Jag visste det.
Utmana aldrig ödet. Det kan vara det sista du gör.
Det gick förstås inte mer än en dryg vecka från mitt "jag mår bra" inlägg innan väggarna börjar skaka igen.
I morgon bitti ska jag till tandläkaren igen.
En ny tand har börjat jävlas, samma känsla som innan det brakade loss för någon månad sedan.
Har mått skit hela dagen idag.
Kände redan i bilen hem från Zlatan-show i Canal Plus igår att kroppen inte var som den varit de senaste veckorna.
Trött, sliten och okoncentrerad.
Sov till nästan halv elva och det var länge sedan det hände.

Har läst tidningar, jobbat med omskrivningen av romanen och kikat in på lite bloggar idag.
Marcus Birros blogg var extra intressant.
En text om den där Schulman som jag lovat mig själv att aldrig nämna i denna blogg, ett löfte jag nu bryter.
Den där Schulman är visst inget för prettomänniskor.
Sånna som tar sig själva och framförallt sina yrken på allvar och verkligen vill göra någonting bra och genomarbetat i sitt liv.
Personer som ser det seriösa och allvarliga som någonting viktigt och värt att kämpa för.
Vi lever i en tid där det är fult att vara professionell och arbeta med innehåll och hjärna.
Kunskap föraktas.
I TV står amatörer för underhållningen, kända eller okända. De som kan någonting inom ett område ska underhålla genom att göra någonting dom inte kan. Å så ska vi skratta åt dom. Man ska ju våga dra ner brallorna på sig själv och inte ta sig själv på så stort allvar. 
De som verkligen har ambitioner hånas för att de är så förbannat tråkiga.
Att vara jävlig mot andra, att såga och döma ut är det som ger status, i alla fall i huvudstaden och dess lilla mediaenklav.
En värld där alla känner alla och där alla är rädda för att göra sig osams med alla så att de alla verkar ha gått på myten om att det där Schulmans håller på med är det viktigaste man kan göra.
Att bygga en karriär på att vara elak. 

Kanske är jag orättvis för det är förstås inte alla som står bakom den här ytligheten och elakheten.
Det finns säkert rätt många som kämpar vidare med viktiga saker som betyder något på riktigt men som inte når ut beroende på att det mesta i media går ut på att hämta hem pengarna och då är den enklaste vägen att flirta med människornas lägsta instinkter. 

Jag säger som jag brukar säga i denna fråga.
Folket skulle säkert acceptera offentliga avrättningar om dom bara paketerades i ett läckert teveformat med schysst pausunderhållning där kvällspressens mest cyniska redaktioner hjälper till att bygga showen via tungt vridna löp.
Man behöver bara ett offer. Någon som tar sig själv och sitt arbete på tillräckligt stort allvar.

Vi stod ofta i den långa kön vid Club 700 i Örebro för att försöka komma in på det drogfria diskoteket.
Men vi var sällan drogfria.
Jag och mina vänner brukade häva i oss halstabletter för att få bort alkoholångorna ur munnen.
En allmänt beprövad metod som inte alltid lyckades.
Ibland stoppade vi hela munnen full med snus istället. 
Allt för att lura den legendariska vakten Alenbrandt som ansågs galen och beredd att ta till vilka metoder som helst för att stoppa de mest dekadenta ungdomarna.
Vi var säkra på att Alenbrandt tidigare i sitt liv hade varit lägervakt under Nazitysklands vidriga era.

Det var därför det var så skönt att jävlas med mannen i uniformen.
-Gapa, skrek han vid dörren och satte sin äckliga näsa precis vid munnen för att sniffa efter alkoholrus.
Jag öppnade min snusdränkta mun och han ryggade tillbaka med ett ilsket grin.
-In med dig snorunge, skrek han därefter och knuffade till en i ryggen.  

Så var vi inne i den rätt överdimensionerade lokalen där diskokulan och ljusanläggningen spred glädje och fest.
Epilepsimaskinen blinkade galet då och då under kvällen.
Det var vid de tillfällena man bjöd på sina bästa moves på dansgolvet.
I det skenet kunde även mina menlösa dansteg se rätt vräkiga ut.
Annars dansade jag sällan. 

Det var här jag såg Orup och Cia Berg i bandet Ubangi för första gången.
Annars var jag i en Lustans Lakejer period.
Örebro var ett starkt fäste för den sköna synthgruppen och posörerna från Stockholm.
Jag inspirerades och ville vara basisten Peter Bergstrand.

Jag ville vara synthare och posör och försökte så gott det gick men jag hade dåligt med pengar.
Snodde ett par antika skidbyxor av farsan, de hade det rätta ridbyxestuket. 
Men de var stickiga, det kliade och dess värmande egenskap gav svettforsar från pungen ner till mina mycket eleganta blågrå Peter Pan-dojer. 
På överkroppen hängde något som skulle påminna om en piratskjorta men va det inte.
Över det en rätt hyfsad midjekavaj.
Vi sminkade oss med svart kajal och lika svart mascara.
Jävlar vad det sved ibland.
Men vi i gänget var fyra unga män i nattens tjänst.
Fyra bittra pojkar bara barn.
Ödet hade fört oss tillsammans och vi tyckte att vi ägde världen under ett par somrar i början av 80-talet.

Började läsa Johan Kindes roman "Någon sorts extas" och föll rakt ner i nostalgi igen.
Ett tillstånd många hatar och ser som livsförtärande medan jag växer.
Har inte träffat mina skuggkompisar sedan någonstans runt 1983. De bor inte längre kvar i Örebro.
Men en dök nyligen oväntat upp via kontaktformuläret på min blogg.
Det öppnade många kranar till det förflutna.
Män av skugga...

Allas tankar har de senaste dagarna gått till EM-truppen i fotboll.
Så känns det.
Henrik Larsson och tidningar som ringer om startelvor och kloka synpunkter.

Själv kan jag inte få bort den där bilden från min näthinna.
En solig eftermiddag strax utanför Skara.
Den ensamma killen på moppen som stod och burnade mitt ute på en grusväg mellan två åkrar.
Gruset sprutade ut från bakhjulets spinn, hans huvud vridet åt sidan så att han kunde följa röken och grusets virvlar.
Vilka tankar hade han?
"Fy satan så fräck jag är!"
"Nu skulle polarna se mig, he, he..."

Livet är en svåranalyserad konstruktion.
Ingen vet vad som kommer att hända i framtiden.
Kanske sitter den här killen och kör EPA-traktor om några år, glider runt med bästa kompisen.
Senare raggarbil?
Kanske flyttar han till Göteborg och blir webbgeni på Zooma.
Eller stannar han och blir kommunpolitiker? 
Kanske tar han över efter Bert Karlsson som nöjeskung?

Jag kommer att tänka på en äldre man jag känner.
En man som har kämpat hårdare än någon annan.
I hela hans liv.
Hans signum har varit storslagna drömmar, energi och vilja.
En man med värderingar som inte längre finns kvar, jobba hårt, gör rätt för dig, bli aldrig beroende av någon annan.
Men denna man har alltid misslyckats.
Nu sitter han trött och bitter med livet som repris ständigt rullande framför sig.
Han siktade mot stjärnorna men nådde på sin höjd en och annan grön gräsmatta.
Med ogräs i.

Varje dag är en enda stor rondell.
Vilken väg ut ska man ta?
Vissa fastnar inne i rundeln och kommer aldrig ut igen.
De flesta väljer väg och får sedan ta konsekvenserna av sina val.

Var och lämnade blod häromdagen.
Det var min sjuttonde gång, fick en liten klapp på huvudet av sjuksköterskan som tog hand om mig.
Självklart låg det då en man bredvid mig som gav blod för sextionde gången.
Så duktig jag var då...

Men blodvärdet var bra, 145.
Vilopulsen 51, och blodtrycket sa dom var mycket stabilt.
Jag var frisk och stark.

Ungefär samtidigt ramlade det in en sån där undersökning från Landstingen i mellansverige.
Liv & Hälsa 2008.
Det handlade om att kartlägga hälsan, levnadsvanor och livsvilkor.
Försökte förstås komma undan, blev påmind, gömde mig, men fick ett nytt brev.
Så jag började fylla i häftet med 150 frågor.

Det skulle jag inte gjort för nu kan det enbart gå åt helvete i fortsättningen.
Ha, ha ,ha. 
Jamen va då. 
Helgen har varit helt underbar med den där efterlängtade solen slösande med sitt sköna värmetäcke.
Jag mår bra, är glad och inne i ett flow.
Bara en sån sak. 

Så slår jag upp första sidan i det där häftet och börjar kryssa i de små rutorna.

-Hur bedömer du ditt allmänna hälsotillstånd?
Mycket bra!

-Har du haft några långvariga sjukdomar eller besvär de senaste 12 månaderna?
Nej svarar jag på alla 24 alternativ.

-Jag röker inte, snusar inte och dricker rätt måttligt.

-Tränar numer relativt regelbundet.

-Har en psykiskt stabil hälsa.'

-Har du råkat ut för en allvarlig olycka de senaste 12 månaderna?
Nej!

-Blivit utsatt för våld eller misshandel?
Nej!

Ni kanske anar vart jag är på väg. 
Känner ni också olyckskorparna komma kraxande?
Gamarna har slagit ner sina klor på mina axlar, väntar på ett skrovmål.

-Jag är trygg. har en stabil ekonomi, bor bra i villa, trivs med arbetet, har inte varit sjukskriven på en lång, lång tid.

Man kan inte få annat än ångest över det här. Det finns ingen möjlighet att det ska kunna fortsätta. 
Lagen om all jävelskap säger mig att redan i morgon dag börjar världen rasa inför mina ögon.
Vet inte hur jag ska komma ifrån det. 
Jag försöker ta i trä, spotta tre gånger över axeln för att folk säger att det kan vara bra för att jaga bort onda andar och lura ödet. Bara att skriva det här sätter allt på sin spets. 
Vad händer i morgon? Tänk om något händer i morgon.
Beror det då på att jag skriver om detta just här och nu?
Hade det räckt med att fylla i häftet?

Örebro Läns Landsting
Jag föbannar dig över att sätta mig i denna sits.

–Jag tror faktiskt aldrig att du har talat om vad du egentligen vill bli Peter. Du har pratat mycket om vad du inte vill och vad du inte klarar av eller vågar. Finns det några drömmar, vare sig de i din värld är realistiska eller inte?

–Det är väl det som är det värsta, jag vet fan inte. Vore jag tonåring igen skulle jag satsa på musiken men de drömmarna är passerade, det är inte heller något man bara kör igång med. Jag har funderat på att anmäla mig till någon sorts volontärarbete, åka till Afrika och rädda världen liksom. Men va ska jag där och göra, stilla mitt dåliga samvete kanske. Nej, jag vete fan. Genom hela mitt liv har andra försökt tala om för mig vad jag borde göra och satsa på men ingen har någonsin gått in i min själ och övertygat mig om att just det är det rätta.

Jag växte upp under åttiotalet och då var inga av mina intressen på modet. I skolan hånades humanister och samhällsvetare, det var ekonomi som gällde. Alla skulle bli bankmän, civilekonomer eller åtminstone sälja svindyra fastigheter. Jag drogs tyvärr in i den där skiten själv via fotbollen för jag trodde att jag kunde förändras, växa upp och förstå verkligheten.

 

–Ett glas vitt och en öl! Servitören kom och ställde ner beställningen på det låga bordet framför dom.

 -Tack, sa Peter och Anna i kör.

-Har du tänkt på att återuppta studierna igen, frågade Anna sedan. Ja menar, det finns ju många varianter nu för tiden. Det är inte som när du gick i skolan.

–Jag är för rädd att misslyckas, igen. Skolan är inte för mig, jag kan bara inte prestera i en sådan miljö, där är jag en big time loser.

–Annars skulle jag kunna hjälpa dig att finna vilka alternativ som finns. Det skadar väl ändå inte?

 –Nej det klart. Man skulle ju kunna kolla lite men hoppas inte för mycket på mig. Å bli inte besviken om jag ballar ur, det skulle jag inte klara.

–Men hur tänker du kring det här med framtid och yrkesval? Har du några funderingar alls? Jag vill inte pressa dig men du får inte ge upp. Det finns ett liv bortanför det här.

-Tja, jag vet inte. Har så svårt att komma igång med minsta lilla grej. Kanske är det som Rundgren sa, en gammal lagkompis från junioråldern, att jag inte är mer än en bortskämd liten spoling som aldrig gjort något äkta i hela mitt liv. Jag har spelat fotboll, en hobby. Jag har aldrig behövt kavla upp ärmarna klockan sju på morgonen och cykla iväg till jobbet i minusgrader eller motvind och piskande regn i ansiktet. Jag har aldrig suttit på kontor och vänt papper i åtta timmar med två fikaraster och en timmes lunch. Jag har aldrig gnagt på hörntänderna i oro över om lönen ska räcka till utgifterna denna månad. Den gråa vardag som många skildrar har aldrig tillhört mig. Jag har levt i skuggan av mina egna fasor, mina egna depressioner som har blandats upp av glamour, stjärnstatus och massor av uppmärksamhet.

 

Peter tystnade för ett ögonblick, svalde ett par gånger och såg ut att samla kraft innan han fortsatte.

 

Problemet med Rundgren och hans gelikar är bara att dom glömmer att jag istället under tjugo års tid sprungit omkring på grus, i lera, på skogsstigar och löparbanor i ur och skur under vinterhalvåret. Jag har sprungit med köttsår på låren efter att gruset gjort sitt, jag har spytt efter löpträning som producerat mjölksyra i överskott och jag har många gånger undrat vad man håller på med när tränaren blåser i pipan för den trettionde hundrameterslöpningen på rad medan Svensson sitter med kvällsmaten i tevesoffan.

Flickvänner har skakat på huvudet när jag suttit som en zombie i soffan helt oförmögen att varken prata, äta eller dricka beroende på akut utmattning efter ett försäsongspass. Jag har försakat vänner och nöjen, har nästan aldrig fått några lediga helger. Bröllop och dop har missats samtidigt som jag aldrig haft mer än högst tio dagar sommarsemester.

Men visst har jag tjänat bra med pengar samtidigt som jag levt med korttidskontrakt som bara förlängts om prestationen varit vad arbetsgivaren hoppats på. Osäkerhet och prestationsångest har gått hand i hand med lycka, luft och spelglädje. Allt detta har jag gjort för att nå framgången och glamouren. Och det har varit värt allt slit trots att jag många gånger känt ovilja och hat. Trots att jag under långa perioder känt mig placerad på helt fel plats i tillvaron. Något ska man ju göra och när jag inte vetat av något annat eller haft sug efter något annat så har hjulen bara rullat och rullat tills jag idag sitter här. Som du märker Anna så vet jag fortfarande inte vad jag ska göra i framtiden nu när karriären äntligen är över.

Borde jag ha lyssnat på råden genom åren? Kanske skulle jag ha tagit den där utbildningen på Länsförsäkringar när jag hade chansen. Men jag måste fan gå min egen väg. Det har blivit en sjukdom, en mental sjukdom att gå sin egen väg för ingen har ändå aldrig förstått vad jag vill och vart jag är eller borde vara på väg. Alla råd har klingat falska för ingen har på allvar försökt sätta sig in i mitt psyke.

Vy hyllar honom i Sverige, likaså gör dom det i England. Världens just nu bästa fotbollspelare? Ja, kanske det. Men det finns fotbollsexperter som ser saker lite annorlunda.

Fick den här texten av min nya bekant, irländaren Phil:

"Den oerhört sköna Eamon Dunphy (med Johnny Giles och Liam Brady) sågar Cristiano Ronaldo- han kommer igång efter 2:30 men det är värt att kolla hela klippet, hela panelen har en "take no prisoners"-attityd men kan också backa up vad de säger"

Gå in och kolla på denna toksågning om ni inte sett den förut.

Håll i hatten.

Erik Dahlberg är bland annat frilansskribent med ett bultande Hammarby och Romahjärta.
Hans text på min Gästskribentsida finner ni här.
Vill ni dessutom ta del av hans privata tankar om livet och fotbollen så kan ni gå in och läsa på hans blogg
http://fotbollslivet.blogg.se

Vandrade genom ett tomt och nästan öde Gamla Stan i Stockholm igår kväll.
Hade guidat runt en kinesisk journalistkompis och hans flickvän. 
Lämnade dom vid slussen och gissar att de ville ha en romantisk promenad tillbaka ner mot city.
Själv tog jag mig från Österlånggatan via gränder och trånga prång, över torg och runt mysiga gathörn ner till andra sidan förbi Västerlånggatan och ner till Stora Nygatan. 
Kom på mig själv med att tänka på Rom, i det dunkla ljuset påminner faktiskt delar av Gamla Stan om Rom. Jag har aldrig sett det så tidigare men här denna kväll när jag smög fram och stirrade upp mot fasaderna och gladdes åt paren som satt och åt glass på små bänkar tyckte jag mig helt plötsligt befinna mig i den eviga staden.

Men i verkligheten var jag på väg till O`Connells, en irländsk pub som mr Walker hade rotat fram då en av hans "irish friends" hade flaggat för en mindre musiksession av irländsk karaktär. När jag efter att ha irrat runt ett tag nådde fram var det fel dag. Men mr Walker, hans vän, och tre kollegor från Canal Plus Månbas Alpha-liknande kontrollpanel satt vid ett lågt runt bord med varsin öl framför sig. 
Diskussionsämnena ven som sommarpigga flugor i luften, fotboll, klimathotet, Kina och mänskliga rättigheter, Irland och och Dublins förändring efter den explosionsaktiga ekonomiska boomen och frågeställningen varför U2 och Bono aldrig varit profeter i sin egen hemstad. 
Philip O´Connor som Walkers vän heter berättade om Bonos 80-tals kamp för bevarandet av gamla historiska byggnader i Dublin och dagens vändning då han själv är den som vill rasera och bygga nytt på svindyr och lukrativ mark. Vi började snacka musik, irländsk sådan förstås. Jag slängde ur mig gamla favoritband som An Emotional Fish, The Pogues, The Men They Couldn´t Han(Från Skottland fick jag veta) och Cactus World News som Philip blev oerhört förvånad över att jag lyssnat på. Första gången utomlands enligt honom, dessutom känner han en före detta medlem i bandet. 
Vi skrapade lite grann på The Commitments och det faktum(visste jag inget om) att gitarristen Outspan "Fender bender" Foster nu fått en Oscar för musiken till den hyllade filmen Once.
Det var en fin kväll.
När vi gick lämnade jag över ett vistkort till Philip då han kände ansvar att bredda min irländska musikhistoria, länkar och musikaliska tips skulle anlända inom kort.
På vägen hem genom ett sent Stockholm slogs jag av hur död en svensk huvudstad kan vara. Vi är verkligen ett litet obetydligt land långt, långt där uppe i norr där isbjörnar lufsar runt på gatorna i jakt på föda.   
   

Det fanns en tid då alla som ville bli betraktade som en smula djupa och seriösa svarade att deras favoritprogram på TV var långa intressanta dokumentärer och Discovery channel verkade vara den mest sedda kanalen av dom alla.
Jag antar att det ansågs lite som en garant och ett alibi till att framstå som lite klok. Sedan kunde man frossa i den breda underhållningen hur mycket som helst hemma i sin kammare. För på riktigt såg ju de flesta aldrig på de dokumentärer de sade sig föredra. 

Moderepliken just nu är att alla ska skriva en roman. 
Varenda jävel ska skriva ihop en skönlitterär roman för att det är det högsta av allt i samhällets statusbarometer.
Så fort man läser en intervju i vilken tidning eller magasin som helst så nog fan är drömmen hos den intervjuade att släppa en roman, och visst ligger det en i pipelinen hemma i lådan också.
Advokater, musiker, tidningsskribenter, programledare, radiopersonligheter, pr-folk, reklambyråarbetare, politiker ja fan och alla hans förbannade mostrar sitter och filar på sin egen lilla story.
Har man inte skrivit en roman (eller deckare förstås) då är man ingenting, en nolla.

Det fick jag klart för mig när jag lite på nåder fick spela ett par fotbollsmatcher för författarlandslaget i Uppsala förra året.
Det var enbart träningsmatcher men om man på allvar ska spela in sig i laget måste man ståta med en skönlitterär roman.
Att på egen hand ha skrivit ihop boken om mitt proffsår i Kina anses kanske lite pittoreskt charmigt men inte på riktigt.
Men jag vill ju att mitt skrivande ska tas på allvar.

Jag vågar erkänna att jag har ett djupt bildningskomplex, det kommer ifrån en rätt misslyckad skolgång och en uppväxt i ett socialt ifrågasatt bostadsområde. Självförtroendet är inte alltid min starkaste gren. Men jag har lärt mig att fightas, ta striden och överbevisa en massa drönare om att jag är rätt okej. Jag tror att mitt skrivande är en sorts revanschbegär, jag har skrivit för att bevisa att jag visst är bra på annat än den självklara fotbollen som jag levt med sedan sex års ålder.
Jag är annat än den före detta fotbollspelaren och den nuvarande fotbollsexperten. 
Skrivandet har varit min examen och ett sätt att tas på allvar. 

Jag inser att beteendet kan anses en smula barnsligt. Men det är så det är och jag tror att det jag tycker att jag byggt upp nu under några år raseras när vem som helst helt plötsligt börjar skriva böcker och får dom utgivna. Det som tidigare var exklusivt och speciellt, kanske till och med lite svårt, urvattnas till ett sidekick-projekt för kändisar som behöver pricka av roman i sin CV för att få den komplett. 
Det i sin tur gör att man är tillbaka i den där rollen som killen utan egenskaper.

Ändå har jag suttit på X-2000 den senaste veckan på mina resor mellan olika allsvenska fotbollsmatcher och skrivit om min tidigare refuserade roman. Det är fördelen med att resa med tåg. Det finns inte så mycket annat att göra, inget annat som stör. Det är lätt att gå in i sig själv och plocka fram kreativiteten å så har det helt plötsligt gått fyra timmar. 
Kanske borde man boka in en tågresa runt Sverige för att ro projektet i hamn. 
Men jag är på gång ändå.
Drygt hälften är nu omarbetat.
Det fanns en tid då papperskorgen var ett mycket bra alternativ för romanförsöket.
Var så trött på att inte räcka till. Att inte duga.
Men fightern i mig är tillbaka.
Bra eller dåligt?
Nu ska det bli klart.

Min lilla miniturné går mot sitt slut. Satt nyss på Stockholm Central, på de där träbänkarna, och såg folklivet springa förbi. Ett par hundar började slåss, en hemlös sökte en cigg i vimlet medan en bank försökte övertyga människor om att de absolut måste ha ett nytt mastercard där man får en resa om man handlar tillräckligt ofta på kortet.
Märkligt.
Varför inte bara köpa resan direkt istället.
Men obehagligt många verkade nappa på de överdrivet käcka tjejerna och killarna som stod på en plätt konstgräs och ropade på folk. Det är kanske tur att Sverker Olofsson finns trots allt.
 
Igår var det Supersöndag på Canal Plus med massor av landslagssnack, Mr Walker, Simon Bank och Henrik Rydström satt i panel, Nora som vanligt vid rodret och Petter Johansson som side-kick
Det var kul.
Skön stämning och mycket garv.
Mat på Prinsen efteråt, första kvällen på uteservering i år.
En Fatöl
En liten Mariestad.

Nora, Simon, Petter och jag på Sturehof efteråt.
En Guinnes för mig, småstadsgrabben, vitt vin för de tre belevade storsstadsgiganterna som slängde sig med både franska och italienska uttryck under kvällen.
Sedan sängen strax efter midnatt.

Kunde inte somna direkt och tänkte först börja räkna får men istället började jag nynna på en Chelseasång.
Det var inte alls medvetet, antagligen handlade det om hjärntvätt, för någon fan av klubben är jag inte.
Men jag måste erkänna att de där minuterna direkt efter matchen mot Manchester United i lördags, efter den enorma dramatiken med straffmål för Chelsea i 86min och sedan två räddningar på mållinjen på tillägstid, var bland det häftigaste jag varit med om. 
Vilket tryck.
Allsång från hela arenan bortsett det ena hörnet där Man U supportrarna snabbt försvann ut ifrån sina sittplatser.
Jag är inte lättimponerad, ibland på gränsen till blasé, men denna dag på Stamford Bridge var en dag att notera i sitt livsbibliotek. Solen sken, det var över 20 grader och långa rader av Chelseatröjor vandrade mot arenan runt lunchtid.
I pressrummet märktes digniteten av matchen, hela Englands expertis var där, tränare, fd-spelare, teveexperter och de tunga tidningskrönikörerna. Själv är jag så nonchalant att jag inte känner igen en jävel, men NH-Gerrard gick och pekade till höger och vänster i en vild adrenalinkick. Men jag såg John Barnes sitta och läsa i ett programblad och Big Sam Allardyce stod bara ett par meter ifrån mig när jag mosade in delar av buffén i munnen.
Coolast var nog ändå när Marcello Lippi gled in, brunbränd och elegant. Jag och NH-Gerrard stod och förberedde oss för vår lilla stå-uppa inne på innerplan, Lippi med sitt följe hade blicken högt ovanför oss och mot dörren ut mot fotbollsplanen. Dom skulle förstås trampa förbi oss nobodys men fick en fet hand upptryckta i sina ansikten av mediaansvarig. Sorry, you have to wait a minute. Sedan hängde han på oss ackrediteringarna och öppnade dörren.
När vi kom in igen satt Lippi som en ledsen hundvalp på en stol, jag tog av mig min bricka och så skickade mediamannen den vidare till Lippi. 
Jag rättade till slipsknuten lite grann, blinkade lite med ena ögat. 
Hej på rää! 
Å så gick jag upp mot kommentatorsplatserna.

Matchen var inte speciellt välspelad men innehöll annars allt man kan önska sig, Två snygga mål och en omstridd straffspark, grovt misstag av Carvalho, en knockad Vidic(otäckt), nära fight mellan Drogba och Ballack om en frispark, en skadad Rooney, å så de två räddningarna på mållinjen av Chelsea på tillägstid. Glad över att ha fått varit där.

Flyg till Stockholm direkt efter match, två nätter på Scandic Park och nu sitter jag på X2000 mot Helsingborg för Skånederbyt mellan HIF och MFF ikväll. Hyrbil till Jönköping i natt, sova, sedan sista sträckan in mot målet Örebro på tisdag lunch. Rock ´n Roll.