Snön faller återigen över småstaden.
Människor halkar omkring i den dunkla morgontimmen.
Slåss med långa rader av ljussken ifrån bilar på väg in mot stan från länets norra delar.
Nora, Hällefors, Lindesberg...
Hämtade nytryckta böcker på coperativets köpcentrum utanför villaförorten.
"Pionjär i Mittens Rike" säljer fortfarande och det gör mig glad.

Gasar in till kontorshotellet i centrum, sladdar i modden med Å:s lilla stadsmiljöbil.
Petar igång kaffebryggaren och lyssnar på vattnets transformation till svart guld.
Avslappnande...

Grannen kommer in och skakar av sig blötsnön.
Mannen från Norrköping.
Vi börjar prata lite om turbulensen i IFK Norrköping och jag får en stor suck till svar på min fråga om statusen i min forna klubb. IFK Norrköping har alla möjligheter att bli ett svenskt storlag men någonting verkar vara väldigt fel när man sitter och ser på klubben utifrån. Ständiga maktkamper och baktaleri, ständig omfokusering på hur arbetsbeskrivningen ska se ut.
Det jagas efter en röd tråd som det talats om i flera år men som dom aldrig riktigt verkar hitta.
Kanske har dom hittat en tråd då och då men det verkar inte vara den röda.
Färgerna ändras om och om igen.
Det är sånt som man reflekterar över på ett avstånd av cirka tolv mil.
Skulle vilja veta mer.

Men rent generellt verkar fotboll, organisation och ledarskap vara en väldigt svår sak.
IFK Norrköping är ju inte den enda klubben som det stormat kring de senaste åren.
Maktkamper finns överallt, varje dag, varje säsong.
Vi har sett ett par riktigt blodiga strider under den här vintern.

Jag tycker att fotbollen tyvärr är nedlusad av personer som är där mer beroende på att de vill bli hyllade och kliade på ryggen av allmänheten än av kärlek till sporten och omsorgen till den klubb de representerar.
Makten och egot talar när det egentligen är ödmjukheten och känslan av att sätta ihop ett lag som arbetar starkt ihop tillsammans som skulle behövas. Den bästa ledaren är den som styr sina medarbetare i tysthet, en ledare som får sina anställda att prestera sitt yttersta av känsla för klubben och inte för den egna bekräftelsen.

Bekräftelsen kommer ändå automatiskt när framgångarna levereras, att jaga den tanken skapar bara en missriktad fokusering och troligtvis även en brist på tålamod. 
Å tålamod är något som suddats ut ifrån den sportsliga verksamheten numer, precis som långsiktighet.
Kort sagt så lockar fotbollens olika styrelserum allt för många lycksökare som tror sig kunna fotboll när dom egentligen inte vet mer än min hund. Men de vet säkert mer om affärer...
Så låt dom hålla på med det dom förhoppningsvis vet någonting om.

En spontan lyckokänsla av att lyssna på Okkerville Rivers, "The Stand Ins", fick mig plötsligt häromdagen att återupptäcka en gammal nittiotalsfavoit som totalt försvunnit in i anonymiteten i min CD-hylla.
Det var något i Okkerville Rivers låtar som påminde mig, en känsla bara, låtar som bara sjönk in i mig, låtar helt utan hitpotensial men som bara pang, satt som en varm och skön våtservett över ansiktet.
Så när jag senare satt där i min miljöbov, med solglasögonen på, en kaffe i hållaren bredvid ratten och cruise controler-knappen intryckt smekte jag in det album jag precis rotat fram ifrån den plats där den stod inklämd mellan The Farm och The Facer.

The Frank and Walters album Trains, boates and planes lyssnade jag ständigt på under det underbara året 1992 då fotbollskarriären stod i högkonjunktur och alla gudar log mot mig.
Bandet kom ifrån Cork på Irland och det var väl knappast någon överraskning att dom gjorde det då jag under den tiden dammsög ön på dess musik. 
Irlandsfanatiker som jag var då.
Skivan med ett av historiens fulaste omslag slog knock på mig trots att låtarna i sig var rätt anspråkslösa men lekfulla.
Frank and Walters sjöng bland annat om trainspotters, kärlek, glada busschaufförer och modekrisen i New York.

Jag kan inte säga vad som egentligen var det som fick mig att fastna så hårt med detta album, därför var jag inte alls säker på att låtarna skulle hålla då jag nu satt i miljöboven på väg, i minusgrader och solsken, mot ett viktigt arbetsmöte.
Men efter de två första ljumma låtarna på skivan vaknade jag upp strax utanför Arboga och började hoppa i sätet.
Låtarna var precis lika bra nu som för sjutton år sedan.
-Trainspotting.
-After all
-Happy Busman
-Fashion crisis hits New York med de sköna ängsliga raderna:
"Fashion crisis hits New York, 
I saw a blind man, 
He was eating his fork, 
He sad that´s what you had to do to be cool, 
You eat your cutlery instead of your food."

Därefter kom...
-Daisy Chain
-John and Sue
-Bake us a song
...innan två lite svagare låtar avslutade skivan-

Jag har aldrig efter det albumet hört talas om gruppen och trodde att dom var döda och begravna för länge sedan när jag nu idag sökte på nätet och fann att bandet fortfarande finns med sin senaste platta släppt 2006.
Har inga förhoppningar om att dom fortfarande ska ge mig den tillfredställelse de gjorde då men visst måste jag in och lyssna på dom. 
Vem vet, mirakel sker ibland.

Jag är en sån där person som tycker om att vara för mig själv.
Ibland.
Relativt ofta.
Åker gärna ensam till en storstad och går omkring och fotograferar miljöer och folkliv.
Sitter gärna ensam längst in i ett kafé med mitt skrivhärfte och noterar flummiga dagdrömmar eller det mer konkreta livet som pågår mitt framför mina ögon.

Är glad för att jag inte ingår i en sån där massiv släkt där det ska middagas, fyllas år och julas ihop med horder av släktmedlemmar var och varannan helg.
Jag antar att jag är en rätt egoistisk människa när det kommer till det sociala spelet.
Vill gärna själv bestämma när och var jag träffar de människor som jag ändå tycker väldigt mycket om att träffa.
Förresten, kanske inte de allra närmaste, med dom är jag nog med på mer jämkning.
Men det här vardagssocialiserandet är en helt annan grej.

Ända sedan jag var liten har jag gillat det här med platser som man går till för att träffa folk och sedan när man inte vill längre så går man hem.
Fritidsgården var den första platsen som alltid var helt på ens egna villkor.
Sedan kommer jag ihåg när jag för första gången såg teveprogrammet "Skål", en pub i Boston dit stamgästerna kommer och går beroende på vilket humör de är på. 
Det är som ett vardagsrum där personalen på något sätt är föräldrarna eller bästa polarna.

En gammal lagkompis försökte dra igång en sån här plats när jag lirade i BKF på 80-talet, en lokal med teve och bira och kortlek dit det var meningen att man skulle kunna komma och gå som man ville. Som en fritidsgård eller folkets hus.
Då var det inte så många som snackade om sånt här utan folk sågs hemma hos varandra, bestämde tider och la upp scheman var man skulle vara nästa gång och umgås om någon vecka eller så.
Men tänk om man inte ville umgås då om en vecka.
Kanske i morgon, kanske om tre dagar?
Nä, nu var det bestämt så då blir det så...

Det var inte förren långt senare när den amerikanska serien "Vänner" började gå och blev till den succé som den blev som alla skulle börja springa på sina lattebarer, litteraturfik och engelska pubar.
I takt med internationaliseringen så skulle vi börja bli mer kontinentala och umgås på lokal och inte så mycket i hemmen.
Ju större stad desto mer ställen att välja på och fler människor som hittar sina egna stamhak som liknar de i "Vänner".
Förstås.

Den här utvecklingen har förstås gynnat mig och hur jag ser på det sociala spelet.
Jag går dit där jag känner mig hemma, där personalen är en del av det umgänge man för tillfället sitter med.
Sedan går jag när jag måste gå eller när jag tröttnar på att vara social.
Ett stamställe.
Alltså.

I Örebro har jag tre ställen som jag flitigt frekventerar.
Kaféet Java på Kungsgatan som kanske inte är det mysigaste stället i stan men där personalen uppväger den lokalkänsla som finns. Alltid glada och trevliga, alltid bästa service. Alltid generösa mot sina stammisar.
Rosalis vid Järntorget är det andra stället dit jag ofta går. Ägarna Ali och Rose-Marie är tillsammans med sin unga och väldrillade personal suveräna på att få en att trivas. Ofta kommer dom ut och sitter vid bordet en stund, snackar om det senaste och ser till att man trivs och mår bra. Rosalis är mer en lunchrestaurang med italiensk touch än kafé även om just kaffet, espresson, är stans absolut bästa och godaste. Vissa säger Bara Vara, jag säger Rosalis.

Senast i raden av stamställe har blivit Lilla Örebro som jag käkar lunch på varje dag jag är hemma i stan.
Restaurangen och den lilla baren med mellansveriges bästa drinklista öppnade hösten 2008, alltså är det ett nytt ställe.
Det är litet och trångt, i två våningar, det finns inte massor av sittplatser men fantastiskt stilfullt inrett med varma färger och musik som finns där men som inte märks mer än att man slappnar av och mår bra.
Runt två varje dag kommer vi släpande ifrån olika håll i stan, Jag själv, Räven, Skägget eller Billabong som han oxå kallas, Sparrisen och ibland fikar Kocken med oss. Poeten brukar även han finnas i krokarna och dyker upp med en fin sjal under skjortan. Det kommer och går folk hela tiden, det skjuts ut kommentarer och 90-tals ironi. 
Ställets Kock, som lagar underbart god husmanskost, glider ofta ner för trappan, med hip hopar-brallor och maffiga tatoos, för att kolla läget, Ägaren och drinkmästaren Robban springer omkring och ler, sprider ett vänligt fejs. Marilyn glider runt mellan borden och levererar mat och plockar bort och är även hon alltid lika bra, glad och trevlig.

Jag har hittat min fritidsgård, mitt stamställe, dit jag kan gå när jag vill för att umgås och sedan gå hem när jag tröttnat.
Dag som kväll är det möjligt, även om jag är där oftare på dag än kväll.
Ni borde också ta er hit när ni är i Örebro.
Ni kommer inte att ångra er.

Man upphör aldrig att förvånas över människors dumhet.
Det finns hur många områden som helst där man verkligen kan börja ifrågasätta om Homo sapiens verkligen är det intelligentaste djuret som lever på vår planet.
Ett område som jag antar att allt för många anser vara en bagatell är hur man behandlar sina husdjur.

En dag säger han eller hon...
-Hey, vi skaffar en liten gullig katt? 
Vore inte det mysigt?
En annan dag säger samma människor...
-Du, lilla misse passar inte in i livsmönstret just nu. Tycker du inte det?
Vore det inte bäst att avliva lilla misse, det är väl bäst för henne, hon är ju ändå tre år gammal.

En annan familj säger...
-Hey, varför köper vi inte en liten gullig valp?
-Ja, men vilken ras ska vi köpa?
-Spelar väl ingen roll, jag vill bara ha en gullig än.
Lite senare säger dom...
-Å va jobbig Pluto är, helt vild och är aldrig stilla här i vår tvårummare.
Någon frågar...
-Vad har du för hund? Får han springa mycket fritt?
-Det är en Jack Russell och han är oftast hemma i lägenheten för jag jobbar så mycket, å på helgerna är det så mycket man måste hinna med så det blir sällan fritt springande.
-Åhh säger någon och undrar...
-Du vet att det är en jakthund som måste ha mycket motion och en som man måste jobba mycket med?
-Nääää, jag ville bara ha en gullig än. Åhhh va jobbigt, undrar om man kan lämna ifrån mig Pluto nu efter två år?
Jag ska ju ändå ha barn nu och då hinner jag ändå inte ta hand om honom. Hittar jag ingen som vill ha honom så får jag nog avliva honom för jag är rädd att det inte går ihop med barnet.
-Jamen, är inte det synd?
-Jo, men en hund passar ju inte in i mitt liv nu med barn på gång, jobbet, å så reser min man mycket.
Det är trist men JAG tycker det är bäst för Pluto...

I rest my case!

Det skrivs mycket om David Beckham idag.
Inget ovanligt i och för sig.
Men nu handlar det om hans debut i Milan i bortamatchen mot Roma igår.
Såg själv inte matchen men rapporterna säger att han gjorde en habil insats.
Personligen tycker jag att det är kul om han lyckas i Italien.

David Beckham är en intressant historia.
Vet inte hur många gånger jag suttit i tevesändningar eller framför teven och lyssnat på folk som föraktfullt snackat om att killen är slut som fotbollspelare, om han nu överhuvudtaget varit en fotbollspelare av rang.
En kille som enbart kan slå bra frisparkar, hörnor och delikata crossbollar kan väl knappast anses vara en världsspelare.
Han får bara vara med för att hans namn drar in pengar till klubbarna, groteska pengar, säger dom om och om igen.

Beckham och hans fru Victoria har valt att leva sitt liv som en enda stor dokusåpa med glamour, röda mattor och strategiskt och marknadsmässiga placeringar av sig själva i sammanhang som ger maximal medial uppmärksamhet.
De har umgåtts med världskända skådespelare, musiker, kungligheter och modeskapare. 
Å sällan har de klagat över den uppmärksamhet dom fått, för den är självvald och dom har tagit konsekvenserna av det.
När det kommer till PR av sig själva och sina produkter är paret fullblodsproffs å sånt sticker i ögonen på så kallat vanligt folk. 
Många inom fotbollssverige ser det som oseriöst, plastigt, ytligt.
Därför avfärdar och dödförklarar fotbollsexpertisen ständigt denna ödmjuka machokille som en levande Ken-docka som enbart en kommersiell produkt utan hjärna och som bara duger till att vara kassako till klubbar och sig själv.
Ytan provocerar folk så mycket att de glömmer allt annat som denne kille kan och har gjort genom sin karriär.

Själv ser jag David Beckham som en av de mest professionella fotbollspelarna som funnits de senaste tio åren.
En kille som alltid förbereder sig in i minsta detalj.
En kille som tränar stenhårt för att uppnå hans sportsliga mål.
En kille som alltid sliter och pressar max ur sin kropp under matcherna.
För sig själv men lika mycket för sin klubb, fansen, sina lagkamrater och tränaren.
Han är en fixstjärna som är lika mycket en vattenbärare som den som avgör matcherna.
Alltid ödmjuk, snäll och en kille som hyllar sina lagkamrater istället för att hylla sig själv.
Alltid tillmötesgående mot journalister, tar alltid sitt ansvar och smiter aldrig undan utan sitter där på podiet och svarar på frågorna som ställs av horder av blodtörstiga skribenter som bara väntar på att få avrätta honom.

Detta i en värld där de mest egoistiska och självcentrerade spelarna stjäl rubrikerna för att det anses tufft att vara kaxig och tro på enbart sig själv. 
Vet inte varför det är så här.
Egoisterna och de nonchalanta och jävliga hyllas.
De schyssta, vänliga och seriöst proffsiga får pisk för att de anses trista.

Men:

David Beckham är det som jag åtminstone alltid sett som den ultimata brittiska gentlemannen.
En fantastisk representant för vad han helst representerar.
Perfekt är dock ingen människa här i världen så det finns säkert plumpar och skvättar med svart bläck även på hans själ.
Det finns inte många storstjärnor som jag skulle vilja träffa då ens illussioner säkert skulle falla döda till marken.
Men Beckham är en jag gärna skulle sitta ner och prata med på en plats där man kunde mötas på lika villkor och inte på stjärna möter beundrare villkor.

Beckham må ha klättrat över toppen av sin karriär och hasar sig sakta ner för backen men han är precis lika proffsig som alltid och det bevisar bara det faktum att Milan släpper in honom i en så prestigefull match som den mellan Roma och Milan på Olympiastadion i Rom.
Vi borde alla stå upp och applådera detta enorma föredömme till fotbollspelare.

För lite drygt ett år sedan stod jag på en scen i Visby och var domare i ett sponsorspektakel med Wild Kids-ungar och andra gotländska barn som ville tävla i någon sorts femkamp.
Inget jag brukar göra men ställde upp för mina underbara Gotlandvänner!

På scenen satt även tre unga killar ifrån Visby, mellan 16 och 18 år, som skulle stå för pausunderhållningen.
Man kunde se på kläder och attityd att det inte riktigt var deras forum, men dom lirade låt efter låt och gjorde det jäkligt bra och med en excellent känsla för de covers de valde. Någonstans där mot slutet berömde jag deras referenser och det blev ett kort snack om band och musik i allmänhet.
Sedan köpte jag en demo som dom sålde nedanför scenen och vandrade iväg för att äta och ta några pils med vännerna.
Hade inga förväntningar på demon, det var ett rent stödköp för unga entusiaster, trodde nog aldrig att våra vägar skulle korsas igen.

Men så dök det in ett mail efter nyårsafton där sångaren och låtskrivaren i det där bandet, Marcus Admund, skrev att de nu släppt en EP och han ville gärna att jag skulle ha ett ex av den.
Självklart svarade jag. 
En av låtarna på demon, "Another Lonely Morning", hade varit riktigt bra så jag blev nyfiken på mer.

Av en ren slump visade det sig att hans mormor och morfar eller om det var farmor och farfar bodde i Centralpalatset i Örebro, granne med slottet, så vi möttes upp på trettondagen och tog en fika på Rosalis tvärs över gatan.
Marcus, numer 19 år, och jag snackade fotboll och musik under någon knapp timme.
Han är Birminghamsupporter och var tidigare även ett hårt Visby-Gute-fans.
Nu heter laget FC Gute och det är inte detsamma, tyckte han.

Vi skildes och jag åkte hem och satte i cd:n i spelaren.
Nu en handfull lyssningar senare måste jag säga att det är sensationellt bra.
Av de sex låtarna är fyra riktigt, riktigt bra.
Intergalactic Ocean, Angels Came To Earth, Burdened Soul(I´m digging a hole) och den låt som studsat innanför pannbenet sedan dess Another Lonely Morning. 
Mest stolta verkar bandet vara över de två återstående låtarna Kill Me(som även EP:n heter) och Theme For Someone då de två låtarna är de enda som finns med i textform på omslaget.
De två sämsta och mest intetsägande bidragen på denna CD.
Jag är ingen talangscout inom musiken men låten "Another Lonely Morning" har alla möjligheter att bli en hit om den bara får chansen. Musiken är kanske inget unikt bidrag till rockhistorien men för er som gillar brittpop/rock i alla dess former så bör inte denna grupp göra er besvikna. Jag har hört många band med skivkontrakt som inte når Urmas Plants nivå.

Gå in själva och lyssna på några av låtarna på Urmas Plant på myspace.
Eller besök Urmas Plants-hemsida där man kan beställa deras EP.
Gör det!

Det var länge sedan nu.
Satt på Espresso House på Vasagatan i Stockholm och läste DN när morgonsolen slog in genom de enormt stora fönsterrutorna. Från söders höjder rullade strålarna längs med den grådaskiga gatan som börjat vakna ur sin nattsömn. Sin frysta yta av overksamhet.

Hade åkt med Jouma från småstaden redan i den kolsvarta morgonstunden runt 06.30 för att nå upp till ett läkarbesök på Stockholm Heart Center. Ett högerben med allt för svagt blodflöde skulle undersökas.
Kanske blir det operation.
Gammal krigsskada...tänker jag.

Stockholm var kallt, kallare än vanligt å folk gick och gömde sig i stora jackor med höga kragar och mössor.
Men solen var låg och vacker, turister tog foton med vantar på och log.
Jag gick och tittade på dessa turister och andra människor som försöker komma igång efter helgerna.
Men Stockholm hade inte riktigt vaknat än, stod på något sätt och ruskade runt hårmanen för att få liv i hela kroppen.
På Biblioteksgatan var ett helt kvarter avstängt och nedsläckt, butiker, restauranger och banker hade lappar i fönstren om elavbrott och tekniska problem. 
Trist.
Hade ju tänkt besöka ett par av dessa butiker.

Gick istället förbi Hedengrens bokhandel där jag fann en tegelsten om The Pogues karriär och den missade jag förstås inte. I samma svepande rörelse åkte en diktsamling med Federico Garcia Lorca med till kassan.
"Poet i New York" hette den.
Promenarade vidare till Nybrogatan för att hälsa på Rockstjärnan i den guldsmedsbutik och verkstad som han jobbar på när han inte är just rockstjärna. Han är en lika stor stjärna hos Smederna Lantz som på scenen och i studion.

Smög därefter runt i stan som en katt letandes efter den varmaste platsen att vila på.
In och ut i butiker och gallerior.
Tog slutligen tunnelbanan ut mot den tristaste plats jag någonsin besökt.
Jouma har sitt företags huvudkontor i Hallonbergen vars centrum var som en Roy Andersson-film.
Allt var grått och deprimerande, sextiotalsbetong och människor som gick omkring som zoombies utan ett enda leende och ögon som var döda och begravda.
Platsen som gud glömde.
Eller åtminstone politikerna.
Ilade ut ur Hallonbergens Centrum och skrek till Jouma att ta mig härifrån för satan.

Det var trots denna avslutning en fin dag i huvudstaden och när vi passerade Västerås på hemvägen hade solens oranga sken, som i Bålsta färgat till en magisk himmel, försvunnit och mörkret hade åter belägrat landet.

Satt och zappade på teven en sen kväll under de helger vi nu tagit oss igenom.
Brukar just under de sena kvällarna, då jag inte hittar något annat, hamna på musikkanalen VH1.
Jag kan ha nämnt det tidigare.
Det som denna gång slog mig var en sak som jag i detta forum aldrig funderat på tidigare.
En ganska självklar sak men som just denna kvällen kom klarare till mig än tidigare.

Det handlar om de ändrade idealen i samhället.
Jag satt där och tittade på video efter video, 70-tal och 80-tal.
Tjejerna var smala och tjocka, vältränade och mindre vältränade.
Brösten var fortfarande naturliga och rörde sig faktiskt under kläder och BH.
Där fanns stora näsor, buskiga ögonbryn, varierade läppstorlekar och tandrader som innehöll både sneda tänder och gluggar mellan de samma. 
Kort sagt var de vad man kanske kan kalla naturliga.
Och de flesta kunde faktiskt sjunga eller spela.

Visst var, i alla fall 80-talet, ytligt med sjukt och galet mode som man garvar rätt friskt åt numer även om detta gräsliga årtionde till vissa delar kommit tillbaka. Men kroppsidealen kändes fortfarande ändå rätt humana och realistiska för tjejerna. 70-talet har jag inte riktigt samma koll på men bilderna på VH1 talar samma språk.

Efter att ha tittat mig trött på VH1 gick jag kort vidare till MTV och dagens musikvideos.
Spännande.
Idag finns inte plats för eventuella skavanker eller det naturliga då det som kallas naturligt känns onaturligt och opereras bort, förändras, förstoras eller förminskas. 
Varenda tjej ser ut som seriefiguren Laura Croft där allt är skulpterat och perfekt.
Å den animerade seriefiguren blir sedan plötsligt verklig och nästan lika perfekt, förkroppsligad av Angelina Jolie  
Brösten är stenhårda och uppumpade, midjan tunn och rak som ett cigarettfilter, läpparna ser ut som om dom sprungit in i en vägg. Ögonbrynen perfekta liksom näsorna och tandraden som alltid ser ut som ett högtryckspolerat kalkbrott.
Det perfekta har blivit idealet så det tror fan att tjejer i dagens samhälle har problem att leva upp till kraven som faktiskt är omänskliga.

Sent igår kväll när de flesta lamporna i villaförortens husfönster slocknat satte jag mig ner och såg på Mel Gibsons brutala film om Jesus, The Passion of the Christ. Det var verkligen ett enda långt lidande mot det slut, eller början, som man visste skulle komma via uppståndelsen i grottan och stegen ut därifrån. Får erkänna att jag under större delen av filmen satt med en äckelkänsla över den brutalitet och sadistiska ådra som nästan alla runt Jesus visade. Jag mådde illa.

Men filmen väckte även en massa förvirrade tankar, funderingar som är farliga att släppa in för om man gör det så är loppet förlorat, då har ondskan vunnit över det goda, det vänliga och det förlåtande.

Varför är det goda så skrämmande?

Jesus säger till Petrus att du kommer att svika och förneka mig tre gånger och det är precis vad som sker när fariséerna fångar Jesus. Och hur ofta sviker inte människor när man tror att man verkligen kommit nära och blivit vänner?
Men det är svårt att döma då man sällan vet vad personerna själva har med sig i bagaget och vilken livssituation de står i.
Vad har de att förlora?
Kanske livet självt!

Men filmen och frågorna som sagt:
-Svek 
-Hat
-Rädsla
-Fanatism

-Hur vi människor sviker våra vänner och nära i svåra situationer.
-Hur vänlighet, snällhet och solidaritet kan provosera så mycket och så många.
-Hur dålig självkänsla, självförtroende och integritet många människor har. 
-Hur rädda många människor är, rädda för sig själva, svaga och fega.

För att inte hamna utanför och bli den som förföljs hoppar man in i gruppen, pöbeln, så att man kan förfölja andra i egen rädsla över att bli ett offer. Hånfulla skratt åt dom som vågar vara svaga.
Avund som väcker hat.
Avund som väcker vedergällning och får ett bultande hjärta att förvandlas till gråsten.

-Mobbare, religiösa fanatiker, höger och vänster-exstremister, kriminella motorcykelgäng, fotbollshuliganer, våldsamma ungdomsgäng, hustrumisshandlare, väktare av hederskulturer, våldtäktsmän...

Alla så rädda och svaga att de måste söka ytlig makt, likasinnade individer i grupper som utövar makt.
Rädslan och svagheten håller hatet brinnande.
Empati, förlåtelse och vänlighet öppnar portarna mot mörkret inom dom.

Nyårsnattens klocka slog tolv och jag stod där i kylan med champagnen i silverbägare och såg upp mot himlen.
Fyrverkerierna underhöll men frågan är om inte den stjärnklara himlen var det som gav mig mest njutning.
Jag stod där lagom ljummen av allt bubbel och försökte få kontakt med någonting där ute.
Sökte kraft och stöd för de inre tankar som inte kan kallas nyårslöften utan mer som målsättningar.

En fantastisk middag som jag inte hade någon del i alls hade någon halvtimma tidigare avslutats med en chokladmousse med The Gun´s trädgårdshallon som en bädd ovanpå. Hennes man, Joumalauta, hade via sin bror som är fiskhandlare fixat Kanadensiska monsterhummrar, havskräftor och krabbor. Jag åt och njöt av allt utom krabborna. Men frågan är om inte The Gun´s räksoppa var kvällens höjdare som förrätt. Champagnen gled lätt ner till alla rätter och grappan var god till kaffet medan det kinesiska risbrännvinet enbart dracks för att bli vänner med de två middagsgästerna som jag inte nämnt.
Det är ju så kineser gör för att bli vänner...krökar ihop.

Det svåraste under kvällen var musiken.
Vad lirar man för gäster som inte vill ha tyst men som egentligen inte bryr sig så mycket om musik.
Förutom Joumalauta och Å då, men Joumalauta hade jag ändå ingen koll på förutom hans hårdrocksådra.
Så jag började med lite Eldkvarn och Hunger hotell, det går oftast hem. 
Sedan fortsatte jag med Nina Perssons A Camp och därefter ett par av Cardigans plattor.
Osäkerheten gjorde att jag blandade gammalt och nytt så för att känna på lite grann åkte klassiska Rumours med Fleetwood Mac på och därefter glamrockarna Quireboys om det är någon som kommer ihåg dom. En del av låtarna på "A bit of what you fancy" har fortfarande riktigt bra partygung i sig.


Jag blev lite mer egotrippad senare och eftersom det i Glasvegas strålkastarljus snackats mycket om The Jesus and Mary Chain så plockade jag fram en samling med 21 singlar som börjar med deras mest skramliga period med "Just like honey" som den kanske mest kända låten. Sedan radas det upp kanonlåtar på albumet.
Innan Å tvingade på mig en DJ-Totte inspelad bland-cd som förvisso var rätt okej så hann jag i alla fall avsluta med ytterligare en samling singlar och det var The Specials som levererade sina 80-tals hits. Överraskande nog så var det precis här som sällskapet börjadet gunga som mest. Om det var alkoholen eller skamusiken som skakade liv i dom vet jag inte men gungade gjorde dom ut i natten och in till ett nytt år. 
Ett år vi alla önskar så mycket utav.