Philip O´Connor är en 37-årig irländare som bor i Stockholm där han är marknadsförare på ett mediaföretag.
Han är fotbollsgalen och följer både svensk och irländsk fotboll med största intresse. 
Philip skrev artiklar för Reuters om svensk fotboll inför EM men har trots denna fotbollsfixering även kärleken kvar till de irländska nationalsporterna Gaelisk fotboll och Hurling. 
I texten "Kampen om Sam Maguire-bucklan" skriver han om den stora förhoppningen att hans blå favoritlag från Dublin, i Gaelisk fotboll, ska vinna All-Ireland mästerskapet. 
Den tredje söndagen i september får vi se om han får jubla... 

NH Geeraaard inledde sändningen i Canal Plus, på Örjans Vall i Halmstad, med en naturbetraktelse. Han såg ut över arenan, pekade med hela handen mot ån Nissan med sina tävlingsroddbåtar och gröna trädgrenar som doppar sig i vattnet och sa:
-Välkomna till idylliska och charmiga Örjans Vall...

Man brukar ju säga just så om Halmstad BK:s hemmplan.
Det har blivit någon sorts sanning som alla måste påtala utan att reflektera över att arenan är hopplöst omodern och sjukt omysig numer. I en gammal verklighet var kanske den parkliknande omgivningen med nämna Nissan i bakgrunden en mycket tilltalande syn men numer är den mer ett otidsenlig monument som sticker utvecklingen i ögonen med mossig nostalgidyrkan. 

Men visst, om jag snabbt blinkade till med ögonen och satte in mig i en svartvit värld med män i rockar och hatt och kvinnor i nätta sommarklänningar, då kunde jag se den forntida charmen med arenor som Örjans...
Folket kom vandrande nedför den långa grusgången (asfalt nu) ifrån stora insläppet in mot stan, lite Åshöjden liksom, lite Kopparvallen i Åtvidaberg och kanske Stora Valla i Degerfors.
Byn vallfärdar till byns huvudattraktion som i ett forna industrialiserat Storbrittanien. Visslan ljuder för helgkrökandet och folkets underhållning. Kollektivets marsch emot byns livlina och stolthet, fotbollslaget och identitet.
Det sistnämnda är kanske inte helt rätt i Halmstads fall men det märkte jag inte förren jag blinkade igen och fick tillbaka färgen i min blick. Jag var tillbaka i modern tid och den är mycket kallare för män i rockar och hattar i svartvita filmscener.

På natten på väg hem till mitt hotell efter match och en pint Newcastle Brown på pub stod ett par och hånglade i en portuppgång och jag undrade om det blivit vår igen. Överallt har jag de senaste dygnen sett förälskade par stå och suga på läppar, slingra sina tungor runt varandra och låta händer smeka kroppar.
I vagn 11 på SJ Intercitytåg på väg mot Göteborg smög två superjuniorer ner i sätet snett framför mig.
Killen med kepsen på svaj började lira nån typ av gameboy, jag blundade till en stund, vaknade och där satt han plötsligt och grovhånglade med sin tjej. Fan dom var ju knappt tretton bast ändå satt dom där och hade sex utan penetrering i den rätt öde tågvagnen. Konduktören vankade fram och tillbaka och visste inte vad han skulle göra, hade dom ens biljett till första klass verkade han tänka. Han kliade sig i huvudet och försvann.
Där satt jag och kände mig som en äcklig fluktare, på två barn.
Moralpanik!?
Så får man väl för fan inte göra? Tänkte jag om de två frigjorda högstadieungdomarna och kände mig plötsligt fruktansvärt gammal och trött.

Ja, ja. Började pilla på min nyinköpta IPhone efter ett tag (typ cybersex då) och gladdes över att ha blivit frälst.
Äntligen en teknisk pryl som jag förstår mig på. Musik, e-post, surfande, och allt som har med telefon att göra så enkelt och pedagogiskt genomarbetat att vem som helst kan fixa pillandet. Världsklass tänkte jag tills jag öppnade DN och läste att telefonen får massiv kritik för sin batterikapacitet. Värdelös plötsligt med andra ord, så mycket för min svindyra glädjekälla. 

Kom hem idag igen.
Sophie Zelmani ledsagade mig via Iphonen.
Going Home...
Precious Burden...
Väntan i Skövde i en och en halv timma.
En sömnig stad.
En kyrka, ett torg med kullersten, en fontän, några bänkar och blomlådor och lite folk som var på lunchpromenad.
Obligatoriska Lindex, Expert, Akademibokhandeln, Ginatricot, Gallerix och Konsum.
Satte mig på Café Princess, ett sunkigt konditori, köpte en klassisk köttbullemacka och en kopp knegarkaffe.
Jag och ett getingbo käkade upp mackan tillsammans.
Befriande att för ett ögonblick slippa alla dessa Waynes och Espresso Houses med alla likriktade äppelkakor och Salami-Brie eller Mozzarella-parmaskinkamackor och alla dessa föbannade trettiofem olika kaffevarianter.
Det är dags att lyfta fram det gamla långtradarfiket igen, svart tjärkaffe, ägg och köttbullemackor.




 

Det ska visst regna utav helvete i natt över Närke.
Känns som vi med små små steg närmar oss de amerikanska och asiatiska orkanperioderna här uppe i obygden.
För några dagar sedan satt jag och åt frukost på Wayne´s coffee i Sky city på arlanda.
Jag hade bott på SAS Radisson över natten och det var på något sätt rätt maffigt att se ett jumbojet från Thai air parkera sin enorma plåtkropp utanför panoramafönstret samtidigt som kalkon och kesomackan attackerades och svaldes ner med en halvljummen caffe latte. Jag kände mig lite internationell för en stund.

Samtidigt var jag väldigt glad över att överhuvudtaget sitta där. Åtta timmar tidigare trodde jag att det var dags för mig att packa väskan och fara ut över himlavalvet. Jag hade en känsla av att allt var på väg att ta slut.
Canal Plus-gänget hade varit nere i Kalmar och jobbat igenom matchen KFF mot AIK. Vi flög dit i ett chartrat litet plan med propellrar som endast välkomnade cirka tjugo personer. Under matchens gång flaggades det för stormvarning nivå två som visst ska vara allvarligt. Jag satt där i studion med Arne Hegerfors och såg himlen bli mörkare och mörkare tills den var svart och regnet började ösa ner, vinden slet i träd och flaggstänger, skräp yrde runt i cirklar och två fotbollslag försökte lira boll som jag skulle analysera. Får erkänna att jag allra mest satt och tänkte på att det där lilla taniga planet skulle ta oss tillbaka till Stockholm efter matchen då stormen enligt SMHI skulle nå sin kulmen. 
Å som det blåste, å som det lilla planet krängde och skakade på sin väg genom molnen upp och ner. Landningen på arlanda är det värsta jag någon gång varit med om, planet hade bredställ tvåhundrameter ifrån landningsbanan, jag var övertygad att det skulle gå åt helvete och var på väg att kasta ur mig mina sista ord i livet. 
Men vi landade säkerhet, först ena däcket i asfalten, sedan det andra och därefter tvärnit och in mot vår parkeringsplats.

Så jag satt där och åt frukost, glad över livet. Följde resenärernas släpande med väskor och shoppingkassar, noterade den världsvane affärsmannen med svid och bluetooth snäcka i örat där telefonen ringde oavbrutet, bredvid satt en man i traditionella afrikanska kläder och drack te, jag tror han väntade på någon och såg aningen orolig ut, lite längre bort satt en familj som var på väg ut i världen, lillgrabben med keps fick lite gelé i luggen av sin far. 
Jag var glad att min väg denna dag var ut till bilen i garaget utanför och vidare in till Stockholm för att jobba på Djurgården mot IFK Norrköping för Radiosporten. Men regnet fortsatte trilla ner ifrån de där brunsvarta molnen och allt blev inställt efter att domare Fröjdfelt studsat och rullat bollen över planen och insett att bollen varken studsade eller rullade.

Så jag åkte hem under onsdagen innan jag nyss, torsdag natt, kom tillbaka ifrån den kungliga huvudstaden efter att ha åkt fyrtio mil för sex minuter i SVT:s OS-magasin.
Vad gör man inte för att få synas och inte bli bortglömd...

Nu väntar jag alltså på regninfernot som visst ska drabba vårt län under natten. Än har inga stora droppar ramlat ner över huset, kanske vaknar man med fukt i luftrören i morgon bitti. 
Men jag hoppas det blir sol för min mor fyllde år i går och i morgon ska vi fira henne.
Å på lördag blir det dubbel fyrtioårsfest, ett garden party med grillning och öl i gräset...
Yeah right!

Det är farligt att ha semester.
I alla fall om man har en semester där man tillåts att möta sig själv i sin sårbara mentala nakenhet.
Normalt är det som Eldkvarn sjöng på Warfsholms pensionat på Gotland i onsdags:
"Fyra hjul som snurrar...här kommer ett hundår till."

Nu har jag legat i solen vid en strand med havet spegelblankt guppande där borta bakom sandbanken under en hel vecka. Jag har njutit solnedgångar så färgfulla att kroppen förvandlats till en avslappnad dallrande geléklump. 
Infernot av den gula, oranga, röda himlen, och alla de nyanser där emellan, som gick ihop med den stålgrå vattenytan där ute i horisonten har inte varit så vacker någon annanstans i världen. Inte Malaysias skådespel under mina besök i början av nittiotalet, inte heller Key Wests välkända och turistinvaderade solnedsgångstivoli som avnjöts under några galna år i slutet av åttiotalet slår den himmel som varje kväll dansat inför mina begeistrade ögon.

Men det är farligt om man låter allt detta komma allt för nära och beröra själen för mycket.
Att sitta med elden och glöden från en sprakande grill och titta ut i evigheten, att vandra längst ut på en udde med doggen joggande i vattenbrynet och en svag bris i håret är att möta sig själv och allt man håller på med.
Vad vill jag egentligen med mitt liv?
Vad håller jag på med?
Vad är meningen med det här livet som vi är mitt inne i?

Läser även en bok av författaren Owe Wikström. 
Han är även professor i religionspsykologi i Uppsala.
"Ikonen i ficken" heter boken som handlar om vår moderna världs resande.
Varför reser vi? Vad reser vi till, eller ifrån?
Den inre resan och alla oroliga själar som far världen runt i jakt på någonting äkta, någonting att ta tag i och tro på.
Andra reser för statusen att ha varit på platser som andra inte når eller har råd att besöka. 
De lägger resorna i samma korg som den där märkeströjan och den rätta köksdesignen.

Det är så många tankar som sätts igång av en rejäl ledighet där datorn står död i hörn, där mobilen är lika död.
Först känner man sig lite orolig för att missa någonting, man vill ju vara viktig och betyda någonting.
I den egofixerade vardagen som jag lever i och är en lika stor del av vill man hela tiden känna sig eftertraktad och bli bekräftad. Man blir väldigt ego av denna livsstil. Men man blir även väldigt stressad och orolig längst där inne av att alltid vara rädd för att missa nästa tåg, och just den känslan gnager ibland hål i mig.
Jag tror att det är den känslan som gör att jag alltid vill vara någon annanstans, dra iväg mot nya mål och nya upplevelser.
Kanske är jag orolig för att vara här och nu för att man är rädd för att bli ifrånsprungen och bortvald.
Är aldrig hemma någonstans.

"Nej sade hon...nej, jag vill inte längre ut och längre bort...jag vill hem, jag vill till mitt riktiga hem!
Men jag vet bara inte var det finns. Vet inte var jag hör hemma. Tycker jag har tappat bort mig själv. 
Tycker jag har sålt min själ."

Stycket är snott ifrån boken "Ikonen i fickan" som i sin tur snott det ifrån Hjalmar Söderbergs roman "Den allvarsamma leken.

Jag är inte religiös men jag är intresserad av religion.
Och i alla religioner som jag läst om (vilket är långt ifrån alla) finns det en sak som jag noterat om man strävar efter att få ro i själen. Det är att man måste komma bort ifrån den stora individualistiska tanken där du alltid är viktigare än allt annat.

Jag vet inte om jag någonsin når min inre ro. Är verkligen en produkt av vårt samhälle av idag.
Men dagar som de jag haft på Gotland under min semester gör åtminstone att jag kommer lite närmare.
Kanske kommer jag en dag att ta det stora steget.
Men fram till dess fortsätter de fyra hjulen att rulla emot ännu ett hundår till...

"Endast den som förlorar intresset för sig själv når friden."

I´ll be back!

Det var även i Östergötland som jag återfick mitt ungdomsintresse för musiken igen. 
Efter att i flera år vandrat i skuggornas dal med John Farnhams You´re the Voice påtvingad susande i öronen och Mr Music blandband på högsta volym i omklädningsrummen hittade jag in i rock och pop historien igen.

Det var Mika Kallbäck som en dag efter träning frågade:

-Ska du med på konsert i kväll Peter?

Jag blev lite överrumplad då vi inte pratat så mycket trots att vi var bänkgrannar.

-Varför inte. Vilka lirar?

-Ett lokalt band som heter Sonic Surf City. Dom lirar på rockklubben Svea Källare vid Saluhallen. Det är ett litet kyffe med kala betongväggar men med ett stort bultande hjärta. Brukar bli bra drag med Sonic.

-Har aldrig hört talas om dom. Va lirar dom?

-Surfpunk. Beach Boys möter Sex Pistols.

-Ok, det låter strålande, jag hänger på.

 

Veckan efter lirade lika lokala Cod Lovers på Svea och senare Raketklubben. Jag tog mig in i det lokala musiklivet och började umgås med Mika. Vi sprang ofta på konserter ihop med Mikas rockpojkar polare. Sofia följde med ibland även om hon inte delade min kärlek till basen och skumma klubbar med livemusik.

Jag började hänga på Vaxkupan, Östkustens kultplats för skivälskare. Jag sprang på klubbarna i stan där indiepojkarna i Popsicle och This Perfect Day poserade på scen. Kulturhuset bjöd på Wannadies där hårbollen Pär Wiksten sjöng om My Hometown. På andra små syltor lirade bondrockaren Per Person och hans Persons Pack den ena dagen och de engelska folkrockarna Oysterband den andra…

 

De splittrade pusselbitarna från de senaste årens nedmontering av min persona och innersta vilja hade börjat leta upp varandra igen och lappa ihop den krackelerade personligheten. Norrköping blev på sätt och vis tillbaka till ursprunget.

-Tänk att jag var tvingad att flytta från rötterna för att finna mig själv igen, sa jag vid ett senare tillfälle till en gammal barndomsvän. Jag hade glömt hur det var att vara jag. Där mittemellan stadens tre stora Promenader fanns precis det jag för stunden sökte. Jag var nyförälskad i Sofia och vi hade det underbart. På fotbollsplanen gjorde jag mina bästa säsonger i karriären och allt var så enkelt. Det var som de där åren i moderklubben då allt bara flöt. Och jag fann musiken igen.

I tre år gick jag på vatten innan den där mardrömssäsongen dök upp. Allt gick plötsligt och helt oväntat spikrakt åt helvete igen. Klubben började rämna. Proffsklubbarna köpte sönder delar av laget samtidigt som IFK inte längre lockade de bästa spelarna i landet. Kamraterna var på väg att förlora sin status och position som en av rikets starkaste fotbollsklubbar. Och jag gjorde min sämsta säsong någonsin. Det var ett tecken om något. Alla konjunkturspilar pekade urskillningslöst ner i botten.

Det var dags för mig att dra vidare.

Jag gillar att smyga omkring med min kamera och ta bilder när jag är ute och reser. 
Jobb eller semestrar spelar ingen roll, kameran är oftast med.
Så på EM 2008 del 1 delar jag med mig av mitt EM-slutspel i fotboll i Schweiz och Österrike.
Det handlar om den första veckan med utgångspunkt i Seefeldt ovanför Innsbruck i Tyrolen, Österrike.
Håller på att lägga in den andra delen som blir mer fokus Basel och matcherna där och i Zürich.
När den är fullständig kommer ni att se en länk även över de fotona här på bloggen.

Hos Jonas hittar ni massor av schyssta prylar om framförallt engelsk fotboll men även om svensk och annat stort, smått och gott inom fotbollens mystiska värld.

Intervjun med mig hittar ni på Jonas Dahlqvist blogg som även ligger på Canal Plus hemsida.

Jag satt och slummrade på Intercitytåget till Göteborg i igår.
Jag mådde bra, men tankeverksamheten låg i ett läge mellan medvetande och sömn. 
Plötsligt började en dam i kupén att prata om döden.
Hon satt där och ringde runt till anställda på något företag och informerade om att en, som det lät, viktig person plötsligt hade dött. Om och om igen sa hon...
Ja, det är viktigt att ta vara på tiden och leva i nuet.
I morgon kan det vara försent, svarade hon någon för mig anonym på andra sidan tråden.
Å han som precis skulle gå i pension och börja leva livet, fortsatte damen sitt samtal.
Visst tänkte jag, så säger man ju jämt. 
Men hur lång tid sitter det egentligen i?

Jag satt där och blev sentimental och för varje samtal som hon avslutade blev jag mer och mer nojjig.
Är jag inte onormalt trött?
Visst har jag väl ett tryck över bröstet.
Vad händer om tåget störtar ner i i den där sjön utanför Alingsås?
Kommer människor sakna mig om jag dör?
Finns det en himmel?
Om ja, sitter det då någon där och kollar upp ens livsgärningar?
Kommer jag då in eller får man ta hissen ner?

För vad har man egentligen bidragit med så här långt i livet?
Jag satt där på väg mot Helsingborg för att jobba på allsvensk fotboll.
Nästan sex passiva timmar i stillhet i en dudunk, dudunk-vagn på väg mot en av livets viktigaste oviktigheter.
Borde man inte göra något annat av sitt liv hann jag tänka där jag satt, fan jag kan ju mula i morrn så varför lägger man alla dessa timmar på en sån här viktig oviktig förströelse när livet bara springer där bredvid och inbjuder till mer innehåll.

Jag hann inte lösa livets gåtor innan jag plötsligt satt och drog i mig en kaffé på Espresso House på Göteborgs Central.
Fyrtio minuters väntan på Öresundståget ned mot Sundets pärla.
Sedan hela kustremsan ner söderut, solen lös faktiskt efter tre dygns spöregn.
Varberg, Falkenberg, Halmstad, Båstad, Ängelholm och sedan Helsingborg.
What a trip!
Det var andra gången i år som jag tog tåget ned utefter denna vackra vy och varje gång får jag en sån satans längtan efter havet. Ibland vill jag bara bo där vid det öppna, det fria och vilda.
Havet andas frihet precis som öppna vidder och allt bara gnistrade, glittrade och sög sig in i mig.
Man borde omvärdera sitt liv, tänkte jag.
Börja om.

Jycken och jag var ute och gick häromkvällen.
Vinden slet hårt i trädtopparna, himlen var gråsvart, molnen for snabbt förbi och jag fick en plötslig känsla av Hitchcook.
Villaområdet var fullständigt öde, det var som om ett livsfarligt virus slagit ut hela mänskligheten just här.
Det är sommar i småstaden utan hav.
Alla drar iväg till sina stugor, till kusten och skärgården och på resor runt om i Europa.
Tomt och öde.

Jag gick igenom ett parkeringshus idag.
Där stod tre bilar utspridda på en jätteyta som normalt ser bilkaravaner köra ut och in genom glidporten.
Det var så tyst därinne, tyst som om jag hade öronproppar instuckna.
Taket trycktes ner mot axlarna, väggarna kom närmare.
Jag tog bilen och körde ut ur garaget.

Åker genom tomma tvåfiliga gator.
Townes Van Zandt sprider vemod genom växlaren.
En trippel cd så stämningsfull och bra att jag jag blir helt tagen.
Kan det finnas en bättre singer/songwriter än denne man.
En countryman från Texas, en legend som så många andra dog allt för tidigt.

Dom säger att turismen ökar i småstaden.
Går framåt år för år.
Visst ser jag turistbussar som stannar utanför slottet och slänger av några foton.
Några norrmän promenerar Drottninggatan fram i en paus från badandet på Gustavsvik.
Jag vet inte jag, var är dom alla, turisterna.

Men det är sommartempo i city.
Glass och kaffe på de halvfulla kaféerna.
Några sitter och dricker öl på en uteservering.
Solen strålar ner över torgen mellan regnskurarna och jag märker att jag gillar ödsligheten.
Som en fiskeby vid medelhavet i 40 graders värme.
Stilla med en grappa i handen.
Livet går på sparlåga och jag njuter.
Det är sommar och snart har jag semester.