är en sjuk känsla, trygghet brukar vara vägen till nirvana, jag måste pilla i det öppna otrygghetssåret för att prestera bra och på något märkligt sätt återerövra tryggheten. Det är en kamp.

Ibland önskar jag att jag inte hade det här i mig. Tänker att det vore skönt att bara bege sig till sitt skrivbord varje morgon och hem varje eftermiddag och tjäna ihop pengar till sitt liv och sina hobbys. Men har man inte haft en enda normal anställning i hela sitt liv så är det svårt att hitta sin vardag på ett kontor eller affär med fasta arbetstider som bestäms i början av varje år och sedan inte ändras. 

Jag antar att jag skulle känna mig som en panikslagen utekatt inlåst med fyra stängda väggar omkring sig.

Några av mina vänner säger att jag aldrig kommer att bli helt nöjd med mitt liv.

Samma personer säger att det är just det som är drivkraften som tar mig framåt.

Jag tror dom har rätt även här.

Julbocken är klar, den ståtar framför Karl XIV Johan-statyn invid Järntorget. Örebro gör sig redo för julfirande och kommers.
Bocken är som finast när skymningen tar över agendan efter ljusets korta vintershow. Gatlamporna sprider värme redan under eftermiddagsskiftet när jag tar mig söderut på Storgatan, passerar Storbron innan Drottninggatan tar emot precis i backen vid Stora Hotellet som inte längre heter så utan har tappat sin själ genom att ge sig åt en elitistisk hotellkedja.

Jag tänker på Thailand. 

När tomten förbereder sig som allra mest för att klampa in i våra liv igen planerar halva den svenska befolkningen att fly till det "nya" paradiset långt där borta i öster. Jag stannar till vid en resebyrå och spanar på bilder i skyltfönstret, på palmer och vita stränder, från Thailand förstås.  Kommer på mig själv med att tänka på Sällskapsresan. När Stig-Helmer står och tänker sig bort till Kanarieöarna, Gran Canaria och Playa del Inglés tillsammans med den nyss utskällda parkeringsvakten. I slask och snö är det den största av längtan, att fly från allt.

Thailand Är det nya Kanarieöarna för den svenska befolkningen och argumenten för att åka dit är desamma som när mina föräldrar började åka till Playa del Inglés i slutet av 70-talet. Varmt, barnvänligt, god mat å så va spriten jävligt billig...

Folk är fantasilösa. 
Då fanns det kanske inte så många alternativ men nu ligger hela god damn världen framför näsan, ändå måste alla åka till exakt samma plats. Varför? 

Jo, jag vet. Det ska väl jag skita i vart folk åker på semester, det är deras business. De åker vart de vill, så är det.
Blir bara så förundrad över hur lätt det är att styra människors tankar. Det skrämmer mig en smula.

Peter hörde piskans lina snärta till runt den orangebruna pelaren under balkongen. I nästa sekund kom ett snyftande skrik. Direkt efter hördes en kraftfull stämma.

– Var är dom? 

Peter smög sig ut på balkongen, la sig ner och kikade försiktigt genom springan som fanns mellan golvet och hängräcket ut mot gården. Killen stod bunden med ett plastrep runt pelaren och plågoanden med piskan slog igen.

– Var är dom?

– Jag vet inte har jag ju sagt. 
Peter hörde ett allt högre snyftande.

– Ska du börja grina nu också, vekling.

Tore stod med piskan i handen, linan låg slak mot de fyrkantiga plattorna på backen. Ett tag såg det ut som om han ångrade sina utbrott mot killen som Peter aldrig tidigare sett men som nu stod med nedböjt huvud mot pelaren under hans balkong. Men i ett sista plötsligt vredesutbrott slog han igen och linan snurrade sig två gånger runt pelaren och in i skinnet på offret som skrek till så att hela gården kunde höra det. Ett fönster öppnades och en kvinnoröst ropade:

– Vad i hela friden håller ni på med, sluta med det där!

Tore Karlsson var en bjässe på minst 110kg, han bodde på andra sidan Örnsköldsparken som låg som en grön oas mitt emellan de två gatutarmarna Lertagsgatan och Örnsköldsgatan som omslöt bostadsområdet Markbacken till en enhet. Tore sågs av de flesta som fullständigt livsfarlig. Peter var livrädd för honom. Det ryktades att han kastat en Zündapp över skallen på en kille som inte ville springa ett ärende åt honom. Han gick ofta på en blandning av thinner och alkohol och var ledaren i ett av flera olika gårdsgäng som bevakade sina intressen långt ut på stadens västra kant.

–Jag tycker du ska hålla tyst och dra in ditt fula fejs innan jag kommer upp spöar dig, skrek Tore tillbaka till kvinnan som fnös och drog igen fönstret igen.

Ändå beordrade han sina två kumpaner, Lövet och Lillis som var med, att knyta upp plastrepet och släppa grabben som varit bunden. Innan killen släptes iväg tog Tore ett stadigt grepp om hans hals och tryckte upp honom mot väggen och sa:

– Säg till dina förbannade kumpaner att aldrig sätta sin fot på den här sidan ängen igen, för då ska vi slå dom sönder och samman. Och dig vill jag heller aldrig mer se, förstått?

Spottet fräste ur munnen på Tore, han släppte taget, direkt slet sig killen och sprang iväg allt vad han orkade bort mot det stora pilträdet vid skolan. Benen gick som trumpinnar och han vände sig aldrig om innan han försvann bakom de vita paviljongerna i riktning bort mot säkerheten i Varberga.

 

Det var gängkrig mellan bostadsområden. Det var 70-tal och Peter var en rädd liten pojke mitt i ett inferno av vardagskaos. I mellanölets och limmets dimmor samlade Markbackens soldater brännbollsträn, plankor, stenar och cykelkedjor för att möta fienden från Varberga på ängen där E18 senare skulle dela de vita och röda husfasaderna på varsin sida.

Dom slogs så att blodet rann och armar gick av, det var de tuffa grabbarna som såg sig som beskyddare av sitt revir. Det cirkulerade flera olika gäng i området, ibland slogs de sida vid sida, andra gånger mot varandra. Det var inte alltid så noga, bara man fick trycka in käken på något svin då och då. Tore var bara en av de galna krigsherrarna, andra lokala legender var Tunnan och Bulten. Två härförare som spred skräck i de västra delarna av staden och som snuten ständigt hade span på. Indianen var däremot ingen ledare utan en ensamvarg ständigt med en trasa thinner framför munnen och en halvmeter dolk på höger ytterlår. Ingen vågade någonsin mucka med honom, ingen hörde honom snacka men de hotfulla kolsvarta och döda ögonen sa mer än tusen ord.

 
Vardagslivet för Peter bestod av lägenhetsbränder, polisjakter och slagsmål utanför hemmets fönsterrutor. Thinner, lim och hasch cirkulerade i centrum. Ölburkar i mängder låg alltid slängda vid bänkarna utanför postens ingång i hjärtat av stadsdelen. Det var som en deckare upplevd ”live” med områdets välkända skurkar i huvudrollen.

 En varm sommardag 1976 hamnade Markbacken återigen på landets löpsedlar. Två år efter den stora branden som tog tre längor av Peters uppväxtgård skrek rubriken i lokaltidningen. 
”Styckmord i Markbacken!”

”Stepparn”, bostadsområdets kringdrivare och original med för ungdomarna i centrum välkända men totalt oförklarliga verbala uttryck som: ”Charlie med hoppsan, Chattanooga tjo tjo” och ”Så kom det fram en vit neger och frågade vad klockan va”, hade oturen att springa ihop med en psykpatient på permission. Efter ett kraftigt krökande styckades Stepparn upp som en gris. Bålen hamnade i badkaret tillsammans med en enorm mängd blod, de avsågade benen fann polisen prydligt placerade under diskbänken och huvudet rullade galningen in i en konsumpåse. Därefter fick han för sig att råna posten. Han plockade med sig påsen med huvudet och tog trapporna ner till centrum. Men lokalen var släckt, det var semesterstängt. Förvirrad tog mannen sig in i mellanölens och sniffarnas samlingsplats i portuppgången närmast posten och visade upp trofén för Tunnan och hans närmaste män Drulen, Steffe och Ludvig som säkert hoppades att dom råkat ut för en snedtripp. Den livsfarliga förvirrade mannen med trasigt psyke blev inte långvarig i det fria. Det var raka vägen tillbaka till den mentalvård han aldrig borde ha lämnat.

 
Utdrag från "En jakt på livet"
En outgiven roman om Peter Rahm

Satt med lite glögg i handen och läste DN när hon jag bor ihop med kom förbi och satte sig bredvid mig i soffan.
Plötsligt hörde jag en orolig suck och jag kände två ögon som gick rätt igenom tidningen och brände mig.
Jag såg upp och mötte hennes blick som scannade av mina ansiktsuttryck.
-Vadå? Sa jag.
-Va är det här? 
Hon tittade på en utskriven artikel som låg på bordet vid sidan av mitt klassiska italienska anteckningsblock.
-"Sånger från depressionens bottenvåning" läste hon högt med skeptiskt höjda ögonbryn.
Tidigare under kvällen hade hon kommenterat hur mörk jag var under mina ögon, hur trött och sliten jag låtit hela dagen, ja hela jag verkade utstråla någon sorts parkbänkslook. Samma omdömen fick jag av mina lunchbuddys på stamhaket under de ljusare timmarna av dygnet. 
-Direkt från sängen? Sa han som driver kaféet. Då var klockan två.
-Fy fan va sliten du ser ut! Sa grabbarna.

Jag antar att min person inte var till sin fulla fördel denna måndag i slutet av november. Men jag lugnade min sambo med att det inte lurade en mental kollaps bakom hörnet. Visserligen brukar jag trampa ner i små fula hål då och då men den här gången behövde hon inte vara bekymrad. Jag hade bara printat ut en gammal artikel om Townes Van Zandt från Svenska Dagbladet. Rubriken var just "Sånger från depressionens bottenvåning".

Såg den starka dokumentären "Be here to love me" för ett par dagar sedan och blev intresserad av denne Townes. Har aldrig lyssnat på hans musik men litar på Steve Earle när han säger att Van Zandt är "The best songwriter in the whole world" med tillägget "And I`ll stand on Bob Dylans coffee table in my cowboy boots and say that". 

Men Townes musik är skapad genom att leva livet i djup nedstämdhet, som grov alkoholist och missbrukare av annat stoff och nedbrytande preparat. Han påstås själv ha sagt så här om sitt liv: 
"Jag föreställer mig att det finns himmel, helvete, skärselden och bluesen. Jag har alltid varit i bluesen och sträckt mig upp efter helvetet". 
Hans självdestruktivitet var stark, så påstås även hans låtar vara. 

Van Zandt huserade inom den amerikanska folk- och countrymusikens tradition och fick kultstatus men nådde aldrig de stora framgångar som andra artister som spelat in hans låtar, som Emmmylou Harris och Willie Nelson. Steve Earle älskade denne man som dog 1997, endast 52 år gammal. Från och med nu är det jag som går på jakt efter hans musik.

För varje år som går trampar jag längre och längre in i den amerikanska musiktraditionen. Framförallt är det countryn som tagit över stora delar av mitt hjärta. 
Eller country förresten. 
Vad är det jag lyssnar på egentligen? 
Har haft vissa problem att förklara mig när jag ska beskriva det som pulserar i mitt blod. Är nämligen ingen man som lägger allt för stor vikt vid att veta exakt inom vilken kategori banden landar under. Det är ju lyssna jag vill göra.
Men den senaste tiden har jag hamnat i diverse samtal där det blivit lite förvirrat så nu har jag varit inne på nätet och letat etiketter. Nu har det klarnat lite grann, jo lite har det faktiskt gjort det.

-Americana verkar innehålla ett brett spektra av den traditionella musiken så som folkmusik, country blues, bluegrass, rockabilly, rotrock och något som heter heartland. Artister inom det här kan vara Bob Dylan, The Band, The Jayhawks, Bonnie "Prince" Billy, Lucinda Williams och Neil Young. Här finns visst även något som vissa kallar Swedish americana, typ Christian Kjellvander. Jag gillar detta, prickar av på listan!

-Sedan har vi alt-country, det vill säga alternativ country. Den är lite råare och blandar gärna countryn med rock och även lite punk och bluegrass. Påstås vara en reaktion på det menlösa Nashville-soundet som dominerade countryn. Det vill säga grabbar med trånga jeans, tjurhorn på bältet och enorma cowboyhattar, som Garth Brooks kanske. Eller stylade kyrkochicks med mainstreem hymner. 
Artister inom alt-countryn är Uncle Tupelo, Steve Earle, Ryan Adams och gärna hans gamla band Whiskeytown. Kan även tänka mig Clem Snide på denna sida, liksom Sixteen Horsepower, eller? Gillar hur som helst och prickar av.

Nu undrar jag bara var jag ska plocka in resten av "country" skaran i cd-hyllan. 
Som de här:
Johnny Cash
Loretta Lynn
Rodney Crowell
Patty Griffin
Gram Parson
Buddy & Julie Miller
Willy Clay Band

Det är sånt man sitter och tänker på när måndagen passerar förbi medvetandet och tisdagen plockar upp veckodagarnas stafettpinne för att föra livet framåt. Det är så mycket man inte vet och så mycket man vill veta.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Texten är från första versen i Viktor Rydbergs klassiska juldikt.

OS i Beijing, eller Peking som vi säger i Sverige, närmar sig med de så bekanta stormstegen. Nu är det bara ett drygt halvår kvar till den stora manisfestationen som vissa välkomnar och andra fruktar. Det känns också som en värdig slutpunkt för min bok och det äventyr jag skrivit om så många gånger på denna sida och i andra sammanhang. 
Boken "Pionjär i mittens rike" är mitt testamente från året 1996 då mitt proffsår var aktuellt, det var även då, under några år, som Kinas förvandling fick sin toppfart med de resultat vi ser idag. 
Gör mig sällskap i den resans begynnelse genom att ge bort min bok i julklapp till en man, fru, barn, flickvän, morfar, pappa eller vem ni vill. Ni får den med de hälsningar ni önskar och en signatur förstås. 

Boken är inte enbart en fotbollsbok utan även en resebok, kultur möter annan kultur-bok och ett tidsdokument från en tid som aldrig mer kommer igen.

Så gå in och beställ boken på PIONJÄR...

Ni kommer inte att ångra er!
Det har ingen annan gjort!



Pax Vobiscum

Varje år är det samma sak. 
Melankolin lägger sina händer på mina axlar och trycker in mig i någon sorts förlamning under skymningstidens månader.
Det är inte bara negativt även om det kan se ut så på ytan. Det finns stunder att njuta i denna tungsinthet. 
Och allra bäst njuter jag i regn och slask.
Dagens stickande sol går inte hand i hand med mina känslor. Några få minusgrader, torr luft och klar himmel, inget för mig. Det om något gör mig deprimerad och rastlös.

Igår eftermiddag.
Jag tog den lilla Aygon från kontoret inne i stan och åkte hemåt. Vid Järntorget var det dunkelt, lampornas gula sken spred en mystiskt stämning. Slottet låg som en överrock i kulissen, ett par bussar röt när de for förbi.
Fläskigt blöta snöblaskflingor landade som rymdfarkoster på bilrutan där vindrutetorkaren arbetade hårt för att ge fri sikt i den tunga trafiken. Sikten var begränsad, vinden ruskade om den lilla Toyotan, på P1 flöt en lugn röst omkring.

I hemmet, innan jag började laga mat hällde jag upp en lagom stor Bushmills single malt, plockade sedan ut Brett Andersons självbetitlade soloalbum. Ett album som försvann oförklarligt snabbt från uppmärksamheten. Ett album som andas alla de känslor jag bar på denna svarta eftermiddag i regn, slask och blåst. Denna lågmälda, dova men ändå så starka och emotionella cd tog plats i huset och gjorde kycklingklippandet och ostrivandet till en automatisk rörelse i farten.
När en så imponerade samling låtar försvinner så fort och lämnas så lite utrymme då är världen upp och ner.

Så här skrev Henrik Rydström i Barometern i slutet av april i år:
"Kanske var han tvungen att låta tiden ha sin gång, låta livet leva, låta förgängelsen föra honom framåt för att kunna skapa musik som betydde något igen. Kanske var han tvungen att vaggas i tillvarons grundvillkor, i födseln,
i ensamheten, i döden och i gemenskapen för att förstå. Och kanske var det så att det i och med faders bortgång frigjordes något i honom - en melankoli, ett allvar, en värdighet, som fick honom att skriva Love is dead, To the winter, Scorpio Rising, The Infinite Kiss, Colour of the night, The more we possess och låten till sin far, Song for my father. Det är underbara låtar. Är det bara jag som förstår det? Vad är det för fel på er andra? Är era hjärtan förstockade"

Nej Henrik, mitt hjärta är inte försstockat. Jag står på samma sida som dig och Brett.
Den här plattan är oerhört bra och häpnadsväckande förbisedd.

Peter Rahm satt i skinnfåtöljen i sitt alldeles för stora hus i utkanten av sin uppväxtstad.

Han var hemma igen. Ensam efter att ett långt förhållande plötsligt hade tagit slut. Så fort karriären var över drog den stora kärleken. Sofia som hon hette försvann med en framgångsrik låtskrivare till gaygalan schlagerfestivalen. Detta ytliga förbannade evenemang som varje år våldtar den svenska befolkningen. Peter hatade skiten och ironin i att bli brädad av en schlagerfantast var outhärdlig. Men Sofia ville vara kvar i ljusets sken. Hon hade varit tillsammans med fotbollspelaren Peter Rahm. Stjärnan. Sofia var förändrad nu. Tio år hade de varit tillsammans. Allt detta kändes bortkastat och helt dött. Peter kände sig lurad. Det var ju nu de skulle börja leva på riktigt. Det var ju nu de skulle få tid för varandra.

 

Desillusionerad och med Nick Caves vemodiga ackord som en tröstande bädd flöt tankarna ut i förvirrade återblickar från en karriär, ett liv fullt av minnen. Den värmande cognacen han höll i sin hand spred sin doft upp till hjärnans epicentrum. Axlarna for upp och ner i en stor suck och han viskade för sig själv.

Va i helvete ska jag ta mig till?

I två år har jag famlat i mörkret och grubblat över min framtid.

Fan, jag är verkligen helt lost, totalt vilsen.

Ett mentalt vrak.

En föredetting utan framtid.

Peter smuttade lite på cognacen, suckade igen och for sedan iväg i hopplösa funderingar över ett liv han inte längre ville vara en del av. Ett gammalt liv.

 

För Peter ville ut från fotbollsrörelsens masspsykos. Han kände sig inte hemma där men var ändå fastnitad i fotbollsfacket trots att det var en identitet han instinktivt ville göra revolt mot.

Peter skulle få betala ett högt pris för sina nya drömmar. Otryggheten bankade på dörren som en otålig skuldindrivare. Han var rädd. Rädd och ensam.

 

Efter en stund svepte Peter de sista cognacresterna i botten av cupan. Han reste sig och gick fram till sin brittiskinspirerade bardisk som han inhandlat dyrt efter att ha hittat den gömd i ett hörn i en antikhandel utanför Göteborg. Han skruvade av korken på flaskan med Larsens XO och fyllde på sitt glas igen. Därefter vände han sig till stereon strax intill och knäppte på The Ship Song på Nick Caves briljanta platta The Good Son innan han återtog sin plats i fåtöljen. Tårarna började rinna innan han vaggades in i ett rus där han kunde slappna av. Det dröjde inte länge innan kroppen började rycka och sömnen slog till. Men precis innan medvetandet kopplades ur for han iväg med sina tankar igen. De snurrade runt som fragmentariska bilder och han undrade:

Hur kunde det bli så här?

Vad var det som hände på den långa vägen hit?

Hur ska jag någonsin kunna ta mig ur bedövningen?

Ett utdrag ur "En jakt på livet"
En outgiven roman om Peter Rahm